(Artiklarna är skrivna år 2008 som blogginlägg och bygger på min egen forskning om Platon och hans pedagogik och den grekiska antiken, samt på resor till Athen under åren 2002, 2003, 2004, 2005 och 2007)

Visionen och verkligheten

Värme och hetta, torka och fuktighet kan förslöa och lura det mänskliga medvetandet, samt försämra omdömet. Men dessa vädertyper kan likaväl stimulera kreativitet, nytt tänkande och filosoferande. Om man lägger ihop detta med cikadors sång och möjligheten till tid kan man tänka sig att livet för Platon i sin bostad intill akademin var osedvanligt produktivt. Om man också sätter sig in i hans tro på gudarna, vilket han delade med andra, så är hans fantasifulla produkter i form av dialoger ingenting att förundra sig över.

Platon hade en vision om en stat som var idealisk likt Atlantis som försvann djupt ner i havet. Han var uppvuxen med att få världen förklarad genom myter och genom hjälten Homeros sånger. Även om han i vuxen ålder och genom Sokrates bildande verksamhet och sitt eget tänkande kom fram till att detta var lögn och bedrägeri, så var han påverkad av detta sätt att förklara och förmedla viktiga budskap. Han använde sig av myter och liknelser i sina egna dialoger för att peka på det väsentliga. De flesta skapade han själv, men en myt som var allmänt känd var just myten om Atlantis (som troligen inte uppfattades som en sådan, utan som en sanning under den grekiska antiken). Jämför man Atlantis och Platons idealstat så upptäcker man denna påverkan. Spartas styrelseskick tycks också ha varit Platons inspirationskälla. Idealstaten som han beskriver i dialogen med namnet Staten skall ses som en vision, inte hans praktiska pedagogik.

Staten skulle ledas och vaktas av en filosof – därför kallades den för Väktare. Alla människor skulle tilldelas sin egen plats i staten som passade deras förutsättningar. I två brev, det tredje och det sjunde, i dialogen Staten beskrivs den första utbildningen och den högre bildningen. All undervisning skulle börja med berättelse, men dessa skulle utgå från det verkliga, inte genom sagor, myter eller rena lögner. Berättelser skulle vara sanna, men de fick inte vara grova eller skrämmande. Den högre bildningen var helt igenom byggd på ett vetenskapligt sätt att se på världen. En bildning som var reserverad endast för dem som skulle ha ledande uppgifter i idealstaten. Denna utbildningspolitik ger ett starkt intryck av ett elittänkande och bygger på en odemokratisk utbildningsteori. Att Platon i flera dialoger fördömer demokrati gör inte intrycket svagare.

Om man däremot genom en analys undersöker hans pedagogik i alla dialogerna får man fram en totalt motsatt bild. I dem ser man hans insikt om att människor lär sig på olika sätt, ser på kunskap på olika sätt, samt att pedagogiken leder fram till demokratiska, ansvarstagande och självständiga medborgare.

Här är det viktigt att skilja på själva pedagogiken och utbildningspolitiken. Pedagogiken leder fram till detta, men eftersom detta inte skulle gälla alla, så blir utbildningspolitiken odemokratisk. Platon har länge ansetts vara odemokratisk av en så gott som enig forskarkår. Denna uppfattning är central vad gäller hans vara eller icke-vara inom den moderna pedagogiken. I min avhandling konstaterar jag att frågan inte är ordentligt utredd och att jag funnit att han är både demokratisk och odemokratisk. Jag menar att det är möjligt att vara både-och att det är vår dualistiska föreställning som förhindrar oss att godta denna möjlighet. Platon var öppet odemokratisk på så sätt att han menade att bildningen endast skulle gälla en viss grupp. En analys och tolkning av hans dialoger visar att han troligen praktiserade en pedagogik som leder till demokrati vad gäller den egna kunskapsprocessen[viii]. För även om Platon har en klar bild över idéernas oföränderlighet och sanna kunskap, så leder pedagogiken till intellektuell autonomi i slutändan med utgångspunkt från de två kontrasterande pedagogiska processerna som jag använde mig av. Frågan om Platon var medveten om denna konsekvens är intressant, men blir förmodligen för evigt obesvarad.

Platons pedagogik utifrån en tolkning av dialogerna är komplex och mångfasetterad. I många stycken ger den ett intryck av att vara genial. Den befriar oss från förmedlingspedagogikens makt och från auktoritärt tänkande, samtidigt som den genom att utgå från densamma, är dess förutsättning. Den är en förening mellan gammalt och nytt tänkande, samt mellan fostran och bildning. Platons pedagogik uppvisar många dimensioner och parallella system. Den är kopplad till filosofiska tankefigurer och vardagliga angelägenheter.

Min tolkning får konsekvensen att filosofi hos Platon i själva verket är en pedagogik utan lärare. Genom att kontrastera två processer, pedagogik som påverkan och pedagogik som leder till förändrad omvärldsuppfattning, är det möjligt att få fram resultat som visar att pedagogiken genom sin transformering efter att ha frigjort sig från förmedlingspedagogiken slår ut filosofin till viss grad. Inte de stora filosofiska systemen eller teorierna hos Platon, utan den praktiska tillämpande filosofin. Den som rör sig kring de eviga frågorna – hur vi skall leva vårt liv, prövande av värderingar, etiska spörsmål osv. Ett filosoferande blir hos Platon egentligen ett lärande utan lärare – alltså en pedagogik som leder till intellektuell autonomi.

Den här tolkningen om intellektuell autonomi, kräver en diskussion om de praktiska konsekvenser som uppstår på många områden, inte minst utbildningspolitiskt om en sådan pedagogik skulle börja praktiseras. Den bryter med förmedlingspedagogiken och skapar en typ av människa som kommer att göra ställningstaganden i sitt liv baserade på ett autonomt förhållningssätt till auktoriteter. Som jag tolkar Platon var det precis det han ville uppnå. Hans vilja begränsades emellertid endast till att omfatta sina egna lärjungar på akademin.

Här menar jag att det är viktigt att skilja på ideérna kontra hans praktiska pedagogik och på hans utbildningspolitiska uttalanden. Pedagogikens mål blir annorlunda om den endast omfattar en individ eller alla och själva tillägnandet av den blir avsevärt annorlunda beroende av mängden av elever. Benämningen av den blir också annorlunda – en elitistisk eller folkbildande pedagogik. Själva genomförandet blir mer komplext om pedagogiken gäller alla, åtminstone i nutid med de befolkningssiffror vi har i världen idag. Men själva idén är densamma. Idén om att lärande kan ske utan lärare, och att intellektuell autonomi kan uppnås genom att eleverna skolas till detta redan från början. Genom min undersökning av hans praktiska pedagogik utifrån två kontrasterande pedagogiska processer, upptäckte jag Platons idé om lärande.

Det som ger ett livslångt intryck är en läsning av Platon på egen hand. Det är naturligtvis inte det enklaste, men trösten är att Platons dialoger är skrivna på ett sätt som bidrar till att alla kan läsa honom. Szlezick i Platon och läsaren, menar att dialogerna har olika lås som öppnar sig beroende av vilken läsare det handlar om. Det finns många dialoger att välja mellan och det kan vara svårt att avgöra vilken av dem som ger en samlad bild av Platons vetenskaplighet. Vilken dialog uppvisar både det litterära, filosofiska och pedagogiska inslaget? Dialogen Gästabudet innehåller så många lås, från den lättare nivån till den mer kvalificerade, att vem som helst kan läsa den. Ett barn skulle exempelvis finna ett stort nöje i att läsa om Aristofanes berättelse om den androgyna människan.

Min tolkning av Gästabudet i Platon och hans pedagogik är, i likhet med Szlezicks lås, att den inte har en enda dimension utan flera. Beroende av läsarens förförståelse och kunskap om Platons filosofi och pedagogik tolkar hon den. Min förförståelse och kunskap har gett följande sammanfattande tolkning:

Liknelser i form av berättelser används i samtliga dialoger i syfte att få uppnå förståelse hos läsaren för varför något är som det är. De förklaras och uppmuntrar till förståelse genom den tolkning läsaren gör.

Definitionsanalyser med efterföljande prövning förekommer också i de flesta dialoger. I Gästabudet läggs sex definitioner av Kärleken fram som inte prövas explicit. Men underförstått är det definitionen i Diotimas tal som berättas av Sokrates som anses stå för den rätta. Genom att de fem första ställs i relation till den sjätte i vilken allt klargörs uppmuntrar detta till en förändring. Dessa båda metoder ser jag som en Skapande pedagogik på första och andra nivån, därför att de leder oundvikligen till ett eget skapande och en förändring hos läsaren.

Skapande pedagogik på tredje nivån är den pedagogik som flyter samman med filosofin. Många av Platons filosofiska termer kan återfinnas här. Dialektik, en och samma, ideernas och dess oföränderlighet, och den sanna kunskapen. Här handlar det om en metod som går ut på ett eget tänkande, uppnåendet av intellektuell autonomi. Pedagogiken utgår från att tänkandet uppstår och utvecklas genom en individs existentiella erfarenhet. Ny kunskap och ny begreppsförståelse kan endast uppnås genom att detta förbinds med en existentiell erfarenhet. Diotima gör detta i sitt tal. Hon talar om kärleken som läsaren kan känna igen sig i, i syfte att få fram filosofin.

I Gästabudet syns den fullständiga pedagogiska processen – en pedagogik i fyra huvuddrag förberedelse, förändring, frigörelse och vishet (fullkomlighet) som illustrerar en livslång process, ett livsöverskridande i och med att visheten varar i all evighet, även efter dödsögonblicket. Detta ses dock mer som en övergång till en annan livsform än en slutgiltig förintelse av människan som själ och kropp.

Förverkligandet och den senare Platon

Under senare delen av Platons liv försökte han att förverkliga sin vision, men han gjorde inte några försök i Athen så vitt vi känner till, utom på Sicilien hos tyrannen Dionysios II Företaget misslyckades. Platon genomförde tre resor, den första 388 då han lärde känna Dionysios I och dennes svåger Dion. Den sista resan 361, då sonen till Dionysios blev härskare överlevde han med nöd och näppe. Tyrannen blev ordentligt förgrymmad på Platon och enligt källorna skall han ha blivit fängslad i form av husarrest, samt blivit såld som slav.

Han lyckades dock med en av sina lärjungar som kom till honom efter sin herres död. Det var en frigiven slav som anslöt sig till lärjungekretsen kring Platon och gick i lära på akademin. Efter sina studier återvände han och förverkligade Platons vision, men det gick inte så bra för honom heller. Han blev slutligen mördad.

Platon kom hem efter den sista vistelsen på Syrakusa som varade i ett år. Platon var 67 år gammal vid hemkomsten. Han hade tretton år kvar att leva. Kvar att skriva var dialogen Lagarna, en hårt reviderad version av Staten. Möjligen var hans misslyckanden att förverkliga sin vision bidragande till att Lagarna inte är lika visionsartad och att det som i Staten är rekommendationer nu skall lagstiftas om. Den fokuserar mycket på gudfruktighet och strikta förordningar på hur man skulle upprättahålla den. De tre sista böckerna handlar om detta och hur illa det kan gå om man gör avsteg från lagarna.

Både till form och innehåll är Lagarna annorlunda än de tidigare dialogerna, vilket föranleder många att tro att Platon inte skrivit den eller att den färdigställdes först efter hans död. Men, med tanke på misslyckandet i Syrakusa, samt den traumatiska upplevelsen av att först riskera att dö, men komma undan detta öde, och sedan säljas som slav vid 67 års ålder eller att aldrig få återse Athen och akademin, kan ha bidragit till att Platon nådde insikt om att hans stat aldrig skulle kunna förverkligas. Ett förverkligande kunde inte ske med annat än stränga lagar och stark gudfruktighet. Förebilden tycks nu inte ha varit Atlantis eller Sparta, utan snarare Athen. Huvudpersonerna är Athenaren, Klinias och Megillus, De kommer från Athen, Sparta och Kreta. De gör en lång vandring på Kreta och de är alla gamla. De samtalar om goda och dåliga lagar. Sokrates nämns överhuvudtaget inte, vilket kan vara ett tecken på besvikelse och/eller omvändelsen från dennes tro på människans förnuft. Det troliga är att Athenaren är Platon.

Den gyllene regeln i Lagarna är ”Må jag göra mot andra, vad jag vill att de skall göra mot mig”. Ord som Jesus fyrahundra år senare uttalade. Det är inte osannolikt att Platon skrivit dessa ord och/eller ville förmedla detta budskap med tanke på det innehåll han har i sin teori om andevärlden (idévärlden). Den mest aktuella forskningen kring Platon menar att han var en föregångare till kristendomens tro på evigt liv. I min egen forskning har jag kommit fram till samma sak. Genom att kombinera gudatro med pytagoreéisk tro på själavandring, lade Platon grunden till den kristendomen som Jesus predikade om. Grekiskt tänkande var dominerande under romarrikets storhetstid, som berättelsen om romarna som hedrade den vandaliserade lunden Akademia sju år efter skräckens år 86 bekräftar. Akademin var öppen i drygt femhundra år efter denna händelse. Jesus föddes år 0, enligt vår tideräkning. Det mest sannolika är att även han läste Platon. Vilka konsekvenser en sådan slutsats har om sanningen bakom varifrån Jesus kom och om han var Guds son eller inte är inte något som jag kommer att beröra i den här artikeln. Men vad som kan konstateras är att Jesus inte var den första som talade om hur man skall leva eller om ett evigt liv efter dödsögonblicket.[ix]

Aristokles historia

Den franska sociologen Pierre Bourdieu som dog för några år sedan efter en tids sjukdom myntade en teori om Namnets betydelse. Namnet är Platon skall förstås i samma anda. Det är namnet Platon som har ett symbolvärde, inte personen och människan Platon. Men bakom alla namn finns en människa och hennes historia som har en identitet i paritet med sitt namn. Därför vill jag börja artikeln med historien om Aristokles. Detta namn har inget symbolvärde och är heller inte känt för eftervärlden i någon större mån. Inte under någon annan tid i historien än under antiken har människan förknippats med sina verk och sin gärning.

I byn Athina eller på den lilla karga ön Egina som ligger några mil ut i Saronikos Korios föddes år 427 f.Kr.[i] ett barn av mankön som döptes till Aristokles. Hans far hette Ariston som eftervärlden inte vet så mycket om mer än att han dog några år efter sin sons födelse, hur och av vad är okänt. Han var släkt med ledaren Perikles i Athen som införde demokrati för alla fria manliga medborgare år 462[ii]. Perikles fick dock skulden för att det gick dåligt för athenarna, samt för att de ansåg att dragit på dem pesten genom att misshaga gudarna. Han dog själv i pesten år 429, några år efter att kriget mot Sparti började[iii]. Aristokles mor Periktione var en av de många, men för nutiden okända och obemärkta kvinnliga filosofer som verkade under den grekiska antiken[iv]. Efter sin första makes bortgång gifte hon om sig med Pyrilampes, också han en nära anförvant till Perikles.

Familjen tillhörde aristokratin i Athina och hade anor från både demokratins fader Solon, Perikles och Athinas sista kung Kodros. I familjen fanns förutom den sistfödda tre barn till, sönerna Adeimantos och Glaukon, samt dottern Potone. Periktione fick en son även med Pyrilampes. Sonen fick namnet Antiphon (II), en person som vi inte vet något om, men som inte skall förväxlas med sofisten Antiphon.

Aristokles växte upp med tre bröder och en syster, en styvfar som tillhörde styret i Athen och en mor som studerade filosofi. Men som i många familjer av hög börd finns svarta får som genom sitt levnadssätt och handlingar gör sig bemärkta. I Aristokles familjs fanns två stycken, Charmides, bror till Periktione, och Kritias, tyrannen, kusin till henne. De var Athinas tyranner under olika perioder.

En aristokratiskt familj i Athina på 400-talet var inte något att räkna med om den inte i sin tjänstestab hade barnsköterskor och pedagoger, vilka levde i ett livslångt slaveri. Deras uppgift var att ta hand om barnen. Så skedde även med Aristokles. De såg till att han fick en god och trygg uppväxt och en bra skolgång. Tidigt började Aristokles att intressera sig för politiken och hans framtid låg spikrakt framför honom, vilket var naturligt med tanke på styvfaderns tillhörighet. Men han var också intresserad av att skriva dikter och måla.

Aristokles växte upp till en mångsidig yngling som var kraftigt byggd, med ett kraftigt bröst och en bred panna. Hans ljusa röst stod i kontrast till hans tunga kroppslighet. Han gjorde sig bemärkt under samtiden som brottare vid de Ismetiska spelen. Kroppskonstitutionen var säkert en tillgång för honom då han tre gånger gjorde militärtjänst. Eftersom kriget mellan Sparti och Athina pågick under hans första 25 år blev han troligen tvångsutkommenderad. Aristokles hade alla förutsättningar att klara sig bra i livet, få en plats inom politiken, gifta sig, få många barn och leva som de flesta andra. Historien kunde ha tagit slut här. Men allt tog en annan vändning och världen har ännu inte glömt honom. Aristokles gifte sig aldrig och fick heller aldrig några barn, så vitt vi vet. Vi känner däremot till att ett viktigt möte med Sokrates, tidens mest kända original och att politiska händelser i Athina ledde till en utveckling för Aristokles som vi än i dag känner till och fascineras av. Det är dock inte under namnet Aristokles vi känner till honom utan genom det namn han tros ha fått under militärtjänsten efter sitt breda bröst. Föga anade någon samtida att detta namn, som troligen gavs honom som smeknam, (kanske t o m ett öknamn) skulle vara känt 2 400 år senare, och att hans tankar skulle forma otaliga generationers tänkande i framtiden. Tankar som utifrån mer eller mindre välgrundande tolkningar under vissa tider skapade mer olycka för vissa folk än lycka[v]. Ingen var lika säker på Aristokles öde, som poeten Sapho från Lesbos var om sitt eget. På 500 talet f. Kr. skrev hon – Man kommer minnas oss i framtiden! Och så blev det i Aristokles fall, tack vare att araberna, vårdade hans stora litterära, filosofiska och vetenskapliga produktion efter att den akademi han grundade år 386 f.Kr. stängdes år 529 e.Kr. och hans alster kom fram ur gömmorna långt senare.

Namnet är Platon, och mannen bakom är Aristokles, ansedd som en av de stora västerländska filosoferna, avskydd som en av den främsta föregångaren för slaveri, odemokrati och elittänkande och älskad för sin litterära produktion, mångsidiga begåvning och fantasirika tänkande. Tvåtusenfyrahundra år är en svindlande tidsrymd. Mycket har hänt, förändrats, men också förhållit sig likadant. Trots alla år lever Platon kvar både synligt och dolt i vårt tänkande om livet. Kanske förklaringen till hans överlevnad är hans fokusering på existentiella frågor. De får oss att känna igen oss, tänka till och bli vissare om än inte visare. Kanske lever han kvar för att Platons mästare Sokrates, originalet i Athen, just genom Platons författarskap blivit känd för eftervärlden för den orättvisa dom som avkunnades efter hans försvarstal och efterföljande avrättning. Den skedde genom att han svepte en bägare gift i det fängelse, som numera i Athen benämns som Sokrates fängelse och ligger nära Akropolis och den antika agoran. Detta f.d. fängelse har länge varit en väl besökt restaurang (taverna) för både athenare och turister, men den har dock flyttat från själva byggnaden.

För att kunna förstå Platon och hans gärning måste man känna till den aristokratiska bakgrunden, samtiden och vad som var betydelsefullt för grekerna. Bland annat är det viktigt att förstå olivträdets symboliska betydelse för grekerna i alla tider, samt ha kunskap om gudinnan Athena, stadens beskyddare. Utan denna förståelse riskerar ett porträtt av Platon förvandlas till en endimensionell bild som präglas av fördomar, tolkningar som inte berör och förutfattade meningar om honom och den tid han levde inom. Man måste inte endast förstå nutidens grekiska ursprung, dess rötter utan också vad som finns kvar av dessa i nutidens Athen. Den grekisk/ortodoxa kyrkan för att ta ett av flertalet exempel är en kombination av, det som sägs vara, primitiva föreställningar om världen som Gudatron förmedlade och kristendomen. Denna blandning gör grekisk/ortodoxin speciell och kan egentligen endast existera i Grekland. Det är endast då man uppnår förståelse av Platon och samtiden, som man kan gå vidare och förstå hans pedagogik och filosofi i dess fulla vidd.
Efter Sokrates avrättning år 399 flydde Platon till Megara och var på resande fot i ca 13 år[vi] runt om i den för nutiden geografiskt avgränsade världen. När han kom tillbaka, grundade han Platons akademi. När man står på platsen i lunden Akademia i nordvästra Athen några kilometer från den gamla stadsmuren, en torr och varm oktoberdag med ettriga rödmyror och en kvittrande fågel i ett av träden på utgrävningsplatsen som enda sällskap, förundrar man sig över och känner en stark fascination. Precis på denna plats för 2 400 år sedan satt en man och skrev de dialoger vi idag använder oss av i syfte att förstå honom och hans samtida, hans tid och hans vetenskapliga produktion. Varför vi gör detta, beror på att vi vet att detta är våra rötter. Det är genom dem som vi kan förstå oss själva, vårt eget tänkande och vårt sätt att leva. Historia är inte endast gamla ruiner på en torr och dammig plats som intresserar de redan frälsta. Den berättar en historia om dem som var före oss. Historia och speciellt pedagogikhistoria är en förutsättning att fördjupa sig i för att ha möjlighet att förstå vår nutid och vår framtid. Det är genom historien som vi kan blicka framåt. Den är en del av vår kollektiva och individuella identitet. Därför måste vi alla börja med Platon. Han är en viktig del i vårt kulturarv, men framför allt en del i vårt idéhistoriska och pedagogiska arv.

I en av Platons dialoger menar Sokrates att cikadornas sång säger oss att vi inte skall förslappas. Vi skall fortsätta att samtala även om värmen och sången förtrollar oss, gör oss sömniga och hotar att få oss till att falla i sömn[vii]. Vi skall samtala om det som vi kan gräva oss ner till i marken för att ha möjlighet att finna. Tankarna som uttalades på Platons akademi föddes flera meter under det jordlager som avlagrats sedan dess. Spåren döljer sig i marken, i jorden. Hur långt ner vågar vi gräva ner oss utan att förlora oss i ett jordlager som hotar att blända oss med alla sina spår? Här talar jag om symboliken och grävandet i relation till tolkningen av Platons dialoger. Hur långt kan vi gräva oss ner för att få tag i det som en gång fanns. När blir det så mörkt att vi inte längre kan urskilja det som finns kvar som spår efter en svunnen civilisation?

Monika Ringborg

[i] Källorna är oense om när Platon föddes – år 429, 428 eller 427 f. Kr. Det år som är vanligast förekommande i forskningslitteraturen är år 427 f.Kr.
[ii] Införandet av demokratin år 462 var revolutionerande med tanke på att folket aldrig tidigare i den historia som är känd, fått vara med att bestämma om angelägenheter som rör en stat.
[iii] Under ca 30 år (vapenvila ….) förde Athen krig med Sparta om herraväldet i Grekland. Ett krig som Athen slutligen förlorade genom ett avgörande slag på Sicilien år 404 f. Kr. Athenarna blev totalt tillintetgjorda och förlorade sin säregna ställning som ledande stat i Grekland. (Thukydides, 1978)
[iv] Alic, M, Hypatias arv
[v] Under 1800-talet tolkades Platons tankar av den tidens filosofer på ett sätt som möjliggjorde nazisterna att tala om arierna som den typ av människa som skulle styra i världen.
[vi] Källorna är inte riktigt överens om Platon var borta från Athen i 13 år i sträck eller om han hade basen i Athen och åkte ut under kortare och längre perioder.
[vii] Faidros i Platons skrifter

Människan Platon och hans akademi

Platon gick i lära hos Sokrates i många år och var under dessa år relativt obemärkt i kretsen kring honom. Han delade Sokrates gunst med sjutton andra lärjungar och var inte på något sätt den främste. En association som kan ge en bild av Platon är att han under åren med Sokrates och efter dennes avrättning förvandlades från en klumpig och ovig ankunge till en vacker svan, som dock verkade ha tillfogats sår som aldrig läkte, ett hat mot Sokrates fiender och motståndare och en kampvilja för dennes pedagogiska gärning som han sedan utvecklade och gjorde till sin egen. Sokrates sägs ha drömt om en svan natten innan han första gången träffade Platon. Han tyckte drömmen var märklig tills Platon ca 20 år gammal stod framför honom. Sokrates talade på gymnasierna i utkanten av byn och på Athens agora nedanför det mäktiga tempelområdet Akropolis. Han talade om moral, dygd och rättfärdighet och om hur viktigt det var att leva väl. Han började sin gärning under ungefär samma tid som sofisterna. De var kringvandrande talare som förmedlade kunskap om retorik. Detta var något nytt och liksom dem kom Sokrates med någonting nytt. Det som tidigare förmedlades genom myter och hjältesagor, framfördes nu öppet i kombination med en mer eller mindre tydlig uppmaning om vikten att tänka själv. Lär känna dig själv var ett av det viktigaste budskapet Sokrates ville förmedla. Genom sitt sätt att konfrontera andra var det precis detta han uppmanade andra att göra. Troligen lyckades han bra, eftersom ungdomen med stor sannolikhet satte sig upp mot sina föräldrar och ifrågasatte sakernas tillstånd. En av anklagelsepunkterna mot Sokrates var att han förförde ungdomen och var ogudaktig. Något som Platon flera decennier senare tar klart avstånd från. Han skriver i sin dialog Breven att Sokrates var den mest rättrådigaste personen han träffat.

Ett av de sår bilden av den vackra svanen Platon tillfogades var just Sokrates avrättningen år 399. Strax efteråt for han tillsammans med några vänner till Megara. Platons liv och händelser fram till år 386 då han grundade det som idag betraktas som västvärldens första universitet i lunden Akademos är inte outredda och mycket ligger i dunkel. Vissa källor menar att han var borta i 13 år, medan andra att han likt nutidens människor gjorde utlandsresor då och då, men var hemma i Athen under långa tider. Det troliga är att han under de här tretton åren, var han än befann sig mognade, lärde sig om nya filosofiska riktningar och tog gestalt som en pedagog som under resten av sitt liv – dvs i 39 år vigde sitt liv åt akademin och sin filosofi och pedagogik.

Fyrtioett år gammal bosatte han sig alltså i den gamla hjälten från 2 400 f Kr, Akademos (Hekademos) lund, ogift, barnlös och lärjungar som enda sällskap om man inte räknar in de slavar han ägde. Hans brist på familj har fått eftervärlden att spekulera om hans sexuella läggning. Något vi aldrig kommer få någon visshet om.

Att han aldrig gifte sig kan få sin förklaring utifrån tidens norm. Enligt honom själv var den bästa tiden för en man giftermål vid 35 års ålder. Bruden skulle vara betydligt yngre. Platon var ovanlig redan under samtiden, så det kanske inte är osannolikt att han aldrig träffade den han ville gifta sig med. Men han kan också ha haft, likt sin mästare Sokrates förkärlek för gossar, trots att han i sina dialoger tar klart avstånd från sådana aktiviteter. Enligt filosofen Michel Foucault i sin andra volym av Sexualitetens historia, var inte synen på homosexualitetens skadlighet byggd på föreställningen att den var omoralisk utan att den förhindrade det naturliga uttrycket för fortplantningen mellan man och kvinna och som på så sätt garanterade mänskligt fortbestånd.

En annan förklaring till att Platon aldrig gifte sig kan vara att han hyste en för samtiden oerhörd respekt för kvinnan i kombination med den syn på manlighet som rådde och som han förväntades leva upp till. Flera kvinnor, Diotima och Aspasia, Perikles följeslagare, som beskrivs i hans dialoger står som förebilder för kunskapssyn, pedagogiskt förhållningssätt och tänkande kring filosofiska frågor. Hans mor var kvinnlig filosof, flera av hans lärjungar var kvinnor och inom den pytagoreeiska läran som han studerade var det kvinnliga inslaget vanligt bland filosoferna. Dessutom proklamerade han för att väktaren (filosofen) för idealstaten mycket väl skulle kunna ha varit en kvinna. Något som han hånades för av sina medbröder.

Den svenska författaren Theodor Kallifatides skriver i sin triologi Bönder och herrar att varje anständig grekisk man vet att man inte har samlag med den man älskar om detta inte sker under den äktenskapliga kappan. Endast med de kvinnor mannen känner lust för och inte älskar kan han ha samlag med. Risken för anakronism är oerhört stor om man använder sig av denna beskrivning. Eftersom en hel del i den grekiska nutida kulturen och den grekiska identiteten kan härledas från den antika tiden är risken för anakronism inte överhängande stor. Belägg för denna tolkning kan jag hitta hos Foucault då han framhåller att . Oavsett skälen levde troligen Platon ensam om man med detta menar ett ungkarlsliv. Detta ensamma liv bidrog troligen till att han hade tid att gå djupt in i sin tankevärld och gå in för att utveckla sin teori om idévärlden, samt om livet efter dödsögonblicket.

Lunden Akademos finns alltså kvar än i dag, men är en spillra jämfört med hur den måste ha sett ut under dess storhetstid. Av själva akademin och Platons bostad finns inte ett spår kvar. Endast fragment av grunden till Akademos hus som nu är över 4 000 år gammal ser ut att krypa upp ur jorden i ett uppgrävt hål med skyddande träd runt omkring. Akademin som institution överlevde i 915 år, fram till år 529 e Kr, då den stängdes av kejsare Justinanius.

Värt att berätta är att hjälten Akademos planterade tolv olivträd (sidoskott från Athenas olivträd på Akropolis) med tanke på att olivträdet står för fred och rikedom för staten , en symbol efter Athenas kamp med Neptunus som hedrades genom ett tempel i Suinon, Greklands sydspets med utsikt över havet. Man sökte upp Neptunus om man var rädd för något. Han tros ha svept bort rädslan. Athena kastade ett spjut som borrade sig ner i jorden på Akropolis. Och där spjutet landade växte ett olivträd upp.

Olivträdet och dess olja är viktigt för grekerna än i dag. Och det är alltså mer än en inkomstkälla. Det är en symbol. Att hugga ner ett olivträd kan under den klassiska tiden ha setts som en krigshandling om man sätter följande händelse i centrum. Under året 86 f Kr. fällde romaren Sulla lundens olivträd. Sju år senare begav sig fem av de intellektuella i Rom till lunden för att vörda minnet efter Platon och hans efterföljare, brorsonen Speusippos, lärjungen Xenokrates, samt Polemon och Carneades som alla blev ledare för akademin i kronologisk följd. Bland de romerska intellektuella år 79 befann sig Cicero, hans bror Quintos, hans yngre kusin Lucius Cicero, samt Marcus Piso och Pompinius Atticus. Med tanke på att den grekiska tidens tankar och andliga rum fortfarande var betydelse för de intellektuella i Rom kan man tänka sig deras känsla av sorg och bedrövelse då de besökte den vandaliserade lunden.

En liknande känsla kan man få av lunden i nutidens Athen. Lunden används av somliga athenska medborgare som en avskrädestipp. Knappast någon krigshandling eller ett tecken på medveten bristande respekt för det athenska intellektuella livet, men kanske ett tecken på den bortglömdhet som tycks råda vad gäller Platon hos folket. Trots det yttre intrycket av bortglömdhet tycks hans tänkande leva kvar, åtminstone i de intellektuella kretsarna. Litteratur skriven av grekiska författare innehåller ofta referenser till Sokrates och Platon, samt beskrivningar som ger en läsare information av att dessa fortfarande lever kvar i folkets historiska, men immanenta mentalitet. Likt naturliga inslag i tillvaron. Trots ett överväldigande intryck av bortglömdhet finns det ett torg, som är uppkallad efter Platons akademi ca 10 minuters gångväg från själva utgrävningen Akademias Platonas. På torget finns en kyrka, planteringar, sittplatser och det gamla huset efter en Platonförening och en igenvuxen bakgård i anslutning till detta, och en lång gata. Där har statsbussen med sin slutdestination Akademias Platonos skrivet i fram sin hållplats. En gata är uppkallad efter Platon – Platonas i anslutning till torget och parallellt med själva utgrävningen i lunden Akademos. Vidare har han gett namn åt en mer tvivelaktig inrättning på samma gata med ordet Erotas precis efteråt. Bortglömdheten visar sig i att dessa platser är försummade om än inte förslummade.

På Platons tid frodades olivträden i en oas i ett landskap som blev sönderbränt under den grekiska solen. Då fanns ingen bebyggelse utanför. Man kan tänka sig cikador i lunden under hans tid. Att han tar upp dem i en av dialogerna är med stor sannlikhet ett tecken på att de levde nära honom.

I Platons dialog Faidros i den svenska översättaren Jan Stolpes nya översättning samtalar Sokrates och Faidros om tal och skrift. Faidros frågar om vi inte behöver dessa njutningar dessa kan ge oss. Sokrates börjar tala om cikadorna och lägger ut en liknelse som skall förklara allt för Faidros:

Sokrates svarar: Tid har vi ju i alla fall, verkar det. Och dessutom tror jag att cikadorna tittar på oss medan de sjunger och pratar med varann över våra huvuden som de brukar när det är hett. Och om de skulle få se oss två göra som folk i allmänhet brukar göra vid middagstid: sluta upp med att samtala, slumra in, bli slöa i huvudet och låta sig förtrollas av dem, då skulle de med rätta skratta åt oss och tycka att det var ena riktiga slavar som hade kommit till dem på den här viloplatsen för att sova middag likt får vid källan. Men om de ser oss fortsätta samtalet och oförtrollade segla förbi dem som de vore sirener skulle de säkert glädja sig och ge oss den gåva som gudarna låter dem skänka åt människor.

Faidros frågar: Vad är det för en gåva?

Sokrates svarar: Det passar sig inte för en man som är vän med muserna att inte ha hört talas om sådant. Det här är vad som berättas: en gång var cikadorna människor och levde före muserna. Men när muserna föddes och sången dök upp, då sägs det att en del av den tidens människor blev så överväldigade av sjungandets njutning att de struntade i att äta och dricka och dog utan att märka det. Av dem uppstod sedan cikadornas släkte, och av muserna fick de den gåvan att de inte behövde någon näring när de väl hade fötts: utan mat och dryck kunde de omedelbart sätta igång med att sjunga och fortsätta ända tills de dog, och efter döden fick de komma till muserna och inberätta vilka på jorden som hedrade vilken musa.

Sokrates säger slutligen att den musa som var den äldsta, Kalliope och den näst äldsta, Urania berättade cikaderna för om dem som lever ett liv i filosofi och hyllar just deras musiska konst – av muserna är det ju framför allt dessa två som sysslar med himlen och med gudars och människors tal och låter höra den skönaste tonen. Vi har alltså många skäl att tala, inte sova, nu vid middagstid.

Som så många gånger förut när man tar del av Sokrates ord är det lätt att inse sina egna tillkortakommanden. Det är lätt förtrollas av cikadernas sång och sövas av den och av den fuktiga hettan. En längtan efter att få höra den igen uppstår när man en gång hört den. Till skillnad mot Sokrates som egentligen är medveten om att han inte vet någonting, fast detta sägs bevisa att han verkligen vet massor, så är de flesta av oss dem som förtrollas och sövs av cikadernas sång.

När jag själv en gång satt under ett gammalt olivträd som dag ut och dag in sköt oliver på mig och marken intill en vit husfasad i 42 gradig hetta, samt grenar som krafsade på mitt fönster om natten intill som om det hela tiden ville få mig uppmärksam på dess existens, undrade jag varför cikaderna sjöng som de gjorde. Jag försökte få syn på dem, men såg bara något svart då och då som for förbi och ovanför mig. En gång höll en av dem på att krocka med mig, men jag hann aldrig se hur den såg ut. Kunskap om cikadernas uppgift och varifrån de kommer, enligt Sokrates, ger oss en vink om att vi inte skall förtrollas och/eller förslappas utan hela tiden söka efter förståelse om livet. Vi skall alltså tänka på när vi hör cikaderna, att de kommer att dö och berätta för muserna vilken typ av människa vi tillhör. Har man en gång hört cikadornas sång glömmer man den aldrig. Dödens sång? Finns det inte en fågel som sjunger som vackrast precis innan den skall dö?

Det troliga är att lunden skänkte ro för dem som bodde där. Eftersom det inte finns några spår kvar kan vi inte göra någon rekonstruktion som på andra platser i Athen. Vi kan dock spekulera kring hur det kan ha sett ut och hur verksamheten var strukturerad.

Det finns en storslagen fresk av Skolan i Aten, målad av Rafael (1508-1611), som nu finns i Vatikanska muséet i Rom. De flesta antika forskare och studerande känner till fresken. Platon och Aristoteles är centralgestalterna. Platon pekar upp mot sin idévärld och Aristoteles har sin arm horisontellt framsträckt – en symbol för Aristoteles skeptiska hållning till idévärlden. För honom är det sinnevärlden som har betydelse. I Rafaels fresk finns många av historiens filosofer. Den är symbolisk, inte målad efter verkligheten. Men den storslagna målade interiören ger en föreställning om att Platons akademi var en stor byggnad i likhet med ett av templen på Akropolis eller på den antika agoran. Viktigt att tänka på här är att det är medeltidens tolkning av den klassiska tiden som bidrar till detta uttryck.

Det är svårt att tro på att Platons akademi var storslagen under samtiden. Med tanke på den avsmak för frosseri och överdåd han ger uttryck för i sina dialoger[5], var nog akademins interiör och yttre byggnad relativt modest. Kanske detta förändrades någon gång under de drygt 900 år den existerade, men det är ingenting vi känner till. Frånvaron av rester, spår av byggnaden i nutid talar emellertid mot en sådan förändring. Något bör ha funnits kvar om den byggts av samma material och i samma dimension som andra byggnader.

En promenad i den ger en känsla av ro och frid, trots det avlägsna bruset från det centrala Athens biltrafik. Detta är inte platsen för materiell storslagenhet och prakt, utan för småskalighet, anspråkslöshet, meditation, rymd och frihet. Det är svårt att säga om Platon och hans lärjungar kunde se Akropolisklippan därifrån, men troligen kunde de. I nutid är det en av de få platser i Athen där man inte kan se klippan.

Även om själva akademin inte var storslagen, så var alltså tankarna som föddes här storslagna och lyckades om än i anpassad form överleva i tusentals år.

Det har spekulerats en hel del om verksamheten på akademin. Inte någon av oss kan ge något tillfredsställande svar. Vi har ju egentligen bara dialogerna att utgå från, samt våra föreställningar om dåtida pedagogiska förhållningssätt. Jag har i min analys utgått från hur dialogerna är strukturerade och vilken praktisk pedagogik denna struktur förmedlar. Analysen visar en mängd pedagogiska metoder som implicit och explicit förmedlas till läsaren av dem. Med tanke på att akademin var sätet för framtida ledande filosofer i en stat är det troligt att Platon hade ett flertal metoder som passade en ledare. En rimlig tolkning är att följande pedagogiska metoder förekom: argumentativa övningar, gemensamt kunskapssökande, föreläsningar, skrivning av sokratiska dialoger, berättande, läsande av andras verk, inlärning av de filosofiska lärorna, kritiskt tänkande, övningar i självinsikt och enskilda samtal[6].

Efter Platons död år 347 tog brorsonen Speusippos över akademin och det mer skeptiska inslaget i Platons filosofi fick större betydelse. Verksamheten utvecklades mot en filosofisk inriktning som kom att kallas för platonism. Aristoteles som var Platons lärjunge i omkring tjugo år, lämnade akademin, troligen på grund av en akademisk tvist med Speusippos, och lämnade Athen.

Möte med Athen och hennes historia

När solen höjer sig över berget Ymmitos i Athen ungefär klockan åtta på morgonen, lyser hon först upp havet utanför hamnstaden Pireaus. Därefter höjer hon över berget och låta natten försvinna och dagen ta vid, När solen går upp över Athen är det som om det är första gången det händer. Hennes strålar reflekterar i fönsterrutorna på de vita husen och man kan likna Athen vid en stor glittrande diamant, lika glittrande som havet utanför Pireaus. När pärlbandet av gatlampor släcks längs med Syngrou ungefär samtidigt, vet man med säkerhet att natten är över.Solen har gått upp varje dag i tusentals år över samma mark. Det är samma sol, samma mark fastän den höjer sig flera meter över den ursprungliga. Istället för skog finns här bebyggelse så långt ögat kan nå. För länge sedan har Athen gått ihop med Pireus, som är en stad för sig. Under nuvarande Athens bebyggelse ligger den gamla staden. Historien som en ständig påminnelse om människors liv för tusentals år sen. Den historia som man genom utgrävningar kan få mer kunskap om.När den nya tunnelbanan Metron i Athen byggdes, försenades arbetet flera år på grund av arkeologerna som hittade lämningar och överallt i Athen pågår utgrävningar. Det startar med en liten grop från en dag till en annan, och ett staket kring den där det hänger en liten skylt med några grekiska ord på.. Ibland ser man halva pelare efter en tempelbyggnad sticka upp ur ett hål i marken. Nästa gång har de rivit huset bakom gropen. En tredje gång har man fyllt igen utgrävningen. Varje resa dit är inte endast upptäckten av en stad i förändring utan också en resa i historien, som om tidens gång inte haft någon betydelse.När jag första gången åkte ner till Akropoli-stationen och stod och väntade på Metron fick jag en association av att jag befann mig i en luftbubbla i historien. På andra sidan väggen, finns mer att gräva ut, mer lämningar, mer historia. Där vandrade en gång Platon, Aristoteles och andra som levde i Athen under den attiska perioden i Greklands antika historia. Kanske de vandrat precis där jag stod på väg till Akropolisklippan som inte ligger så långt därifrån. Deras röster kunde förnimmas, nästan för min inre syn var det möjligt att se dem där på andra sidan väggen.

Sokrates: Faidros min vän! Vart är du på väg och var kommer du ifrån?Faidros: Jag kommer från Lysias Kefalos son, Sokrates, och nu tänker jag promenera utanför muren. Jag har varit länge hos Lysias, jag har suttit där ända sedan i morse. Jag följer vår gemensamma vän Akumenos råd och promenerar på vägarna, för han säger att det är mer uppiggande att gå där än i idrottsanläggningarna.Sokrates: Det har han rätt i, min vän. Men då förstår jag att Lysias var i stan?Faidros: Ja, han var hos Epikrates, i Morychos hus nära den olympiske Zeus tempel.(Platon. 227a; b)

….

När ljudet från eltåget närmade sig överröstade antikens samtal och jag återfördes till modern tid.Ingen annanstans har jag känt historiens närvaro vara så påtaglig som i Athen och känner varje gång jag kommer dit. Vad beror det här på? Hur kan historien och nutiden göra sig gällande samtidigt i en och samma stad? Hur kan man uppfatta en modern storstad som trygg, personlig, med närhet och varme samtidigt med stark trafik, moderniteter och en allt snabbare levnadstakt? Varför känns varje steg man tar betydelsefullt, som om det har betydelse av att just jag som människa går där?Athen och dess folkliv omfattar fortfarande så mycket kvar av det gamla. Trots ett par tusen år och mer, finns det antika sättet att leva kvar på många sätt, som om athenarna aldrig övergav det. Kanske de inte själva är medvetna om det, som den grekiska tolken i Delphi som blev förvånad då jag sa att jag hittat många överensstämmelser från hur de är idag och under antiken. De har trots tiden som förflutit lyckats behålla det ursprungliga sättet att leva och umgås. Något som en del andra städers befolkning verkar ha förlorat för länge sedan. Genom att vistas i Athen får man en känsla av att vara närmare antiken än nutiden. Närmare Platon och hans liv för det var ju här han levde och fortfarande lever om inte påtagligt så ändå andligen. Han lever genom en osynlig kanal mellan nuet och historien, som om de gamlas röster och minnen svävar över ens huvud där man går.Men så mystiskt som jag beskriver det och man kan tro att det är, är det inte. Vårt västerländska tänkande är starkt förbundet med Platons tankar, vilket påverkar oss dagligen. Om vi tar till oss hans tankar, funderar över samma frågor som han gjorde och studerar hans skrifter, ja, då ges ett igenkännande. Det är så historia bevaras och ett arv förvaltas.

Tolkningarnas konflikt

Min upplevelse av Athen och dess folkliv, vardagsliv och hennes moderna samhälle som interagerar med historien, är även min tolkning. Andra människor ser andra saker. De tänker inte på historien bakom den andra sidan väggen i den nya Metrons tunnelbaneperrong Akropoli. Inte heller tänker de sig staden som ligger under oss. Är de första gången i Athen funderar de säkerligen mer på hur de skall hålla sig undan trafiken och undvika vatten som sipprar ner från balkongen ovanför trottoaren. Kanske de även letar efter bra matställen eller Internetcafet på plateia Syntagma i centrala Athen. Från flygplatsen ser de säkert de gamla och även de icke ännu färdiga husen stå längs väggen som en påminnelse om att här råder andra lagar. Gammalt och nytt, trängs. Det verkar inte finnas någon ordning på hur man får bygga. Man bygger där det finns plats.Viktigt är att inse att ingen egentligen kan åka härifrån utan att tycka någonting om staden. De har tolkat henne… utifrån den innebörd som redan finns där och som de har haft möjlighet att se. Självklart ser man andra saker om man studerat hennes historia, föregångarna än om man inte har denna kunskap med sig i bagaget. Hemkänslan och igenkännandet blir mer påtaglig. Men här krävs en varning. Igenkännande är förrädiskt, för hur vet vi hur det egentligen var, då vi endast har våra egna referensramar och föreställningar att möta det historiska med.I boken Slaget om verkligheten skriven av Bengt Kristensson-Uggla resonerar han kring att man kan iscensätta tolkningarnas konflikt, dvs. man lägger fram motstridiga tolkningar istället för att försöka förstå den hermeneutiska harmoniserande konsensus utan lyfter istället fram dess konfliktfyllda karaktär:Genom att iscensätta en tolkningarnas konflikt öppnar hermeneutiken ett fält för nyanseringar bortom den ena ytterligheten, som hävdar att det endast finns ett enda korrekt sätt att se på och beskriva verkligheten, det vill säga entydighet som förutsätter en given yttre verklighet oberoende av oss; och den andra ytterligheten, som påstår att det finns oändligt många sätt att se på och beskriva verkligheten, vilket resulterar i en alltydighet där verkligheten framstår som en helt fri och godtycklig konstruktion. [1]

I Athen behöver man inte aktivt iscensätta tolkningarnas konflikt av det slag Kristensson Uggla talar om, då hon själv genom sin existens gör det. För även hos individen som kan en hel del om historien, blir det en konflikt i mötet. Allt går att tolka på olika sätt. Och den verklighet man möter samspelar med ens bakgrund och de egna erfarenheterna av livet som man har.Tolkningarnas konflikt iscensättes därigenom även av att man t.ex. som nordeurope möter en helt annan värld, en annan kultur och en annorlunda natur och ett klimat som vi inte är vana vid, utom kanske under några sommarveckor. Nya intryck, speciellt om de är starka har en tendens att leva kvar långt efter man kommit hem till det gamla invanda och trygga livet. Då självbevarelsedriften tonas ner.Monika Ringborg

[1] Kristensson Uggla, Bengt, 2002, Slaget om verkligheten, Filosofi – omvärldsanalys-tolkning, Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, s. 366.