Från inlägg med samma rubrik HÄR

Det etiska kravet äger giltighet oberoende av tid och rum[2], vilket innebär att vi har en uppfattning om vad som är rätt och fel. De flesta skulle troligen välja alternativ två, ha sämre ekonomi och inte rycka upp barnen från deras trygghetszon. Frågan är om det är gott och värdefullt enligt det etiska kravet och inte endast rätt. Troligen svarar de flesta ja på denna fråga. Ingen vet dock om det var det rätta eller gott och värdefullt, eftersom det inte finns någon möjlighet att se in i framtiden om vad som exakt kommer hända.

Inom professionsetiken finns oftast lagar och regler för hur man skall handla. Det etiska kravet blir reglerat. Det är därmed inte upp till var och ens egen moraluppfattning. Men den spelar in, då dessa lagar och regler måste tolkas från fall till fall. Man skall sträva efter att välja det som är bäst för den andra, men det är inte säkert att denne håller med. Men det är ändå i linje med det etiska kravet och professionsetiken. Trots det gäller följande krav som är glidande, för när vet man om man gjort sig till herre över en annan människas liv: Ingen, säger K E logstrup, har rätt att göra sig till herre över en annan människas liv. Varken den goda viljan eller ens egen insikt i vad som är bäst för den andre, inte ens storleken på de olyckor man på så vis skulle kunna avvärja, ger oss rätt till det.[3]

Men det finns en gräns när vi gått för långt. När vi överskrider den bestämmer den andres reaktioner på beslut och handlingar som vi gör. Vi kan alltså reglera det etiska kravet, och bedöma vilka val som är bäst för den andra. Men vi kan inte bestämma den andras reaktioner på de beslut vi tar.

Vi ser till barnets bästa i fall då vi vet, anar eller misstänker att det far illa på olika sätt. Om detta leder till att barnet placeras i fosterfamilj kan föräldrarna reagera på ett sätt som kan skapa empati eller skuld hos beslutsfattarna. Kanske de försöker på alla sätt att rättfärdiga sitt beslut på ett sätt som innebär att föräldrarna upplever att deras känslor och reaktioner inte erkänns. Här har vi gått för långt. De känslor som ett beslut uppstår hos beslutsfattarna är inget som föräldrarna skall ta ansvar för. Det etiska kravet är att egenintresset sätts åt sidan.

Diskursetik är den man bestämmer inom ett yrke och kan ses vara det Habermas talar om i samband med kommunikativt handlande. Men jag väljer även att använda mig av Foucaults definition av diskurs, avseende makt, övervakning och korrigering då det inte handlar om att man har bestämt något tillsammans – det bestäms och makten utövas genom diskursen av alla. Men jag vill ändå diskutera vad man i en diskurs kan komma öve­rens om gällande vad som är etiskt försvarbart i syfte att använda sig av kontrollmekanismer. Och då kommer jag in på Habermas teori.

Genom att diskutera etiken utifrån Habermas och Foucault rör vi oss mer eller mindre i den medvetna delen och har möjligt att påverka en diskurs, även om det tar lång tid att förminska makten. Om inte är mottagaren för den makt den utövar som har sitt ursprung i tradition, normer och värderingar som kanske inte längre är ändamålsenliga. Vi är ju i förlängningen upprätthållare av en diskurs genom hur vi handlar om vi följer den makt diskursen utövar eller inte. Vi kan dock bryta mot diskursen och förändra dess innebörd. Men då måste vi vara medvetna om att de normer och värderingar som råder inte är inristade i sten. Makt handlar det alltid om vare sig vi har kommit överens om vad som skall gälla eller inte. Alla är mottagare av diskursens makt. Och även om inte några handlar i enlighet med den diskurs som skapats utifrån professionen, utan förhåller sig relativt passiv, blir de uppmärksammade om de bryter mot den.

Men vad är då diskursetik? I korthet handlar den om att vi med förnuftets hjälp kan samverka för att finna goda etiska riktlinjer, lagar och normer. Habermas själv säger hur han förhåller sig till Kant.

I diskursetik övertar det moraliska argumentationsförfarandet det kategoriska imperativets plats[4]. […] Ingen människa kan alltså på egen hand avgöra om ett handlande kan och bör upphöjas till allmän lag eller inte.[5]

Här handlar det om att varje individ skulle kunna acceptera det egna handlandet. Intressant att resonera kring detta är i relation till Det etiska kravet som finns såväl inom professionsetiken som rent allmänt.

Handlingsnormer som kan universaliseras är giltiga och i moralisk mening är rättfärdigat, måste alla varelser kunna vilja.

Habermas uppställer grundsatsen D:

–          att endast de normer kan göra anspråk på giltighet, som alla berörda skulle kunna instämma i såsom deltagare i en praktisk diskurs.

Argumentationsregeln U är följande:

–          ifråga om giltiga normer måste resultat och biverkningar, som ett allmänt hörsammande av dessa normer medför med hänsyn till var och ens tillfredsställande av sina intressen, frivilligt kunna accepteras av alla.

Innan jag går vidare med Habermas kan jag konstatera att denna diskursetik inte förekommer i de fall jag har erfarenhet av. Snarare att det finns en diskurs som bestämmer hur man gör i en profession, men inget gemensamt man har kommunicerat och kommit överens om, vare sig inom professionen eller mellan den och de individer som den är till för. Det verkar som om en hel del sker godtyckligt, efter varje aktörs egen syn på etik eller bokstavligen följer lagen. Det skulle kunna vara intressant att diskutera hur aktörerna skulle ha agerat i enlighet med diskursetiken. Däremot kan jag se en tendens till universalitet vilket innebär att etiken inte har att göra med en bestämd kultur eller epok, utan gäller rent allmänt, dvs. en etik a´priori som Kant talar om gällande det kategoriska imperativet.

Man måste för att inte riskera att göra ett etnocentriskt felslut påvisa följande enligt Habermas:

[…] att vår moralprincip inte blott återspeglar fördomarna hos en vuxen, vit, manlig, borgerligt uppfostrad mellaneuropé av i dag.[6]

Moralprincipen skall härledas ur argumentationsförutsättningarna som existerar. Och blir i den praktiska diskursen ett uttryck för en argumentativ viljebildning.

Jag tänker inte gå in så mycket mer på det Habermas skriver om diskursetiken här mer än avsluta med att han betonar frihetens betydelse. Speciellt väljer jag att fokusera på det, eftersom jag upptäcker då jag läser, tolkar och analyserar att denna frihet inte är given. Man tar den, men åtgärder och korrigeringar sker.

[…] Utan den oinskränkta individuella friheten att ta ställning till kritiserbara giltighetsanspråk kan ett faktiskt uppnått samtycke inte vara verkligt allmänt; utan var och ens solidariska inlevelse i alla andras situation kommer en lösning som förtjänar ett allmänt samtycke överhuvud inte till stånd.

Jag kan se att något liknande skulle kunna ske mellan dem som har att förhålla sig till professionsetiken, men frågan är om vi kan utvidga detta till att gälla dem vi inom en profession har i uppgift att handleda, utbilda, stödja och finnas till för.

Mina analyser och tolkningar har gett kunskap om att det finns en professionsetik, men inte någon diskursetik. Det ges inte någon information annat än att regler måste följas. Det finns inte några fakta som kan stödja en tolkning om att det sker ett samtycke mellan å ena sidan professionsutövarna och den Andre. Överenskommelser görs, men det verkar vara godtyckliga och beroende av hur flexibla och gränsöverskridande de berörda ansvariga är.