Jag fick ett brev från Per-Johan när jag sökt in på forskarutbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm om att han ville träffa mig. Hade haft honom som lärare i pedagogikhistoria på pedagogiska institutionen på 90-talet. Efter ett år på Musikhögskolan blev han professor på LHS. Jag knackade på dörren och han öppnade och utbrast – Jaså, det är du! Kände igen namnet, men kopplade inte att det var du. Vi slog oss ner och talades vid. Han frågade lite om vad jag ville mm. Till slut frågade han om JAG ville att han skulle bli min handledare. Jag hade lust att hoppa upp och ner och säga JA, så glad blev jag, men det blev ett lite mer nedtonat bejakande. Ja så började det. År 1997 fick jag en doktorandtjänst och när han sen gick i pension 1998 behöll han mig som doktorand fram till disputationsdagen.

Han var den rätta handledaren för mig, då han inte styrde min process. Fick behålla avsnitt och kapitel även om jag visste vad han tyckte, till jag själv tog beslutet att ta bort dom.

Han var en stark personlighet och ett av de tidigare bästa minnena var när ämnesrådet i vilket jag var med i på pedagogiska institutionen hade bjudit in honom och en kollega Erik till en fest. Han kom utklädd som Platon och Erik var Sokrates och förde ett filosofiskt samtal. Föga visste jag då att det skulle bli just Platon som skulle bli mitt stora intresse fyra år senare. Per-Johan var en stor inspiration!

Stor saknad, blandat med fina minnen!

R.I.P Per-Johan

I DN tar man upp att många forskare känner att de trakasseras ute på sociala medier Länk ! (Inte läst då artikeln är låst, men känner till innehållet) I Universitetsläraren tar man upp att en lektor anklagar ett fackförbund för censur.

Ett alternativ kanske 🙂

För flera år sen skrev jag en blogg om utbildningspolitiken och andra aktuella frågor. Lektorio tycker till. MEN, då jag alltför ofta fick stå som representant för den ”usla” lärarutbildningen och ”det är inte så konstigt att det ser ut som det gör med lärare som du”-kommentarer” slutade jag skriva i den och öppnade den här istället i vilken jag berättar vad jag gör. Efter ett tag stod det klart för mig att den här bloggen inte är speciellt intressant att kommentera i, då den berättar vad jag gör och hur dagarna kan se ut när man arbetar som lärarutbildare och forskare. Men, jag har besök, och tror att en del som läser kan hitta små om inte guldkorn, i alla fall bronskorn.

Jag framförde inte någon kritik på min blogg mot den lärarutbildning som jag själv var lärare inom. I den mån jag hade och har kritik, framför jag den direkt till ansvariga utan att offentliggöra den. Varför gå via en blogg, om man kan framför den direkt utan repressalier, vilket är möjligt på min arbetsplats. Det är så jag ser på saken. Dessutom, lät jag min närmaste chef att ha en uppfattning om var gränsen gick. För det finns en gräns, en etisk gräns för hur mycket man kan skriva om kollegor, studenter mm.

Men, att kritisera utbildningspolitiken gav inget längre, då jag fick ”skulden” för hur det såg ut, så jag slutade blogga och minskade successivt ner min närvaro på andra bloggar, då jag hela tiden fick tänka på hur jag skulle framföra något, så att det inte missförstods. Ett hopplöst företag, varför jag slutade kommentera och framför slutade jag försöka tydliggöra hur den utbildning jag själv är lärare inom är organiserad och vilka ramfaktorer som styr den faktiska undervisningen. Allt för ofta bemöttes detta med att jag talade i egen sak, och att jag inte kunde se hur illa det var, då jag hade en inifrånsyn, mm. Till och med när jag höll med, kunde de uppfattas som om jag var emot. Jag slutade att kommentera!

Jag har tystnat i debatten, för det tar för stor kraft att hela tiden vända och vrida på det jag skriver ner, för att det inte skall kunna uppfattas på ett sätt som i många fall har varit det motsatta mot det jag velat få fram. Det finns fler blogginlägg än mina tio fingrar som jag aldrig har publicerat av den anledningen. Det tar dessutom alltför mycket tid som kan användas till annat än till diskussioner som inte leder någonstans. Den ”sanning” om den verksamhet jag verkar inom, som framfördes av företrädare för utbildningspolitiken med början år 05, har blivit en SANNING. Hur kan man ändra på den, utom att fortsätta vidareutveckla kurserna man ansvarar för inom de ramar (eller frirum) som står till buds, dock med vetskapen att den utveckling som sker aldrig kommer ut i det offentliga rummet.

Frost

Har bara varit hemma i två veckor, men det känns som en evighet. Det känns lite overkligt att jag vistades i Saloniki under jul- och nyår, samtidigt som upplevelsen lever kvar inom mig. Det känns konstigt att jag är här och inte där. 🙂 Men den har gett mig förnyade krafter. Hela hösten var tröttsam då jag inte riktigt fick upp orken och lusten att göra något, utöver det jag var tvungen till. Så fort jobbet var klart och jag tittade på en film, somnade jag. Fortfarande tycker jag om att sova, men nu kan jag hålla mig vaken framför TVn. Jag älskar Sverige och det är ett bra land att leva i, men jag trivs inte och har aldrig gjort på djupet. Kanske för att det är för välordnat, samtidigt som jag inte vill att det skall var vara något annat. När jag vistas i Grekland känner jag mig som en annan människa. Jag trivs och känner mig hemma! Gillar förutom grekerna, arkitekturen, gatorna, kulturen och folklivet. Känner mig nära allt där! Och det viktigaste i livet, har jag kommit underfund med, är att trivas med tillvaron, oavsett allt annat. Men skulle jag kunna lämna Sverige och bosätta mig i Kavala? Tror inte det, då det finns en grundtrygghet här som det kanske är för svår att förlora. Men kanske inte! Sverige finns ju kvar! Vill bo i Grekland minst ett år, helst i Kavala? Tänk känslan att landa på SKG och veta att nu har jag ett helt år framför mig. Behöver veta hur det känns efter ett år, innan jag tar ett beslut.

Jag går snart i pension. Ibland skulle jag vilja bli pensionär redan nu, då jag aldrig känner mig riktigt ledig, men att inte ha ett jobb att gå till? Hur kommer det kännas, när väl dagen är där? Kanske jag drar en djup suck av lättnad eller också kommer jag sakna studenterna, kollegorna, planeringarna och till och med läsning av alla examinationer. Nej, jag drar ut på det! Mitt liv är just nu ett mellanrum, då jag skjuter alla avgörande beslut på framtiden.

De sista dagarna har det blåst så fönsterrutorna bågnar, det rister i glaset och det är kallt i lägenheten av ventilationen och blåsten som kommer in genom springorna. Har haft ugnen på i timmar, ett elelement i badrummet som jag fått lånat av värden, då vattenelementet inte ger den värme som behövs. Sitter framför datorn i lägenhetens kallaste rum, i tjock morgonrock, en pläd över axlarna och en runt benen.

Men jag sover bra!

För övrigt är bedömningen av fältstudierna klara, pree-view-granskningen av en artikel i Pedagogisk forskning i Sverige och halvvägs klar med analysen och texten till artikeln som jag skriver tillsammans med en forskare på Mälardalens högskola. Framför mig har 21 examinationer som skall läsas och bedömas, två böcker som skall läsas, ppt-presentationer skrivas och förberedelse av en introduktions- och en storföreläsning inom en månad. Ja, det blir mycket att göra under två månader. Tre kurser som går samtidigt! Tur att jag har haft och har en undervisningsfri januari.

Xenokrates vilar för ögonblicket.

Glömde berätta om nyårslöftet!

Jag skall skriva åtminstone en mening på grekisk varje dag om vad jag har gjort eller upplevt mm.

…. flyger jag till Saloniki. Det känns overkligt med tanke på att vi snart är inne i december och då brukar jag aldrig resa utomlands. Elva dagar i Saloniki på mitt favorithotell, i mitt favoritland och -kultur, med allt vad det innebär. Samtidigt som jag ser fram emot det och tanken på att snart åka dit gör mig lugn, när jag inte kan sova efter en dag fylld av stress och det värker överallt, så kanske det inte alls blir så bra som jag hoppas på. Men en fördel med att inte se allt i ett skimrande ljus, är att det blir lättare att hantera om något blir annorlunda. Men jag har bestämt mig för att prova att vistas där under alla årstider och i olika områden.

För övrigt arbetar jag in Xenokrates i min bok. En kollega med grekiskt ursprung har läst delar av den nya versionen och uppmuntrar mig att fortsätta på det spåret. Men med ett heltidsjobb och andra projekt finns det inte tid att fokusera på heltid. Så resan till Saloniki är inte semester. Är dessutom i tjänst vilket innebär en del läsning och bedömning av studenters fältstudierapporter.

Nästa sommar skall jag bo på olika ställen i Kavala och i Kavallahuset (såklart). Känna mig för i vilket område jag trivs bäst och sen se om mig om att hyra en lägenhet. Men det tar några år innan det kan bli av.  Men nu är det Salonikiresan som gäller, för nästa sommar ligger så långt fram i tiden.

Igår ledde jag ett uppsatsseminarium för SYV-studenter. Det var fyra uppsatser som vi gick igenom och det var en mycket givande och konstruktiv dag. Jag hade sovit få timmar, hade ryggvärk, men jag kände mig inte trött när dagen var slut. Men, så är det när man har roligt! Men blev rejält trött kl. 22. 🙂

Det har blivit bättre i trafiken nu, sen de är klara med E4:an, Lidingötunneln och avfarten till Norrtull.

Ja, det har varit hektiskt under två dagar. Igår heldagsundervisning för Valarna och idag kursstart i utbildningshistoria. Men, jag är nöjd och det har varit givande seminarier och trevliga grupper. Fin stämning!

Var rejält trött när jag kom hem. Det blir ju så när man slappnar av. Somnade i soffan framför TVn och sov fyra timmar i sträck. Den där konstanta tröttheten går aldrig riktigt över, men tror den beror på sjukdomarna under våren, samt att jag fortfarande har ont efter bältrosen. Det är ingen svår smärta, men den känns. En smärta som är svår att beskriva. Man måste uppleva den själv.

Jag kanske bara behöver gå i pension, men det är några år kvar 🙂 .

I måndags var jag på Södertörn och träffade min handledare Charlotta Weigelt. Vi var i stort sätt överens. Men, vad som blev alltmer tydligt var mitt fokus skall ligga. Tyvärr har jag inte sen dess haft tid att göra något åt just det. Däremot har jag köpt Ruins kommentarer till Varat och tiden, vilket innebär att jag inte behöver läsa på skärmen eller läsa kopierat material, som kan vara ganska besvärligt att hantera. Har läst hans kommentarer till inledningen.

Resten av tiden har jag ägnat åt att läsa in kurslitteratur, varit till stöd för mina studenter på Skype och Mondo då inlämningen på forumet har strulat betänkligt. Har även suttit på restaurangen och jobbat på Bilia i Nacka, medan min bil servades och en felsökning av en icke-fungerande AC gjordes. Beskedet var, som jag misstänkt, att den är trasig på grund av stenskott i AC-kondensorn. Tack och lov går den på försäkringen. Annars hade det blivit en relativt dyr historia. Den skall bytas ut i slutet av oktober. För övrigt är bilen fortfarande fin (enligt serviceteknikern) och att byta bil är ännu inte aktuellt om jag någonsin kommer byta den (även om den inte håller). Den har fått nya robusta torkarblad så nu ser jag bra ut :-).

Igår var det lärarlagsmöte i ”bästa kursen”. En av kollegorna var ny på den och det är alltid givande när det kommer in nya som kommer med synpunkter och mer distans. Jag meddelade även min närmaste chef om att jag vill fortsätta med didaktik 1 istället för med Etik-kursen.

Startade morgonen idag kl. 06.00 med att planera en av de kortare föreläsningarna som jag skall hålla i didaktik. Två stycken skall vara klara och jag har bara några dagar på mig, men det är inga problem. Det löser sig. Dagen efter didaktiken startar kursen i Utbildningshistoria, med ett introducerande seminarium. Ett nytt upplägg som jag vill ge en chans med en viss modifiering till mitt eget sätt att undervisa. Det måste ändå vara så att jag som lärare måste kunna göra det. Att ta över en annans upplägg utan att göra det, brukar sluta allt annat än bra. Och jag är för att utnyttja lärares kunskap och erfarenhet och förmåga att själva bedöma vad som är möjligt inom de gemensamma ramarna.

Skall läsa in två kurser under höstterminen på egen hand – Aristoteles och The Presocratic Philosophers. Fick en oväntad överraskning när jag hämtade ut boken och såg vilket innehåll den har. Inget man har som sänglektyr precis. Men, samtidigt är det spännande att gräva ner sig i en svår text, då det är en utmaning. Efter 18 års undervisning som inte längre känns som rejäla utmaningar, är det viktigt att ge sig på något som är det. Och filosofi på magisternivå är precis det.

Platonseminarierna krockar inte med min undervisning under denna termin, så nu är mina planer att delta i dem.

En utmaning …

Konsensus är när man genom kompromisser når en överenskommelse. Men tystnadens konsensus är när deltagarna påtvingas följa en enskild individs eller en grupps bestämmande av vad som skall gälla, då eventuella motförslag eller protester tystas genom manipulativa utsagor om motståndares motiv. De kopplas bort genom att de tystas genom  outsagda hot om repressalier. Ett exempel är att om någon protesterar eller reserverar sig, ombeds personen ifråga att inte medverka eller delta, genom att hänvisa till dennes upplevelse av att inte vilja göra det. Det kan ses som en omtanke att på så sätt befria personen från ett uppdrag som kan skapa problem, när detta i själva verket är ett manipulativt sätt att göra sig av med motstånd och slippa besväret att ompröva sitt eget beslut. Det är i själva verket ett tillskrivande av en annan persons känsla och ett försök att leda bort allt från sig själv till den andra. Motståndet tystas!

Det här har blivit allt vanligare då enhetlighet och detaljstyrning breder ut sig. I en tid då man talar om vikten av mångfald.

Tystnadens konsensus är alltså ett sken, en lögn om att alla är överens och har kompromissat fram ett sätt att förhålla sig. Det är inte någon konsensus alls, snarare ett förtryck, om än mer eller mindre synligt, för alla utom för dem som blir tystade. För dessa är allt fullständigt solklart. Om du inte är tyst, är det nödvändigt att du kopplas bort.

Vad är det som händer?

Ja, det var en lång dag i går. Vaknade kl. fem och körde till institutionen fem i sju. Det rullade på i sakta mak och jag var framme fem över halv åtta och på mitt rum 10 minuter senare. Fem i nio gick jag ner till Naturhistoriska och satt för första gången i publiken. Lyssnade på introduktionen och en föreläsning om läroplansteori. En del studenter tog kontakt med mig, frågade om de fick vara i min grupp, då de inte kommit in i en och en som önskade få en utvidgad respons på sin examinationsuppgift.

Lunchade och tog det lugnt innan jag körde når till Södra huset och träffade min grupp i F-huset. Det var givande att träffa studenter som läser Didaktik. Och när det var kafferast och gruppdiskussioner, satt två grupper ute i värmen och solskenet. En härlig septemberdag. Seminariet slutade kl. 16, men drog över då jag visade lite hur Mondo fungerar för dem som börjat sina studier.

Körde hemåt. Det gick bra tills vi kom till Liljeholmen. Då var det köer ända till Kungens kurva och solen gassade hela tiden. Bilen blev varmare och varmare. Då började jag misstänka att det var något fel på ACn, eftersom jag satte på den. Den fungerade häromdan, men inte igår. Märkte det mest på att bilen gick lika bra och för att det tog för lång tid innan jag kände någon svalka. Fläkten fungerar, men står man i köer, ja då händer inte så mycket. Idag var det likadant. Har bokat tid för service och lade till ACn, samt nya torkare och en ny klocka (som varit trasig i över ett år), då det inte går att ändra från vinter- till sommartid. Kom hem halv sex igår!

Idag har jag svarat på en del mail, lagt till studenter på Skype och läst en del. Var trött redan kl. 20 i gårkväll, men tvingade mig att titta lite på TV, tills jag släckte ner allt före kl. 22, då tröttheten värkte. En lång onsdag!

Ikväll har jag sett programmet om Dagny Carlsson 104 år. Fantastiskt!

I går den 1 september träffade jag studenter för första gången på tre månader. Vi träffades i stora hörsalen på Naturhistoriska. Kursansvarig introducerade och jag tog vid kvart i elva. Det kändes hemtamt, men ibland fick jag en overklighetskänsla och en stark känsla av självmedvetenhet. En känsla av att nu står jag här igen och talar inför nästan 100 studenter som lyssnar. Efteråt var det några som kom och tackade, och tillade att etik är något som lärarna ute på skolorna talar väldigt lite om Men, det är likadant hos oss. Det praktiska dominerar och det finns inte eller vi ger inte etiska diskussioner någon tid.

Efter storföreläsningen kunde jag ta det lugnt, då jag inte har några seminarier. Men, jag kom inte därifrån förrän runt fyra-tiden, då det var en del att fixa – inrapportering, kopiering och en del annat. Jag var rejält trött, av tidig morgon, nystart och kallt i hörsalen, när jag körde hemåt och köerna kröp fram i tunneln från Norrtulls-infarten och upp på Essingeleden. Men, märkligt nog gick det ganska snabbt hem iaf.

Idag vaknade jag kl. sex, efter att ha sovit i sju timmar, men sov ytterligare 1,5 timme framför TV. Drömde om Christer Lindarv, vilket fick sin förklaring. Han var på Gomorron Sverige.

Ja, då är det snart dags att träffa studenterna igen efter tre månader. Sen jag kom hem från Kavala och återgick i tjänst har jag varit på konferens, läst ny kurslitteratur, examinerat studenter, och funderat en hel del på den storföreläsning i etik och moral som jag ger på torsdag, samt filat en del på min magisteruppsats i filosofi. För övrigt har jag inte några seminarier i etik-kursen denna termin. Istället har jag en kurs inom didaktiken – Skolans kunskapsuppdrag. Det skall bli riktigt spännande att undervisa på en helt ny kurs på VAL-programmet. Trevligt är också att samarbeta med nya kollegor, även om jag inte har något emot mina gamla :-). Men att få lite nya intryck är alltid bra. Höstterminen detta år blir inte lika intensivt vissa månader. Men jag har Didaktik-kursen, tre kurser i Utbildningshistoria och Bästakursen Utbildning, pedagogik och samhälle. Efter tolv år är den lika rolig att undervisa på (tidigare AUO2-kurs, men som nu ges för Valarna). Den enda som jag dessutom är kursansvarig för, vilket innebär att utvecklingen av den hänger en hel del på mig. 🙂 Självklart tillsammans med två kollegor som inte är desamma från termin till termin (ett litet lärarlag), vilket innebär att den kan utvecklas fortare. Nya fräscha ögon gör en hel del. Men, då gäller det förstås att vara flexibel som kursansvarig.

Mina filosofistudier fortsätter. På grund av sjukdomar (som var övergående, men smärtsamma och utdragna – bältros och streptokock-infektioner är inte roligt att leva med, men går över – även om jag fortfarande har smärtor) under vårterminen, orkade jag endast med jobbet. Uppsatsarbetet gick på trekvartsfart, om ens det.  Men, det känns bättre än på många år att starta upp höstterminen. Måste bara hålla koll på stressnivån. Men, jag har en bra chef som lägger ut tjänstefördelningen jämnt över terminen. Även om det kommer finnas undervisningsfria veckor. Det beror dock på FoU-tid och på administrativa arbetsuppgifter.

Vi skall byta plagiatprogram, från turnitin till urkund. Södertörns högskola har urkund och som student är det lätthanterligt. Man sänder dokumentet via sin egen mail. Hur det ser ut för lärarna vet jag ännu inte.

Under två dagar skall jag nu arbeta med en ny ppt-presentation till storföreläsningen, då den gamla inte längre är aktuell.  Men resten av eftermiddagen har jag en del examinationer att bedöma.

När jag på ICA Maxi i Arlandastad den 3 juni dagen innan jag flög ner till Saloniki, hittade en ljudbok – En man som heter Ove – fann jag fördelarna med att lyssna på skönlitteratur. Man kan ligga nerbäddad i sängen i ett kompakt mörker som endast bryts av några strimmor av ljus från gatlyktorna. Man blir ett med rösten i hörlurarna. En nackdel är att det är lätt att bli alltför avslappnad och somna. Vilket skedde under mina fem veckor i Kavala, så ljudbokens sista kapitel lyssnade jag på kvällen före tidpunkten för min avresa från staden och hem till Sverige. Den räckte länge.

Väl hemma köpte jag Det andra ansiktet av Ljungstedt, som var ganska bra. En story som var någorlunda trovärdig. Spännande och ganska förutsägbar. Sen ramlade jag på Den gränslöse av Adler Olsen och var fast. Inte endast för att det är en spännande historia, utan också för Stefans Sauks uppläsning som ger 19 timmars underhållning. Medan jag väntade på Marcoeffekten av samma författare och uppläsare, lyssnade jag på två av Lars Keplers böcker. Den första Eldvittnet är ganska spännande, men i jämförelse med Adler Olsen, inte lika bra. Den andra  Stalker som iofs är bitvis spännande, men alltför detaljerad, upprepande och inte verklighetstrogen.

Skillnaden mellan Adler Olsen och Lars Kepler är att i den sistnämndes bok Eldvittnet utgör texten i sig ett irritationsmoment, t.ex. ”sa hon mjukt” ”rörde sig mjukt” mm. Detta ord mjukt upprepas genom hela Eldvittnet. I Stalker är det alltför utdragna beskrivningar, hur människorna ser ut, och långdragna scener (för att inte tala om beskrivningarna av hypnos-scenerna?) Det är en del som är förväntade t.ex. att mördaren inte hade dött och av någon oförklarlig anledning, trots att hon inte borde ha orkat med detta, lyckades resa sig upp och sticka kniven i en av personerna. Hur mördaren gång på gång dök upp, utan att läsaren fått vägen dit beskriven lika detaljerat som allt annat i boken, kan tolkas som att slutet skrivits för att boken var tvungen att ta slut eller för att författarna inte själva visste hur mördaren skulle ha lyckats med det. Lars Keplers böcker är alltså spännande, men i längden alltför tröttsamma att lyssna sig igenom. Dessutom känns de flesta beskrivningarna inte nödvändiga. Och inte speciellt trovärdiga, t.ex. när en jagad kvinna går nerför trappan i sin egen källare som är mörk, istället för att välja att gå in i ett rum och öppna ett fönster. Eller när kvinnorna känner obehag av att stå i ett upplyst rum och få en känsla av att någon betraktar dem, inte släcker lampan utan går fram till fönstret för att se om det står någon där. Och då upptäcka att om de kunde se sig själva i rutan, så betydde det att någon utanför skulle se dom också. Icke trovärdigt!

Om man läser dem, kan man säkerligen hoppa över ett antal sidor utan att missa någonting av själva handlingen. Stalker frossar dessutom i våld och smaklösa beskrivningar av detta våld. Jag hoppade över dem. Epilogen hade de kunnat radera eller skriva om.

Adler Olsen ger inga långa beskrivningar om miljöer eller hår- och ögonfärg, klädsel mm. och miljöskildringar både utom- och inomhus, utom när ”rösten” Carl Mörck tycker till om det. Dessutom är de tre personerna i avdelning Q original och dialogen är humoristisk, rå och trovärdig. Nu har jag snart lyssnat klart på Marcoeffekten (två CDn kvar) och den är minst lika bra. Marcos liv på gatan i Köpenhamn beskrivs genom att berätta om vilken gata han är på och om det är mycket folk eller inte. Men inga beskrivningar om hur det ser ut. Tack för det? Inte heller frossar Adler Olsen i våld.

Min bedömning som naturligtvis är subjektiv, är att Adler Olsen är en mycket bättre berättare och författare än vad Lars Kepler är. Jag föredrar att komma närmare personernas egenheter och särdrag, än hur de ser ut. Var de befinner sig än hur det ser ut i detalj. Det är fullt möjligt att läsa eller lyssna på Lars Kepler, men min rekommendation är att läsa eller lyssna på Adler Olsen. Han är inte ute efter sensationer, utan efter att skriva riktigt bra deckare i vilka människorna är centrala.

Nästa bok på sängbordet är Fasanjägaren, men den skall jag läsa!

I går var det en riktigt bra dag. Den startade med smärta i höger sida en timme innan jag skulle köra iväg. Den höll i sig tills jag kom fram, då den gick över lika fort som den kom. Studenterna redovisade fältstudien. Sen föreläste jag om Dewey och Arendt. Planen var att det skulle ta en timme, men det tog en halvtimme längre, vilket reducerade studenternas tid till förberedelse. Men det var okey för dom! Därefter diskuterade vi Dewey och Arendt.

Idag har jag börjat att plocka fram kläder som skall strykas, och annat jag behöver göra innan resan. Börjar få lite ont i magen över att jag inte gör någonting, men har inte orkat. Krafterna har börjat komma tillbaka. Äter mer och bättre och dricker näringsersättning varje dag. Men tänk om det gick att gå upp fem kilo på två veckor 😦 .

Har köpt en Samsung Galaxy S6. En ny leksak. 🙂 Har stretat emot i flera år, men då vi fick en Samsung Galaxy A3 som tjänstetelefon blev jag så sugen, att jag körde till Telia och fick en bra deal – stor rabatt på mobilen. Och nu klarar jag mig inte utan den – haha. Fast i Kavala får jag nog göra det, men den har en fantastisk kamera. Men den kommer bli användbar både som kamera, videoklipp, röstinspelning mm., samt möjlighet att redigera.

Kul, minst sagt.

…. som det har blivit för skolans lärare. Det värsta är att en anmäld lärare alltid tas ur tjänst (det räcker med anmälan) av rektorn, vilket visar att det är ”kunden” som alltid har rätt. Och vad kan då lärare bli anmälda för? T.ex. om att stänga av en mobiltelefon, eller för att eleven blivit placerad i en grupp som denne inte vill vara i, osv.

Det kan räcka med att de bestämmer vilken grupp en elev ska tillhöra i ett grupparbete, ber eleverna stänga av mobilen, vara tysta eller påpeka att de glömt material för att vissa elever ska känna sig kränkta och hota med att de skall göra en anmälan, säger Britt-Marie Selin, som är fackligt huvudskyddsombud och själv lärare på en grundskola i Stockholm.

Det anses att föräldrar och elever har fått för stor makt. Men vem/vilka ger dem den makten, när nu skolorna och dess rektorer inte visar att de står på lärarnas sida, utan tar dem ur tjänst.

Många rektorer väljer att omedelbart lyfta bort anmälda lärare från undervisningen. Skolan har blivit en marknad och tyvärr beter sig många rektorer som att kunden alltid har rätt. De är rädda att förlora elever och står därför inte upp för lärarna i deras arbete med att upprätthålla ordningen, säger Bo Jansson, ordförande på Lärarnas riksförbund.

Anmälningar ökar – Lärare skräms till tystnad

Påsken har gått och nu är den nästan slut. Har inte jobbat, utan fokuserat på virkning och min magisteruppsats, som jag nu börjar få grepp om (förhoppningsvis). Det känns bra iaf. Min blogg har varit blockerad från mig själv, dvs. min dator blockerade den. Men den var synlig från surfplattan. Men nu har blockeringen upphävts. Har haft ont i halsen, men det börjar lätta nu. Men, det är ju märkligt att jag numera kommer i olag när det är helg och jag skulle kunna fixa lite hemma.

Det skulle starta en kurs om Benjamin i morgon, men den är inställd på grund av organisatoriska orsaker, så den börjar inte förrän nästa vecka.

Och så är Kavalla-vistelsen betald.

Risk för att det blir en virkblogg 😉

… och äntligen kan jag fokusera på min magisteruppsats. Visst finns det drygt 30 nyligen uppladdade examinationer, men dessa behöver jag inte läsa och bedöma under helgen, om jag inte får lust att göra det. Tycker om att läsa examinationerna från etik-kursen. Har fått synpunkter på mitt arbetsmanus av min handledare, så nu är det bara att sätta fart. Uppsatsen skall vara klar den 17 maj. Ett manus skall in nästa fredag som skall diskuteras den 5 april.

Tiden går och snart är det dags att resa ner till Kavala. Det är bara 2 månader, 10 dagar och 7 timmar 🙂 kvar. Förhoppningsvis blir jag piggare tills dess. För just nu är jag ganska trött efter sjukdomen. Smärtan har blivit lindrigare, men den är kvar. Glad är jag också för att en 44 år gammal toastol skall bytas ut. Det är så mycket som behöver bytas ut och renoveras i min lägenhet. En som fixade det pågående stoppet i köket, tyckte att det behövdes renoveras när jag sa att det skulle ske. Jo, det har inte gjorts någonting sen pappa målade det och han har varit borta sen 1983. Spis och kylskåp/frys har bytts ut. Men för övrigt ingenting. Men nu skall det ske! I sommar eller i höst.

Visst är den söt – jag älskar åsnor!

Bild – elenisgrekland

Har varit hemifrån fyra av fem dagar den här veckan och det gör mig trött, men samtidigt gott. Värken efter bältrosen var ganska intensiv i tisdags, eftersom det blev mycket sittande, men de senaste dagarna har den mattats av. Kanske för att jag varit i rörelse, samt fokuserat på annat.

I torsdags körde jag in till institutionen, då jag fick ett arbete det var bråttom med. Det tog ett par timmar. Träffade min kollega för att stämma av två uppsatser som jag är examinator på. I går var det heldag – föreläsning från kl. 10-13 och sen seminarium. Då jag trodde att mina två grupper skulle vara i 2403 som tidigare tillfällen, blev det lite rörigt då jag fick gå mellan två salar, men det fungerade. Medan en grupp redovisade fältstudien för varandra i tre-grupper, diskuterade jag det grupperna arbetat fram under tidigare workshops. Tanken från början var att alla skulle vara med under diskussionen, men så är det ibland. Det gäller att vara flexibel :-). Men, jag fick bara tjugo minuters lunch, så efter att ha pratat i så gott som 5 timmar, tappade jag nästan rösten.

Min kollega och jag satt i personalrummet efter seminarierna och pratade en del om kursens innehåll, bl.a skillnaden mellan ethos och ithos. Han berättade att ethos bl.a. kan relateras till Bourdieus habitus. Ithos är det etiska inslaget i habitus. Spännande! Skall ta reda på mer. Ethos är för övrigt svårt att förklara, vilket blev en diskussion kring under föreläsningen. Får se om jag kan få in ithos i kursen som startar om några veckor, i vilken Bourdieus teori behandlas.

Kom hem kvart i sju, åt middag och lyckades hålla mig vaken under Let´s dance, men sen somnade jag och sov i soffan med TVn påslagen. Vaknade flera gånger av ljudet, men orkade inte stänga av TVn. Alltså, sträcka mig efter kontrollen och trycka på en knapp. 🙂

Varför slutade jag virka för flera decennier sen. Det är ju både roligt och avslappnande (utom när man gör fel och måste repa upp). Men den här lyckades jag med utom med ett varv, som jag fick göra om.

I måndags och igår var vi på konferens på Näsby slott. En grupp på runt 20 lärare som har till uppgift att förbättra några kurser i kärnan gällande seminarieundervisningen och examinationen. Intressanta diskussioner då vi samlades i kursgrupper  om sådant vi inte alltid var överens om, men lite ”bråk” måste det vara. Tyvärr blev det även denna gång alltför kort om tid att diskutera innehållsliga frågor.

En föreläsare från KI föreläste om olika sätt att hålla ett seminarium och om olika examinationer. Jag tyckte väl inte att föreläsning om seminarieundervisningen innehåll så mycket nytt eller var inspirerande. Några av oss skall i vilket fall pröva ett av seminarieuppläggen i en kurs längre fram. Däremot var den om examinationer det, även om de inte alls går att använda sig av i sin helhet hos oss, utan behöver modifieras till våra villkor. Då det krävs många lärare och möjligheten att ha tillgång till många rum under en hel dag. Det är fullständigt omöjligt för oss. En examination som jag är tveksam till är kamratbedömning, om den inte ges mer tid i kursen. Studenterna måste bli väl förberedda och läraren måste även läsa alla examinationer och ge sin bedömning. Vinsten är att studenterna får se hur andra har gjort, samt lära sig om bedömning. För de skall inte vara en del av lärarens bedömning, så jobbet ligger slutligen hos denne.

Samtidigt som det är inspirerande till viss del, är det frustrerande att så många examinationer inte är möjliga med tanke på brist på lärare och tid. Många av seminarieuppläggen användes under Lärarhögskolan.

För övrigt är det alltid givande att träffa kolleger i ett annat sammanhang och i andra kurser. Vi startade redan kl. 10 i måndags och höll på till kl. 17. Sen åt vi middag kl. 19 och det var trevligt. Själv lade jag mig kl. 22 och sov gott i en riktigt skön säng. Det var för ovanlighetens skull varmt i rummet, samt en kudde som inte var för mjuk eller för hård. Den passade mitt huvud perfekt.

Men innan sängdags, gick jag runt i alla rum. Och i vissa av dem var det otroligt fridfullt. Vacker interiör och fina målningar mm. Själva hotellrumsdelen är nybyggd, men slottet är främst från början av 1900-talet. Det ursprungliga slottet som eldhärjades 1897 ritades och uppfördes år 1665. Se vidare slottets historia.

Hotellrumsbyggnaden

Slottet Trappan är från 1665

Reception och sällskapsrum

Om jag skall nämna något som kanske inte var ultimat, var att det inte fanns val mellan fisk och kött på lunch och middag. Men, det var inte omöjligt att få fisk. Själv åt jag ugnsbakad lax som var mycket god och en liten potatiskaka. Förrätt och efterrätt var sparsamt. Jag ville ha en riktigt kladdig chokladkaka med vispgrädde. Men, man kan inte få allt. Samtidigt ger en rätt, samt frånvaron av restaurang en hemkänsla. Personalen var trevlig och tillmötesgående. En fördel var att vi var den enda gruppen, som hade hela slottet för oss själva.

De låste dock dörren mellan hotellrumsdelen och övriga utrymmena ganska tidigt, och om man kom senare än kl. 22, fick man gå in genom en dörr på baksidan mot slottsparken med rumsnyckeln (den får man inte glömma). På morgonen då jag vaknade mycket tidigt och gick ut för att röka, kom jag inte längre än till botten av trappen – det kändes lite som om vi var inlåsta :-). Kanske är det öppnare under sommaren eller under tider då det är flera grupper som är där? Stängs receptionen, ja då står alla utrymmen tomma och det är ju inte heller så bra.

Det är säkerligen mycket fint i parken (som jag hade utsikt över) där under vår och sommar. Näsby slott rekommenderar jag!

Fler bilder

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har virkat en duk … rena terapin!

Det börjar kännas som vår. Även om det var riktigt kyligt i går morse och jag mötte en bil som var totalt nedisad nere på parkeringen, men vacker i solskenet, kändes det som vår. Körde till Skhlm och sen vidare in till Frescati. Var på institutionen i går och jobbade intensivt i fyra timmar med att få klart ärenden jag inte orkade göra i fredags. Det tog tid, så beslutet att köra hem var helt rätt. När jag jobbar hemma tar jag paus då och då för att orka. Igårkväll somnade jag kl. nio och vaknade halv ett, för att somna om halv tre. Förhoppningsvis blir jag helt frisk igen. Tur i oturen att jag den mesta tiden under våren har hemarbeten, även om det blir lite trist ibland. Saknar både kontakten med studenterna och kollegorna. Alternativet hade varit sjukskrivning (om det ens känns som ett alternativ, då jag inte tror att ”inget-att-göra” leder till ett snabbare tillfrisknandet) Jag känner mig priviligierad, som kan sköta jobbet hemifrån. Men som sagt, det blir trist i längden! Men nu ser jag fram emot att skriva den här och nästa vecka.

Det har gått några veckor, och smärtan är kvar, fast mer ytlig. Suttit hemma och bedömt högar av tentor, samt åkt in till institutionen då och då. Igår var det heldag – från klockan 10-16. Vaknade kl. 5 och var på institutionen kl. 7 och kom först inte in på grund att jag slog fel kod flera gånger och till slut fick ett stort rött kryss, som förhindrade mig att komma in även om jag haft rätt kod. Men snart kom en person och jag blev insläppt. Fick kortet ordnat och rätt kod. Nu vet jag både hur jag skall göra och absolut inte. Kallt var det också, så händerna kändes stelfrusna. Halv tio körde jag ner till hus D i Södra huset för att hålla en föreläsning från kl. 10-12. Allt gick bra tills det var en kvart kvar och en hel del var kvar som jag inte hunnit med. Den här föreläsning brukar vara tre timmar, så det är förklaringen till missen. Tiden upplevs stå stilla när man föreläser. Men vi har en föreläsning och ett seminarium kvar innan de skall skriva tentan.

På eftermiddagen hade vi tre timmars workshop. De pratar med varandra i grupper medan jag går runt och lyssnar, men mest svarar på frågor och i mellanakterna återsamlas vi för att redovisa vad de kommit fram till.

Klockan var halv fem då dagen var slut – tjugo minuters lunch och en gå-fika hann jag med. Var hungrig och trött när jag kom ner till bilen. Körde därför in på Statoil utanför universitetets stora parkering. Köpte en stor Yoggi Skogsbär, som jag drack en hel del ur sittandes i bilen innan jag körde hemåt. Klockan var 17.30 när jag startade från Statoil och kl. 17.45 svängde jag in i Skhlms parkeringshus. Helt otroligt snabbt! Efter att ha handlat körde jag hem och anlände 🙂 kvart i sju. Gjorde i ordning mat, tittade på Dr Phil och på Skenet bedrar, men somnade och vaknade halv två på natten. Vaken någon timme och sov sen till halv tio. Efter heldagsundervisningarna är jag helt slut och än mer nu när jag inte är fullt frisk. Men, jag är glad över att orka och att ha undervisning för verksamma lärare är annorlunda och speciellt, eftersom de på ett helt annat sätt än de som börjar sin utbildning, kan tillämpa kunskaperna på sin tidigare erfarenhet (som kan vara lång och gedigen).

Nu när alla deadlines är klara, har jag bestämt mig för att under två veckor sysselsätta mig med egen forskning på olika nivåer. Två måndagar går bort, då jag har bl.a. handledning och lärarlagsmöte. Men det vardagliga arbetet med att bedöma inkommande kompletteringar och mailkontakter mm kommer bli sporadiskt.

Nu känns det som om våren är på G (trots möjliga bakslag i mars) och det är bara 3 månader och 6 dagar kvar tills jag lämnar Sverige för fem-sex veckor i Kavala. Mina planer är att resa runt mer än under tidigare vistelser, då det är i junimånad och ett mer behagligt resarunt-väder än under juli/agusti-månaderna. Synd är att jag inte vågar hyra en bil och köra runt, men det finns bussar och taxi. En del av de ställena jag planerar åka till ligger en kvarts/halvtimmes bilresa från Kavala. Men Pella där Aristoteles var lärare till Alexander den store vid det makedoniska hovet, ligger bortom Saloniki, så det får bli en övernattning och shoppingtur i Saloniki för vidare färd till Pella på dit eller hemresan. Vi får se! En tur till Thassos och Samothraki kan också bli en möjlighet. Men även om allt som man planerar inte blir av, är det kul att planera. Röra mig mer i och i närheten av Kavala ser jag som en möjlighet denna gång. Alla resor har att göra med att den bok jag skrivit på i två år skall bli klar denna gång. Måste besöka flera platser för att inge trovärdighet.

Måste bara se till att införskaffa effektiva myggmedel och allergitabletter vid behov innan jag kommer ner. Jag blir alltid översköljd av kärlek av dessa blodtörstiga vampyrer.

Snart så!

Ligger efter på grund av sjukskrivningen, samt att jag fick lite merarbete förra veckan. Men nu är jag iaf i full tjänst och mår mycket bättre. Smärtan är dock kvar som en ständig påminnelse om att inte stressa då det blir värre. Gillar inte att se mig själv som sjuk. Bedömer tentor och fältstudieuppgifter, som skall vara betygssatta senast på måndag och inrapporterade i Ladok. Och när det är klart väntar ytterligare 22 tentor i en annan kurs, som skall läsas och bedömas. För övrigt händer inte så mycket. Försöker nå kollegor, men lyckas inte så bra. Alla är strängt upptagna. 🙂

Läser om fusket på Karolinska institutet och det ser ut att vara (eller bli) en riktig skandal. Det riktas en hel del kritik mot hur det går till inom den akademiska världen och man efterlyser externa utredare och t.o.m. polisiära utredningar i allvarliga fall. Läs vidare Kalla in polisen ….

På tal om polisen så klampar Dan Eliasson ånyo i klaveret, då han säger sig bli överraskad. Läs vidare Har blivit överraskad ….

Trist väder idag – det jag kallar för icke-väder. Inget händer!

Men vad är det i jämförelse med hur det är i Syrien.

Se den chockerande filmen om staden Ohms!

470000 döda sen 2011

Vi måste prata om människoliv

• Lite undangömd, och med en otydlig rubrik, släpper brittiska tidningen The Guardian sin exklusiva artikel om den chockerande rapporten från Syrian Centre for Policy Research, SCPR.
• Den ideella organisationen har genom idogt uppgiftssamlande på syrisk mark kommit fram till att det inte alls är strax över 250 000 människor som har dött i krigets Syrien, som FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter har uppgett.
• Det ska vara 470 000 människor.
• Nästan en halv miljon människor.
• Nästan ett helt Göteborg.

Trapphuset på Frescativägen 54

Körde in till institutionen kvart i åtta igår, gjorde ett stopp vid Statoil och kom fram tjugo över åtta. Trodde det var lördag. Inga köer i sikte någonstans. Kan höjd trängselavgift ha börjat få effekt eller bestämde sig de flesta att inte jobba eller frakta gods just igår? Inte förvånande i så fall, då det nu kostar 105 kronor mot 60 kronor fram till sista december 2015 (4 kameror – 2 på Essingeleden och 2 in och ut i innerstaden) under rusningstiden. I vilket fall fick jag mer än en och en halvtimme innan föreläsningen. Den spänning som alltid infinner sig före storföreläsningarna bidrog till intensiv smärta trots Alvedon, men den försvann nästan då jag lyssnade på grekisk musik.

Min kollega och jag gick ner till naturhistoriska kvart i tio. Det tog en stund innan servicekillen fick allt att fungera. Studenterna släpptes därför in tio minuter efter utsatt tid. Och så var det dags. Allt gick bra och efter en kort inledning förde jag och mina studenter en dialog kring innehållet. Vi tog paus efter en och en halvtimme och sen fortsatte föreläsningen till kl. 13. Nu kände jag lycka, då jag inte haft speciellt ont under hela tiden. Dock kände jag en del på väg tillbaka till institutionen och efter en halvtimme en intensiv smärta. Men seminarierna fungerade också. Mina två studentgrupper fick sitta i basgrupperna (lärarlag) och arbeta med att identifiera värdekonflikter som skapar etiska dilemman i ett uppdrag för att sen komma tillbaka och redovisa vad de kommit fram till. Detta kommer jag sen ge skriftlig respons på. Nu är de klara med steg 1.

Upplägget skapades då jag fick ta ansvar för en kurs på avancerad nivå inom VAL-programmet. Det var fyra grupper med sammanlagt 100 studenter och ett antal seminarier tre fredagar, för fem terminer sen. Hur skulle jag gå i land med det? Jag funderade och funderade, men så sa det klick kl. 3 en tidig morgon (workshops) och jag gick upp och skisserade. Då fick de inte någon undervisningen av de olika etiska teorierna förutom inspelade storföreläsningar. Jag var inte nöjd med detta alls, så till nästa omgång lade jag in tre storföreläsningar á tre timmar, på vilka jag gick igenom kursen utifrån kurslitteraturen, samt presenterade hur man kan arbeta när etiska dilemman uppstår ur en uppkommen situation. Jag blev nöjd och resultatet visade sig på många sätt, inte minst i examinationer. De som arbetar ute på skolorna behöver dela erfarenheter med andra, och teoretiska ”genomgångar”, där de kan vara delaktiga och få höra att varhelst de andra kommer ifrån för skola i landet, så ser de på saker och ting på liknande sätt, såväl på olika sätt.

Målet är att de skall se de konstruerade uppdragen som om de skulle stå inför en liknande situation i sitt arbete. Jag var lite osäker i början, men de flesta av uppdragen känns igen, även om det inte är helt autentiska och ibland lite hårddraget. De är konstruerade på ett sätt som innebär att det är lite knepigt att definiera värdekonflikter och vilka av dessa som skapar etiska dilemman, då texten inte innehåller någon detaljerad information.

Uppdraget de skall arbeta med nu under några månader är (jag byter för varje omgång).

Du är en av de anställda på Trollskogens skola och ingår i ett av fyra lärarlag för årskurserna 7-9. Ni har arbetat länge tillsammans i respektive lärarlag, förutom några nyanställda och känner varandra väl. Det finns inga interna konflikter, men det finns en smärre spänning mellan nyanställda och de som varit anställda i många år.

En av lärarna Emma upptäcker en skolblogg som heter Ny på skolan och börjar följa den, då bloggaren tar upp intressanta ämnen. Efter några veckor känner Emma igen sig och en del händelser som förekommit och som de samtalat om under den senaste tiden på skolan, samt om en del elever som Emma själv har. Bloggaren skriver både positivt och negativt om skolan, eleverna och kollegorna. Misstanken växer om att det är en av de nyanställda Katarina som är bloggaren. Emma frågar henne direkt om det är hon står bakom bloggen. Katarina förnekar bestämt att så är fallet. Ryktet sprids och stämningen blir spänd. De flesta tar allt oftare upp känsliga frågor i enrum och samtalsämnena i lärarrummet blir allt färre. Katarina känner sig utpekad. Efter två veckor blir hon kallad till ett möte med rektor.

Uppdraget skall lösas under två workshops, i två steg –  steg 1 – definiera vilka värdekonflikter som skapar etiska dilemman och i steg 2, formulera handlingsalternativ, samt koppla till etiska teorier.

Uppdraget kanske ser enkelt ut, men det finns många värden som står i konflikt som skapar eller inte, en hel del etiska dilemman för den eller de som måste handla. En hel del handlingsalternativ finns. I höstas fann mina studenter 17 olika handlingsalternativ. Och vilka resultat ger dessa?

Min erfarenhet är att processinriktad undervisning som föregår examination ger bättre resultat och djupare insikter. Men, den måste kombineras med teori. I den här kursen, pliktetik, dygdetik, konsekvensetik, situationsetik och diskursetik. Alla dessa olika etiska teorierna kan tillämpas på uppdraget.

Som alltid skall det blir riktigt spännande att se vad de kommer fram till.

När man börja att se en förhatlig blomfluga sätta sig på datorskärmen och plötsligt se det som ett sällskap, har man varit hemma för länge. Efter sex veckor förra måndagen körde jag till institutionen och allt kändes overkligt. Den här veckan har jag varit på ett uppsatsseminarium på Södertörns högskola.

Kom dit i god tid, efter att ha handlat på ICA Maxi. Allt kändes bra med maten i bagageluckan och gott om tid. Men, ingen lycka varar länge. Den reservparkering när allt är fullt vid högskolan var belamrad med grävmaskiner mm. och med en skylt att här skall det byggas utbildningsplatser. Okey, tänkte jag! Åker vidare och tog första till höger. Parkeringen där var full, men jag hade tur (visst) så en åkte därifrån. Jag körde in i luckan och letade sen efter en automat. Hittade den, men efter många om och men, upptäckte jag att det bara var för personal med tillstånd. Det fanns inga besöksplatser alls. Körde vidare till en annan parkeringsplats – tillstånd. Jag körde tillbaka till högskolan och då hade jag faktiskt tur. Men det tog 40 minuter. Nåväl, jag hann med 5 minuters marginal till grupprummet.

Igår körde jag till institutionen och allt gick bra. Vi träffades för ett lärarlagsmöte och sen på eftermiddagen vikarierade jag i den grupp som en kollega tog över då jag blev sjukskriven. De hade presentationer och det var givande. De var väl förberedda, pålästa och engagerade.

Smärtan gjorde sig påmind under dagen, men uthärdligt. Däremot kände jag igårkväll att det tagit en del på krafterna, för jag var övertrött och det tog ett tag innan jag kunde slappna av på grund av smärtan. Somnade till slut och vaknade efter att klockan tjutit i en timme. Idag har jag jobbat på under flera timmar utan att ha känt av den där brännande, ömmande och stickande huden. Men för någon timme sen startade den igen.

I morgon är det heldag och lite oroad är jag över den tre timmar långa storföreläsningen som jag skall hålla. Men, jag tänker positivt. Det kommer gå bra.

Men, vad gör jag med blomflugan? Hoppas på att det blir vår snart och att smärtan går över, så jag kan göra mer. Det har blivit en del stillasittande och för lite rörelse.

Det känns bra att se att siffran slagit om från 4 till 3 månader (även om det står 30 dagar) tills jag åker till Kavala igen.

Tou Feggariou

På bloggen Anitaskreta finns lite information och hennes upplevelse av skolan i Grekland.

Skolan i Grekland

Lite mer om …

Kontakteksemet som visade sig vara bältros är nu snart inne på den sjätte veckan. Det började den 17 december med en ömmande hud på höger sida av bålen. Det utvecklade sig till utslag som blev större, med blåsor och som började torka i slutet av december och sen långsamt läka ut. Smärtan startade efter en vecka. Den värsta, för öm var jag ju redan. Den finns kvar, fast nu lindrar Alvedon den. Kan sen en vecka tillbaka sova 5-7 timmar i sträck, vilket är bra. Var sjukskriven förra veckan och från och med igår på 25 procent då jag inte har någon möjlighet att undervisa. Men kan jobba med bedömningar mm. För att inte förvärra smärtan, läser jag dessa på surfplattan sittandes i soffan (den enda plats där jag kan sitta utan att få ont efter en tid) och skriver en samlad bedömning på datorn för var och en av studenterna.

Visar en liten bild hur det såg strax före det började torka ut, då det ser ännu hemskare ut i större format.

Det finns värre saker som kan hända oss, och ryggvärk mm. har jag levt med sen 15-årsåldern, men den här smärtan är något unikt i sitt slag. Den är jävulusisk, därför att det bränner, svider, sticker, skaver och kliar och kläderna på kroppen gör ont, trots att det bara finns ärr kvar. Huden är fortfarande öm och det tar ett tag innan jag somnar, då det är på båda fram- och baksida av bålen. Det är som att ha en brännskada. En smärta som inte går att tänka bort eller göra något åt. Det är ett herpes-virus, vilket jag trodde från början, men som två sjuksköterskor sa var kontakteksem (vilket jag efter några dagar blev skeptisk till). Om man har haft vattkoppor, parkerar viruset i kroppen och det kan väckas till liv och orsaka bältros senare i livet – efter 50 år och utlöses oftas av stress. Den som har bältros kan smitta andra att de får vattkoppor, men bältros smittar inte andra med bältros. Bra att känna till.

Nåväl, är på bättringsvägen och kan jobba igen.

… när han på sin blogg uppmanar andra att blockera tiggare efter att själv ha gjort detta två gånger, och skriver med en viss stolthet (kan man ana) att det fungerar. Till skillnad från andra inlägg håller de flesta som kommenterar inte med den här gången. Men han får ju publicitet och det kan ju vara en anledning. Av det skälet är jag sparsam med att dela hans inlägg. Men ibland känns det tvunget.

Han menar följande:

Detta är ett icke-våldsinriktat förslag som bygger på passivt motstånd och medborgerligt civilkurage.

Jag har lite svårt att förstå det där med civilkurage. Det brukar man tilldela människor som står upp mot makten. Men tiggare, som sitter i ur och skur och kyla. Men, han menar ju att de är inresta av kriminella. Man kan ju fråga sig om det inte finns lukrativare sysselsättningar dessa skulle kunna syssla med.

En kommentar skriven av Nico E ger mig hopp:

Jag prövade denna metod härnere i G-berg centrum. Det gick en minut, sen ”förlorade” jag pga kände mig idiotisk o omänsklig, kändes som jag plötsligt ”såg” tiggarkvinnan på ett annat sätt, hennes trötta, vänliga ögon o frågande blick. Snömodden hade gjort hennes pappskiva helt mjuk, slutade med att jag gick o hämtade bil-filten åt henne 😀

Nog måste det väl finnas vettigare saker Sjunnesson skulle kunna sysselsätta sig med än sådana här tilltag. En berest och intellektuellt skolad person, borde lägga sin energi på annat, men som verkar längta tillbaka till vänsteråren och de aktioner som då var vanliga (fast inte mot svaga grupper i samhället).

Avpixlat som blivit inblandad tar avstånd från aktionen och fick därmed möjligheten att kritisera journalistiken genom en lång kommentar. Men det finns vissa guldkorn i kommentaren. Även om det finns en vilja till att vara PK för att förhindra att förlora den trovärdighet som Avpixlat ändå verkar vilja nå.

Eftersom hitresta tiggare – trots alla starka invändningar man kan ha mot deras förehavanden i vårt land – utgör en svag samhällsgrupp anser vi också att blockeringar av det slag som Sjunnesson föreslår är ett psykologiskt kontraproduktivt sätt att opinionsbilda – även om man klarar att hålla sig inom de fredliga ramar som Sjunnesson deklarerar. Sådana manifestationer riskerar att skicka fel signaler – stora, starka och välmående svenskar som stöddigt står och blockerar sittande, svaga och fattiga tiggare.

Det är en svag samhällsgrupp, som nu Sjunnesson uppmanar att blockera.

Och Sjunne! Om det här inlägget kommer in som pingback, har jag inget emot att du tar bort eller inte godkänner det.

Ja, ibland undrar jag om inte bilen min har en själ. Den tål inte hårdkörning eller  … ja, man måste behandla den på ett speciellt sätt. Igår var det dags igen – inte en droppe spolarvätska sipprade fram. Ringde till Bilia i Nacka, men fick inte svar. Idag ringde jag till Bilia i Segeltorp och fick kontakt med en verkstadstekniker som kunde ta emot mig.  Jag går ner och sätter mig i bilen, startar och prövar om spolarvätskan är okey. Icke, sa Nicke. Inte en droppe. Vindrutan blev aningen nersmutsad på grund av att den enda lastbilen på E4, skulle naturligtvis köra om mig där det var som moddigast (så det var tur att det inte blev Nacka). Lämnade in bilen och efter en kvart kom teknikern ut och sa att det inte var något fel. Den fungerade perfekt och mycket riktigt …! Han hade justerat höjden, men det fungerade innan, fast bara en tredjedel.

Bilar är som barn och katter ibland. Lika nyckfulla 🙂 De blir friska när de kommer till doktorn. Men, det kan vara som med klockan – den fungerar när den vill. Får avvakta!

Nu blev inte helguppehållet som jag planerat. Redan några dagar före jul ömmade huden på höger sida på bålen och det gjorde ont i muskeln. På lördagen upptäckte jag ilskna utslag vid revbenen, under bröstet och på ryggen. De utvecklade sig under helgen och på måndag sökte jag upp VC, som konstaterade kontakteksem. Fick hydrokortisonsalva och allergitabletter om jag skulle behöva. Julafton och Juldagen frös jag bara jag rörde mig och eksemet utvecklade sig till att innehålla små små blåsor, omfånget var som tefat fram och bak, och värken tilltog. Sov inte ordentligt på flera nätter – somnade av ren utmattning mellan kl. 4-6, men vaknade efter några timmar. Kunde inte sitta och inte ligga. Sitta framför datorn mer än fem minuter – otänkbart på en hel vecka. Kände mig inpluggad. Men så vände det i söndagsmorse då en del av blåsorna började torka. Och idag har allt torkat. Men det ontkliar, det sticker och efter att ha sovit ut under en natt, var det så dags igen i natt att bara sova några timmar (när jag väl fått kroppen i ett läge då då lakanet inte skavde). Huden är fortfarande så öm att kläderna gör ont. Men jag mår bättre och fått tillbaka matlusten.

VC trodde det var en stress som skapat ett eksem inifrån, eftersom jag inte bytt några tvättmedel, parfymer eller ätit något som jag inte brukar. VC sa också när jag talade med dem i måndags att hela området blir ömt, på grund av att huden är tunn och nerverna påverkas.

Men fy vilken smärta!

Nu ser jag framåt igen, då eksemet torkat ihop. Men det kommer ta ett bra tag innan det blir helt bra.

Ja, så var det dags igen att köra in till institutionen och det sista seminariet för i år. Det gick snabbt, då köerna var ovanligt lindriga. Jag rapporterade in den förra kursens betyg. Förberedd som jag var inför dagen seminarium, fick jag en stunds andrum. Seminariet var givande och diskussionerna intressanta, både gällande varför historia är viktig, som hur Syrien- och flyktingsituationen har betydelse inte bara för Nuet utan också för framtiden.

Seminariet slutade kl. 13, men just då visste jag intellektuellt men inte känslomässigt att nu blir det över två lugna veckor. Det var egentligen först när jag kom hem och åt middag och såg min hög med kursböcker, som insikten kom –  nu kommer jag kunna fokusera på att läsa in litteraturen, skriva tentan och kanske även ett kapitel på min magisteruppstas, ta det lugnt och slöa framför TVn när jag vill. Nu behöver jag inte sova på soffan av rädsla för att försova mig (javisst, sov på den inatt också och vaknade av att fyra väckningar som skulle ha skrällt kl. 6 skrällde kl. 6.20). Har inte på mycket länge haft så svårt för att vakna. Kanske för att det är så skönt att sova i den ihopfällbara sängen som bara är 80 cm bred med fjädrar i botten. Rummet är dessutom utan störningar från grannars spolande toaletter och mitt eget kylskåp (vilket inte är så störande, då det är nytt).  Överhuvudtaget har hösten varit urjobbig jämfört med andra år. Tur att alla runt omkring mig har varit snälla.

Märkligt är också hur man kan förändra sig. I nästan hela mitt liv fram till för några år sen var hösten den bästa tiden. Nu är det våren och sommaren. ”Förr” tyckte jag sommaren var jobbig och visste inte hur fort hösten skulle komma. Möjligen kan det ha att göra med Somrarna i Grekland :-).

Det kan även ha att göra med att iom mammas bortgång för drygt två år sen, släppte spänningarna. Vaksamheten och att alltid ha i bakhuvudet om att telefonen kunde ringa dag som natt. Jag levde i ständig beredskap! Vissa tider fick jag åka från jobbet direkt till Huddinge sjukhus varje kväll.  De sista åren var rätt plågsamma (något jag insåg efter hennes död) då hon tynade bort trots en stark livsvilja i grunden. Det var maktlösheten som var värst, då jag helst hela tiden önskade att hon skulle bli bättre, trots att jag visste att så inte skulle bli fallet. När allt som jag hade ansvar för försvann kom tröttheten, men också en ökad vilja att göra det jag under många år inte kunnat göra. Jag saknar henne ibland, men jag sörjde inte så länge – hon dog tre gånger, som förälder, som vän och slutligen som person, så det var inte så mycket kvar att sörja när hon väl somnade in då jag mer eller mindre sörjt klart – det var mest en lättnad jag kände. Och hur skulle jag kunna sörja att hon var borta, då alternativet varit att hon skulle ha fortsatt att leva utan livskvalitet och utan att ha vetat något om sitt liv. Men om hon hade levt, skulle hon snart ha fyllt 95 år. Tänka sig det!

Nåväl! Tänker på henne och pappa nu så här i jultider. Skall köra till kyrkogården nästa vecka, tända några lyktor och kanske lägga på en krans. Kanske jag går in i kyrkan och tänder ett ljus!

För övrigt väntar jag på att de skall komma från värden och ge mig ett nytt duschrum (om de nu vill göra det). Om inte, kommer det att bli svårt att hyra ut rummet när jag vill göra det om något år eller så. Köket skall också renoveras, men funderar på att lägga in om det, så de gör det i sommar, då jag är i Grekland fem veckor. Vi får se hur mycket jag hinner fixa i ordning. Har en bra tjänstefördelning i vår!

…det ögat ser.

Intressant att komma underfund med hur hjärnan fungerar. Igår när jag kom till institutionen (i god tid), gick jag av en ren tillfällighet ner till administratören och såg att det stod ett gäng med studenter utanför min seminariesal. Klockan var tjugofem över tolv. Frågade vilken lärare de skulle ha och de svarade att det var jag. – Ni kan gå in, men vi börjar inte förrän klockan ett, sa jag. Nej, vi börjar halv ett, svarade dom. De står på vårt schema.

Jag har kollat schemat flera gånger och sett att det stått kl. 13, så jag tog för givet att ändringen hade gjorts under de senaste dagarna och att jag inte blivit informerad. Sände därför ett lite argt brev till kursansvarig. När detta väl var sänt fick jag veta att ändringen gjorts den 13 juli. Japp, den 13 juli. Jag skippade lunchen (för jag fick inte ro till att äta medan de satt därnere) och gick ner till mina studenter kl. halv ett. Misstaget var dessutom och uppenbarligen mitt eget.

Jag har inget minne av att ha sett 12.30-14.30, så hjärnan måste helt enkelt att gjort om det nya till det ursprungliga och vanligast förekommande kl. 13-15. Fick be om ursäkt, men samtidigt be vår administratör att ändringar görs med rött. -Varför inte skriva ”Till Monika”, skämtade kursansvarig.

Men det blev lite oförberett. Min plan var ju att göra i ordning allt under den sista halvtimmen. Men, det gick bra ändå.

Idag har jag varit så trött, men ändå lyckats göra en del nytta. Fixat en ny ppt-presentation och bedömt tentor. Har några kvar, men skall rapporteras in i morgon. Sista seminariet i morgon före juluppehållet (vilket behövs just nu).

Snart är det juluppehåll. En kurs startar i morgon och sen ett seminarium på fredag. På torsdag är det avslutning i Derrida-kursen. Det ser dessutom ut som om jag kommer hinna läsa och bedöma tentorna till på söndag.

Igår verkade spruthålen till spolarvätskan ha frusit, så det kom inte en droppe. Jag trodde sen att det var tomt, så idag hällde jag på ny vätska men det rann över. Några droppar lyckades pysa ut och efter ett antal tryckningar kom den upp på halva rutan, men inte mer än så på hela dagen. Tillräckligt för att det skulle bli rent. Vi får se hur det blir när det blir varmare. Jag har en idé om varför det blev så. Jag lät defrosten ta bort isen igår, så det blev vatten som rann ner, istället för spolarvätska (som sen frös). För detta har inte hänt på elva år, även när det varit 18 grader kallt.

Idag fick jag vara med på två av Disciplinnämndens möten. Det var riktigt intressant och viktigt att se hur det går till. Men det blåste så kallt att jag och studierektorn åkte bil ner till parkeringen, istället för att gå till Aula Magna. Har svårt för kyla! Det är kallt hemma också! Brr!

Det är ju tur att man aldrig verkar riskera att bli arbetslös – Nu har det ramlat in 2 x 18 tentor, som jag behöver bli klar med under nästa vecka, om jag skall få möjlighet att tillägna helgveckorna till att hinna med det jag inte hunnit göra. Samtidigt som jag har något att göra varje dag nästa vecka. Inrapporteringen måste ske senast den 7 januari. Det finns inte mycket att spela med. När andra yrkesgrupper kan fira jul och nyår, sitter vi med tentor, som måste in ett visst datum om institutionen inte skall förlora pengar. Vi har inte jul- och nyårslov, endast ett uppehåll i undervisningen. Resa bort är uteslutet!

Men, som sagt – risken att bli arbetslös är just nu rätt liten! Och det är ju ändå något att vara glad för. Eller hur?

Foto: Petra Lundberg Bouquelon

Sov på soffan i natt också! Tyckte det var lika bra, när klockan blev halv två och jag var pigg som en mört. Somnade vid två-tiden och vaknade kl. halvtre, efter en underlig dröm. Jag drömde att jag var polis och var klädd som en sådan. Satt på ett fik och så kommer det in tre kvinnliga poliser. Men då insåg jag – jag är inte polis och vill inte bli påkommen. Sen drömde jag en hel del annat som har gått in i glömskan. Somnade om och vaknade klockan tio över sex, rejält trött. Piggnade till och körde iväg till institutionen. Inga köer utom sista biten.

Fixade allt, bland annat kopplade upp Skype så att min student som nu är i Marocko kunde följa med seminariet. Klockan blev tio och sex själar satt och väntade på mig. Telefonen ringde och jag fick veta om kaoset i tunnelbanan. Under förmiddagen droppade den ena efter den andra in. Vad som behandlades idag var Foucaults och Bourdieus teorier. Säga vad man vill. Teorierna skapar diskussioner.

Tiden gick fort idag. Åkte från institutionen kl. 16, var i Skhlm 16.30 och hemma kl. 17.

Ikväll blir det vila och en natt i min säng 🙂 !

Sov på soffan med TVn på, natten till igår, då jag efter en och en halvtimme inte lyckats somna (trots att jag släckte ner kl. 22) och det blev allt senare och jag piggare (men med en begynnande huvudvärk). Då jag uppenbarligen har svårt att vakna trots fem väckningar som larmar under en hel timme, blir jag osäker och rädd för att det skall hända igen. Under många år har jag vaggats in i tryggheten att jag vaknar, trots tre timmar sömn i värsta fall. Om det bara skulle ta 30 minuter till jobbet och man kan vara säker på det, behöver jag inte köra hemifrån två timmar före seminarium. Under min lärarutbildning inpräntades att det viktigaste var att komma i tid, för att barnen och deras föräldrar, eller barn som på egen hand gått till fritidshemmet/skolan inte skulle stå och vänta utanför. Detta har jag med mig sen dess. Därför vill jag inte ha tidiga undervisningspass, dvs. som startar kl. 8 eller kl. 9. Men nu fick jag två efter varandra.

Jag vaknade kvart i fem i går, tack vare soffan. Och kände mig inte speciellt trött. Nu hade jag t.o.m. tid att köra och tanka, för det hade jag glömt att göra. Jag körde sen förbi köerna, dvs. i innerfilen för att strax före den heldragna linjen, ansluta mig till snigelkön. En fuling, som jag brukar irritera mig på när andra gör. 🙂 För det stoppar upp kön i mitt- och yttrefilen. Men jag försöker hitta en lucka som innebär att kön inte stoppas upp.

Jag körde en kortare ppt-presentation och sen fick studenterna diskutera ett dilemma i relation till skolans demokratiska mål, som uppstod när en skola lades ner och ”problemgänget” kom in i den nya skolan. Därefter en storgruppsdiskussion. En kort paus och sen gick jag igenom det viktigaste i 1946-års skolkommission som bygger på 1940-års skolutredning och även Fridtjuvs Bergs betänkande. Det låter som tråkig läsning, men är intressant, när man väl kommer in i det och upptäcker hur trög processen verkligen är inom utbildningsområdet, från den första tanken till beslut och implementeringen.

Fördelen med att sova på soffan och ha förmiddagspasset är att eftermiddagen är kvar. Körde och hämtade mitt nya körkort och Tid för Europa som jag beställt, och sen hem. Lunch och en timmes tupplur framför TVn. Läste sen (lite piggare) Derrida och artikeln av Hans Ruin om Spektral fenomenologi behandlar just det spökliga, samt mellanrummet mellan liv och död.

Tuppluren bidrog till att jag fastnade framför TVn och programmet i Viasat history om forskaren Ernst Schäfer som fick i uppdraget av Himmler att finna det tyska folkets ariska ursprung i Tibet. Schäfer gick med i SS för att han trodde det skulle innebära att hans egen zoologiska forskningen skulle bli allmänt känd. Men allt gick inte exakt som han förväntade sig. Och trots att forskarteamet kom tillbaka från Tibet utan bevis för att överklassen i Tibet hade sitt ursprung i de överlevande från Atlantis, ansåg Himmler att denna expedition hade lyckats, eftersom enligt honom britterna hade kommit i bakgrunden och nazisterna i förgrunden. Metoden en av de som ingick i teamet gjorde under tiden i norra Indien nära gränsen (där de var fast i månader på grund av britterna)  var att mäta ansiktsdragen hos tibetaner som gick över gränsen, och i Tibet när de väl fick tillåtelse att komma in.

Sen länge är de alla spöken! Onda spöken som vi tvingas umgås med för att ge de goda och oskyldiga spökena en viss form av rättvisa. Och det är väl vad vi historiker gör, vare sig vi är pedagogik-, idé och lärdomshistoriker, m.fl. Umgås med spöken!

Efter en relativt sömnlös natt av skallrande fönsterrutor av stormbyarna som skulle behöva bytas ut sen länge, och en tro på att jag gick upp kvart över fem, när det i själva verket var kvart över sex, blev det en stressig morgon. Jag skulle åka in till institutionen kl. 7. Nu blev det nästan halv åtta. Men jag blev bara en kvart försenad. Datorkrångel som försenade seminariet med en halvtimme. Fick inte ihop projektorn med datorn. Fick ändra en del i mitt planerade upplägg. Men alla förseningar får konsekvenser. Nåväl, allt ordnade sig med bl.a. en utdragen kabel, då den svarta skärmen blev ljus igen, och med hjälp av en student.

Klockan tolv kastade jag i mig en yoghurt och ett muffins innan jag körde till Södertörns högskola. Och nu började allt positivt. Precis när jag kom till en överfull parkeringsplats, var det en som lämnade sin plats bredvid parkeringsautomaten. Fick en del tid över, fortsatte äta min lunch.

Klockan två startade Derrida-seminariet och det som behandlades var Marx spöken (vi läser boken med samma namn). Fantastisk nytt för mig om spöken var, att de som nu längre inte finns i livet forfarande lever kvar som om de vore spöken, i fotografier, filmer mm, men även i texter av nu icke-levande filosofer och andra tänkare, samt i brev skrivna av de som stått oss nära. Vi umgås, enligt Derrida, hela våra liv med spöken (som dock inte går igen i vidskeplig mening). Man skulle väl kunna säga att de aldrig har lämnat oss. De lever kvar som spöken vi måste förhålla oss till, avvisa eller leva vidare med.  Efter det här seminariet kommer jag aldrig kunna betrakta mina föräldrars fotografier på samma sätt som tidigare.

Se Ghost Dance, Derrida och Ghost Dancers Derrida

Det har varit november x 3 för mig sen jag kom hem från Kavala. November är alltid en jobbig månad, men i år värre än vanligt. Konferensen under två dagar för en vecka sen, gav mig ny energi. Den kom precis lagom till starten av den första kursen av två som i utbildningshistoria. KPU-studenter. Och nu har jag haft två seminarier och två kvar i nästa vecka. Därefter startar nästa kurs F-3-studenter som får två seminarier före jul och resterande tre i januari. Icke att förglömma ett seminarium i bästa-kursen för VAL-arna nästa vecka. Det blir en del att göra så här i slutet av terminen. Men det är ju snart jul.

Deltagande vid konferensen bidrog också till att jag blev klar med min filosofitenta i kursen filosofi och litteratur, samt att jag nu under helgen har tid att läsa i fatt i kursen om Derrida. Läser just nu Marx spöken och är helt klart mer lättsmält än Rösten och fenomenet, för att inte tala om Geometrins ursprung. Men det är ju på magisternivå, så … Men, för varje gång jag läser en del av filosoferna, undrar jag varför samma sak inte kan uttryckas på ett enklare sätt. Tur att vi har en lärare som kan förklara innebörden så jag åtminstone förstår. Hur det är med mina kurskamrater vet jag inte. De kanske förstår bra mycket mer än jag utan förklaringarna. Men nästan varje gång sitter de flesta med näsan i böckerna innan vi börjar.

I slutet av december och i början av januari brukar Kavalla-känslan tona bort en aning. Under den tiden vill jag ändå inte åka dit och då blir allt enklare. Sitta på ett hotell alldeles ensam är ingen höjdare, då gästhemmet är stängt. Men under julen skulle det nog vara kul att vara där. Till Aten skulle jag kunna åka (då det är jämförelsevis varmt), men längtan dit är inte så stor numera. Men känslan kommer tillbaka i mars/april. Det gäller att utnyttja den här tiden, då allt (nästan allt) känns okey att vara i Sverige. Men trots en viss resignation går det inte en dag utan att jag är i Kavala genom mina minnen. Inte bara en gång utan flera gånger varje dag.

Ett av olivträden i lunden

I morse vaknade jag och ville gå ur sängen. Den känslan har jag inte haft sen Kavala. Varit på forskarkonferens på Lidingö på Skogshem & Wijk. Ett konferenshotell som jag varit på tidigare och tyckte var bra. Omdömet kvarstår och vill egentligen lägga till ett ytterligare plus.

Tjugo över åtta körde jag hemifrån och köer som vanligt, men till slut kom jag fram till Roslagstull och i valet och kvalet – Tunneln eller Valhallavägen. Hade aldrig kört där och var osäker på avfarter osv från den. Valde Valhallavägen. Men jag upptäckte ganska snart att det numera bara är ett körfält. Det tomma var bussfilen och sen en cykelfil. Det kröp fram och tiden gick. Till slut var Stadion i sikte och jag körde till Skogshem på kort tid och var framme tio i tio. Konferens startade kl. 10 med mingel, och sen började aktiviteterna. Min förväntan var att vi skulle sitta och lyssna på vad de olika forskningsgrupperna sysslade med. Men så blev det inte alls.

Vi fick börja med att rita upp på en poster om våra personliga forskningsprojekt och sen gå runt och titta på alla andras, samt även få höra lite av dem. Vi hann inte tala med och lyssna på andra, men bilden av vad folk gör på institutionen klarnade betydligt.

Sen var det lunch och det fanns en fiskrätt som jag kunde äta – Bleka med grädde och ansjovisspad och potatis. En cappucino till kaffet. Supergott.

Innehållsanalys …

Under eftermiddagen var vi indelade i grupper efter område. Jag hade placerats i grupp 1 – Forskningsmiljöer (perfekt). Och vi arbetade på följande sätt: På postit-lappar fick vi skriva upp vad vi såg vara problem i vår forskningsmiljö och sen sätta upp dessa på tavlan. På så sätt kom alla till tals och det blev inte som det brukade att vissa pratar och andra är tysta. Därefter samlades de olika lapparna i olika kategorier. Vi fick sen pricka för vilka vi ansåg vara viktiga. Och vi delades in i grupper av fyra som diskuterade om dessa kategorier. När så var gjort, diskuterade vi framtiden och arbetade på samma sätt. Vi var klara kvart i sex.

Då satte tröttheten in på allvar hos mig, men jag gick på en kul aktivitet som doktoranderna ordnat före middagen (kl. 18). Den piggade upp betydligt och sen var det dags för middag. Rödbetor med fetakräm (som jag tyvärr inte tyckte om – kombinationen (isch). Sen åt jag halstrad hälleflundra med potatis supergott (medan alla andra åt något kalvrätt) och drack vitt vin till, och efterrätten var en ljuvligt god chokladrätt, med grädde och jordgubbar.

Innan sängdags satt några stycken av oss i cafeét och pratade om något jag inte alls kommer ihåg så mycket av, men det handlade om jobbet och om utbildning i allmänhet. Halv elva slutade min dag. Sköna sängar, trivsamt rum och en stor plattTV (själv har jag en tjockTV). Det är bara när jag bor på hotell som jag tittar på en sådan :-).

Sju timmar sömn och dag 2 startade. Genomgång och sen satt vi i olika forskningsgrupper och lyssnade vad olika höll på med, hur de arbetade, hur många som var med, samt om framtiden. Även här delades vi in i små grupper och jag ville veta mer om forskningsgruppen pedagogisk filosofi. Sen var det lunch igen, men det blev kall potatis, lingonsylt med margarin och ett glas lättöl, för ingen av rätterna kunde jag äta. Men, vi slutade med lunchen så det gjorde inget. Det blev ett givande samtal med prefekten och studierektorn som kompensation.

Jag var trött, men hade kunnat stanna ett dygn till. Kom i en arbetsgrupp som innehöll många jag inte tidigare har haft kontakt med tidigare och andra som jag bara möter i korridoren. Och jag fick fram vad jag sysslar med till andra, vilket gav en känsla av att synas och inte vara osynlig. Det var förvånansvärt många som upplevde isolation och osynlighet på olika sätt, både individuellt och gruppvis, i sin forskning.

Skulle jag köra Lidingötunneln? Nej, jag valde Valhallavägen då jag var orolig för att hamna i köer i den, men missade avfarten och körde ner i tunneln ändå och ur den kom jag upp på Essingeleden i slutet av tunneln. som man kör in i vid Norrtull, när jag kör från universitetet. Det var när jag såg skylten till Södermalm som jag fattade var jag var någonstans. WOW! Vilken otrolig förbättring! Men som sagt vid rusningstrafik och köbildningar gillar jag inte tunnlarna, speciellt inte när de är så långa som den här. Den är dock inte lika vacker som Södra länken. Inga utsmyckningar mm. Men vad gör det om det tar högst tio minuter (om så lång tid) att köra den.

Aktivitetskonferens är att rekommendera. Mycket givande och alla deltagare får en plats.
Det här var vad jag behövde!