Är snart klar med examinationstexten i filosofi som behandlar Heidegger. Men efter det bemötande min tidigare tenta i politik/etik fick, även om ett underkännande var berättigat, har detta skapat en viss osäkerhet hos mig. Tänk om nästa lärare gör på samma sätt? Som student deltar man i kurser, för att lära sig, inte för att bli bemött på ett nedlåtande eller värderande sätt. Till slut efter många diskussioner, gjorde jag en egen bedömning – att jag inte besvarade frågorna. Det var något läraren gav bifall på. Ja, att inte kunna se skogen för alla träd, i en bedömning kanske inte är så lyckat. Jag har tidigare aldrig fått ett underkännande, men kommentarer som t.ex. ”rörigt” kombinerat med positiva kommentarer. Inget att bli upprörd över. De övriga lärarna sen år 11 då jag började studera har alla utom ett enda undantag varit mycket bra. Nu är det en till som inte är det. Och för att jag nu sitter och lusläser texten och blir alltmer osäker, är inte rädslan för att få underkänt utan att få samma bemötande ännu en gång. För jag blir så ARG och UPPRÖRD. Jag studerar inte endast för att få godkänt på grund av behovet att få en examen, utan för att lära mig mer som jag kan ha nytta av i mitt arbete som universitetslektor och i min forskning. Jag vågar säga ifrån, men hur är det med dom studenter som måste få en examen. Nej, skärpning! Det är människor som vi är lärare för.  Det finns säkert studenter som har blivit ledsna över min bedömning oavsett hur saklig jag ändå försökt att förhålla mig. Aldrig roligt att få det man producerar bedömt. Dessutom är det ointressant vad jag tycker om t.ex. en tolkning eller ifrågasätter varför någon tar upp något. Huvudsaken är att den håller för en prövning, och att det inte hänger i luften. Nåväl! Om nästa lärare är likadan, får jag ta upp det med ansvariga och be att få någon annan som bedömer. Jag vill ogärna avsluta mina studier på lärosätet.  Men, jag vet fortfarande inte hur tentan skall se ut för att läraren i politik/etik-kursen skall godkänna den. Får skriva om den helt enkelt! Har redan lagt fram ett önskemål om att få en annan bedömare. Vi får se hur det går i januari, då om-tentamenstillfället blir av.

Resan startade inte så bra, men nu i efterhand var den värd besväret. Åkte hemifrån kvart i åtta i torsdagsmorse och den inre bild jag hade när jag gick ner till bilen, av att köer skulle börja på E4:an där jag bor, slog in. En olycka i Bredäng fick jag information om lite senare. Jahapp! Och ångrade att jag inte kollade upp färjan från Slagsta. Men det var bara att gilla läget. Det lättade en aning, och till slut körde jag av från Essingeleden och ner på vägen mot Bromma. Köer återigen efter Tranebergsbron, och det var tjockt med trafik bort från Innerstan, vilket jag inte hade trott. Kom till slut till rondellen där jag skulle svänga vänster och sen tredje avfarten till höger, men missade den, så jag tog ett varv till. Köer igen! Sen började det röra på sig, men vid något tillfälle tappade jag bort mig totalt – var jag på rätt väg? Stannade vid en busshållplats och satte på varningsblinkers. Försökte lista ut om jag skulle svänga till höger eller till vänster. Till slut körde jag höger på intuition och hamnade rätt. Jag var faktiskt bara 50 meter från den rätta vägen :-). Tiden gick och när klockan var kvart i tio, stannade jag vid en mack för nöden hade ingen lag. Och så gav jag upp helt att hinna i tid. Köpte en yoghurt, och två flaskor vatten. Till slut kom jag, efter att ha kört på kurviga landsvägar, som smalnade av efter varje byte och de sista 5 kilometrarna var inte roliga att köra, speciellt inte eftersom jag efter någon kilometer hade en stor lastbil i hälarna. Till slut hittade jag ett ställe att släppa förbi honom. Men det var egentligen bara asfalt på en lite bredare sicksackkurvig grusväg, som hade hastighetsbegränsning på 70 (mycket märkligt). Ännu värre var det när jag körde hem på fredagen då det regnade och jag hade en (kort) svans av bilar bakom mig – hehe. Inte lätt att köra på sådana vägar för första gången och när ett möte i en 90-gradig kurva kan leda till en avåkning, nej, tack så mycket. Men de bakomvarande bilisterna stressade mig inte som lastbilschauffören gjorde dagen före.

Till slut kom jag då fram på torsdagen och när jag slog av motorn och klev ur bilen, så var det såå tyst. All stress, och tidigare irritation bara släppte. Gick ner till huvudingången och såg Mälaren mellan träden och hörde änderna. Tänk, va! När hör man dom från Albysjön?

Samtalsgrupperna hade redan samlats och diskussionerna blev intressanta. Allt var organisatoriskt välordnat och stämningen var bra under förmiddagen. Det blev lunch, och lyckan var fullständig då jag såg vanlig kokt potatis och att det fanns fisk. Jättegott! Trevlig personal och gott sällskap under lunchen. Kaffe utanför i en stor och fin sal. Samtalen fortsatte under eftermiddagen. Efter incheckningen och kaffet, vilade jag fram till middagen. Men innan den, pratade jag med en man från receptionen och kocken om min beställning av fisk. Och när jag sen sent omsider fick den på kvällen blev jag återigen lycklig. Fint upplägg av fisk, potatis, massor av dill och vitvinssås. Och ett glas vitt vin till det. På detta hade vi som satt ihop mycket roligt och diskussionerna var intressanta. Och ibland bara heltokiga. Alla var på gott humör!

Min lycka över maten beror på att vi haft forskarinternat på speciellt ett annat hotell, som varit bedrövlig tre gånger, som jag kritiserat, men som inte har lett till något resultat. Men igår fick jag veta att fler kritiserat maten, så nu kommer vi inte vara där något mer, får jag hoppas. Skepparholmen och Sånga-Säby skall institutionen satsa på. De gör mer än sitt bästa för att servera god mat.

Klockan 22 gick jag till rummet efter att några av oss stått utanför i den fuktiga kylan och talat om religion, döden mm. Stort och fint rum med utsikt till vänster mellan träden Mälarens vatten. Sköna sängar, och kuddar. Tittade på ett avsnitt av Hemma igen! Och somnade. Men vaknade halv fem och somnade inte om. Då var det regnigt och när jag stod utanför för att ta en cigarett efter kaffet och en marmeladsmörgås från gårdagens resa (tog med mig en vattenkokare och kaffe) var det tyst utom vattnet som skapade en fontän från ett trasigt stuprör.

Frukost med 6% naturell yoghurt och sylt (har aldrig hänt tidigare, utan det brukar vara det blaskiga 2-procentiga) och sen utcheckning kl 9. Därefter redovisning (som var ovanligt kärnfulla) av forskningsgrupperna och därefter samtal i smågrupper. Lika intressanta som gårdagens och med andra deltagare. Efter lunchen som dock bara blev potatis och tomatsallad, körde jag hem. Och sen innehöll resan fram till Tranebergsbron lite för mycket spänning, men jag hittade rätt och nu gick det snabbt hem. Kö på bron i och för sig och fram till påfarten och jag satte på Vinyl och lyssnade på Women in love på hög volym. Jag mådde utmärkt.

Det kunde inte ha blivit bättre! Så bra att jag funderar på att boka några dagar privat och skriva. Men det får bli i vår någon gång. Glömde till och med att fotografera till sent på kvällen. Men några bilder blev det.

Glömde berätta att jag körde förbi Drottningsholms slott för första gången i mitt liv, som jag kan minnas. Två gånger i mitt liv har jag åkt tunnelbanan mot Vällingby och har aldrig kört bil till Bromma. Linje 18 javisst, men endast till Thorildsplan då LHS fanns i Campus Konradsberg. Slottet ligger vackert, och har en spännande historia.

Om ni vill boka konferens gå till deras webbplats https://www.sanga-saby.se/

Häromdagen fick jag rådet att allvarligt tänka över att gå ner i tjänst och ta ut pension, då jag anförtrodde mig till en person om en stressreaktion jag fick av att fått extraarbete utan förvarning, trots att detta kunde ha skett. Det bidrog till att min planering sprack och att det blev bråttom med arbetet jag väntat med för annat lika viktigt, på grund av att jag bedömde att tid fanns. Jag har haft stort förtroende för denna person, och har haft full tillit. En rekommendation jag aldrig ens tänkt tanken att få från just den här personen. Vad skall man säga, mer än att det verkar som när vi uppnår pensionsåldern och inte går i pension, trots rättigheten att arbeta till 67 års ålder, verkar bli uträknade. Vågar vi säga något om arbetssituationen, om det enda som händer är att få budskapet – Men gå ner i tjänst, ta ut pension eller pensionera dig helt. När blev detta endast mitt problem istället för ett gemensamt problem?

Sitter just nu kämpar med Heidegger och hans begrepp: samvetet, samvetets rop och mannet. Tycker att det går rätt bra, men jag känner mig stressad, då ett meddelande om bedömning av fler examinationer kom nära inpå. Om jag vetat om det för två veckor hade jag kunnat göra det som nu fick anstå. Då det fanns tillräckligt med tid, trodde jag. Nu har min planering spruckit, men det här skall jag bli klar med tills på fredag kl. 22.00. Nu hade jag tid i tjänsten, så det gick inte att säga nej, även om jag skulle ha velat. Det beror även på sjukdom och då kommer saken i ett annat läge. Problemet är att jag fick reda på det i fredags och tentainlämning var igår. Men det är hopplöst att komma vidare, vilket det har varit i sju-åtta år, då det inte går att planera längre. Den tid jag har i tjänsten som inte förlagd, trodde jag skulle användas längre fram. Men det är alltid något som sätter käppar i hjulet. Men jag skall inte klaga, för arbetssituationen är i övrigt bra. Men det här gäller konferenser också – de krockar alltid med undervisningen. Det gjorde det även denna gång, men då kunde jag tack och lov boka om. Det fanns lokaler. Men, ibland blir jag bara såå trött.

För övrigt rullar saker och ting på i vardagslunken! Men folk ställer till det för mig också. Har stött på flera stycken under september och oktober som är petiga i överkant och inte själva inser det. För att ta ett mindre allvarligt exempel, fick jag ett samtal från värden om att en hyresgäst klagat på att jag stod utanför parkeringsrutan. Och det handlade om fem centimeter när jag tittade ut. Sen gick ner för att flytta på bilen. Men, den stod i rutan, så jag förstod ingenting. Däremot har jag själv problem med en av bilgrannarna som parkerar snett, vilket ger en hel del problem. Om det är den som ringt och klagat, ja då beror det väl på att det är den som behöver lära sig parkera rakt. :-). Ett allvarligare är när petigheten får en att känna att här är en person som utövar makt som skapar osäkerhet och dåligt självförtroende, genom den ton som används.

Idag har det varit och är en ödesmättad stämning, som nog är på grund av vädret. Men, det har varit ovanligt tyst i huset och utanför.

I lördags var vi på kyrkogården och gjorde fint på graven. Gick in i kyrkan en stund, lyssnade på mäktig sång och tände sen några ljus, innan vi åkte till macken och drack kaffe och åt bullar.

Utanför arkeologiska museet i Saloniki

Tre veckors arbete, konferens, studier och förkylning har jag bakom mig. Det gick bättre och lättare än jag trodde från början, men visst var det kämpigt. Svårt att prata när det retar i halsen och rösten riskerar att brista. Men, som sagt, det gick bra och nu har jag några veckor då jag kan fokusera mer på min forskning och mina studier. Visst, jag har examinationer från 50 studenter och fältstudier från 20 studenter. Men jag kan gör allt i egen takt. Bara på ett par dagar har hostan nästan försvunnit. Vaknar kl 5 varje morgon och börjar jobba. Nickar till ibland, då jag tar en paus och tittar på en film.

Igår var det underbart höstväder, det blåste rejält, men solen lyste, himlen klarblå och löven rasslade utanför bilen, drev upp driver på parkeringsplatsen. Idag – smatter på fönsterblecket, grått och trist. Men jag sitter inne i värmen, som äntligen har satts på inomhus.

Läser en kurs på distans om Heideggers verk Vara och tid – en ny översättning, men studietakten är lika hög som för de som går på campus. Vi har inspelade föreläsningar, vilket innebär att jag kan sitta i soffan med en kopp kaffe och äta kakor. Eftersom jag är hermeneutiskt skolad, får jag förklaringar till hermeneutikens ursprung på många sätt, men förstår Heidegger mer än vad jag gjorde för 20 år sen. Vi har kommit halvvägs in boken som är drygt 500 sidor och är nu framme vid ”sanning” och snart vid ”samvetet” som jag är speciellt intresserad av.

Väntar på att få svar på om min tenta i etik/politik-kursen som jag deltog i september är godkänd. Sen är Filosofi C äntligen klar och jag kan ansöka att få en examen som Fil.kand i filosofi. Sen återstår, som jag kanske skriver i något annat inlägg, denna kurs  om Vara och tid som examineras på magisternivå, och en kurs till, samt magisteruppsatsen.

Två månader kvar tills jag reser ner till Saloniki för att fira jul- och nyår. Tiden går och snart är det dags. 🙂

Ja, så kändes det i morse då Dan och jag presenterade vår forskning kl. 08.50-09.10. Men det gick bra och vi tog en kopp kaffe tillsammans och pratade en stund efteråt. Sen gick jag hem för att vila några timmar då jag var så trött att det värkte i hela kroppen av att ha vaknat flera gånger och hostat på natten. Men, en student ringde och så talade jag med Rauni från Göteborgs universitet om vår forskning. Men sen piggnade jag till, men kände tröttheten på väg ner till konferenscentret, men jag kunde inte missa Åsa Nilsonne. Och hon föreläste om känslor och hur vi kan förhålla oss till våra studenter. Mycket inspirerande och spännande. Mycket känner man ju till på ett mer eller mindre medvetet plan, men hon satte ord på det. Bland annat tog hon upp att om man är låg, sorterar hjärnan bort alla som ler mot en under dagen och förstärker det låga och tvärtom. Så om någon ler skall man le tillbaka, så förstärks det hos oss båda.

Ibland undrar jag och många med mig, varför det går så bra respektive så dåligt i mötet med studenterna. Ja, en förklaring kan ju vara just det. Möter vi en grupp som är låg, blir vi till slut låga. Och tvärtom! Det är en ständig interaktion mellan läraren och studentgruppen. Och det här har jag ju erfarenhet av, men aldrig satt ord på det. Man känner ju direkt vad gruppen utstrålar.

Sen blev jag för trött igen, så jag gick hem igen, vilade en stund och fick ytterligare mail som jag var tvungen att ta itu med. Skrev mail och läste 10 inlämningar. Efter maten, drack jag ett glas gott vitt och torrt vin från Florina i Makedonia, som heter Assyrtiko. Men det blev bara ett, då förkylning och trötthet och vin inte var någon bra kombination.

Nu är det dags att leta upp den sköna sängen och slå på TVn. Det är det första hotellet som har sköna kuddar. Annars brukar jag få vrida och vända, puffa till och släta ut, vända kudden på kortsidan eller långsidan. Ibland är kuddarna så mjuka så man sjunker ner med huvudet och resten av kudden upp mot kinderna. Det är de värsta kuddarna. Känns som man ligger i ett städ. Skön säng och sköna kuddar, ett trevlig hotellrum med utsikt över halva Stortorget i Västerås. Kan det bli bättre? Jo, om den där f-b förkylningshostan går över :-(. Nej, nu skall jag vara positiv som Åsa Nilsonne talar om att man skall vara. Förkylning går alltid över!

Gick ner och registrerade mig och gick sen till Gallerian, efter att ha gått runt en del innan. Den är fin och fyra våningar, men man får ofrivillig motion, då rulltrapporna har en liten annorlunda placering än vad jag är van vid i vilket fall. När man skall upp eller ner, måste man gå runt till andra sidan. Alltså rulltrapporna går inte upp på ett ställe och ner på ett annat. Likadant är det i konferenshuset. Hänger ni med? Knappt att jag själv gör, då jag inte vet hur jag skall beskriva det.

Var säker på att föreläsningen med Max Scheja skulle starta kl. 13.30, men jag hade missat Inledningen kl. 13. Klockan var tio i, så det var att kasta på sig kläderna och gå i rask takt ner till konferensen. Kom in i Stora Kongressalen som var full med deltagare, men jag fann en plats längst ut på andra raden.

Inledningen var informativ och föreläsningen intressant med många höjdpunkter. När det var slut och jag druckit lite kaffe gick jag tillbaka in i salen och hälsade på Max. Sen gick jag tillbaka till hotellet, då jag var ganska trött vid det laget. Mingel ikväll på ett annat hotell, men jag måste vila. Trots det var jag tvungen att fixa en del i jobbet. Lägga upp inlämningsmappar, samt svara på en del mail. Kopplade sen av med att titta på Vår tid är nu!

På vägen tillbaka från konferensen gick jag mot ån och det blåste helt galet. Sen blev det tack och lov lä, till Stortorget. Tog en hel del foton på vägen tillbaka. Det blåser, rena stormbyarna och det rister i fönstren – bor högst upp med utsikt över Stortorget.

Funderade ett tag på vilket kort jag skulle bifoga det här blogginlägget, då jag lagt upp flera på FB. Men jag valde detta!

Det gäller att utnyttja varje yta, vilket de gör i Grekland. Inte så lätt att komma in när andra bilar står mittemot, men med lite vilja så går det.

Det var ett tag sen jag skrev då inte så mycket har hänt, men nu är jag på konferens i Västerås om Akademiskt lärarskap, vilket skall bli intressant. Körde från Stockholm i går eftermiddag. Stannade till i Eskilstuna för en fikapaus. Macken mittemot ICA Maxi hade ett litet trevlig fikarum. Det var tomt och jag var bara där en kort stund. Men toppengott kaffe och trevlig personal. Det är så annorlunda utanför Stockholms läns gränser. Det var regnigt och blåsigt hela vägen, men det blev värre och köra på 56:an i regn var inte så kul. Men på E20 körde jag i en lastbils- och långtradarkolonn. Men fram kom jag och hade bokat en parkeringsplats, a´la grekisk design, på en innergård. En bild på den kommer!

Var inne i gallerian som ligger vid Stortorget, efter maten och kaffet. Tyvärr blev min förkylning värre senare på kvällen, på grund av trötthet, varmt på hotellet, regn och blåst. Somnade tidigt och vaknade och kände mig lite bättre. Det är väl typiskt så det förslår. Första gången jag fått medel för att delta och presentera ett arbete på en konferens så blir jag förkyld (är ju nästan aldrig det). Det är lagen om alltings jävlighet! Men jag har ingen feber, men det kittlar i näsan nu. Rethostan är borta, tack och lov. Nog om det!

Åt frukost och under tiden betraktade jag dem som var där. De flesta satt ensamma, läste tidningen, kollade i mobilen eller bara satt och var försjunkna i sina egna tankar.

Registreringen öppnar kl. 10. Sen är det en öppningsföreläsning som min kollega Max Scheija håller kl. 13.30 och därefter sessioner. Får se om jag hittar någon intressant. I morgon kl. 08.30, skall Dan och jag berätta om vår forskning. Därefter är det en hel del intressanta sessioner att välja på, och ytterligare en föreläsning då av Åsa Nilsonne.

Det är något historiskt med Västerås, eller hur? Var det inte något speciellt? Men jag kunde inte komma på vad. Googlade och visst, det finns en hel del, men det jag associerade till var typ detta – Gustav Vasas Reformationsriksdag 1527.

Med Västerås riksdag brukar avses den riksdag som hölls i Västerås 16–18 juni 1527 och är känd som ”reformationsriksdagen”, eller genom riksdagens beslut Västerås recess, då Gustav Vasa berövade kyrkan dess makt och banden med kyrkan i Rom klipptes av. Den huvudsakliga källan till riksdagen ifråga är den kontroversiella Peder Svarts krönika.

I Västerås har fyra riksdagar hållits: 1466, 1482, 1527 och 1544. Av dessa är de som hölls 1527 och 1544 mest kända

Sen är det Cruising i Västerås förstås, som väl lär bli historiskt den också!