Det har gått troll i min vistelse den här gången. Det jag trodde var historia, återkom med andra personer. Jag borde ha stannat på Thasos till idag (övervägde det), men det är lätt att vara efterklok när man inte lyssnar på magkänslan. Nåväl! Nu är snart min vistelse i Kavala över. Om några timmar åker jag till Drama och sover över där för att ta tåget till Saloniki i morgon förmiddag. Slipper stressen på morgonen, då jag bor på ett hotell nära järnvägsstationen.

Men det känns lite sorgligt att lämna Kavala. Har varit här i nästan sju veckor. En lång tid! Skriver ett brev om min vistelse i ett annat inlägg.

Följer utveckling i Sverige och det är rörande att se hur de polska brandmännen blir bemötta utmed vägarna. Ja, vi behöver nästan aldrig hjälp och nu när vi behöver, får vi den. 🙂 Jag känner mig verkligen ledsen över alla som kommer bli och har blivit drabbade. Och jag blir urförbannad över, och nu kommer jag säga det dom jag tänker på förtjänar (annars är jag selektiv att uttrycka hårda ord mot beteende som jag blir förundrad över eller att sätta mig till doms över andra).

Idioter som tycker det är viktigare att de får grilla än att respektera eldförbudet. Finns inga ursäkter! Sjuttio bränder i Sverige, folk förlorar sina hem, måste panikevakuera … djur svälter, fågelungar brinner upp i bon. Då är det helt i ordning att bestämma att – Nu går vi ut och grillar.  Igår blev polisen nerringd av människor som rapporterade om minst 30 grillningar. IGÅR!? Hallå!

Skyhöga böter kanske hjälper!

Bäst att passa på att gå ner till stan när det är underbart väder, soligt med en sval vind. Kan det bli bättre? Men stora tunga moln har tornat upp sig från Drama-hållet och förmodligen på väg över oss. Kanske tidigare i dag än under helgen. Väntar just nu på att gå ner till Supermarket i stan, samt även se om jag kan hitta ett skissblock. Kanske jag kan få ner något.

Vi firade Evelinas födelsedag idag, för hon fyllde år igår, genom att vi alla sex drack kaffe med henne. Hon bjöd på supergoda kakor. Måste höra med henne var hon köpt dem.

Ha en bra dag!

Har arbetat hela dagen med dörren öppen för att släppa in värmen, för lägenheten är på markplan och någon sol letar sig inte in från fönstren som vätter mot trädgården (har inte bilder på den). Men också för att jag vill ha kontakt med yttervärlden medan jag skriver. Fick veta idag att växtligheten är 30 år gammal och även trädet ovanför den (bilder nedan). Som mest har det varit 32 grader och nu är det 24 grader när klockan är tjugo i elva. Det är vindstilla! Jag börjar trivas riktigt bra n. Var lite rastlös de första dagarna, men idag är jag mer avslappnad.

Det blir många inlägg nu, då vädret inte är så bra eller rättare sagt – det stämmer inte med min klädsel som jag har med mig. Idag har det regnat och det har blivit kyligare. Är för övrigt ganska trött efter jobbet och resdagarna. Har fotograferat en del. Och här visar jag bilderna i ett galleri.

Jag fick ett brev från Per-Johan när jag sökt in på forskarutbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm om att han ville träffa mig. Hade haft honom som lärare i pedagogikhistoria på pedagogiska institutionen på 90-talet. Efter ett år på Musikhögskolan blev han professor på LHS. Jag knackade på dörren och han öppnade och utbrast – Jaså, det är du! Kände igen namnet, men kopplade inte att det var du. Vi slog oss ner och talades vid. Han frågade lite om vad jag ville mm. Till slut frågade han om JAG ville att han skulle bli min handledare. Jag hade lust att hoppa upp och ner och säga JA, så glad blev jag, men det blev ett lite mer nedtonat bejakande. Ja så började det. År 1997 fick jag en doktorandtjänst och när han sen gick i pension 1998 behöll han mig som doktorand fram till disputationsdagen.

Han var den rätta handledaren för mig, då han inte styrde min process. Fick behålla avsnitt och kapitel även om jag visste vad han tyckte, till jag själv tog beslutet att ta bort dom.

Han var en stark personlighet och ett av de tidigare bästa minnena var när ämnesrådet i vilket jag var med i på pedagogiska institutionen hade bjudit in honom och en kollega Erik till en fest. Han kom utklädd som Platon och Erik var Sokrates och förde ett filosofiskt samtal. Föga visste jag då att det skulle bli just Platon som skulle bli mitt stora intresse fyra år senare. Per-Johan var en stor inspiration!

Stor saknad, blandat med fina minnen!

R.I.P Per-Johan

I DN tar man upp att många forskare känner att de trakasseras ute på sociala medier Länk ! (Inte läst då artikeln är låst, men känner till innehållet) I Universitetsläraren tar man upp att en lektor anklagar ett fackförbund för censur.

Ett alternativ kanske 🙂

För flera år sen skrev jag en blogg om utbildningspolitiken och andra aktuella frågor. Lektorio tycker till. MEN, då jag alltför ofta fick stå som representant för den ”usla” lärarutbildningen och ”det är inte så konstigt att det ser ut som det gör med lärare som du”-kommentarer” slutade jag skriva i den och öppnade den här istället i vilken jag berättar vad jag gör. Efter ett tag stod det klart för mig att den här bloggen inte är speciellt intressant att kommentera i, då den berättar vad jag gör och hur dagarna kan se ut när man arbetar som lärarutbildare och forskare. Men, jag har besök, och tror att en del som läser kan hitta små om inte guldkorn, i alla fall bronskorn.

Jag framförde inte någon kritik på min blogg mot den lärarutbildning som jag själv var lärare inom. I den mån jag hade och har kritik, framför jag den direkt till ansvariga utan att offentliggöra den. Varför gå via en blogg, om man kan framför den direkt utan repressalier, vilket är möjligt på min arbetsplats. Det är så jag ser på saken. Dessutom, lät jag min närmaste chef att ha en uppfattning om var gränsen gick. För det finns en gräns, en etisk gräns för hur mycket man kan skriva om kollegor, studenter mm.

Men, att kritisera utbildningspolitiken gav inget längre, då jag fick ”skulden” för hur det såg ut, så jag slutade blogga och minskade successivt ner min närvaro på andra bloggar, då jag hela tiden fick tänka på hur jag skulle framföra något, så att det inte missförstods. Ett hopplöst företag, varför jag slutade kommentera och framför slutade jag försöka tydliggöra hur den utbildning jag själv är lärare inom är organiserad och vilka ramfaktorer som styr den faktiska undervisningen. Allt för ofta bemöttes detta med att jag talade i egen sak, och att jag inte kunde se hur illa det var, då jag hade en inifrånsyn, mm. Till och med när jag höll med, kunde de uppfattas som om jag var emot. Jag slutade att kommentera!

Jag har tystnat i debatten, för det tar för stor kraft att hela tiden vända och vrida på det jag skriver ner, för att det inte skall kunna uppfattas på ett sätt som i många fall har varit det motsatta mot det jag velat få fram. Det finns fler blogginlägg än mina tio fingrar som jag aldrig har publicerat av den anledningen. Det tar dessutom alltför mycket tid som kan användas till annat än till diskussioner som inte leder någonstans. Den ”sanning” om den verksamhet jag verkar inom, som framfördes av företrädare för utbildningspolitiken med början år 05, har blivit en SANNING. Hur kan man ändra på den, utom att fortsätta vidareutveckla kurserna man ansvarar för inom de ramar (eller frirum) som står till buds, dock med vetskapen att den utveckling som sker aldrig kommer ut i det offentliga rummet.

Frost

Har bara varit hemma i två veckor, men det känns som en evighet. Det känns lite overkligt att jag vistades i Saloniki under jul- och nyår, samtidigt som upplevelsen lever kvar inom mig. Det känns konstigt att jag är här och inte där. 🙂 Men den har gett mig förnyade krafter. Hela hösten var tröttsam då jag inte riktigt fick upp orken och lusten att göra något, utöver det jag var tvungen till. Så fort jobbet var klart och jag tittade på en film, somnade jag. Fortfarande tycker jag om att sova, men nu kan jag hålla mig vaken framför TVn. Jag älskar Sverige och det är ett bra land att leva i, men jag trivs inte och har aldrig gjort på djupet. Kanske för att det är för välordnat, samtidigt som jag inte vill att det skall var vara något annat. När jag vistas i Grekland känner jag mig som en annan människa. Jag trivs och känner mig hemma! Gillar förutom grekerna, arkitekturen, gatorna, kulturen och folklivet. Känner mig nära allt där! Och det viktigaste i livet, har jag kommit underfund med, är att trivas med tillvaron, oavsett allt annat. Men skulle jag kunna lämna Sverige och bosätta mig i Kavala? Tror inte det, då det finns en grundtrygghet här som det kanske är för svår att förlora. Men kanske inte! Sverige finns ju kvar! Vill bo i Grekland minst ett år, helst i Kavala? Tänk känslan att landa på SKG och veta att nu har jag ett helt år framför mig. Behöver veta hur det känns efter ett år, innan jag tar ett beslut.

Jag går snart i pension. Ibland skulle jag vilja bli pensionär redan nu, då jag aldrig känner mig riktigt ledig, men att inte ha ett jobb att gå till? Hur kommer det kännas, när väl dagen är där? Kanske jag drar en djup suck av lättnad eller också kommer jag sakna studenterna, kollegorna, planeringarna och till och med läsning av alla examinationer. Nej, jag drar ut på det! Mitt liv är just nu ett mellanrum, då jag skjuter alla avgörande beslut på framtiden.

De sista dagarna har det blåst så fönsterrutorna bågnar, det rister i glaset och det är kallt i lägenheten av ventilationen och blåsten som kommer in genom springorna. Har haft ugnen på i timmar, ett elelement i badrummet som jag fått lånat av värden, då vattenelementet inte ger den värme som behövs. Sitter framför datorn i lägenhetens kallaste rum, i tjock morgonrock, en pläd över axlarna och en runt benen.

Men jag sover bra!

För övrigt är bedömningen av fältstudierna klara, pree-view-granskningen av en artikel i Pedagogisk forskning i Sverige och halvvägs klar med analysen och texten till artikeln som jag skriver tillsammans med en forskare på Mälardalens högskola. Framför mig har 21 examinationer som skall läsas och bedömas, två böcker som skall läsas, ppt-presentationer skrivas och förberedelse av en introduktions- och en storföreläsning inom en månad. Ja, det blir mycket att göra under två månader. Tre kurser som går samtidigt! Tur att jag har haft och har en undervisningsfri januari.

Xenokrates vilar för ögonblicket.

Glömde berätta om nyårslöftet!

Jag skall skriva åtminstone en mening på grekisk varje dag om vad jag har gjort eller upplevt mm.