Lyssa hörde och såg bråket som uppstod under festen. Hon var en
av flera andra grannar ute på gatan. Själv var hon inte bjuden, trots
att eller på grund av att Ilos och hon lekte med varandra som barn
tills de var vuxna nog att bli förälskade. Hon besvarade emellertid
inte Ilos känslor fullt ut. Från den dagen då hon avvisade hans fråga
om äktenskap ville han inte veta av henne. De hälsade på varandra,
men inget mer.
Han flyttade i vuxen ålder till ett eget hus och gifte sig strax efter,
men när hans maka avled i sjukdom flyttade han tillbaka hem till
modern. Trots kärleken och sorgen till sin maka, som borde ha
skapat ödmjukhet hos honom, kunde han inte glömma avvisandet.
Trots att det förflutit många år sen dess fanns bitterheten kvar. Han
kunde aldrig förstå att hon valde att leva ensam.
”Var jag så hemsk”, frågade han efter hemkomsten. Hon försökte
förklara att hon inte ville gifta sig alls. Det handlade inte om att felet
låg hos honom. För Lyssa var giftermål orsaken till kärlekens död.
Genom att avvisa Ilos önskan räddade hon den kärlek hon kände för
honom. För hon var i positionen att hon kunde göra det. Hon be
hövde inte gifta sig som de flesta kvinnor var tvingade att göra,
oavsett om det fanns kärlek i äktenskapet eller inte.
Han fick leva i vissheten att hon inte hade älskat honom. Fast
denna visshet var falsk. För älskat honom hade hon gjort, men inte
fullt ut. Det var givetvis en paradox.
Hon blev inbjuden till Myrra ibland men det skedde alltid när Ilos
var i smedjan. Hon var snäll och oförarglig, men eftersom hon
tyckte om att skvallra för alla som ville lyssna, var Lyssa artig och
lyssnade, men avslöjade inget om sig själv. Hon uppskattade gesten
även om det mest var för Myrras egen skull som hon blev inbjuden.
Allt för att få veta mer.

Kategorier: B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm., Romanutkast