Tentamen (mag.)
Spektralitet
Inledning
Mitt val av frågan om spektralitet härrör sig från min kunskap om verkningshistoriskt medvetande, vilket har utvecklats av Gadamer och vidareutvecklats av Riceour, samt av den senares teori om att en individs livshistoria kan spåras tillbaka långt före dennes födelse. Min första undran var om det verkligen är någon skillnad mellan denna typ av förståelse för hur det förflutna internaliseras hos individen och om spektralitet. Förstone, uppfattade jag dessa som desamma, och att skillnaden var terminologin. Efterhand upptäckte jag några väsentliga skillnader och frågan uppstår om vissa av dem i själva verket är större än likheterna.
För att kunna påvisa skillnaderna är det emellertid viktigt att reda ut hur spektralitet kan förstås. Men i denna text fokuserar jag på Derrida och gör inte någon jämförelse med vare sig Gadamer eller Riceour. Det är med utgångspunkt i den kunskap och förståelse som jag har med mig, som har betydelse för hur jag tolkar Derrida.
Vad menar Derrida med spektralitet?
I Marx spöken förekommer en hel del utläggningar om spöken, vilket ger mig som läsare förståelse. Men vad menar Derrida egentligen med spektralitet? Han använder begreppet som om han räknar med att läsaren vet exakt vad detta är, då han mer redogör för hur spektraliteten fungerar än vad den är. Vad jag söker är alltså en mer precis definition. Jag vänder mig initialt till en del uttolkare för att se om de kan bringa en viss klarhet som kan bli en ingång till Derrida. Ett exempel på innebörden av spektralitet av några uttolkare är följande:
1. ”Det förflutnas infiltrering av nuet”1
Derrida talar inte om infiltrering (åtminstone inte explicit), utan om inkorporering2 som innebär en förening mellan det förflutna och nuet. Frågan uppstår här om det är möjligt att tolka det förflutna som en infiltrering, som Thomasson gör i en SvD-artikel från 2005. Och det finns en del i Derridas utläggningar om spektralitet som kan göra det, men i sin helhet med en viss tveksamhet.
Att infiltrera är att göra intrång i ett stängt område, vilket kan relateras till begravningsriter, som har till syfte att se till att den döda inte kommer tillbaka3. Om någon, trots riterna som håller de levande trygga, kommer tillbaka som spöke, är det just ett intrång det handlar om. Men spöket som Derrida talar om är väl mer symboliskt, än att det verkligen finns spöken som går igen (om vi nu inte skulle tro på spöken). Och vilket skydd har egentligen en begravningsrit, då döda som går igen inte är av kött och blod. Rimligare utifrån detta är slutsatsen att infiltrering handlar om att den sker inom individer, samhällen m.fl. som känner till det förflutnas krav på upprättelse. Eller genom denna infiltrering blir medvetna om detta. Begravningsriterna blir på så sätt en möjlighet för individen att stänga dörren om sig själv. Frågan uppstår om det är möjligt och om det verkligen är önskvärt (med tanke på hur Derrida lägger fram vikten av spöken). Men att tala om spöken i det här sammanhanget blir ogripbart, som om de verkligen är dessa som pockar på uppmärksamheten, dvs. att det förflutna och dess människor subjektiviseras, istället för att se det som eftervärldens känsla av skuld som infiltrerar deras livsvärld. Men hur kan man begrava en skuld? Om den inte är begränsad i det fysiska rummet, utan kan ”existera” bortom det? Derrida talar om att man projicerar spöket ”[…] på en imaginär duk, där det inte finns något att se. Ibland inte ens duken […]”4.
Annorlunda blir det emellertid om det är själva skulden som är spöket. Då blir det mer än en symbolik. Skulden finns där som en ständig påminnelse om kravet på ansvar. Och denna framträder då tiden är ur led. När något i nutiden förändras på ett sätt att det gamla återigen blir nödvändigt att gå tillbaka till. Det kan handla om att moralen förändras. Då öppnas det mellanrum i tiden som Derrida benämner spektralitet5.
En läsning av Derrida och hans användning av begrepp som spöke, gengångare, hemsökelse kan tolkas som att det är något som ”sitter i väggarna”, dvs. att det handlar om tradition. Varför då inte använda detta begrepp? Möjligen kan nästa tolkning ge svaret på varför Derrida inte gör det.
2. ”Spektralitet förbinder händelser och känslor som är temporalt skilda från varandra och kan därför möjliggöra en etik som överbryggar tiden”6
Traditionen betyder ofta att en generation gör som den tidigare alltid har gjort, och att de som befinner sig inom den, vare sig reflekterar eller problematiserar varför. I skolor, på institutioner, sjukhus m.fl. handlar det om ett rådande etiskt förhållningssätt, men det kan även handla om motsatsen, bristen på etik. När en handling går över gränsen för vad som är etiskt försvarbart, uppstår spektralitet och det förflutnas spöke träder fram. Uttryckt annorlunda: När något inte längre accepteras eller inte fungerar, öppnar sig tidens mellanrum (spektralitet), som bryter upp den linjära tiden. En förändring i nuet blir då en upprättelse för det förflutna, på så sätt att det som hände aldrig kommer ske igen. Spöket som är händelsen7, drivs tillbaka eller för att ge det något slags existens – det förintas för att aldrig komma tillbaka. Fenomenen, dvs. i form av spöken kan endast kontrolleras genom att de tas på allvar, vilket leder till en sista tolkning (som Derrida även nämner i Marx spöken)
3. ”Spektralitet består av fenomen som är ständigt upprepande och återkommande som inte kan kontrolleras eftersom det börjar genom att komma tillbaka.”8
På vilket sätt kan tre tolkningar som är mer eller mindre rimliga i relation till Derridas utläggningar i Marx spöken, bli en sammanfattande tolkning. Den första hur det förflutna i sig själv infiltrerar, dvs. gör våld, på nuet är inte helt rimlig. Våld kan skapa behov av ett etiskt förhållningssätt. Men i jämförelse med den andra tolkningen är detta inte framskrivet och kan vara en övertolkning. Händelser i det förflutna framkallar känslor i nuet skapar en etik, men även händelser och känslor i det förflutna som kännas igen i nuet. I båda fallen möjliggörs en etik – 1) Ge rättvisa och upprätta människor i det förflutna och 2) Utveckla etiken i nutiden att samma sak inte händer igen. Den tredje tolkningen fokuserar mer på spöken som om spektralitet är lika med spöken. Men är det möjligt att se utifrån själva tolkningen att fenomen är lika med spöken. Möjligen om tolkning 2 och 3 tillämpas ihop.
I ett försök att förenkla min egen uppgift, utgår jag från min tolkning på vad spektralitet är i relation till min läsning av Derrida. Innehållet i de kommande avsnitten baserar sig på denna tolkning!
Spektralitet har att göra med brott i temporaliteten som skapar ett mellanrum, som innebär att nuet förbinds med det förflutna och framtiden, och därmed förstås på ett djupare plan än om livet är en här-och-nu-tillvaro.
Spektralitetens påverkan på det levande
Livet har inte någon motsats. Det pågår mellan två gränser, födelsen och döden. Det är ett mellanrum9 och är det som kan definieras som ett liv (som kan ha mening, ett värde bortom livet i sig, och en medvetenhet och ett ansvar för att göra det rättvisa, men även platsen för att en identitet kan skapas.)
Detta kan ske genom denna urledvridning som Derrida behandlar10. Och det är genom den som umgänget med spöken sker. Individens ansvar för sitt eget liv är också ett ansvar för de förflutnas och framtidens spöken. Ett av dessa framtidens spöken är individen själv, då hon inte längre är, men har varit11. En tanke här kan vara att detta spöke finns redan inom individen när hon är i livet, icke ännu framträdande, men med en viss närvaro. I kapitlet som behandlar fenomenologin i Marx spöken, tar Derrida upp Stirners tanke kring detta. Det är inte helt klart om Derrida själv antar tanken om spöket eller om det finns en kritik mot den. Iom att han lite längre fram i texten titulerar honom med den ”helige” Stirner12, kan det finnas fog för att anta att det finns en underliggande kritik13.
Oavsett om Derrida håller med eller inte är denna tanke intressant. ”[…] Men detta Jag, denna levande individ, skulle själv vara bebodd och invaderad av sitt eget spöke. […] Jag=våldnad. Därför skulle ”jag är” innebära ”jag är hemsökt”: Jag är hemsökt av mig själv som är […]”14. Individen skulle vara värd för spöken som konstituerar den. En person i ledande ställning konstituerar sig själv i enlighet med de spöken som den är värd för. Med tanke på att Derrida längre ner skriver om opersonlighet15 uppstår frågor som behöver redas ut. Kan personen anses ha ansvar för sina handlingar om dessa inte utförs av personen, utan på grund av hemsökelse?
Livet för individen har mer tydliga gränser än vad livet som liv rent generellt har inom en viss tidsperiod. Individens födelsedatum är känt, även om dödsögonblicket inte är det mer än på en sannolik livslängd. Men, vilket ursprung har nuvarande spöken som styr (hemsöker) vår tid och på så sätt kräver av oss att lära oss att umgås med dessa, för att göra dem rättvisa. Att leva innebär att ständigt förhålla sig till något som styr individen, men inte kan ses, endast förnimmas. Individen kan se det osynliga i det synliga, men inte vad eller vem det är. Vad jag menar med det, är att i det synliga syns spåren av något som inte framträder mer än indirekt. Det påverkar en handlings verkan eller utgången av en händelse som sker i omvärlden.
Derrida menar däremot att man ser det synliga i det osynliga. Han kallar detta för en visireffekt. Spöket betraktar oss, utan att visa sig. Och han menar att denna visireffekt har stor betydelse för spöket. ”[…] Denna visireffekt […] kommer vara förutsatt genom allt vi säger om spöket”16. Ett spöke är ett ting, enligt Derrida. Det är inte av kött och blod och är osynligt. Ett ting som kan sönderdelas till tre saker, sorgen, generationer av dödskallar eller andar och att det arbetar (i meningen har en förvandlingsförmåga).17 Men han talar även om projicering som ligger närmare min tolkning i betydelse.
Derrida ställer frågan om vad som är spökets verklighet eller närvaro. Och kommer fram till att det är i hemsökelsen. Ett spöke kommer alltid tillbaka flera gånger och blir en upprepning av dess syfte. ”[…] Det är en fråga om upprepning: ett spöke är alltid en gengångare. Man kan inte kontrollera dess kommanden och gåenden eftersom det börjar genom att komma tillbaka. […]”18.
En martyr eller hjälte kan vara ett spöke som hemsöker de ännu levande människorna. Genom att eliminera en motståndare genom avrättning, kan den bli ett kraftfullt spöke som kan få ett större inflytande på händelserna i världen under en viss tid, än vad hjälten hade under livet. Andra världskrigets hjältar påminner om ansvaret att aldrig låta världen tillåta att det händer igen. De totalitära staternas envåldshärskare är också spöken som hemsöker världen och pockar på ett ansvar och rättvisa (om än orättfärdigt), men av ett annat slag än hjältarna, som dödades av bomber eller i gasugnar. Derrida menar att spöken umgås med varandra19. Här kan man lägga till att spöken från andra världskriget fortfarande är i krig. Krigets offer gentemot krigets härskare. Vi kan nu se att härskarspökena börjar framträda i rörelser runtom i Europa genom en ökad acceptans för nationalism, nazism och främlingsfientlighet. Hjältarnas spöken hemsöker de som accepterar denna ordning och härskarnas spöken hemsöker de som avvisar det tidigare, i kravet på rättvisa. Och vi kan börja tala om att tiden är ur led och något som måste rättas till.
Derrida menar här att denna urledvridning innebär att spökena blir synliga i sitt framträdande (för framträtt har de redan gjort, utan att individen har möjlighet att se dem?), samtidigt som han menar att det är vad som krävs för att det ideala inte skall skapa en fullständig död20. Derrida menar att en sådan skapar ett absolut våld21. Slutsatsen är rimlig, med tanke på att en sådan fred kräver att alla måste tvingas att gå i samma riktning. Mångfald blir omöjlig att upprätthålla och det absoluta våldet blir en realitet. Mångfald vare sig det handlar om levande människor eller spöken från andra tider och kommande spöken, kan endast uppnås genom spektraliteten. Genom mångfalden får de sin identitet. Detta gäller även nationer, ismer mm. Vi behöver möta dessa spöken oavsett vilken sida de står på, och välja om vi skall avvisa respektive välkomna dem. Kort sagt: Välja att umgås med dem eller visa dem ryggen.
Ett brott som synliggör tidigare generationers orättfärdiga handlande som de kommande får ta ansvar för, kan ses som förbannelser, då de stoppar upp det linjära, bryter med det ideala och på så sätt skapar ett samhälles moraliska förfall eller korruption, eller att sederna upplöses och ersätts med perversa excesser22.
Spektralitetens relevans inom filosofin
Det är främst inom den fenomenologiska och hermeneutiska filosofin som spektraliteten har en relevans och en specifik som har att göra med de levandes relation till döden i sig och till dem som inte längre finns, men har varit. Inte endast till deras egen död, utan även till tillvarons dödlighet. Det finns dock, som jag tog upp i inledningen, skillnader som är väsentliga och behöver tas i beaktande för att missförståelse inte skall uppstå. Om man använder begreppet Spektralitet i samband med en utläggning om verkningshistoriskt medvetande, finns möjligen en risk för en förväxling mellan medvetande och om identitetsskapande. Spektralitet skulle iofs kunna inordnas inom existensfilosofin, vilket kan ses som en del av hermeneutiken.
I artikeln Spektral fenomenologi av Hans Ruin och hans utläggning av Heideggers perspektiv har jag funnit en del begrepp/kategorier som kan relateras till Derridas olika teman (spöklig, hemsökelse, gengångare m.fl.).
Följande uppdelning används i ett försök att få ett grepp om spektralitetens relation till hermeneutiken. Tidslighet, Historiskt medvetande och Historiskt liv, som kan relateras till hermeneutisk historiefilosofi, samt Inte-längre-i-världen-varo, I en med-varo med de dödaoch Omsorgen om de döda, som kan relateras till Spektralitet. Min tentativa tolkning är att det finns väsentliga skillnader. Det är svårt att få ett grepp om dem, då interaktion, dialog mm. inte utesluts i något av begreppen, men är inte förutsättningen för att de skall ha relevans . Historiskt medvetande innebär att vara medveten om individens plats i historien och att möjligheten att leva sitt liv på sitt eget sätt är begränsat. Seder, moral, styrelsesätt mm. har ett ursprung i nuets tillvaro. Men all historisk medvetenhet behöver inte handla om tillvaro. Vidare, sker inte automatiskt en dialog med det förflutna eller något krav på ansvar eller försoning med de orättfärdiga handlingar som har skett. Individen är medveten om sin egen och nutidens historia, men det behöver inte vara mer än så.
Det hindrar dock inte att en dialog med det förflutna kan öppnas. När det sker, så kan vi tala om spektralitet.23
Det är i formen av ett gensvar som det historiska aktualiseras. Att ha ett ”öde” i denna mening är att stå i vad man kunde kalla en ”dialogisk” relation till förflutna existensmöjligheter. Det är därmed att samtala med spöken, med de på samma gång döda och fortlevande, som inte längre är där. Ordet ”samtal” är dock missvisande, eftersom situationen saknar den levda ömsesidighet som kännetecknar den levande dialogen.24
Derridas tematik, som jag förstår den, har en relevans för filosofin genom att en analys av historiska begrepp som används av historiker, hermeneutiker m.fl. kan brytas ner, ges en annan och mer vidgad betydelse genom tillämpningen av spektraliteten.
Även om spektralitet inte är väsensskild från dessa olika teorier, är inte betydelsen lika framträdande som vid användningen av begreppet i den mening Derrida ger den. Han tar egentligen inte upp något som inte är känt sen tidigare, men han gör det på ett nytt sätt. Han öppnar en dörr till en djupare förståelse om tiden, än vad främst Ricoeurs teori ger. Detta genom fokus på samtalet (eller gensvaret). Användningen av begrepp som spöklikt, hemsökelse mm. är det som visar på ett djup och en större förståelse för historiens påverkan på kommande generationer, än vad exempelvis hermeneutiken gör. Speciellt med tanke på hur relationerna med historien kan uppstå genom spöken, vare sig det handlar om händelser, känslor hos individer eller händelser som sker i ett större sammanhang, t.ex. revolutioner, krig, livet i sig. Något annat som skiljer sig åt är att relationen mellan de levande och de döda blir så tydlig. Individernas samspel med det förflutna och de döda får en mer framträdande plats hos Derrida än hos exempelvis Gadamer och Ricoeur.
Referenser
Derrida, J, 2003, Marx spöken, Skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen, Göteborg, Bokförlaget Daidalos.
Fareld, V, 2015, De levande behöver de döda, Om historia, minne och sörjande, Tid för Europa, John Wittrock (red), Göteborg, Bokförlaget Daidalos, s. 223-234.
Lee, M, 2012, Främmande tider, Göteborg, Tidskrift för genusvetenskap nr 4. s. 7-24.
Ruin, H, 2015, Spektral fenomenologi, Historien och de döda hos Derrida och Heidegger,Tid för Europa, John Wittrock (red), Göteborg, Bokförlaget Daidalos, s. 193-222.
Thomasson, M, 2005, Tekniken har lärt oss att leva med spöken, Artikel i SvD 050323.
Fotnoter
1 Thomasson, M, SvD, 20050323.
5 Det är i mellanrummet; dvs. ”[…] mellan det verkliga och overkliga, det faktiska och det icke-faktiska, det levande och det icke-levande, varat och icke-varat, […] på motsättningen mellan det närvarande och det som inte är det”5, som spöket verkar. Och det är endast när tiden vrids ur led eller är på tvären, som spöket kan bli synligt.
7 Se Derridas utläggning på sid 154 om Spöket och det osynligas synlighet.
©MMR - Monika M Ringborg 