Södertörns högskola/B-uppsats, 7,5 hp (godkänt betyg)

Handledare: Anders Bartonek

Kan individen, enligt Taylor bli erkänd, även om den står i motsättning till kollektivet?

Monika Ringborg

2013

Innehållsförteckning

Inledning  3.

Syfte och frågeställning  3.

Taylors argument och mitt huvudantagande  4.

Jämlikhets- och särartspolitik  5.

Individen och identiteten  7.

Erkännandets politik  9.

Tolkningar av Taylor  11.

Diskussion  13.

Referenser  14.

Inledning

En fråga som uppkommit hos mig under den tid som jag arbetat inom lärarutbildningen och undervisat bland annat i läroplansteori och därmed analyserat och tolkat formuleringarna i läroplanen, speciellt Lpo94, är hur det skall vara möjligt för den enskilda individen att bli erkänd om hon aktivt strävar efter ett autentiskt liv i meningen att hon har möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. I värdegrundstexten i Lpo94 och i Lgr11 betonas individens särart och rättigheter, samt delaktighet och inflytande över sin studiesituation, men även den demokratiska fostran och mångfaldens betydelse. Dessa i vissa delar oförenliga mål har fått mig att fundera på om det överhuvudtaget är möjligt att se individen stå i motsättning till kollektivet och ändå bli erkänd. Detta gäller ofta grupper som har ett annat ursprung än det svenska. Min erfarenhet är att det oftast inte går att få ihop de olika mål som har att göra med jämlikhet, lika villkor för alla och utvecklandet av den unika identiteten. Det verkar bli antingen-eller när väl målen skall realiseras.

Under arbetet med en examination i politisk filosofi, fann jag att Charles Taylors politiska filosofi kan bringa lite klarhet. En inledande läsning av en del av hans texter visar emellertid ett fokus mer på erkännandet av kollektivet; att vissa grupper i samhället på något sätt har marginaliserats eller diskrimineras, än på erkännandet av den enskilda individen. Samtidigt som han ofta går tillbaka till Hegel och dennes tänkande kring självmedvetande. Jag avgränsar arbetet med atthuvudsakligen närläsa Taylors artikel Erkännandets politik, för att den är innehållsrik och tar upp många områden. Jag kommer emellertid läsa en del artiklar som har koppling till det han tar upp, i boken Identitet, frihet och gemenskap.

Syfte och frågeställning

Syfte

Syftet är att granska Charles Taylors politiska filosofi vad gäller på vilket sätt erkännande är möjligt på olika nivåer, från kollektiv nivå via gruppnivå till individuell nivå. För att uppnå syftet avgränsar jag granskningen genom att undersöka om individen kan bli erkänd även om den är i motsättning till kollektivet, för att på så sätt pröva hans argument som hans politiska filosofi baserar sig på.

Frågeställning

Kan individen, enligt Taylor bli erkänd även om den står i motsättning till kollektivet?

Utifrån beskrivningen av Taylors politiska filosofi som han presenterar i nämnda artikel, kommer jag granska hans argument med hjälp av några andra tänkare för och emot individens möjligheter att bli erkänd även om den står i motsättning till kollektivet. Hans egna argument kommer emellertid vara i fokus. På så sätt visar hans tänkande kring erkännandets politik 1) om det håller för en prövning och 2) om det i relation till andras argument är rimligt.

Jag inleder uppsatstexten med att presentera de tyngsta argumenten som jag funnit hos Taylor och på vilket sätt dessa relaterar till varandra. Tankefiguren är den illustration [figurerna finns ej med i texten här på bloggen av tekniska skäl] jag presenterar av dessa relationer och som vuxit fram genom min läsning av Taylors olika texter. Den utgör alltså mitt resultat av min undersökning. Den efterföljande texten visar på vilket sätt mitt huvudantagande om att nyckeln för individens möjlighet kan bli erkänd även om hon är i motsättning till kollektivet är gruppen, kan skönjas i Taylors tänkande.

Taylors argument och mitt huvudantagande

Jag vill här presentera Taylors argument och vilka relationer som finns mellan dem.

·     Identiteten skapas i en social gemenskap

·     Erkännandet skapar identiteten

·     Grundäggande värderingar skapas genom dialog med signifikanta andra

·     Kollektiva mål är nödvändiga, men kan verka diskriminerande mot enskilda grupper

·     Erkännandet handlar om att ge en grupp eller individ ett värde

·     En individs värde bestäms av gruppen hon tillhör

Illustrationen skall förstås att all text och interaktionslinjer som har fetstil har ett ursprung från kollektivet och text som är kursiverad visar interaktionen mellan signifikanta andra och identiteten, och det individuella erkännandet. Mitt huvudantagande är att gruppen är den länk mellan kollektivet och individen som gör det möjligt för individen att bli erkänd, enligt Taylor. Om inte gruppen erkännes av ett speciellt kollektiv/samhälle kan inte signifikanta andra ge individen de värderingar som erkännes. Hur gruppen förhåller sig till individer som går emot gruppen är något som sker inom den, mellan gruppmedlemmarna och de grundläggande värderingar och erkännande som givits signifikanta andra genom det erkännande, beroende av vilken bakgrund gruppens medlemmar har. För de flesta grupper som vill bli erkända i ett samhälle, har de ofta en annan bakgrund eller en kultur som inte är i paritet med rådande normsystem.

Jämlikhets- och särartspolitik

Några av Taylors argument gällande den offentliga sfären är att jämlikhetspolitiken karaktäriseras av ett erkännande som är lika för alla och innebär alla medborgarnas lika värde. Men, man har fokuserat på jämlikhet gällande rättigheter och förmåner och eftersom identiteten spelar roll, är det inte möjligt att upprätthålla jämlikhetspolitiken. Taylor talar om att detta fokus på identiteten skapat särartspolitik istället. Svagheten i jämlikhetspolitiken är alltså att man här inte kan ta hänsyn till identiteten vare sig det gäller ett folk, en grupps eller en individs identitet. (Taylor 1994, s. 46) Det är i den offentliga sfären som detta bestäms och omfattar kollektivet i sin helhet, som jag tolkar Taylor, även om det inte är någon överenskommelse gjord mellan alla grupper i det. Och det är dessa kollektiva mål som ligger till grund vare sig det handlar om jämlikhets- eller särartspolitik som bestämmer vilka som erkännes.

Taylors argument inom erkännandets politik utgår från bland annat den särartspolitik som man bedriver i Quebec. Där erkännandet gäller grupper och inte ett erkännande inom dessa grupper gällande enskilda individer. De båda politiska uppfattningarna bygger på föreställningen om lika respekt, men å ena sidan kräver detta att vi behandlar andra på ett särartsblint sätt och å andra sidan att vi måste erkänna särarten, t.o.m. understödja den. (Ibid., s. 50)

I fallet Quebec har särartspolitiken drivits så långt i syfte att ge den franska befolkningen skydd för deras överlevnad att det till exempel finns en lag som förbjuder att reklamskyltar får vara skrivna på något annat språk än franska. Men det finns också en lag om att endast de som tillhör den engelska befolkningen får gå i vissa skolor. (Ibid., s. 57) Vad säger då Taylor om detta? Det är å ena sidan lite svårt att få klarhet vilket ställningstagande han gör, då han presenterar olika argument för och emot utan att ta tydlig ställning. Men han uttrycker i texten att kollektiva mål kan kräva restriktioner som kränker individers rättigheter men även att det kan betraktas som diskrimerande i sig att ge stöd åt en nationell grupps kollektiva mål (Ibid., s. 59). När Taylor å andra sidan kommer in på Fanons tänkande, blir det tydligare var han står någonstans och detta kan relateras till mitt syfte, mer än skillnaden mellan liberatianer och kommunitarister som han diskuterar en hel del kring i olika artiklar1.

De argument som Taylor redovisar i ovanstående text och med hjälp av Fanons tänkande stärker men styrker inte mitt huvudantagande att det är via gruppen som individen erkännes av kollektivet och att det är en förutsättning för att så skall ske. Det finns en ömsesidig interaktion mellan kollektivet/samhället och gruppen å ena sidan och möjligen en ömsesidig mellan gruppen och individen.

Med hjälp av Fanons tänkande kan det dock bli så att medlemmarna undertrycks av gruppen istället för att erkännas i verklig mening. Fanon förespråkar våld för de underkuvades frihet (se Fanon 1995, ss. 25-31; 192-197). Efterföljarna till honom ser det mer som en kamp utan våld. Detta är något som finns som ett inslag inom den nutida debatten inom utbildningsområdet om mångkulturalism. Vad det här handlar om att inom kollektivet som även kan ses var samhället, finns vissa grupper som är dominerande och skapar en bild av andra grupper. På så sätt undertrycks medlemmarna i gruppen i och med att de börjar se sig själva som bilden. Även om Taylor tar upp exempel på afrocentriska kurser kan innebörden i följande citat återfinnas inom viss kurslitteratur på ett av universiteten i Sverige, dock ej med Fanon som referens.

[…] Bakom dessa krav ligger uppfattningen att erkännande skapar identitet, särskilt i sin fanonska tillämpning; dominerande grupper tenderar att befästa hegomoni genom att inprägla en bild av underlägsenhet hos de underkuvade.[…] (Taylor 1994, s. 68)

Forskare som Nidar Bunar har kommit fram till att detta är något som sker i mångkulturella förorter till våra största svenska städer (Se Bunar 2008).

Trosakten, menar Taylor, är att vi alla är skyldiga att visa alla kulturer samma respekt, för att alla har givit liv åt hela samhällen under en längre tid och har därför något viktigt att säga alla människor. Det kan ha en viss giltighet, menar Taylor, men samtidigt är det problematiskt. Och menar att det endast skall kunna ske genom Gadamers horisontsammansmältning2. (Taylor 1994, s. 69) Habermas menar och är kritisk mot Gadamer just på grund av den konsensus som en sådan sammansmältning ger upphov till (Habermas 1977).

En tolkning som kan vara rimlig här är att Habermas menar att denna konsensus kan motverka möjligheterna för ett erkännande, då det endast blir det man kommer fram gemensamt som blir rådande och som kan leda till motsatsen till ett erkännande av den enskilda individen. Det finns dock andra tolkningar, som jag tolkar det, genom min egen läsning av Gadamer, som att den har till syfte att förändra förståelsen för andra grupper, mer än att ta ställning till samma synsätt och perspektiv på tillvaron.

Individen och identiteten

Taylor talar alltså om två former av politik. Båda bygger på föreställningen om lika respekt, men å ena sidan kräver detta att vi behandlar andra på ett särartsblint sätt och å andra sidan att vi måste erkänna särarten, t.o.m. understödja den. (Taylor 1994, s. 50) I viss mån behandlar han individen, vad gäller risken för diskriminering av särartspolitiken utan att ta upp en möjlig diskriminering genom jämlikhetspolitiken, i motsats till vad man kanske förväntar sig. Om alla behandlas lika blir det i realiteten ojämlikt med tanke på att människor är olika. Med tanke på att han behandlar personlig identitet, medvetande och enskilda individers rättigheter uppstår frågan om varför dessa inte får en mer framträdande roll i hans politiska filosofi. Hur resonerar å Taylor kring identitet, medvetande och person och varför är hans argument viktiga att ha som grund för att kunna granska hans filosofi kring erkännande?

Identiteten bygger på starka värderingar (som Taylor förklarar är värderingar som är djupgående och formar identiteten och genom det bestämmer en individs handlande), samt att förhållandet mellan individ och samhälle är socialt. Mer konkret, en personlig identitet kan inte, enligt Taylor utvecklas annat än dialogiskt inom en gemenskap. Han betonar tillochmed att det är omöjligt att utveckla en personlig identitet helt oberoende av ett kollektiv. (Ibid. 1995, s. 137) Det är å ena sidan dessa argument som visar vilken roll den enskilda individen har i hans filosofi. En tentativ tolkning ger att det kan vara en omöjlighet för en individ att leva autentiskt, utanför kollektivet om Taylor med detta menar gemenskap som omfattar fler än den närmaste kretsen en individ ingår i. Å andra sidan framför han argument att det är möjligt att få ett individuellt erkännande? Mitt antagande utifrån detta, är alltså att det är gruppen som är länken eller nyckeln för att så skall ske (se illustration 1a, s. 6).

Begreppet person betyder för Taylor ”[…] en varelse med en viss moralisk status, eller en bärare av rättigheter” (Ibid, s. 137). I sin artikel Begreppet person analyserar han vad detta innebär utifrån olika perspektiv och som jag tolkar honom, är det endast en person som kan ha ett medvetande och det som gör skillnad är just detta. Taylor tar i det här sammanhanget upp att det finns två uppfattningar om vad en person är. Den ena har sina rötter i 1600-talet och grundar sig på en föreställning av ett subjekt med ett medvetande och att gränsen mellan en person och andra aktörer (djur) är medvetandet (Ibid., s. 138). Den andra har att göra med handlandets natur. Utmärkande för aktörer är vad som har betydelse för dem. En avgörande fråga som Taylor ställer här är hur man skall hantera skillnaden mellan ursprungligt och härlett ändamål. (se Ibid., ss. 139-140) Han menar att i den första uppfattningen kan man se ursprungligheten som ett ytfenomen. Medan i den andra se avgränsningen mellan aktörer och föremål vara viktig såväl som problematisk. (Ibid., s. 140)

När man läser hans olika artiklar och speciellt den som ligger till grund för min granskning i den här uppsatsen, är att det inte alltid är helt tydligt att han använder olika begrepp för t.ex. människan, om han menar samma sak eller ser en skillnad. Taylor använder individ, person och aktörer och en tentativ tolkning är att han möjligen skiljer på att individen ÄR en människa med alla de egenskaper som definierar arten, och att personen är VEM människan är, som har en personlig identitet, samt att aktören är individen som GÖR något och personen som dvs. handlar, tolkar, mm. utifrån vilka värderingar och moralisk uppfattning hon har.

Ett sätt att förklara relationen (vilken även inbegriper en bruten dialogisk relation) mellan identitet och kollektiv är med begreppet Atomism, som Taylor är kritisk mot. Taylor menar att det inte är möjligt att göra en skillnad mellan personlig identitet och moraliska bedömningar. Starka värderingar är föränderliga, vilket innebär att vem någon är måste ses i ljuset av vilka värderingar denne har. Om värderingarna förändras, gör även identiteten. ”Vår identitet definieras av ´våra grundläggande värderingar´”. (Grimen 1995., ss. 30-32) Frågan här är på vilket sätt de starka värderingar förändras om en person vänder sig bort från gruppens värderingar hon fortfarande ingår i som medlem eller om hon byter grupptillhörighet. En annan fråga som uppstår är varifrån dessa värderingar kommer om inte från kollektivet som då blir normerande.

Det är sammanfattningsvis, utifrån dessa grundläggande begrepp identitet, medvetande och person som vi kan förstå erkännandet som Taylor ser det.Erkännandets politik hos Taylor, rör sig på två plan, i intimsfären, på vilken identitets- och jagbildning sker i dialog och kamp med signifikanta andra, och i den offentliga sfären, där det handlar om en politik som alltmer börjar se att vikten av erkännandet får en större roll.

Erkännandets politik

Jag har i de två tidigare avsnittet behandlat två former av politik, vad en person är och på vilket sätt hon blir erkänd av kollektivet genom gruppen. Nu vill jag fokusera på området där individen får ett erkännande för den hon är och som har referenser till Hegels dialektik. Avsnittet behandlar den kursiverade delen iillustration 1b.

I början av sin artikel Erkännandets politik utgår Charles Taylor från följande tes:

Tesen är att vår identitet delvis formas av andras erkännande, eller frånvaron därav, och ofta miss-kännande, så att en person eller en grupp människor kan lida verklig skada, drabbas av en verklig förvanskning, om människorna eller samhället runtomkring dem återspeglar en inskränkt eller förnedrande eller föraktlig bild av dem. Icke-erkännande eller misskännande kan vålla skada, kan vara en form av förtryck genom att man tvingas in i en falsk, förvanskad oh inskränkt tillvaro. (Taylor 1994, s. 37)

En tes som Taylor kopplar till Hegels herre-slav-dialektik (Ibid., s. 37). I korthet innebär denna dialektik att ”Självmedvetande är i och för sig i och genom att det är i och för sig för ett annat; det vill säga att det bara är såsom erkänt”(Hegel 2008, §. 178). Här finns en dubbelhet som är relativt komplicerad när två självmedvetanden möts. De är båda två beroende av ett erkännande, men det är endast en av dem som får dettta genom någon form av kamp – och det utvecklas ett förhållande mellan Herren och Slaven. En av dem måste ge upp kampen och symboliskt välja döden. Slaven som inte blir erkänd har genom eget arbete möjlighet att med tiden blir såsom erkänd. Slaven blir på så sätt friare än herren, då denne inte är beroende av ett erkännande, då det inte är möjligt att vara beroende av något man aldrig har fått. Det är i stället arbetet som blir den Andre för slaven. (Ibid., §§.178;179) Hegel är en av de företrädare som skapat den nya politiska filosofin vilket innehåller ett nytt sätt att betrakta människan. ”Var och enska erkännas för sin unika identitet” (Taylor 1994, s. 47). Här skulle man kunna dra slutsatsen att för Taylor har erkännandet också att göra med individens möjlighet att bli erkänd för den hon är och inte endast som en i gruppen som tillägnat sig dess identitet. För det han säger är också att vad vi skall erkänna är olikheten; den unika identiteten och autenciteten. (Ibid.) Frågan är hur det skall bli möjligt och på vilket sätt detta erkännande av olikhet kan ses vara en jämlikhetspolitik. Vad man skulle kunna göra är att se detta är lika erkännande av olikhet. Vilket inte innebär att fokus ligger på att alla är lika eller ens behandlas lika. Kanske är särartspolitiken upphovet till det man kallar för likvärdighet till exempel inom utbildningsområdet. Det handlar inte om att erkännandet gäller något som omfattar alla individer, dvs. i meningen individualism, utan i allmänhet. Det blir den allmänna betydelsen av att vara en individ.

[…] vi ger vederbörligt erkännande enbart åt det som är överallt närvarande – var och en har en identitet – genom att erkänna det som är speciellt för var och en. Det allmänna kravet driver fram ett erkännande av det specifika. (A.a. )

Victoria Fareld som jag kommer ta upp i nästa avsnitt, förklarar detta på följande sätt: ”Det som förenar är alltid det som särskiljer. Något tillspetsat skulle man kunna säga att vad jag har gemensamt med en annan svensk är att jag inte är samma svensk som hon” (Fareld 2008, s. 37).

Det allmänna kravet som driver fram ett erkännande av det specifika skapar en spänning, om detta handlar om ett erkännande av varje enskilds unikhet och inre utveckling. Taylors argument är att det inte finns något inre eller någon möjlighet att individen har sitt eget mått. Det här nya autencitetsidealet är det som Taylor menar undergräver den socialt härledda identifikationen. ”[…] det ligger i sakens natur att det inte finns något sådant som inre utveckling, monologiskt uppfattad” (Grimen 1995, s. 42). Argumentet är helt i paritet med hans ståndpunkt att vi är sociala varelser som är beroende av en gemenskap och i att utvecklas i dialog med andra. Han menar att människans karaktär är dialogisk (Ibid.), som jag redogjort för tidigare i texten. Även hans referenser till Hegel, och till Meads teori om betydelsefulla andra, samt hans kritik mot Atomism, förstärker ytterligare hans argument. Han menar att det endast är inom en speciell typ av civilisation som det är möjligt att individen kan stå fri från kollektivet utom i ett enda avseende – att få skydd. (Ibid., s. 263.). Det framgår dock inte vilken typ av civilisation det i så fall skulle handla om. Men det är kritik mot själva principen om individualism, inte om individualitet. (Ibid.) Det verkar alltså som om han talar om principer och individualism, då han använder erkännandet. Frågan är om han får dessa att gå ihop. Och om inte det området som illustrerar individens erkännande som subjekt (se illustration 1b s. 9) blir en källa till sårbarhet, då identiteten hos den enskilda individen kan falla sönder om kollektivet/samhället väljer att inte erkänna gruppen. En del av denna sårbarhet skulle kunna skapa uppror av självdestruktivt slag där målet för det riktar sig mot den egna gruppen och mot sig själv.

Tolkningar av Taylor

Tolkningar som behandlas i detta avsnitt är en del i uppsatsen i syfte att ge stöd eller inte till Taylors politiska filosofi, men även för att stödja eller inte, min egen läsning av Taylor som visar sig i mitt huvudantagande om att gruppen är nyckeln för att ett individuellt erkännande skall kunna erhållas.

Sammanfattningsvis finns det inom Taylors filosofi, en möjlighet för individen som person att bli erkänd, men inte på kollektivnivå, annat än genom gruppen, samt avseende klass, genus och etnicitet. Taylors relation till Hegels dialektik står i viss mån i motsättning till erkännandets politik. En svaghet hans filosofi har, om jag stödjer mig på Farelds tolkningar, är att särskildheten också något man delar med andra, vilket betyder särskildheten i sig själv. Eftersom frågan uppstår om innehållet kan vara unikt för varje individ varhelst hon bor i världen. En annan svaghet är att identiteten inom den kollektiva dimensionen inte relateras till individualiteten utan till kulturer och deras kulturella historiska uttryck (Fareld 2008, s. 36). I ett samhälle där man erkänner grupper, dvs den kollektiva identiteten riskerar individualiteten komma i bakgrunden och i värsta fall riskera att räknas bort.

Till skillnad mot Taylor som nämner två nivåer tar Fareld upp tre olika nivåer om erkännande hos honom. 1) individualiserad identitet, 2) särskildhet och 3) en kollektiv dimension (Ibid, s. 35). Taylor diskuterar inte de två första nivåerna, enligt Fareld och som jag tolkar är vad Hegel diskuterar och som behandlar det särskilda och det man delar med andra. Fareld refererar till Paul Ricoeur och hans verk The Self as Another i vilken han analyserar ipse (jag själv) och  idem (det samma) (Ricoeur 1992). Det handlar om att det är omöjligt att uttrycka ett särskilt jag utan att det refererar till det, jag delar med andra (idem). Medan det samtidigt är omöjligt att vara sig själv, dvs särskild, om man inte står i en relation till andra genom att stå i relation till sig själv, som en annan. Det som är främmande är en del av det egna. (Fareld 2008, ss. 36-37) Om man relaterar denna del till Ricoeurs filosofi kring en individs livshistoria, blir denna relation begriplig. Vi är enligt Ricoeur alla en del i andras livshistoria och de är detta i vår egen. En livshistoria som präglar oss och får oss att antingen uppleva erkännande eller motsatsen. Vissa av de människor vi har relationer till är inte viktiga, andra livsavgörande. Vår egen livshistoria sammanflätas med andras (se Ricoeur 1992)! Men detta ger stöd för vad Taylor också argumenterar för. En personlig identitet kan inte bildas utanför en social gemenskap och i dialog med andra. Men, som jag tagit upp tidigare, är det problematiskt med tanke på just detta som Taylor ser som förutsättningen för en individs personliga identitet, att detta kan motverka och förhindra ett erkännande.

Det finns en del andra som har granskat Taylors filosofi. Här kommer jag ta upp Wolf för att hennes kommentar handlar om mångkulturalism och Habermas för att han även tar upp tråden från Taylor om Quebec. I stort sätt verkar de relativt överens med Taylor och genom detta får han stöd för sina argument gällande dessa frågor. Men, det finns vissa kritiska inslag.

Wolf tar upp tråden från Taylor gällande om det är fruktbart att avgöra om alla grupper har något att ge alla i ett samhälle (se s. 4 i denna text).  Hon menar emellertid att tankegången leder i fel riktning och att det inte finns fog för att tillskriva grupper som inte erkänns ett värde för alla. Speciellt eftersom ett sådant värderande utgår från vårt sätt att se på vad som är värdefullt eller inte. (Wolf 1994, s. 78)

Habermas resonerar kring principen om lika respekt för varje individ. Taylor utgår från att kollektiva identiteter råkar i strid med rätt till lika individuella rättigheter som har kantianska förtecken. Man måste bestämma sig för vilken av dessa som skall ges företräde. (Habermas 1994, s. 206) Min tolkning av Habermas är att det inte behöver vara oförenligt, då han skriver ”Den selektiva tolkningens färgblindhet försvinner så snart vi låter också bärarna av individuella rättigheter tillskrivas en intersubjektivistisk fattad identitet”(Ibid., s. 208. På samma sätt som man erkänner de kollektiva identiteterna kan man komma överens om vad som gäller de individuella.

Fareld, Wolf och Habermas är några av filosofer som i princip håller med Taylor, men har alternativa tolkningar och en del kritiska argument emot. Det behöver inte vara kollektiva mål eller individuella, det kan vara både-och. De utvecklar därmed hans filosofi och i viss mån transformerar den.

Diskussion

Om mitt huvudantagande, att individens möjlighet att bli erkänd av kollektivet, går via gruppen hon tillhör stämmer, blir erkännandet en fråga om ett godtycke som utgår från det normativa inom en grupp, dvs. utifrån rådande värderingar som inte nödvändigtvis är de kollektiv rådande. Hur ställer sig till exempel kollektivet/samhället till om det inom en grupp finns normer som inte tillåter en enskild medlem att leva på ett annorlunda och kanske t.o.m. diametralt olikt sätt? Om gruppen erkännes på dessa villkor, blir enskilda och kanske alla medlemmar misskända, fastän de tror sig vara erkända. Erkännandet blir i själva verket något statuerat och fängslande eller sårbart som jag tidigare har tagit upp. Om vi går tillbaka till Farelds citat ”Det som förenar är alltid det som särskiljer. Något tillspetsat skulle man kunna säga att vad jag har gemensamt med en annan svensk är att jag inte är samma svensk som hon” (Fareld 2008, s. 37), kan detta i förlängningen innebära att individen blir helt beroende av gruppen i sig självt. Individen erkänns som svensk, men inte för den individ hon är och definierar sig som. Omvänt gäller också, att en individ kan bli erkänd inom gruppen, men inte av samhället på grund av grupptillhörigheten som inte blir erkänt. Här ser jag att Taylor får problem, vare sig han menar att alla skall erkännas eller om det är värdet en grupp har som skall vara avgörande.

Sist men inte minst vill jag ta upp Appiah som diskuterar begrepp som Identitet, autenticitet och överlevnad. Han ställer bland annat frågan om det viktiga verkligen är mitt individuella och autentiska själv, då diskussionen rör sig kring större kategorier, som kön, etnicitet, nationalitet, ras och sexualitet. (Appiah 1994, s. 139) Han bekräftar min tolkning om att det Taylor fokuserar på är kollektiva sociala identiteterna. (Ibid., s. 140) När han tar upp autenciteten, visar detta på ett tydligt sätt vilka problem en individ får om hon motsätter sig gruppen och kollektivet. ”[…] att jag har ett sätt att var på som är helt och hållet mitt eget, utan också att jag för att utveckla det måste kämpa mot familjen, den organiserade religionen, samhället, skolan, staten – alla konventionens krafter” (Ibid., s. 143). På något sätt kan det verka försåtligt att tala om individualiteten som något viktigt att ta fasta på. När det i själva verket handlar om en individualitet som bestäms på kollektiv nivå. Vi blir på sätt och vis alla individualister på samma sätt, enligt samma normer och värderingar som råder. Frågan är om vi, när vi följer värdegrundens mål, uppnår någonting eller helt enkelt arbetar på något som inte har någon möjlighet att förverkligas. Det blir helt enkelt ett sken av något som egentligen inte existerar utan är en illusion.

Uppsatsen handlar främst om en närläsning av Taylors artikel Erkännandets politik. Men då det varit nödvändigt att avgränsa arbetet, har jag utgått från en frågeställning som fokuserar på hur man kan använda sig av och förhålla sig till Taylors politiska filosofi. Intressant som en fortsättning vore att se om hans erkännandefilosofi håller för en prövning av konkreta situationer? För att få svar på om det är så illa som Appiah ger uttryck för. Det är en sak att argumenten i sig självt och relaterat till andra argument, kan vara logiskt och etiskt hållbara. En annan sak är att det rent praktiskt inte är det; logiken kan exempelvis slå en kullerbytta och etiken få stå vid skampålen. Möjligen kan denna min ambition ligga lite utanför filosofiämnet. Men det är, som jag ser det, oundvikligt inom den politiska filosofin att inte bortse från att praktiken kanske går in i den på ett helt annat sätt, än inom den teoretiska filosofin med ämnen som logik, språkfilosofi, medvetandefilosofi mm.

Referenser

Appiah, K A, 1994, ”Identitet, autenticitet, överlevnad”, i Taylor: Det mångkulturella samhället och erkännandets politik, Göteborg, Bokförlaget Daidalos, ss. 139-152.

Bunar, N, 2008, När marknaden kom till förorten, Lund, Studentlitteratur.

Fanon, F, 1995, Svart hud, vita masker, Stockholm, Daidalos, ss. 25-31; 192-197.

Fareld, V, 2008, Att vara utom sig inom sig, Charles Taylor, Erkännandet och Hegels aktualitet, Munkedal, Glänta produktion.

Gadamer, H-G, 1997, Sanning och metod i urval, Göteborg, Bokförlaget Daidalos.

Grimen, H, 1995, ”Starka värderingar och holistisk liberalism. Inledning till Charles Taylors filosofi”, i Taylor: Identitet, frihet och gemenskap, Göteborg, Bokförlaget Daidalos. ss. 9-96.

Hegel, G.W, 2008, Andens fenomenologi, Stockholm, Thales, ss. 162-177.

Habermas, J (1977), ”Hermeneutikens universalanspråk”, i H. Engdalh m fl (red): Hermeneutik. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Habermas, J, 1994, ”Kampen för ömsesidigt erkännande i den demokratiska rättsstaten”, i Taylor: Det mångkulturella samhället och erkännandets politik Göteborg, Bokförlaget Daidalos, ss. 103-138.

Ricoeur, P, 1992, Oneself as another, Chicago and London, The University of Chicago Press.

Taylor, C, 1994, ”Erkännandets politik”, i Taylor: Det mångkulturella samhället och erkännandets politik, Göteborg, Bokförlaget Daidalos, ss. 37-74.

Taylor, C, 1995, Identitet, frihet och gemenskap, Göteborg, Bokförlaget Daidalos, ss. 97-190.

Wolf, S 1994, ”Kommentar”, i Taylor: Det mångkulturella samhället och erkännandets politik, Göteborg, Bokförlaget Daidalos, ss. 75-84

1 I boken Identitet, frihet och gemenskap handlar en del artiklar om skillnaden mellan det man ser som liberalism 1 och liberalism 2, samt om denna skillnad mellan liberalismen och kommunitarism. Även om Taylor betraktas som den sistnämnda är det en diskussion som jag inte ser vara relevant för den frågeställning jag har. Dessutom är det en omfattande diskussion som inte får utrymme inom ramen för denna uppsats.

2 Se även Gadamer 1997.