ANDENS FENOMENOLOGI
Herren och slaven
TENTAMENSFRÅGA 1
Redogör för och analysera argumentet om Herravälde och slaveri i avsnittet om Självmedvetande. Försök efter bästa förmåga att placera in detta argument i bokens övergripande sammanhang fram till denna analys. (Filosofi B – sh.se)
Självmedvetandet i sig och för sig i
Följande text innehåller resultatet av en närläsning av de paragrafer som gett mig mest huvudbry. Jag har inte försökt att pröva om Hegels eller om uttolkarnas argument håller för en kritisk granskning, då jag inte känner att mina kunskaper om Hegels tänkande räcker till. Under mina läsningar har frågan uppstått, om vem som är svårast att tolka, Hegel själv eller uttolkarna vilket jag ännu inte fått svar på. Därför har jag startat vägen till förståelse i mina egna tolkningar, som jag i viss mån prövar om dessa håller för kritisk granskning. I paragraferna 1781; 179; 180; 181; och 182 beskriver Hegel erkännandets rörelse2. hos självmedvetandet då det blir medvetet om en annanhet. Här framgår inte om det är två självmedvetanden som motsvaras av två individer. Något som har haft betydelse för min förståelse.
Wallenstein kommenterar i sitt kompendium, de tre positionerna som föregår självmedvetandets dialektik – Den sinnliga vissheten, varseblivningen och medvetandet3. Min tolkning ger att alla dessa tre positioner är en förutsättning för att självmedvetandet skall bli till. Och som jag tolkar avsnittet om Herren och slaven är att Hegel med utgångspunkt i den tidigare utvecklingen beskriver tre steg, som leder fram till självmedvetandets möte med andra, dvs. individ möter individ och att detta är ett intersubjektivt möte. Denna tolkning får stöd i Farelds beskrivning om att man ser sig själv med andras ögon, i vilken hon refererar bl.a. till Levinas perspektiv på den Andre4. Fareld fortsätter: ”Ens identitet är därför inget man förfogar över. Det är en relation mellan en själv och andra”5
Det beskrivs i §. 178 en dubbelhet i självmedvetandet, både i och för sig i. Det är, men icke-är, som jag tolkar det. ”Självmedvetandet är i och för sig i och genom att det är i och för sig för ett annat; det vill säga att det bara är såsom erkänt […]”6
Vad som gäller här kan vara att självmedvetandet måste erkänna annanheten som nu blivit en del av självmedvetandet och som inte kan ignoreras. Min tolkning är att självmedvetandet har förändrats (det har kommit utanför sig självt §. 179). Därför att det tidigare upplösts och det nya ses som något annat. Det tidigare har då blivit upphävt, då det ser sig själv och sitt föregående självt samtidigt. Möjligen kan min tolkning hålla för prövning att detta sker inom självmedvetandet gällande något annat som inte är en individ, om det inte vore för att ett självmedvetande inte är något förrän det blir erkänt av någon annan. Judith Butler har analyserat detta citat och kommer fram till att det är förbryllande att en närvaro av ett annat självmedvetande framträder i texten. Hon förklarar på följande sätt: ”[…] Den Andres framträdande måste förstås som ett framträdande in i en uttrycklig verklighet som hittills har förblivit ett outtalat eller begynnande vara. Innan dess faktiska framträdande förblir den Andre dunkel, men är för den skull inte utan verklighet”7
Självmedvetandet blir medvetandegjort om en annanhet, som samtidigt är en del av det själv. För att behålla sin självständighet måste det upphäva sin andravaro. Det andra är även det självständigt och det måste därför upphävas, men det gäller även att upphäva sig självt.8
För självmedvetandet finns ett annat självmedvetande; det har kommitutanför sig självt. Detta har en dubbel betydelse; för det första har det förlorat sig självt, ty det finner sig som ett annat väsen; för det andra har det upphävt det andra, ty det ser inte heller det andra som väsen utan sig självt i det andra.9
För att det skall vara möjligt för självmedvetandet att bli medvetet krävs det att det andra som är självständigt, avskilt men ändå förenat, upphävs. Här menar Butler att självmedvetandet inte finner sig reflekterat utan konsumerat.10. Fareld skriver om detta citat att ”[…] varje förnekande av den andre på samma gång är ett förnekande av en själv”11. Här verkar emellertid Fareld ha tagit för givet till skillnad mot Butler, att det andra är just i form av en individ. Vad gäller min tolkning om att detta sker inom självmedvetandet, har jag inte belägg i Hegels text på att de är rimliga, endast möjlig i meningen skulle kunna vara.
Däremot bedömer jag att min tolkning gällande nedanstående citat kan vara rimlig och att det finns stöd för denna i Hegels egen text. Min tolkning är: Genom det dubbla upphävande av både sig självt och det andra, skyddar självmedvetandet sin egen existens (ty det blir åter sig självt genom upphävandet av sin andravaro)
[…] ett dubbeltydigt återvändande till sig själv; ty för det första återfår självmedvetandet sig självt genom upphävandet, ty det blir åter sig självt genom upphävandet av sin andravaro; för det andra ger det också det andra självmedvetandet tillbaka till sig […]. Denna självmedvetandet rörelse i relationen till ett annat självmedvetande föreställs emellertid på detta sätt som det enas görande […]12 den dubbla betydelsen att lika mycket varadess görande som det andras görande; ty det andra är likaså självständigt slutet i sig […]13.
Rörelsen är alltså helt enkelt den dubbla rörelsen hos båda dessa självmedvetanden14–
[…] De erkänner varandra såsom ömsesidigt erkännande varandra15.
Men frågan är alltså hur denna andravaro blivit medvetandegjord och här ställer jag samma fråga i min första tolkning, som Butler gör. I det sista citatet används för första gången De vilket ger en antydan att det handlar om individer. Hegels beskrivning av kampen mellan liv och död mellan två självmedvetanden är de paragrafer som på något sätt förklarar de som föregår utläggningen om Herren och slaven. Två som är självständiga, isolerade i sig själva och kan endast bli till genom att bli omsesidigt erkända. Det är här kraften16, som skulle kunna vara begäret som är centralt hos Hegel, kommer in. Begäret om kunskapen om sig själv som självmedvetande och för att den skall uppstå behöver det bli erkänt.
Herren och slaven
Hur den tidigare beskrivna dubbelheten framträder visar Hegel genom hur det ena bara är erkänd och den andra bara erkännande17. Han startar framställningen med att beskriva det dubbla görandet18.
Kampen på liv och död, handlar om att det egna livet hos två individer sätts på spel19. Genom denna kamp bekräftar de sig själva och varandra. Men här handlar det inte om en död som innebär att livet i sig självt upphör, utan snarare om begärets död. Ett begär om att få bli erkänd. Döden skulle inte bibringa någonting. Det skapar ett upphävande av varandra som extremer som vill vara för sig20. Min tolkning är att genom denna kamp upphävs självständigheten och ett fullständigt beroende av den andra inträder. Här får jag stöd hos Butler för min tolkning.
Men, livet faller isär i två gestalter. Och här är det svårt att veta om det sker endast i självmedvetandet eller mellan två självmedvetanden. Men det bör ske mellan och inom båda individerna.
[…] är de likt två motsatta medvetandegestalter; den ena det självständiga medvetandet för vilket försigvaron är väsendet, den andra det osjälvständiga för vilket livet eller varat för ett annat är väsendet; det förra är herren, det senare är slaven.21
Mellan herren och slaven sker en kamp. Liv möter liv – konfrontationen riskerar ens eller bådas död. Någon av dem måste ge upp begäret om erkännande, om inte båda skall gå tillbaka till två självständiga, men isolerade självmedvetanden. Slaven väljer livet och erkänner herren, medan herren inte erkänner slaven, utan ser denne som ett ting. Som det rena görandet för herrens välmående. Men dennes självmedvetande är falskt22, då det inte tillförs något material för utveckling eller kunskap om sig själv. Herren konsumerar slavens arbete. Slaven har möjlighet att genom arbetet få ett erkännande. ”Men genom arbetet kommer det till sig självt”23.
I §. 195 fortsätter Hegel och skriver: ”Arbetet är däremot hämmat begär, ett uppehållet försvinnande, det vill säga att det bildar”24. Det blir bildande på så sätt att slaven överskrider det givna som han själv är, enligt Kojéve25. Han menar vidare att slavens arbete inte endast förändrar honom själv utan också världen26.
Min tolkning är att arbetet för slaven är den annanhet som herren med sitt förnekande av erkännande tilldelat slaven, vilken istället lär sig om sig själv. I den meningen är slaven friare än Herren, då begäret efter erkännandet inte längre finns och därmed inte heller beroendet av att få det. Slaven har gett upp detta begär. Medan Herren däremot fortfarande är beroende av slavens erkännande. Slaven är beroende av herrens välvilja, men inte för dennes erkänsla. Här finner jag stöd hos Hans-Georg Gadamer som skriver om citatet ovan som ett kunnande självmedvetande27. Samtidigt som han säger att det inte är något sant självmedvetande eller befrielse som slaven erhåller, visar detta att min tolkning inte får stöd hos Gadamer28. Han menar snarare att om arbetet ska kunna utgöra grunden för ett sant självmedvetande måste det snarare vila på det kunnandets medvetande29. Här tolkar jag Gadamer som att detta medvetande är allmänt och något vi alla delar, ett medvetande vi föds in i och som redan existerar som verklighet för oss. Även Hegel bör argumentera för att för herren är det ett falskt självmedvetande, eftersom slaven endast är ett föremål eller ett görande.
Hegel själv talar om att det är Anden som framträder i och genom självmedvetandet i början av avnsittet om självmedvetandets förverkligande, vilket jag ännu inte fått grepp om vad det betyder, utom att jag har en aning om att det är mycket större än ett intersubjektivt möte. Dialektiken som beskrivs genom interaktionen mellan herren och slaven kan ses i ett större historiskt, kulturellt och politiskt sammanhang. Av arbete och frihet kan världen utvecklas genom en bildningsprocess, som inte herraväldet i sig mäktar med, då det enligt Hegel är ett fångat självmedvetande som lever av andras erkännande och slaveri.
Källmaterial
Hegel, G.W.F., 2008, Andens fenomenologi, Stockholm, Thales, §§. 166-201
Referenser
Butler, J, 2012, Begär, retorik och erkännande i Hegels Andens fenomenologi, Att läsa Hegel, Stockholm, Tankekraft förlag, ss. 206-253.
Fareld, V, 2008, Att vara utom sig inom sig, Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet, Munkedal, Glänta produktion.
Gadamer, H-G, 2012, Självmedvetandets dialektik, Att läsa Hegel, Stockholm, Tankekrafts förlag, ss. 186-205.
Heidegren, C-G, 2012, Hegel´s Phenomenology of Sprit, Some Problems and Perspectives,
Translating Hegel, Stockholm, Södertörn Academic Studies.
Kojéve, A, 2012, Sammanfattande kommentarer till de sex första kapitlen av Andens fenomenologi, Att läsa Hegel, Stockholm, Tankekrafts förlag, ss. 89-132.
Opublicerat material
Sven-Olof Wallenstein – kommentarer
Hans Ruin – Föreläsningsanteckningar (ej refererat material)
Fotnoter
1 Hegel 2008 §.178. Självmedvetandet är i och för sig i och genom att det är i och för sig för ett annat; det vill säga att det bara är såsom erkänt […].
4 Fareld 2008 s. 151; Fareld 2012, s. 132.
5 A.a. Se även Kojéve i Carl-Görans Heidengrans artikel i Translating Hegel.
8 Hegel 2008 §. 180. Självmedvetandet måste upphäva denna sin andravaro […] för det första måste det syfta till att upphäva det andra självständiga väsendet, för att därigenom bli medvetet om sig som väsendet; för det andra syftar det därmed till att upphäva sig självt, ty detta andra är det självt.
16 Hegel utvecklar detta i kapitel Kraft och förstånd, framträdelse och översinnlig värld, §§. 132-165.
18 Hegel 2008 §. 187. […] den andres görande och görande genom sig själv. Såtillvida som det är den andres görande, syftar alltså var och en till den andres död.
22 Gadamer 2012, s. 199. […] Den [avhängigheten till slaven] bevisar falskheten i herrens självmedvetande, så att säga hans faktiska slavvaro.
Jag vill avsluta med att redogöra för hur jag läst Hegel, samt lite mer om de tre steg jag har tolkat att han har byggt upp texten med. Förutom att det finns en dialektisk rörelse i hans sätt att presentera texten vilket innebär en rörelse fram och tillbaka, är texten hermeneutisk som jag läser den. Läsningen framåt ger en alltmer fördjupad förståelse av innehållet. Och vid slutet av texten i sin helhet skapar den inte endast en förståelse av texten utan också av det som den inleddes med. Det är därför möjligt att se mina första tolkningar som ett resultat av min tidigare förförståelse, vilka jag genom en uppnådd förståelse måste revidera, då denna förförståelse möter andras tolkningar och förklaringar.
©MMR - Monika M Ringborg 
Lämna en respons