Templets väktare Kakian föll nästan ihop av lättnad när soldaten
försvann ut och nerför tempeltrappan. Han hade den högsta
respekten för kung Philip och hans soldaters möjligheter att göra
livet surt för den som inte levde upp till hovets värderingar. Främst
var han rädd för att bli avslöjad. Han avskydde kungen.
”Jag varnade dig för att bråka med den där kvinnan”, hörde han
hustruns röst bakom honom. ”Varnade dig för att gå ihop med
andra som efter festen planerar att få bort henne från Neapolis”.
”Vem kunde ana det”, sa han svagt. ”Nu höll det gå riktigt illa.”
”Du visste hela tiden att hon är Platons dotter, men du ska alltid
bråka när det ges tillfälle. Nu till den grad att kungen vet vem du är
och vad du går för. Men inte i den meningen du alltid har önskat.”
”Vad har jag alltid önskat.”
”Att du är en trogen undersåte, vilket du inte är.”
Han satt sig ner på en avsats utanför templet.
”Du vet inte vad jag önskar. Tjata inte kvinna. Du var inte ens
med på festen. Du lyssnar på massa skvaller”
Han tittade upp på henne när hon stod framför honom och
liknade hans mor då han gjorde en dumhet.
”Nu är du tyst, annars går det illa.”
”Du skulle bara våga. Jag är inte rädd för dig. Du är en liten mes
som försöker vara stor och mäktig.”
Han teg, men tänkte att det borde hon vara, och gick tillbaka in
för att återuppta sitt arbete.
”Har ni inget annat att göra”, sa hon till nyfikna medborgare som
samlats nedanför trappen.
Kakian slickade sina sår medan hustrun tog över.
Livet hade inte blivit som han önskade sig som ung.
De bodde i ett gammalt hus i utkanten av staden sedan tjugo år
tillbaka. Ett av de äldsta husen byggda av kolonisterna för ett halvt
sekel sedan. Han underhöll det under de första tio åren, men nu höll
inte taket tätt. Luckorna var sneda. Vissa gick inte att stänga. Han
hade varken tid, lust eller medel att göra något åt det. Detta skyllde
han på hennes ointresse.
Det var ett konvenansgiftermål. De första åren var om inte lyck
liga, ändå glädjefyllda. De tyckte om att göra samma saker.
Efter att barnen kom till, byttes glädjen till motsatsen. För henne
blev barnen och hemmet de viktigaste uppgifterna. Även om hon
skulle vara till för maken, skyllde hon alltid på att tiden inte räckte
till eller var för trött. Inte ens när barnen gifte sig och startade en
familj räckte tiden till för honom. Tid fanns däremot till skvaller
med grannskapets kvinnor.
Han blev med tiden allt elakare mot omgivning i den självvalda
rollen som samhällets stöttepelare. Varje morgon och sen kväll
oavsett väderlek patrullerade han runt i sitt revir.
”Du är som en elak hankatt som inte tål att andra överskrider
reviret”, sa hustrun några gånger tills han slog henne rakt i magen.
Hon sa det aldrig mer.
Han visste allt om alla. Om hur de bodde, vilka de umgicks med,
vilka de hade intima stunder med, män som kvinnor, utanför hem
mets helg. Vilka som ständigt besökte gästabud och vilka som ingick
i sammanslutningar i vilka det var en ära i att inte leva upp till den
moral som han själv ansåg att alla skulle följa. Trots att han aldrig
blev inbjuden till gästabuden eller på privata middagar, lyckades
han få all information han behövde.
Han var illa omtyckt av de flesta. En av den som tyckte mest illa
om hans uppgift, var hans maka. Hon tjatade om att han skulle ägna
sig åt sunda saker, som hon uttryckte det och anklagade honom för
att han inte själv levde upp till den moral som var hedervärd och
som skapade en sund gemenskap.
”Du skapar splittring och krossar äktenskap”, sa hon flera gånger.
Han viftade bort allt som kunde vara sanningen om honom,
genom att behandla henne som sig bör, trots att hon var tjatig,
nyfiken och avvisade honom. Det fanns emellertid en grupp som
delade hans strävan att upprätthålla en stad som var ren från all
smuts.
Han tyckte illa om kung Philip, för festerna han höll efter att ha
annekterat område efter område i Thrakien. Neapolis hade för
vandlats från en självständig stad, till Philips hamnstad.
Händelsen i templet då han blev tillintetgjord inför Platons
dotter, Xenokrates och alla nyfikna som samlades utanför ingången,
fick hans tidigare uppgift att få bort henne från staden att bli än
viktigare. Han fick bekräftat att hon stod i ett gott förhållande till
kungen och hovet.
Visst var det som hustrun sagt, att han egentligen inte tvekade
om att hon var den hon utgav sig för att vara. Hans misstänksamhet
var spelad för att göra livet surt för henne så länge som det var
möjligt. Hennes syfte att flytta till staden kunde vara av en annan
anledning än vad ryktet förmedlade, att hon skulle öppna en skola.
Vad han inte hade räknat med var hennes samröre med kungen.
Men såg det som en gåva.
Det fanns emellertid en grupp som delade hans strävan att
upprätthålla en stad som var ren från all smuts. Men, han skulle inte
ge upp, utan lägga upp en ny plan som han skulle ta upp på nästa
möte.

Kategorier: B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm., Romanutkast