… för den här gången. Har mycket kvar att se och utforska, samt mer tid att vistas i den grekiska vardagen.

I morse efter frukost bestämde jag mig därför för att ta en taxi till arkeologiska museet som ligger nära Vita tornet. Och det hade tre olika utställningar. Den sista gick jag snabbt igenom då jag var ganska trött vid det laget. Men det är ett fint museum och jag har nu en hel del fina bilder, samt tre böcker som jag köpte i deras shop. Jag fick hjälp av en anställd att fånga en taxi på gatan, vilket var supersnällt. Det fanns ingen hållplats utanför som t.ex. vid Plateia Aristotelous. Förklaringen är att det är för stora gator. Åkte dit klockan kvart i tio och var hemma igen kvart över tolv. Det tog ett tag att gå igenom alla tre utställningarna. Det var tack och lov inga köer, som i mellandagarna.

Som vanligt är jag restriktiv med att visa bilder från museerna, då jag inte vet om det är tillåtet. Även om jag inte använder dessa i kommersiellt syfte. Här är några bilder från utsidan.

Utsikt från museet

Vaknade vid sjutiden och var trött. Inget ovanligt, men den här tröttheten försvann inte ens efter en supergod frukost i restaurangen idag. Den höll i sig och jag orkade ingenting. Tänkte besöka arkeologiska museet idag, men jag kände att det inte skulle gå. Helt plötsligt när jag lade mig och stirrade i taket och höll på att somna ännu en gång, vid tolvtiden, gick det upp ett ljus. Jag hade inte någon choklad och troligen druckit för lite vatten. Därför gick jag till supermarket och det kändes som jag inte kunde gå rakt. Köpte Triple-chokladen som är så god och en flaska vatten som jag nästan drack ur på en gång. Gick tillbaka, satt mig utanför hotellet – åt lite choklad, drack det sista ur flaskan. Gick upp och satt mig vid datorn. Mycket piggare! Sen dess har jag inte känt mig så trött på långa vägar. Har arbetat en hel del men gått ut då och då. Det är för varmt att ta en rök på balkongen efter klockan två.

Vid något tillfälle när det kom ett gäng i en bil som parkerade hände något konstigt. De var visst från Albanien, men är osäker för det var en vit lapp ovanför där det står GR eller SE (vad det nu står på våra bilar 🙂 ) Helt plötsligt när en av kvinnorna satt sig några stolar från mig och de övriga var på annat håll, kände jag en skakning i stolen och en sen en till. Jag blev spänd och rätt som det är lägger kvinnan av en rökare 🙂 och jag hoppade till. MEN, låtsades som ingenting. Sen kände jag efter igen, men samma sak hände inte. Kanske var det kvinnans rökare som var på gång och gick genom marken och upp i min stol. Haha!

Det är roligt att sitta utanför och studera människor genom solglasögon, som kommer och går förbi. Det ÄR så synd att jag inte kan ta bilder på dom. Men, det gör man ju bara inte och om man frågar, får man ju fotograferingsposen på bild. Vid ett annat tillfälle kom en man, som jag ser nästan varje gång och ville ha en slant. Han fick 2 euro, tackade så mycket och gick.

Jo, sen har en galen tupp hörts halva dagen och jag tror det är mannen med alla vita duvor som har den. Han bor i våningen under huset på taket. Han har en balkong runt halva huset.

Ja, nu är jag på slutet av boken. Skrivit sista raden, men är inte nöjd. Berättelsen är nog klar men, men …Jag ÄR INTE nöjd!

Jag har träffat många människor under de här veckorna, från den avgående ambassadören i Turkiet och hans syster och son, till folk inom akademin, till de vanliga grekerna på olika platser. Det har varit otroligt givande. MEN, det finns en stor besvikelse och det är att jag aldrig fick kontakt med Paul Hansen trots fyra veckor i samma hus. Jag är stor beundrare av hans bilder, även om de är hemska och hans sommarprat var verkligen värt att lyssna på. Och därför känns det som en stor besvikelse, då jag såg fram emot hans vistelse. Men det blev aldrig något tillfälle till att sitta ner och samtala, trots att han och hans fru satt några meter ifrån mig någon gång varje dag på nedre terrassen. Vi kommer aldrig träffas mer och jag önskar honom lycka till i framtiden. Även om jag vet att han aldrig kommer läsa den här bloggen. Nog om det! Shit happens! Jag överlever. Det är några andra i huset, ofta författare och konstnärer som det har varit svårt att få tillfälle att samtala med. Medan andra är mer kontaktbara 🙂 . Allt beror på vad de håller på att arbeta med.

Trevlig pratstund på hotellet efter frukost med personalen, efter att jag berömde deras hotell. Ägaren talade grekiska och fort, så den andre fick översätta. Sen packade jag och tog en taxi till järnvägsstationen med en chaufför som började prata om bränderna i Sverige och om fotboll – AIK, vilket han gillade. Jag blev återigen överraskad och glad över att AIK verkade vara känt. Han sa att han och killarna känner till vad som händer. Mycket trevlig och pratsam ung grek.

När jag senare satt på tåget kommer en av dem som städar och frågade om jag steg på i Drama eller i Alexandroupolis. Sen frågade hon var jag kom ifrån, vilket jag inte förstod varför. Hon sa Eimai Ellenika och jag svarade Eimai Souidika. – BRA, sa hon. Då kan vi tala svenska. Jag tyckte du såg svensk ut.

Hon har bott i Sverige i 23 år (i Trångsund) och har nu flyttat tillbaka till Drama. Hennes son bor kvar i Stockholm. Vi pratade en lång stund, men sen var hon tvungen att arbeta igen. När det var en timme kvar av resan, då det kommit in en kvinna och ett barn som satt sig bakom mig i en nästan tom vagn, som var lite störande för mig, då jag hade fått ont i huvudet. Hon pratade med dom. Sen började vi prata igen och jag tog upp AIK. – Inte så konstigt sa hon. Min man frågar alltid vem som har störst chans att vinna AIK eller IFK Göteborg för att ta ett exempel. Varför? Jo, lagen finns på tipskupongen. Så de håller koll. Det är alltså inte alls förvånande. – Efter ytterligare en stund kom hon tillbaka. Och sa: Mannen som sitter längst bak kommer från Norsborg, så ni är grannar 🙂 .

Tåget kom till Saloniki halv två. Jag checkade ut mitt bagage och tog en taxi den korta vägen till Anatolia, med en taxichaufför som var pratsam även han.

Checkade in på hotellet och upptäckte att jag bara hade fem euro kvar och med dom kommer jag inte långt, om jag skall ta taxi till flygplatsen. Och har jag något val. Med mitt bagage kommer jag inte långt. Bankomaten skulle finnas rakt fram till trafikljusen, sen till vänster och sen på höger sida. Det var hett hett i solen – det stod still och det var så många övergångsställen, att jag hoppades att – Det inte är långt – stämde. För, först är det röd gubbe åt ett håll och då grön gubbe åt andra hållet. Det tar tid att komma över. Men, det var inte långt och snart såg jag Alfa Bank och vad händer – jo, de servar bankomaterna och det skall ta några minuter. Stod och väntade och till slut dök personal upp bakom fönstret och jag kunde ta ut mina pengar. Tack och lov var det i skuggan. Tillbaka fick jag sällskap av en av prästerna som faktiskt gick mot röd gubbe och till och med där det inte är något övergångsställe – undrar vad Gud säger om det?  🙂

Gick in i supermarket-kylan – hehe! Handlade kaffe och vatten. Har ju en hel del kvar efter vistelsen i Kavala av kex, kakor och bröd. När jag kom tillbaka till hotellet blev jag helt plötsligt urtrött. Balkongen badade i sol och jag gick ner och rökte en cigarett. Sen sov jag från kl. halv sex till för en stund sen.

Utsikten då!? Ja, jag bad om ett tyst rum och anade att jag skulle få ett som vätter mot parallellgatan. Men huset framför är sorgligt. Varför låter man ett hus förfalla så? I Saloniki finns många stora byggnader som är sorgliga. Och eftersom de är stora och moderna är de fula (det är företagshus), till skillnad mot små hus som förfaller som det finns en viss skönhet i förfallet. Men som är vanligt i de grekiska städerna blandas fult och skönt, men i Saloniki blir det tyvärr bara fult. Av det jag har sett i vilket fall. Det finns här många tomma hus, som ser ut att ha inhyst företag. Och det är ju sorgligt i sig, då det troligen är ett resultat av krisen. Bredvid finns det vissa som försöker göra det fint på balkongerna.

Närmar mig hemresan och jag börjar bli stressad och den grekiska lunken börjar ge vika 😦 .

Nu är det snart sju veckor som jag varit i Grekland. Det är en lång tid. Det har gått förvånansvärt fort, men samtidigt känns det som om det är evigheter sen jag landade på Salonikis flygplats den 22 juni (på självaste midsommarafton) och åkte taxi till Anatolia och sen tåg till Drama efter helgen.

Det har varit den bästa och den sämsta vistelsen i Grekland, på grund av vissa återkommande inslag som endast har förekommit vid enstaka tillfällen under tidigare vistelser. Vad jag kommer ta upp nu är det bästa – höjdpunkterna! Jag har övervunnit en hel del, vilket jag gjorde redan i april/maj då jag reste runt från Aten, via Saloniki till Kavala och Drama. En stor del i detta är att jag blivit friskare (återhämtningen av aggressiv bältros och tillika aggressiv öroninfektion tog tid), men också insett att man skall ta tillvara på livet när man lever det. Inte sitta och vänta på att livet skall komma till en. För det gör oftast inte det. Och livet för mig är att resa, träffa människor, uppleva saker och ting. En annan sak som är viktig för mig är att känna samhörighet och det gör jag med grekerna. Och det är en djup samhörighet som inte går att förklara. Allt känns så rätt och riktigt. Sen kan jag bli besviken som när någon är taskig och irriterad, som när kassörskan idag, satt och tuggade tuggummi och såg allmänt uttråkad ut 🙂 – men det är inget som fastnar inom mig eller förstör känsla av samhörigheten. Den jag talar om, gäller i det stora sammanhanget. Trots att jag vet att bli accepterad i en grekisk gemenskap inte är enkel som utlänning. Men vad gör det, när det finns en gemenskap mellan människor utanför den mest privata sfären?

Oavsett allt jag känner till, finns en känsla av att jag bara MÅSTE åka hit. Det finns ingen förklaring – det är bara en stark känsla inom mig att utan Grekland så skulle det skapas en stor tomhet inom mig. Grekland fyller den djupaste känslan av något som inte går att förklara. Det ÄR en känsla, den är inte rationell – snarare irrationell.

Det finns dock en sorg och något jag måste övervinna. Att jag inte kan mer grekiska än jag kan. Även om den har förbättrats betydligt. Men, man lär sig grekiska här, inte i Sverige.

Höjdpunkterna då – ja, det är alla möten, samvaro med en del i huset, kontakter och boendet i olika områden i Kavala och naturligtvis THASOS.

Nu sitter jag på hotell Diamond City Living i Drama. I väntan på tåget i morgon till Saloniki. Det är ett rymligt rum med allt vad man kan behöva. Sköna sängar är det också. Har redan sovit någon timme.

Åkte med husets taxi som det anlitar. Och vi tog en sväng förbi Philippi och teatern. Han berättade en hel del om historien. Men vi talade även om bränderna i Sverige, om fotbollslag i Sverige och Atens AEK och Salonikis PAOK. Han är mycket intresserad av Sverige. Hoppas han åker dit någon gång. Det blev en trevlig resa. Det var dock svårt att hitta hotellet, så först frågade han en taxichaufför i Drama, men var tvungen att fråga en annan, efter att ha snurrat ett tag, som körde före oss. Och vi kom fram. Jag frågade sen om han skulle hitta ut från Drama. Hoppas det!

Utsikten är inte att klaga på, men någon havsutsikt är det inte. Jag känner mig inte instängd i alla fall. Det är luft mellan husen. Det är roligt att åka runt och bo i olika städer och på olika hotell. Kanske det är resa runt i Grekland jag skall göra nästa år med bara en ryggsäck. Thasos är ett måste och det var verkligen höjdpunkten, både då Rauni och jag reste tillsammans och de tre dagarna ensam i Limenas.

Drama är inte Kavala (ingen stad är det), men det är fjärde gången jag är här nu, varav två är vistelser och stan vinner i längden. MEN jag saknar havet och mycket annat. Det finns dock arkeologiskt museum även här.

Utsikten då?! Ja, värre har jag haft. 🙂 Det speciella är att de gamla husen är kvar även om de verkar vara fallfärdiga. Och ”höghuset” som verkar obebott, men klicka på bilden så ser ni antenner högst upp. Fast det betyder inte att folk bor där. Men många gånger blir jag förvånad över att folk bor i vissa hus. Men utansidan behöver inte motsvara insidan.