På Skiathos i Egeiska havet vecklade Marzya ut brevet från Lyssa.
Hon visste redan dess betydelse efter en dröm, så klar och verklig
några nätter tidigare, att det kunde ha varit ett minne från hennes
eget liv. Drömmens budskap var att hon skulle lämna sitt hem inom
kort.
Hon hade levt på ön i hela sitt liv. Ingenting tidigare antydde
annat än att hon skulle fortsätta att göra det. Därför kom drömmen
som en överraskning. Hon var inte ens säker på att det var en sann
dröm.
Hon gick i lära sen många år hos siaren Alexandros och upp
täckte ganska snart att hon samma förmåga. Inte lika stark och
pålitlig som mästarens. Han berättade sin livshistoria redan från
början, för att hon skulle förstå att siarkonsten tog tid, kanske en
livstid innan den var fulländad. Det tog lång tid för honom att få
ihop alla bilder, känslor och tankar till en helhet, som var begriplig
både för honom och de personer som sökte upp honom. Fortfarande
var han inte alla gånger säker på att bilderna han såg var riktiga.
När hon berättade om drömmen, nickade han och sa att även han
hade sett samma sak för inte så länge sen. Varför hon skulle lämna
Skiathos visade emellertid inte drömmen.
”Men jag vill inte lämna Skiathos”, sa hon.
Han log och sa ”Det kommer du vilja eller rättare sagt. Du kom
mer inte kunna motstå att lämna din födelseplats.”
Några dagar senare då hon läste om Lyssas ord såg hon dessa i
ett skimmer, magiska och oemotståndliga likt en plötslig förälskel
se. Återigen vände hon sig till Alexandros för att få klarhet i vad det
kunde betyda.
”Att du inte kan eller är omöjligt för dig att avstå ifrån, som jag
berättade för dig”, sa han. ”Men jag kan inte se vad som kommer
ske eller varför. Det är så mycket jag fortfarande inte förstår.”
”Du förskonar mig inte från någonting som du ser”, frågade hon.
”Nej då, min vän”, svarade han. ”Jag är ärlig när jag säger att jag
inte vet. Jag ser några fragment. Det är allt.”
Hon nöjde sig med svaret av erfarenhet. Han kunde inte tvingas
berätta någonting, men hon följde hans råd. Hon svarade på brevet
att hon gärna ville komma.
”Men varför Neapolis”, tänkte hon. ”Vad finns där. Det var en
liten hamnstad som kungen använde sig av för att frakta gods,
soldater över havet till olika platser bortom havet, samt mineraler
från gruvorna på Thasos, som genererade en förmögenhet som han
fritt kunde använda. Han var kungen och tog sig friheten att göra
vad han önskade.
När Alexandros återigen fick besök av henne, sa han till på
skarpen att hon skulle sluta fundera. ”Har du inte lyssnat på ett
enda ord jag har sagt.” Hon lydde hans råd med en viss ansträng
ning.
Dagen närmade sig.
”Det var inte en dag för tidigt”, sa modern när de stod på
förstukvisten för att ta farväl.
”Vad menar mor”, frågade hon. ”Vill mor bli av med mig.”
”Nej, min flicka, men du kan inte leva här hela ditt liv. ”Du avvisar
varenda man som vill gifta sig med dig. Din plats är inte här. Frågan
är om ens giftermål är till för dig.”
”Då hade jag säkert valt någon som bor på ön.”
Modern skrattade.
”Skiathos är för litet för dig och din förmåga.
”Har aldrig känt så förut.”
”Vad säger Alexandros.”
”Han säger att jag ska lita på drömmens budskap.”
”Alexandros är en klok man.”
Marzya packade de nödvändigaste, tog farväl av Alexandros.
Familjen följde med henne till hamnen och väntade tills det var dags
att gå ombord.
När de inte syntes längre och Skiathos landremsa försvann ur
sikte under horisonten, pirrade det obehagligt i magen. Gjorde hon
rätt i att lämna allt hon var bekant med för att möta det okända.
Ensam på ett skepp på väg mot för henne okänd plats. Det var första
gången som hon reste ensam på havet. Kanske drömmen inte alls
handlade om det hon trodde. Kanske skulle det bli storm och de
skulle förlisa. Helt plötsligt fick hon en aning om vad dödsskräck
var. Halvvägs kom hon ihåg vad Alexandros alltid sa när hon
tvivlade. ”Lita på din upplevelse av det du ser i ditt inre. Om du
känner dig upprymd eller får euforiska känslor, handlar det oftast
om något gott.”
”Oftast”, sa hon.
”Det är bara så man uttrycker sig men jag kan ju inte vara helt
säker. Det viktigaste är vad du känner, inte vad du tror. Koppla bort
dina rationella tankar och framför allt säg hellre ja än nej till allt
som har med livet att göra.”
”Men om jag blir osäker och rädd är det inte det rationella som
hjälper mig.”
”Jo, om det irrationella riskerar ta överhanden.”
Hon tänkte om och om igen på hans ord, men det hjälpte inte.
Hon blev bara trött och nedstämd. Därför började hon observera det
som hände ombord. Försökte lista ut vilken de övriga passagernas
framtid var. Men hon fick inte några inre bilder som skapade en
rimlig helhet.
Efter ett kort uppehåll på Limnos, då hon fick möjlighet att inta
en måltid på hamnens taverna, fick hon styrkan tillbaka och var mer
hoppfull när hon gick ombord. Mer än halva sträckan var avklarad
utan några problem. Nu närmade sig skeppet ett lugnare hav.
Efter några timmar såg hon siluetten av en större ö och fastlandet
en bit längre bort. Vågorna tycktes sjunka ner för att till slut bli ett
med havsytan. När de anlade i Thasos hamn för ett byte till en
roddare, upptäckte hon att bergen var mycket högre än vad hon
tidigare hade sett. Roddaren tog av åt vänster från Thasos hamn och
följde kusten. Långt bort såg hon husen och Akropolis på den högsta
toppen på udden sköt rakt ut i havet, Hon skulle snart vara framme
och det obehagliga pirret hon tidigare hade känt förvandlades ju
närmare de kom fastlandet till en klump som minskade långsamt
till storleken av en oliv.
När hon klev ur roddaren med sitt lätta bagage såg hon sig
omkring, men det var för många som stod i vägen. Till slut fick hon
syn på Lyssa och en man som redan var på väg fram mot henne.
”Välkommen till Neapolis”, sa Lyssa och slog armarna om henne
”Det var länge sen vi sågs.”
Hon gled ur Lyssas grepp och vände sig mot mannen.
”Xenokrates”, hälsade han och tog hand om bagaget, försvann
uppför den smala trappan som följde bergets formation upp till
åsnan som stod bunden vid ett träd. Marzya gick försiktig upp för
den smala trätrappan, redo om den skulle gå sönder av tyngden från
alla som gick uppför den samtidigt.
” Om du är trött kan du rida på Oknos”, sa Xenokrates när de till
slut kom upp. ”Han är frisk, stark och framför allt ung.”
”Tack, men jag har suttit hela dagen på en hård bänk utom på en
taverna i Limnos hamn. Jag går gärna.”
De tog oftast en lång tid att gå från hamnen upp till huset, men
idag tog det längre tid. Marzya stannade till vid Akropolis och var
tvungen att gå upp till ingången.
”Vilken vacker plats för ett tempel”, sa hon hänfört. ”Och vilken
utsikt, vilket håll man än tittar.”
”Gudarna nöjer sig inte med mindre”, sa Xenokrates.
”Inte heller stadens ledning eller Philip av Pella”, sa Lyssa. ”Då
det är möjligt att se varje fientligt skepp på långt håll.”
”Händer det ofta”, frågade Marzya.
”Inte vad jag vet”, sa Lyssa. ”Det är lugnt här, men templet är
gammalt.”
När de kom ner till marknaden, var Marzya tvungen att stanna
även där en stund. Men den liknade alla andra marknader som hon
en gång i veckan besökte på Skiathos och andra platser.
De gick över vägen som ledde till Philippi, in på vägen upp till
huset.
Nu blev Marzya allt tröttare under vandringen och blev till slut
andfådd. De stannade.
”Förlåt.”
”Vi tappar också andan ibland efter halva vägen. Speciellt när det
är varmt.”
När de äntligen kom fram till huset och trädgården såg Marzya
samma skimmer över det som när hon läste brevet.
”Det är magiskt”, sa hon. ”Här kommer jag trivas.”
Lina kom ut och hälsade. Strax därefter kom Isadora.

Kategorier: B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm., Romanutkast