Arkiv

Äntligen måndag!

Bäst att passa på att gå ner till stan när det är underbart väder, soligt med en sval vind. Kan det bli bättre? Men stora tunga moln har tornat upp sig från Drama-hållet och förmodligen på väg över oss. Kanske tidigare i dag än under helgen. Väntar just nu på att gå ner till Supermarket i stan, samt även se om jag kan hitta ett skissblock. Kanske jag kan få ner något.

Vi firade Evelinas födelsedag idag, för hon fyllde år igår, genom att vi alla sex drack kaffe med henne. Hon bjöd på supergoda kakor. Måste höra med henne var hon köpt dem.

Ha en bra dag!

Ljuvlig kväll

Har arbetat hela dagen med dörren öppen för att släppa in värmen, för lägenheten är på markplan och någon sol letar sig inte in från fönstren som vätter mot trädgården (har inte bilder på den). Men också för att jag vill ha kontakt med yttervärlden medan jag skriver. Fick veta idag att växtligheten är 30 år gammal och även trädet ovanför den (bilder nedan). Som mest har det varit 32 grader och nu är det 24 grader när klockan är tjugo i elva. Det är vindstilla! Jag börjar trivas riktigt bra n. Var lite rastlös de första dagarna, men idag är jag mer avslappnad.

 

Litet bildgalleri

Det blir många inlägg nu, då vädret inte är så bra eller rättare sagt – det stämmer inte med min klädsel som jag har med mig. Idag har det regnat och det har blivit kyligare. Är för övrigt ganska trött efter jobbet och resdagarna. Har fotograferat en del. Och här visar jag bilderna i ett galleri.

R.I.P Per-Johan Ödman

Jag fick ett brev från Per-Johan när jag sökt in på forskarutbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm om att han ville träffa mig. Hade haft honom som lärare i pedagogikhistoria på pedagogiska inst20160607_161451itutionen på 90-talet. Efter ett år på Musikhögskolan blev han professor på LHS. Jag knackade på dörren och han öppnade och utbrast – Jaså, det är du! Kände igen namnet, men kopplade inte att det var du. Vi slog oss ner och talades vid. Han frågade lite om vad jag ville mm. Till slut frågade han om JAG ville att han skulle bli min handledare. Jag hade lust att hoppa upp och ner och säga JA, så glad blev jag, men det blev ett lite mer nedtonat bejakande. Ja så började det. År 1997 fick jag en doktorandtjänst och när han sen gick i pension 1998 behöll han mig som doktorand fram till disputationsdagen.

Han var den rätta handledaren för mig, då han inte styrde min process. Fick behålla avsnitt och kapitel även om jag visste vad han tyckte, till jag själv tog beslutet att ta bort dom.

Han var en stark personlighet och ett av de tidigare bästa minnena var när ämnesrådet i vilket jag var med i på pedagogiska institutionen hade bjudit in honom och en kollega Erik till en fest. Han kom utklädd som Platon och Erik var Sokrates och förde ett filosofiskt samtal. Föga visste jag då att det skulle bli just Platon som skulle bli mitt stora intresse fyra år senare. Per-Johan var en stor inspiration!

Stor saknad, blandat med fina minnen!

R.I.P Per-Johan

 

 

Jag har tystnat i debatten!

I DN tar man upp att många forskare känner att de trakasseras ute på sociala medier Länk ! (Inte läst då artikeln är låst, men känner till innehållet) I Universitetsläraren tar man upp att en lektor anklagar ett fackförbund för censur.

Ett alternativ kanske 🙂

För flera år sen skrev jag en blogg om utbildningspolitiken och andra aktuella frågor. Lektorio tycker till. MEN, då jag alltför ofta fick stå som representant för den ”usla” lärarutbildningen och ”det är inte så konstigt att det ser ut som det gör med lärare som du”-kommentarer” slutade jag skriva i den och öppnade den här istället i vilken jag berättar vad jag gör. Efter ett tag stod det klart för mig att den här bloggen inte är speciellt intressant att kommentera i, då den berättar vad jag gör och hur dagarna kan se ut när man arbetar som lärarutbildare och forskare. Men, jag har besök, och tror att en del som läser kan hitta små om inte guldkorn, i alla fall bronskorn.

Jag framförde inte någon kritik på min blogg mot den lärarutbildning som jag själv var lärare inom. I den mån jag hade och har kritik, framför jag den direkt till ansvariga utan att offentliggöra den. Varför gå via en blogg, om man kan framför den direkt utan repressalier, vilket är möjligt på min arbetsplats. Det är så jag ser på saken. Dessutom, lät jag min närmaste chef att ha en uppfattning om var gränsen gick. För det finns en gräns, en etisk gräns för hur mycket man kan skriva om kollegor, studenter mm.

Men, att kritisera utbildningspolitiken gav inget längre, då jag fick ”skulden” för hur det såg ut, så jag slutade blogga och minskade successivt ner min närvaro på andra bloggar, då jag hela tiden fick tänka på hur jag skulle framföra något, så att det inte missförstods. Ett hopplöst företag, varför jag slutade kommentera och framför slutade jag försöka tydliggöra hur den utbildning jag själv är lärare inom är organiserad och vilka ramfaktorer som styr den faktiska undervisningen. Allt för ofta bemöttes detta med att jag talade i egen sak, och att jag inte kunde se hur illa det var, då jag hade en inifrånsyn, mm. Till och med när jag höll med, kunde de uppfattas som om jag var emot. Jag slutade att kommentera!

Jag har tystnat i debatten, för det tar för stor kraft att hela tiden vända och vrida på det jag skriver ner, för att det inte skall kunna uppfattas på ett sätt som i många fall har varit det motsatta mot det jag velat få fram. Det finns fler blogginlägg än mina tio fingrar som jag aldrig har publicerat av den anledningen. Det tar dessutom alltför mycket tid som kan användas till annat än till diskussioner som inte leder någonstans. Den ”sanning” om den verksamhet jag verkar inom, som framfördes av företrädare för utbildningspolitiken med början år 05, har blivit en SANNING. Hur kan man ändra på den, utom att fortsätta vidareutveckla kurserna man ansvarar för inom de ramar (eller frirum) som står till buds, dock med vetskapen att den utveckling som sker aldrig kommer ut i det offentliga rummet.

Livet i ett mellanrum

Frost

Har bara varit hemma i två veckor, men det känns som en evighet. Det känns lite overkligt att jag vistades i Saloniki under jul- och nyår, samtidigt som upplevelsen lever kvar inom mig. Det känns konstigt att jag är här och inte där. 🙂 Men den har gett mig förnyade krafter. Hela hösten var tröttsam då jag inte riktigt fick upp orken och lusten att göra något, utöver det jag var tvungen till. Så fort jobbet var klart och jag tittade på en film, somnade jag. Fortfarande tycker jag om att sova, men nu kan jag hålla mig vaken framför TVn. Jag älskar Sverige och det är ett bra land att leva i, men jag trivs inte och har aldrig gjort på djupet. Kanske för att det är för välordnat, samtidigt som jag inte vill att det skall var vara något annat. När jag vistas i Grekland känner jag mig som en annan människa. Jag trivs och känner mig hemma! Gillar förutom grekerna, arkitekturen, gatorna, kulturen och folklivet. Känner mig nära allt där! Och det viktigaste i livet, har jag kommit underfund med, är att trivas med tillvaron, oavsett allt annat. Men skulle jag kunna lämna Sverige och bosätta mig i Kavala? Tror inte det, då det finns en grundtrygghet här som det kanske är för svår att förlora. Men kanske inte! Sverige finns ju kvar! Vill bo i Grekland minst ett år, helst i Kavala? Tänk känslan att landa på SKG och veta att nu har jag ett helt år framför mig. Behöver veta hur det känns efter ett år, innan jag tar ett beslut.

Jag går snart i pension. Ibland skulle jag vilja bli pensionär redan nu, då jag aldrig känner mig riktigt ledig, men att inte ha ett jobb att gå till? Hur kommer det kännas, när väl dagen är där? Kanske jag drar en djup suck av lättnad eller också kommer jag sakna studenterna, kollegorna, planeringarna och till och med läsning av alla examinationer. Nej, jag drar ut på det! Mitt liv är just nu ett mellanrum, då jag skjuter alla avgörande beslut på framtiden.

De sista dagarna har det blåst så fönsterrutorna bågnar, det rister i glaset och det är kallt i lägenheten av ventilationen och blåsten som kommer in genom springorna. Har haft ugnen på i timmar, ett elelement i badrummet som jag fått lånat av värden, då vattenelementet inte ger den värme som behövs. Sitter framför datorn i lägenhetens kallaste rum, i tjock morgonrock, en pläd över axlarna och en runt benen.

Men jag sover bra!

För övrigt är bedömningen av fältstudierna klara, pree-view-granskningen av en artikel i Pedagogisk forskning i Sverige och halvvägs klar med analysen och texten till artikeln som jag skriver tillsammans med en forskare på Mälardalens högskola. Framför mig har 21 examinationer som skall läsas och bedömas, två böcker som skall läsas, ppt-presentationer skrivas och förberedelse av en introduktions- och en storföreläsning inom en månad. Ja, det blir mycket att göra under två månader. Tre kurser som går samtidigt! Tur att jag har haft och har en undervisningsfri januari.

Xenokrates vilar för ögonblicket.

 

Flygresan och hemkomsten

Salonikis flygplats SKG

Då var jag på väg till flygplatsen. Kom några timmar före start, och snart vara på väg, men ack vad jag bedrog mig – när jag rökt den sista cigaretten på flera timmar och gick till säkerhetskontrollen slängde jag en blick på tavlan – ny tid – 20.30. En timme senare. Vad göra än att bara gilla läget. Orkade inte sitta ute bara för att röka, så jag gick igenom kontrollen. Tiden gick och snart trodde vi nog alla att vi skulle komma iväg. Tjugo i nio öppnade de boardingen. Vi klev på bussen och körde en otroligt lång sträcka mot vad vi brukar göra. Det var ett nytt plan, en Airbus av den mindre sorten. Vi uppmanades att göra allt så smidigt som möjligt med vårt handbagage då planet var fullt. Alla var på plats, säkerhetsbälten på, mobiler avstängda mm., så blev det ytterligare väntan. Skälet till att planet var försenat berodde på att bara en landningsbana var öppen för start och landning. De fick vänta en timme på Arlanda för att slippa göra det i luften. Och nu fick vi vänta på ett plan som var på väg att landa.

Till slut kom vi iväg. Ingen turbulens att tala om på hela resan. Trevligt sällskap av en ung forskare, som var grek men jobbade i Finland. Trevlig personal. Ingen hicka av gin och tonic, som jag brukar få. Trevliga och snälla medpassagerare. Och vi blir aldrig så medgörliga och snälla, samt hjälpsamma, som i ett flygplan, har jag lagt märke till. Vid flera tillfällen när vi fått vänta, ibland i timmar som flygen kunde vara från Athen, har jag aldrig märkt någon irritation. För min del tänker jag – Hellre vänta än att flyga iväg om det är problem!

Men visst känner man sig lite liten och framför allt ödmjuk när man är på väg upp på 11000 meters höjd och skall befinna sig där i flera timmars tid? Men för mig har det blivit allt tryggare att flyga nu. Men turbulensen är fortfarande något jag tycker är obehaglig, samt vindarna över bergen vid nerflygningen. Usch! Men, det är ju bara luft.

TIPS för flygobekväma – Korsord!

Tom och öde uteservering, men fin gran och flygledartorn

Vi flög in tiden, så förseningen blev 50 minuter. Landning på Arlanda, en snabb rök efter sju timmar, med väntetiden och bagage. Släpade bagaget för hand från rulltrappan upp till SkyCity och hotellet, då de inte fanns några vagnar där. Men nu vet jag det, så jag tar med mig vagnen i hissen. Man får inte föra vagnar i rulltrappan då det hänt olyckor. Checkade in. Bjöds på kaffe i baren, när jag gick ut för att röka. Sen sängdags, men det tog ett tag innan jag somnade, men vaknade för sent till frukost. Fick ge mig ner yrvaken till Pressbyrån och köpa drickyoghurt. Hämtade bilen, nytvättad och fin. Sen det traditionella stoppet på Shellmacken i Stora Väsby. Kom hem till slut, piggare än jag brukar. Lägenheten var utkyld och värst av allt så var elementet i badrummet iskallt IGEN efter vattenläckan om ni minns, när jag skulle iväg. Men nu är det fixat, tills jag får ett nytt element. Det jag har är väl sen huset byggdes för snart 45 år sen.

Och vad är det jag gör när middagen är klar.

Jo börjar fundera på nästa resa!

PS! Skälet till en öppen landningsbana är att de bygger en ny. De skall även bygga en ny terminal. Tänkte bara några timmar tidigare att den börjar bli lite väl nersliten. Av den unga forskaren fick jag veta att tyskarna har leasat flygplatsen i 40 år.

 

 

 

Om fyra veckor…

20160710_024736…. flyger jag till Saloniki. Det känns overkligt med tanke på att vi snart är inne i december och då brukar jag aldrig resa utomlands. Elva dagar i Saloniki på mitt favorithotell, i mitt favoritland och -kultur, med allt vad det innebär. Samtidigt som jag ser fram emot det och tanken på att snart åka dit gör mig lugn, när jag inte kan sova efter en dag fylld av stress och det värker överallt, så kanske det inte alls blir så bra som jag hoppas på. Men en fördel med att inte se allt i ett skimrande ljus, är att det blir lättare att hantera om något blir annorlunda. Men jag har bestämt mig för att prova att vistas där under alla årstider och i olika områden.

För övrigt arbetar jag in Xenokrates i min bok. En kollega med grekiskt ursprung har läst delar av den nya versionen och uppmuntrar mig att fortsätta på det spåret. Men med ett heltidsjobb och andra projekt finns det inte tid att fokusera på heltid. Så resan till Saloniki är inte semester. Är dessutom i tjänst vilket innebär en del läsning och bedömning av studenters fältstudierapporter.

Nästa sommar skall jag bo på olika ställen i Kavala och i Kavallahuset (såklart). Känna mig för i vilket område jag trivs bäst och sen se om mig om att hyra en lägenhet. Men det tar några år innan det kan bli av.  Men nu är det Salonikiresan som gäller, för nästa sommar ligger så långt fram i tiden.

 

 

Uppsatsseminarium

Igår ledde jag ett uppsatsseminarium för SYV-studenter. Det var fyra uppsatser som vi gick igenom och det var en mycket givande och konstruktiv dag. Jag hade sovit få timmar, hade ryggvärk, men jag kände mig inte trött när dagen var slut. Men, så är det när man har roligt! Men blev rejält trött kl. 22. 🙂

Det har blivit bättre i trafiken nu, sen de är klara med E4:an, Lidingötunneln och avfarten till Norrtull.