Jag har läst Martin Hugos bok Från motstånd till framgång, som uteslutande bygger på hans avhandling om åtta elever som han följt i tre år. Jag har inte läst avhandlingen, men bedömer inte att det är nödvändigt då det inte kommer att ge mig ytterligare stoff. Det här är en bok som används som kurslitteratur och som Johan Kant har kritiserat i ett blogginlägg. Det är det inlägg som jag bedömer att han har haft mest underlag för sina tolkningar. Men, jag ville göra mig en egen bedömning, varför jag beställde och läste boken. I följande text tar jag upp det mest övergripande som jag bedömer vara problematiskt. Det är inte någon heltäckande kritiskt granskning som jag har genomfört. Det är min läsning av boken.

Johan Kant menar att Martin Hugo är bl.a. betygsmotståndare, (dvs. att det inte genom betyg går att motivera elever) och genom sin bok påverkar studenter till i en viss riktning.

”Kontrollskolan försämrar motivationen för de mest utsatta elevgrupperna” (Från motstånd till framgång, Liber 2011, sid 18). I texten skriver Martin Hugo: ”Ett grundläggande problem med dagens hela skoldebatt är att nästan alla som förespråkar större kontroll, fler tester och mer ämneskunskaper själva har lyckats väl i skolan och saknar kunskap eller förståelse för hur människor som misslyckats i skolan upplever den.

Redan när jag tog del av det här citatet gjorde jag bedömningen att det här visar på betygsmotstånd. Och när jag läser innehållet i avsnittet ”Kontrollskolan försämrar motivationen för de mest utsatta elevgrupperna” förstärker det min initiala bedömning. För, som jag ser det, talar man inte om kontrollskola, inte heller att rakt igenom avsnittet tala utifrån ett enda perspektiv om man inte är emot den ordningen. Det är vad som saknas som på något sätt avslöjar att det kan ligga ett betygsmotstånd bakom och en övergripande kritik mot skolan som den utvecklats under det senaste decenniet . Inte ens om han för en problematiserande argumentation kan få mig som läsare att tro något annat än att så här illa ställt är det, just på grund av användningen av ”Kontrollskola”.

För övrigt har jag inget att anmärka på hans forskningsanknytning på så sätt att han ger stöd åt det han tar upp. Men, det finns en tendensiös framställning, vilket innebär att en sådan är färgad av ett syfte eller på partiskhet. Jag menar inte att detta varit något medvetet val av Martin Hugo att vara exempelvis partisk. Hans motiv kan jag inte uttala mig om. Däremot kan det vara så att han följt det som är vanligt inom forskningen att man skall visa på vilket sätt en metod eller perspektiv man använder är den mest lämpliga för att få fram ny kunskap och inte dissa den. Men frågan är om detta fungerar i böcker som används som kurslitteratur. Kanske skall det i kurslitteratur visas på om och i så fall på vilket sätt det är möjligt att generalisera resultaten från en mindre undersökning, då det inte handlar om att dissa sin egen metodologi och därigenom sitt eget resultat av den begränsade del man undersökt . Det betyder dock inte att det är möjligt i en avhandling att vara onyanserad eller att inte redovisa forskningsresultat som motsäger ens egna. Att visa på trovärdighet gällande metodologin måste hållas isär från tidigare forskningsresultat där inte vissa resultat kan väljas bort.

Från kapitel 4 och framåt har jag inget att erinra gällande den framställning han gör från (se ss. 48-88.), iom att han utgår från den undersökning han har som genomfört. Det jag däremot ställer mig frågande till och som jag i egenskap av examinator till en uppsats skulle bedöma vara en svaghet, är de slutsatser han drar.

• Inled inte ett möte med omotiverade elever med att testa deras kunskaper
• Man måste tycka om dem!
• Lärarnas förväntningar påverkar hur det går för eleverna.
• Det kan vara bra med små undervisningsgrupper och endast ett fåtal undervisande lärare.
• Fokusera på att spegla elevers positiva sidor så väljer de själva ett annat beteende.
• Elever med starkt skolmotstånd lär sig ofta både praktiskt och teoretisk kunskap genom att göra något konkret med händerna.
• Lärandesituationer måste vara på riktigt!
• Eleverna lär sig bäst när de arbetar tillsammans i gemensamma projekt.
• Målen i skolan måste upplevas som möjliga att uppnå och de måste vara elevernas egna mål.
• Eleverna måste uppleva delaktighet.

Dessa tio slutsatser signalerar att alla elever som inte lyckats i skolan fungerar på samma sätt. Och det kanske är så att majoriteten av alla elever faktiskt gör det om man utgår vad modern forskning kommit fram till. Men, vad jag saknar här är en problematisering eller i vilket fall en prövning av det han tar upp. Min bedömning är att han drar långtgående slutsatser utifrån sin och även den forskning som han stödjer sig på, utan att visa att han kritiskt granskar dessa slutsatser. I hans avslutande tankar från sid 115-116 förekommer samma tendens att göra generaliseringar.

Men, kan man inte fråga sig om inte den här boken kan vara ett bidrag i en undervisningssituation som används som diskussionsunderlag eller sätts i relation till forskning som visar på andra resultat.  Och att man diskuterar eller prövar frågor som:  Vad är det som säger att eleverna lär sig bäst när de arbetar tillsammans? Vissa kanske inte alls gör det, utan bäst när de arbetar i enskildhet med stöd från läraren.

Problemet med att lämna över den kritiska granskningen till andra av ens resultat är att det inte finns någon garanti för att så sker, som jag ser det. Boken är intressant, speciellt i de avsnitt där han berättar om eleverna och deras arbete och utveckling men räcker det?. Ett annat problem och som jag bedömer vara det mest problematiska med att använda boken som kurslitteratur, är hur vi skall kunna motivera studenterna att i sina tentor, examensarbeten och C och D-uppsatser skall vara nyanserade, om vi har kurslitteratur som visar att det mycket väl är möjligt att inte vara nyanserad eller att använda sig av ett enda perspektiv. Jag är t.ex. kritiskt mot att det är helt okey för studenterna att tycka eller vara värderande i kursutvärderingarna, när vi trycker på under hela kursomgångar att de inte skall vara det och ger betyg F eller Fx om de är det i tentan mm.

Min bedömning är att Martin Hugo har gjort ett enastående arbete då han har följt åtta elever under tre år. Och att det är ett viktigt kunskapsbidrag som Tomas Kroksmark säger i förordet, håller jag tveklöst med om. Men den kanske inte skall användas som kurslitteratur, då den ger ett intryck av att vara en bok som signalerar – Om ni gör så här, kommer alla de som saknar motivationen erövra den igen. 

Kategorier:Vardagen