Nutidshistoriskt perspektiv

Nutidshistoria betraktas helt förståeligt men inte helt rätt, utifrån Foucault som en historia om nutiden, dvs. historien från exempelvis tiden före 1960-talet. Frågan om När historien börjar har många tänkare disputerat om under många år. Det finns åtminstone tre olika alternativ att bestämma vad som är historia eller inte. Det som hände för en minut sen tillhör historien, dvs. när jag skrev det första ordet i detta stycke, är ett alternativ. Ett annat är att historien börjar före ett visst datum. Och ett tredje att allt som inte längre har aktualitet tillhör historien. Min ståndpunkt överensstämmer med det tredje alternativet att betrakta historia på. De gamla grekerna som individer tillhör historien. De lever inte längre. Däremot tillhör inte många av deras idéer historien, utan nutiden eftersom människorna fortfarande lever efter dem. Kanske de tolkar vissa fenomen annorlunda och då tillhör den tolkning nutiden inte längre kan godta t.ex. synen på jorden, universum mm.

Vad är nutidshistoria om det inte är den tid som är närmast vår nutid, vårt levande här och nu år 2006. Kan man t.ex. säga att 1900-talet tillhör nutidshistorien, varför då inte 1899? Nutidshistoria utifrån Foucault är inte direkt alla idéer o.dyl. som fortfarande lever kvar. Dessa tillhör nutiden. För att förstå den här distinktionen är det viktigt att gå tillbaka till frågan om Vad som är historisk forskning? Svaret ger oss en fingervisning om vad man benämna och lägga in som nutidshistorisk forskning.

Syftet med historisk forskning är att utifrån fakta och tolkning av källor mm. ta reda på vad som verkligen hände, hur någonting verkligen var. Syftet med Nutidshistorisk forskning är att genom historiskt material se vilken effekt händelser, reformer, tankar och idéer har haft på nutiden. Man har inte som mål att ta reda på vad som hände. Ett exempel är ur Sexualitetens historia, i vilken Foucault utgår från föreskrivande texter. Det intressanta för Foucault är inte om och hur befolkningen levde efter dem, utan hur man föreskrev att sexualiteten, äktenskapet, gossekärleken skulle hanteras. En historiker försöker däremot alltid ta reda på om hur folk egentligen levde oavsett vad som föreskrevs. Befolkningen i Athen var under denna tid mer promiskuösa än vad de föreskrivande texterna kanske utom mer indirekt, gav uttryck för

Foucault har två begrepp som kan uppfattas svåra att förstå och det är diskurs och genealogi (när det gäller genealogin är detta överkurs i det här momentet). På sätt och vis kan man se dem höra ihop. Man förstår inte diskurs om man inte förstår genealogi och tvärtom. Då talar jag om förståelse. Begripa, ha en viss kunskap kring de olika begreppen kan man ha, utan att förstå dem och relationen dem emellan.

Det är inte bara Foucault som använder sig av termen Diskurs, men här kommer jag enbart att redovisa den betydelse han lägger in i termen och hur det blir ett begrepp för makt. Han använder termen dels i en mer generell och teknisk mening som namn på alla skrivna och yttrade fraser och dels en i för Foucault alldeles särskild bemärkelse, nämligen som namn på hela den praktik som frambringar en viss typ av yttranden – t.ex. medicinens, naturhistoriens eller ekonomins diskurs.[1] Här kan vi lägga till även pedagogikens eller lärarutbildningens diskurs.

Diskursen i hans betydelse formas av och skapar på samma gång utestängningsprocedurer, för att kontrollera och att begränsa diskurserna. En faktor är Förbudet – Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst.[2] Det som bidrar till att man här kan tala om diskursens makt är att den ordning som råder är att ingen kommer in i denna om han inte uppfyller vissa krav eller inte från början är kvalificerad för att uppfylla dem. Ett exempel på detta är om att tala eller arbeta för någonting som inte diskursen tillåter, t.ex. om återinförandet av skolagan eller om hur skolan skall vara organiserad. Man kan säga att flum- respektive pluggskolan är de vardagliga vulgärdefinitionerna (eftersom de inte finns i egentlig mening) på två rådande, men stridande diskurser om makten över den uppväxande delen av befolkningen.  Och att det handlar om makt, ja det blir givet med tanke på att en diskurs kan förlora till förmån för en annan. Och i den kampen slås en av dem ut.[3]

En poäng med Foucault är att det inte handlar om motsatta teser, uppfattningar eller åsikter om någonting. Det handlar också om den plats någon tar, men som inte heller behöver stå i motsatsställning till någon annan. Det är i första hand diskursen som vapen för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering som den blir föremål för grundläggande strider.[4]

Om diskursen är det som får oss att medvetet kunna se och mer eller mindre medvetna om att leva i och under den makt diskursen alstrar, så är genealogin det som föregår denna medvetenhet. Men inte i den existentiella sfären utan av forskare som spårar de mönster makten har och som påverkas av.

Foucaults genealogi handlar om att spåra maktmönster som uppkommer genom diskursers växelverkan. Avsikten med den genealogiska metoden är inte att studera de som har eller hade makt under en given tid, istället handlar det om att undersöka hur diskurser möjliggörs, växelverkar och producerar sanningar. Enligt Foucault kan makt endast utövas genom skapandet av sanningar. Makten finns i diskurserna som definierar olika sanningar under olika historiska tider. Foucault menar att genealogen måste tolka, tillskriva betydelse och skapa sanning utgående från historien i full vetskap om att denna sanning är en fiktion – men paradoxalt nog är det sanning. Strävan är inte att bevisa något eftersom genealogen skapar en diskurs som kan ta den plats som ”normalt reserverats av de problematiska utsagorna gällande absoluta sanningar.[5]

Vi tar inte upp genealogin i momentet, men med tanke på att den kopplas ihop med diskurs vill jag ändå redogöra för Vad Foucault själv anser om sin genealogi? Han talar om den utifrån det avvisande Nietzsche som genealog, gör av sökandet efter ursprunget. Detta betyder ju att man söker någots exakta väsen, en möjlighet, en bevarad identitet, en orubblig form som anses föregå allt yttre, plötsligt och kontinuerligt. Detta är att som historikern söka efter det som redan var. På detta svarar Foucault att genealogen skall lyssna på historien istället och kunna se att det inte finns något väsen eller att om något kan hittas är detta något som satts ihop bit för bit av figurer som varit främmande. Ursprunget handlar å sin sida om något i sin begynnelse, som något fullkomligt. Men i Foucaults sökande efter maktmönster i historien och speciellt hur kampen mellan diskurserna pågått och varför, finns inget sökande av ursprung i denna betydelse. [6] Man kan istället säga att skapelsen av en diskurs sker när den vinner och lämnar efter sig den tidigare diskursens död eller fallande i glömska.[7]

Det här är inte alltid något som sker med automatik. Däremot kan det ske med en viss omedvetenhet, dvs. medlevd erfarenhet som bestämmer att man utan problematisering sympatiserar med ett visst sätt att tänka.

Här vill jag ta upp det som Gabriella Höstfält skriver i sin bok Guldsitsen – en inledning till skolutveckling, om hur att i en diskursiv praktik se att det finns vissa sätt att tala och tänka om exempelvis grundskola och förskola[8] och hur verksamheten skall organiseras och utvecklas, samt skapar bortval.[9] Det här visar en tillämpning av Foucaults teori.

Höstfält väljer att presentera den diskursiva praktikens nivåer, dvs. individnivå, gruppnivå och samhällsnivå, samt redovisar på ett konkret sätt den diskursanalys hon skall genomföra i en tabell, med rubrikerna Steg, Process och Definitioner. Under rubriken Steg är det Idealisering, Diskursivering och Institutionalisering och den process som följer är Formulering, Formering och Auktorisering.[10] Man formulerar utifrån en idealisering, formerar genom diskursen och auktoriserar inom institutionerna, som jag tolkar tabellens innehåll relaterat till läroplansteori, samt Foucaults teori och Ödmans begrepp mentalitetsformering.

Frågor man ställer kring formuleringsprocessen är hur idealet ser ut, är formulerat, samt vilka problemen är och hur de skall lösas. Frågor man ställer kring formeringsprocessen är vad som orsakat problemen och hur lösningarna av dem kommer påverka verksamheten, samt vem eller vad som ses som problemet och skall lösa det. Frågor kring auktorisering är en sanktionering av definitioner, formulering av planer och riktlinjer för utvecklingsarbetets fortsatta funktion i verksamheten.[11]

Den här diskursanalysen som är konkret redovisad är en analysmodell man kan tillämpa i alla de situationer man ingår i när man arbetar som lärare. Speciellt är frågorna intressanta och värda att alltid ha i åtanke.

I stort bygger modellen på Foucaults teori, men i kurslitteraturen finns dessa steg, processer och definitioner med som förklarar verkligheten utifrån andra teorier än Foucault. Diskurs är inte ett begrepp eller fenomen som endast Foucault använder sig av.

Något om Makten och Disciplinen

Vad är Foucault, nutidshistoriker, sociolog eller hermeneutiker? Själv såg han sig som filosof[12]. Men som individ har man inte alltid tolkningsföreträde, då det gäller kategorisering av ens verksamhet. Det är svårt att riktigt veta hur man skall kategorisera Foucault. Snarare handlar det om i vilket syfte man har med att använda honom. Jag väljer att se honom som nutidshistoriker som från början av sin forskargärning och i slutet av sitt liv använder sig av hermeneutiken som metod. Han får genom detta förhållningssätt kunskap som det är möjligt att applicera på nutiden. Det är möjligt att se och förklara de effekter historien har haft och vilka kunskapsområden som skapats. Foucault är inte intresserad av att veta hur det var, utan snarare om 1) hur man talade om vissa företeelser, 2) hur man såg på vansinnet, straffet, sexualiteten mm. utifrån hur man talade om dem, och 3) i syfte att förstå vilken effekt detta har haft på hur vi idag ser på desamma.

Låt mig redan nu säga: Att det å ena sidan kanske inte är lätt att förstå Foucault, men att det å andra sidan har visat sig inte vara helt omöjligt. Vad som gäller är att vara öppen för olika tolkningsmöjligheter och inte fastna i en enda eller fastna i att han tillhör en viss vetenskaplig disciplin.

Min ståndpunkt är att han i hög grad är hermeneutiker, även om den etablerade forskningen och även han själv förnekat detta. Det är egentligen endast i sin sista triologi Sexualitetens historia, som han använder sig medvetet av hermeneutiken i och med att han undersöker självhermeneutiken under antiken[13]. Men jag kan se redan i hans verk Vansinnets historia att han försöker förstå företeelserna på samma sätt som man försöker förstå en individs situation och existens. Varför en viss företeelse existerar tycks vara ett fokus i Vansinnets historia. Foucault tematiserar vansinnet och gör tolkningar utifrån de fakta han funnit.

”[…] Här möter inte längre ordningen oordningen fritt; förnuftet försöker inte längre själv bryta sig en egen väg bland allt det skickligt försöker undvika eller upphäva det. Här reagerar det rena förnuftet i en triumf för det lösgjorda vansinnet som man har ordnat för det i förväg. Vansinnet har sålunda ryckts bort från den imaginära frihet som tillät det att blomstra ännu på renässansens himmel […]”[14]

Förutom att Foucault använder sig av många metaforer och skriver som jag ser det mycket vackert, söker han en förståelse genom att sätta sig in i en företeelses existentiella innebörd. Detta märks bl.a. i meningen ”[…] Här reagerar det rena förnuftet i en triumf för det lösgjorda vansinnet […]”. Det är inte en hermeneutik som fokuserar på att förstå en enskild individ och hennes upplevelse av något. Det är en hermeneutik som fokuserar på företeelser som genererar upplevelser av något hos dessa, som om de var levande väsen. Det här motsvarar på sätt och vis VAD-aspekten inom fenomenografin[15].

I Sexualitetens historia, bok 2, skriver han följande om självhermeneutik

[…] …ordna om hela studien kring den långsamma utformningen av en självhermeneutik under antiken. Det är det sistnämnda alternativet jag har valt, […] En historia som inte skulle handla om hur mycket sanning det kan finnas i kunskaperna; utan en analys av ”sanningsspelen”, de spel mellan det sanna och det falska genom vilka den mänskliga varelsen konstituerar sig historiskt som erfarenhet och kan bli föremål för tänkande. Genom vilka sanningsspel kommer människan in på att tänka igenom sitt eget väsen, när hon uppfattar sig som galen, när hon betraktar sig som sjuk, när hon dömer sig och straffar sig som brottsling? Genom vilka sanningsspel har människodjuret erkänt sig som en ”begärande människa”.[16]

Han började sin undersökning med att undersöka sexualiteten under den viktorianska tiden, men upptäckte ganska snart att han var tvungen att gå längre tillbaka. Han upptäckte även att han inte kunde genomföra en snabb historisk undersökning på temat begär.

En undersökning om detta kräver ett hermeneutiskt förhållningssätt eller en hermeneutisk metod. Man kan också finna en överensstämmelse mellan Foucault terminologi här och den som Ricoeur använder sig av i Oneself as another[17].

Men att se honom som hermeneutiker utesluter inte att hans teori som grundar sig på den kunskap hermeneutiken ger honom erkänns. En brist i hans vetenskaplighet är som jag ser det att han inte presenterar hur han når sina teorier utifrån de undersökningar han har gjort. Lite mer upplyst kan man bli av att läsa Diskursens ordning[18], men någon ingående analys av hur han kommit fram till de resultat han redovisar saknas. Det finns därigenom ett stort tomrum, vilket jag ser som en av förklaringarna till varför han kan uppfattas vara svår att förstå.

Nyckelord i hans teorier är bl.a. diskurs, makt, disciplinering, begärande subjekt, kunskap, subjektivitet, arkeologi, genealogi[19], problematisering mm.

Övervakning och straff kan sammanfattas i en enda mening:

”Själen är kroppens fängelse”

Vad menar Foucault med Själen? Är det en själ i religiös mening eller är den det som gör människan eller är det en individs tankar och växelspel med andra han menar med själ. Frågan uppstod under ett seminarium och efter en längre diskussion var vi fortfarande oeniga om vad Foucault menar med Själen[20].

Istället för att straffa med metoder som att lemlästa, att slita människor i stycken och/eller att utdela spöstraff, humaniserades straffet till utdömande av fängelse istället. Men frågan är om det i realiteten blev humanare. De offentliga avrättningarna försvann med tiden. De sköttes nu isolerat bortom människors blickar. I spåren av formering och disciplinering skedde även en självdisciplinering. Styrningen blev på så sätt inte tydlig. Genom att individen vet att hon riskerar att upptäckas, disciplinerar hon sig själv. Det här kan man även se hos Norbert Elias verk Civilisationsprocessen[21]. Den öppna styrningen transformeras och blir osynlig och verkningsfull inom individen själv. Civilisationen som vi känner den har vuxit fram genom att individen förvärvat en självdisciplin.

Med Benthams Panopticon (se bild) förfinas denna styrning till att bli en effektiv, ekonomisnål maktapparat som skapar en Självövervakning – ”Han syns, men han ser inte[22]”. Individen placerar in denna yttre maktteknik i sig själv och blir därigenom till princip för sin egen subjektivering och underkastelse. Effekterna av detta synsätt kan vi se i dagens samhälle.

På många sätt visar sig denna självövervakning ske. Ingenstans kan vi komma ifrån den, inte ens i våra mest privata rum. På sätt och vis kan man säga att Makten ser oss, på ett mycket sofistikerat sätt, enligt Foucault. Makten vet var den har oss och styr utan att behöva göra någonting. Det räcker med att vi vet att den finns. Det här är en makt som utövas, inte nödvändigtvis uppifrån, utan underifrån och från sidorna. Vi håller kontroll på varandra och upprätthåller därmed Makten. Genom deltagande i olika aktiviteter med olika grupper, utövar vi den på varandra. Genom olika diskurser på olika arbetsplatser, i skolor, i umgängeslivet – disciplineras vi. Om inte, så blir vi utestängda.

Det är inte endast läraren som har makt. Även eleven har makt gentemot läraren och andra elever. En elev kan välja att gå ut ur klassrummet utan att säga varför och lämna läraren i sin undran över varför och resten av klassen i ovisshet. Kan elevens sorti ha med dem att göra? Frågor kan uppstå hos läraren kring undervisningen och läraren som person. En handling kan därför fungera som ett maktmedel i syfte att sätta igång ett självreflekterande, som i sin tur bidrar till att förändring sker. Men om läraren är medveten om detta kan hon lösa upp Maktens påverkan. Eleven har en potentiell makt, men det är inte säkert att det blir ett maktmedel om läraren väljer att låta bli att reflektera över sig själv när något sker i klassrummet. Men detta fordrar en medvetenhet hos läraren om vilka mekanismer som bidrar till att makten kan utövas.

Vad Foucaults teori till stora delar handlar om är just utestängningsmekanismer, vad som är tabu, vem som talar och vem som får tala[23]. Det tänkande som råder i ett samhälle. Detta är innebörden i diskursen. För ett visst antal år sen gick det inte att tala om Friskolor, nu är det i allas mun. Oklart är när en diskurs förändras, men vad vi med säkerhet kan säga är att den utövar makt på alla och envar. Man kan dock inte säga att det är en eller den dominerande gruppens makt i samhället som råder, även om man med Bourdieu skulle kunna säga det.

Kikar vi in i en sal på Lärarhögskolan kommer vi upptäcka 30 studenter som sitter vid sina bord, tysta och lyssnar på läraren. Talordningen är ofta given. Läraren talar först och studenterna svarar och/eller ställer frågor. Fortfarande kan denna ordning ses vara förhärskande. Ingen vill utsätta sig för skammen att tala vid fel tillfälle, eller att resa sig upp och slå sig ner bredvid läraren utan att få tillåtelse till det. Även om man som lärare försöker förändra sakernas tillstånd är denna maktstruktur så fast inom varje individ att det med svårighet går att förändra den. Den finns även inom läraren själv. Hon utövar här ingen synlig makt. Snarare handlar det, med Foucault om en självdisciplin som förvärvats i tidig ålder. Man kan säga att den öppna styrningen som fanns förr nu finns inom individen, mer effektfull eftersom den inte syns. Den har blivit en integrerad del av individen. Eftersom hon delar den med andra syns det inte. Det blir den individ, som vågar bryta mot maktförhållanden, som riskerar falla utanför eller blir den man betraktar som avvikande. Det är samma princip gäller här som den som gällde under 1600-talet då den stora inspärrningen ägde rum, då vissa betraktades som vansinniga. De levde inte upp till normaliseringen. Samma princip!

Genom fängelset som det ser ut i västvärlden förlorar fången den sociala kontakt som handlar om att utföra vardagliga sysslor gemensamt med andra. I andra delar av världen, t.ex. i Thailand lever fångarna under vidriga förhållanden, men de lämnas åt sig själva att sköta om vardagen. Något som ger en större social gemenskap och inte någon fokusering på själen. Om man skall jämföra olika fängelsesystem kan man säga att själen inte är kroppens fängelse i t.ex. Thailand, men är det i västvärlden[24].

Övervakning och straff är en bok av flera andra av Foucaults verk som tar upp makten. Mina egna favoriter är Sexualitetens historia, del 2 och del 3, då dessa handlar om hur man talade och problematiserade sexualiteten under den grekiska och romerska antiken. Övervakning och straff bör, som jag ser det, läsas i sin helhet, men här läses endast del III – Disciplin. Kanske för att ämnet är relevant för lärarutbildningen på så sätt att disciplinen fortfarande är en stor del av lärarutövningen, vare sig lärare vill det eller inte.