Individen och etiken

Redan under antiken uppfattades etiken var en av de viktigaste faktorerna för att människor skall kunna leva tillsammans och framför allt leva väl. För Sokrates var inte det ultimata att leva, utan att leva väl.  Frågan om vad en människa är, har behandlats un­der tusentals år och av olika företrädare för olika inriktningar. I praktiken kanske det inte funnits någon plats för att öppet diskutera och problematisera etiska frågor, då det under en mycket lång tid har bildats samhällen där den vanliga människan inte alltid har omfattats av en etik som gagnat henne själv. Under långa tider har hon gjorts till slav, arbetare och ett medel för ett visst skikt i samhället att få makt och upprätthålla den och rikedom att förvalta. Tidigare utgick etiken främst från en tro på att den kom från Gud; det goda, det fulländade var något varje människa skulle sträva efter. Något utanför människan bestämde hur hon skulle le­va.

Före Sokrates talade man inte om hur individen skulle leva. Budskapen förmedlades genom myter. Långt senare har det alltmer blivit vanligare att det är varje individs ange­lägenhet att se etiken inom sig själv och på alla sätt sträva efter att leva autentiskt. I mo­dern tid har hon fått ett eget ansvar för hur hennes liv gestaltar sig. Om det går illa, kan hon endast klandra sig själv. Den trygga guden, godheten och det fullkomliga har kom­mit allt mer i bakgrunden. Det går inte längre att med automatik söka sig till gud för rådgivning eller söka en godhet och fullkomlighet utanför henne själv och tro att det räcker att leva efter dess lagar. Fortfarande finns dock ett immanent motstånd mot in­dividens strävan efter att själv skapa mening i sitt liv, även om det öppet ges många tillfällen. Det immanenta motståndet kanaliserar sig i korrektion av handlingar och beteenden som inte är önsk­värda i enlighet med en norm som utgår från ett högsta goda.

Synen på människan och det etiska verkar ha gått från en ytterlighet till den andra. En del filosofer i modern tid menar, att en etik inte kan utvecklas om den inte uppstår hos den enskilda individen för att fullbordas i interaktion med andra. Etiska studier och kunskap blir än mer viktig för att individen inte skall gå vilse i den mångfald och otrygga värld hon befinner sig inom. Hur vi skall behandla andra utgår från oss själva, inte från maximer eller uppställda handlingsplaner, är något som vi inte endast kan ta till oss. Vi måste lära oss det genom att gå till oss själva och utveckla en etik som ger oss själva ansvaret.

I modern tid har en professionsetik utvecklats och medvetandegjorts. Det finns etiska regler för de flesta områden, från den etik som gäller människor, liv och egendom, till den etik som gäller djurhållning, miljöfrågor, samt människan som yrkesutövare. Det finns även en läraretik, som alla förväntas följa men ändå inte diskuteras på ett medvetet och organiserat sätt. Diskussioner rör hur vi skall handla, men i egentlig mening når vi inte en överenskommelse om vad som är det mest etiska sättet att handla.

5 tankar om “Individen och etiken

  1. Jag tror det finns en fara i att alltför mycket utgå ifrån de gamla filosoferna som grund i sitt tänkande. Man hamnar lätt i svårigheter som man kan undvika om man har modernare källor i huvudsak att hålla sig till.

    Gilla

  2. Håller med, och ett av mina syften är att ta reda på hur mycket vi utgår från deras tankar när vi tar beslut om etiska frågor eller hur mycket det moderna faktiskt har nått oss. Mitt antagande och vad en liten undersökning har gett, är att dygdetiken på många sätt lever kvar hos oss.

    Gilla

    • Jag tycker att det börjar uppstå en ganska bra diskussion kring den läraretik som finns framtagen och att det skulle kunna leda till, inte en överenskommelse, men en dynamisk ständigt förbättrad samsyn kring vissa grundläggande delar i läraruppdraget. Det måste ju finnas en gedigen grund i ens egna etiska rötter, annars blir man som människa rotlös, men det betyder inte alls att vi inte kan satsa mycket på gemensamma etiska synsätt. Regler låter för mig lite väl statiskt men jag hävdar att avsteg från gemensamma synsätt inte behöver vara något mindre steg än brott mot regler.

      Gilla

      • Jo, det är hos oss själva vi måste börja. Om vi inte vet vilken etisk grund vi har, kan vi heller inte komma överens om någon gemensam.

        Och jag håller med om att diskussionen har börjat. Vi har ju t.o.m en obligatorisk kurs i etik på ”gamla” lärarprogrammet.

        Gilla

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s