Monika M Ringborg

17 december, 2018

DSCN0440.jpgProvtagning och EKG idag. Efter sjukhusbesöket den 26 november, då jag avvek, träffade jag läkaren i torsdags och idag tog jag om proverna, då leukocyterna hade 12.4 i värde och den högsta gränsen är 8.8. Eftersom varken jag eller VC har tillgång till sjukhusets EKG-analys, gjorde jag om det idag. En annan läkare än min ordinarie läkare, tittade på den innan jag gick hem och det var okey. Nu har jag varit inne på 1177 och sett att leukocyternas i värde är 7,1 idag. I mars var det 5,1. Det kan variera, sa min läkare i torsdags och hon trodde att värdet skulle gå ner, då jag inte hade någon infektion eller inflammation (vilket hon hade helt rätt i).  Och glad är jag! Jag börjar bli rätt bra på att förstå provresultaten (vilka man nu kan se själv på 1177), men jag är inte läkare, så  vad det betyder kan jag ju inte veta säkert. Men ett värde på 7,1 är i alla fall ok gällande det här. Om det inte hade sjunkit skulle det bli en utredning igen. Tack och lov slipper jag det nu. Ingenting var avvikande från gränsvärdena idag, så det är nog lugnt. Läkaren skall ringa på onsdag.

Jag fick också veta idag att eftersom mitt blodtryck oftast ligger på 120 över 80, betyder det att mina kärl är okey, vilket jag vet, då dessa har undersökts. Det undre blodtrycket skall helst vara under 80 (inte för lågt), men 80 är ändå okey. Det har jag haft under den största delen av mitt liv.

I natt, precis när jag skulle somna, plingade det till i mobilen. Och först tänkte jag inte se efter, men om jag får ett pling som signalerar ett SMS eller mail kl. kvart i ett på natten, ja då måste jag ju kolla. Det var från Booking.com som inte hade kunnat betala Clarion. Efter många om och men och samtal till receptionen, fick jag veta att det var förbetalt. Jag gick in i bokningen och upptäckte att jag inte hade uppdaterat kreditkortet. Och vips, var det löst. MEN, efter det var jag klarvaken och somnade inte förrän en bra stund efter kl. 3. Detta var något nytt, då jag alltid har betalat Clarion på plats, vilket fick mig att bli osäker på om mailet var äkta.

Hoppas nu att jag kan resa utan att ha något hängande över mig.

Monika M Ringborg

16 december, 2018

Möjligen kommer en del anse mig vara fullständigt koko, men det är något jag måste få klarhet i. När jag läste grekiska i Aten år 2004 i nio veckor, reste jag och två studiekamrater med bil till Korintkanalen och sen till Nauplion. Vet inte varför vi åkte dit, eller varför hon som fick låna sin ”svärmors” bil ville åka dit och frågade oss. Det var nog bara ett utflyktsmål. Men ett som jag aldrig glömmer och en händelse som har följt mig under alla år. Jag har berättat det här för en del och de flesta är skeptiska till det jag berättar, tills de får höra att en annan person helt oberoende av mig upplevde samma sak.

Det handlar om ett torg. Syntagmatorget i Nauplion. Jag kände att här hade jag varit förut. Mitt sällskap kom med de vanliga förklaringarna. Falsk känsla, någon registrering i hjärnan innan man upptäckte det via känslan osv. Tidigare har jag hemma i Sverige fått en känsla av samma sak, men mer att jag känner igen platsen. När det gäller människor likaså. Och det kan ju faktiskt vara på det sättet. Jag kanske satt i barnvagnen eller jag pratade med någon eller tvärtom, någon pratade med mig. Den här känslan var djupare – en rent fysisk känsla. Nåväl! Vi gick ut från torget och efter en kortare vandring gick vi in genom ett annat håll. Samma känsla infann sig även från ytterligare ett annat håll. Jag kunde inte släppa känslan och min förklaring var att vi kanske ärver minnen. Min farfars far är okänd. Och kanske det var en grek som då arbetade i Norrköping. Något min far förnekade bestämt. Mitt sällskap var skeptiska och de vidhöll sina förklaringar. Det kan vara något där som jag är mottaglig för? Men, så år 15 eller år 16 var det en person i svenska huset som hade känt samma sak, när hon gick in på torget för första gången. Jag har aldrig varit på ett torg liknande detta i hela mitt liv. Och det var första gången jag var på Peloponnesien. Kan jag ha sett det i en film eller på TV. Jovisst, men det är många torg och platser som jag sett på TV och besökt utan att ha fått den där fysiska känslan.

Nåväl! Eftersom jag inte har kunnat släppa detta på drygt fjorton år, skall jag åka ner dit. Tänkte åka i somras, men det skulle ta minst fyra dagar från Kavala. I vilket fall hade det inte blivit av ändå, på grund av branden i närheten. Det där torget ”hemsöker” mig. Men vad är det som hemsöker mig. Någon händelse i historien eller något annat som kan förklaras med Derridas spektralitet.

Jag hittade inte kortet på torget, men det finns bilder. HÄR!

Monika M Ringborg

16 december, 2018


Om vädret i Saloniki! För några dagar sedan, var prognosen moln, regn mest hela tiden. Men sol på julafton. Idag verkar det bli sol eller växlande molnighet mest hela tiden. Undrar hur det kommer att se ut om några dagar? Norra Grekland är nog den plats som jag varit på som vädret kan bli vad som helst. Det går inte att förutspå det alls. Förra året var det ett fantastiskt väder, för årstiden, men vi får se detta år. För mig blir det en ytterligare erfarenhet, om det skulle bli regnigt under elva dagar, som kan vara bra att få. Med tanke på hur jag i så fall skulle uppleva tiden där. Fast när det regnade under tre dygn i Kavala, kändes det precis lika bra. I Saloniki kommer jag bo på mitt favorithotell Anatolia hotels, och jag har bett om att få samma rum som förra jul- och nyårshelgen. Har en hel del kvar att utforska. Vita tornet och Rotundan. Sen finns det andra platser. Vill också (om jag orkar upp så tidigt) gå på en mässa i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Plateia Aristotelous är ett måste och naturligtvis det arkeologiska museet ännu en gång. Förhoppningsvis kommer jag inte sova över frukosten varje dag denna gång. Har hunnit varva ner nu, då jag inte har någon undervisning.

Men, så har vi flygresan. Men som vanligt tänker jag vänta tills jag är på Arlanda och då känna efter om jag hellre vill stanna hemma 🙂 . Planet lyfter kl. 6.15, vilket inte ger mig så mycket tid att tänka efter eller på turbulens eller luftgropar. Men, allt brukar kännas helt okey när jag väl kommer till flygplatsen och jag räknar med att det blir så även denna gång. Som sagt, ibland har jag svårt att komma ur vardagslunken och (den skenbara?) tryggheten (som egentligen trycker ner mer än livar upp.  En sak har jag lärt mig under alla år som universitetslektor. Att ta ett steg i taget och inte tänka efter för mycket för tidigt. För den känsla som jag har en dag hör dit och inte till en dag fyra dagar senare.

Mina planer inför nästa år är att inte åka till Kavala under våren. Tänker spara både pengar och tid och vänta till sommaren. Har bokat flera dagar i Nauplion, Greklands första huvudstad. Om jag inte stannar längre kommer jag ta tåget upp till Saloniki. Jag har inte bokat in Svenska huset, då jag känner just nu att fem år av långa vistelser, räcker för tillfället. Jag älskar huset och omgivningarna, men jag vill försöka få mer grekiska kontakter. Och därför kan jag tänka mig att hyra en lägenhet i Kavala ett antal veckor.  Möjligen kan jag bo i huset någon vecka, om det finns plats och det finns tillräckligt med gäster. Men det är inget jag kommer att boka i förväg. Thasos finns med i planerna! Där trivdes jag verkligen, men då skall jag bo i Limenas hamn, nära till allt. Det var verkligen avkopplande!

Oj, nu är jag långt fram i tiden!

Monika M Ringborg

16 december, 2018

Det tog några timmar innan jag masade mig ur soffan, gjorde mig i ordning och körde till Skärholmen. När jag är så lat som idag, har jag en strategi. Lurar mig själv, genom att stegvis förbereda mig på att ge mig ut. Det vill säga, jag tar på mig ett plagg i taget, sen halsduken och vidare till de tjockare strumporna, på med skorna. Det kan ta lite tid. Sen dricker jag en kopp kaffe, sätter på mig klockan och halskedjan. Mössan och så skriver jag en köplista. Och när jag är helt färdig, ja då vore det ju helt galet att inte åka iväg. Jag är ibland som en gammal bil, det är svårt att få igång den, men sen går den utan problem. När jag inte är lat, sätter jag på mig jackan, skorna, stänger av datorerna, TVn och går. Det går lika snabbt som när jag försov mig i torsdags, vaknade lite över nio och skulle på läkarbesök halvt tio.

Äntligen är parkeringshuset klart och det var massor av bilar. Det här kommer ta tid tänkte jag. Men Skärholmens centrum är stort. Gick först till Forex och växlade till 300 euro, sen till Lindex som ligger i närheten och hittade direkt en hel del. Därefter tänkte jag handla på ICA Kvantum men det var så långa köer, så jag bestämde mig för att köra till ICA Maxi i Alby istället. Det är så trångt vid kassorna på Kvantum.  Det hann bli mörkt innan jag kom ut från ICA Maxi och då var klockan bara tre. Och när jag parkerade bilen började det snöa. Härligt! När jag kom in i lägenheten var det lika mörkt som det är på natten. Trots att persiennerna var öppna!

 

Monika M Ringborg

15 december, 2018

DSCN0334Ja, nu har jag bestämt mig för att resa till Saloniki med lätt bagage. Kommer inte ta med mig massor av kläder (som faktiskt tynger mer än man tror) som jag aldrig använder.  Om jag behöver något kan jag köpa det på plats. Jag vet, att detta är något jag säger inför varje resa, och det slutar oftast med alltför tungt bagage och för många väskor. Jag är fortfarande avundsjuk på gästen i svenska huset som kom dit och reste därifrån med en cabinväska. Imponerande! Själv reste jag till Aten år 2004 med en cabinväska och en liten ryggsäck, men det blev plus en stor resväska, när jag åkte hem till Sverige igen efter nio veckor. En väska full av böcker! Hur jag lyckades komma hem, vet jag inte, då jag faktiskt åkte kommunalt från Arlanda. Men, det är väl så att med åren blir vi alltmer bekväma. Bra att ha allt till hands redan från början. Så, Nu, skall jag bara ha två väskor med mig plus datorväskan. Önska mig lycka till 🙂 . För jag vill undvika att höra en retsam ung grekisk taxichaufför fråga – Vad har du i den här väskan? Det vet jag knappt själv, svarade jag. Ofta varnar jag i förväg – Det är tungt! Jag tycker det är pinsamt att ha så mycket bagage att jag är tvungen att räkna väskorna, för att vara viss om att alla är med, samt slippa se chaufförerna stå och se mig komma släpande från tågstationen i Saloniki. Men främst vill jag resa med lätt bagage för det att det helt enkelt är för tungt.

En plan jag har, när jag gått i pension är att resa i Grekland med en ryggsäck, utan att ha en resplan. Ta första bästa buss och se var man hamnar. Eller ta tåget från Saloniki och gå av vid en station, vilken som helst. Men, så börjar den där lilla typen på min högra axel som gillar ordning att gardera sig och opponera  – Men, tänk om du inte får någon plats att sova, om du gör så. Kanske bättre att du kollar så det finns hotellrum. Jo, jo, men säger den mer ansvarslösa typen på min vänstra axel, och suckar och himlar med ögonen. Varför skall du ha ett sånt kontrollbehov? Det går väl fler tåg. Det är ju inte i ödemarken som du befinner dig. – Jo, det kan faktiskt vara det?  Men den ansvarslösa typen har ju rätt i en sak. Det går fler tåg!

Ja, så fungerar tyvärr mina två sidor.

Monika M Ringborg

15 december, 2018

Nästa vecka är den första julveckan på många år som är undervisningsfri. Det betyder inte att den är arbetsfri. Det finns fortfarande en del som behöver göras. Men, nu har jag i alla fall blivit klar med min tenta och har lämnat in den. Det är bara att vänta på domen 🙂 . Nåja, det finns värre saker här i världen, men som jag berättat tidigare har en del varit mer än vanligt negativt. Vet inte om det är själva stämningen i samhället, arbets- och studiesituationen hos många som bidrar till att vi som lärare blir dom som blir föremålen för den frustration som ökar för varje år.  Det gäller att inte ta det personligt. Och att fokusera på alla positiva möten som sker.  Men, det blir allt svårare att ta emot kritik som är av sociala-media-karaktär när den är som värst eller få uppmaningar till att uttrycka sig försiktigare om något som man aldrig har uttryckt, osv. Det blir svårare därför att det sker anonymt för det mesta. Ibland rakt på sak. Är kritiken konstruktiv kan jag svara, men att försöka svara på någon mening som har tagits ur sitt sammanhang leder endast till en lång nedbrytande konversation. Och av det skälet läggs varje tillfälle sådan kritik framförs på hög då maktlösheten stiger. Och det är den maktlösheten som har lett till att jag i min blogg har börjat prata om det. För det här är inget som är unik för någon av oss som arbetar inom universitetsutbildningen.  Viss kritik går att se som rena övergreppen, som det inte finns någon chans att bemöta, därför att anonymitet råder. Och även om jag i många år har sagt att kritik av det grövsta slag som inte kan ges till mig direkt, inte är värd att lägga någon vikt vid, sätter det sig i sinnet.  Men, visst kan jag vifta bort det och säga att det inte handlar om mig, utan om personen. Det hjälper inte! Frågan är – Varför skall jag finna mig i det? Det är en arbetsmiljöfråga och det har tagits på allvar av lärosätet.

Vill dock klargöra, att det här är undantag, men att dessa har ökat och blivit allt grövre.  De flesta möten med studenter, kollegor och lärare som är mina egna, är respektfulla och bidrar till att jag fortfarande ser yrket som något fantastiskt att få arbeta med.

Monika M Ringborg

12 december, 2018

Är snart klar med examinationstexten i filosofi som behandlar Heidegger. Men efter det bemötande min tidigare tenta i politik/etik fick, även om ett underkännande var berättigat, har detta skapat en viss osäkerhet hos mig. Tänk om nästa lärare gör på samma sätt? Som student deltar man i kurser, för att lära sig, inte för att bli bemött på ett nedlåtande eller värderande sätt. Till slut efter många diskussioner, gjorde jag en egen bedömning – att jag inte besvarade frågorna. Det var något läraren gav bifall på. Ja, att inte kunna se skogen för alla träd, i en bedömning kanske inte är så lyckat. Jag har tidigare aldrig fått ett underkännande, men kommentarer som t.ex. ”rörigt” kombinerat med positiva kommentarer. Inget att bli upprörd över. De övriga lärarna sen år 11 då jag började studera har alla utom ett enda undantag varit mycket bra. Nu är det en till som inte är det. Och för att jag nu sitter och lusläser texten och blir alltmer osäker, är inte rädslan för att få underkänt utan att få samma bemötande ännu en gång. För jag blir så ARG och UPPRÖRD. Jag studerar inte endast för att få godkänt på grund av behovet att få en examen, utan för att lära mig mer som jag kan ha nytta av i mitt arbete som universitetslektor och i min forskning. Jag vågar säga ifrån, men hur är det med dom studenter som måste få en examen. Nej, skärpning! Det är människor som vi är lärare för.  Det finns säkert studenter som har blivit ledsna över min bedömning oavsett hur saklig jag ändå försökt att förhålla mig. Aldrig roligt att få det man producerar bedömt. Dessutom är det ointressant vad jag tycker om t.ex. en tolkning eller ifrågasätter varför någon tar upp något. Huvudsaken är att den håller för en prövning, och att det inte hänger i luften. Nåväl! Om nästa lärare är likadan, får jag ta upp det med ansvariga och be att få någon annan som bedömer. Jag vill ogärna avsluta mina studier på lärosätet.  Men, jag vet fortfarande inte hur tentan skall se ut för att läraren i politik/etik-kursen skall godkänna den. Får skriva om den helt enkelt! Har redan lagt fram ett önskemål om att få en annan bedömare. Vi får se hur det går i januari, då om-tentamenstillfället blir av.

DSCN1513

Monika M Ringborg

9 december, 2018

Elva dagar kvar tills jag kör till långtidsparkeringen för vidare transport till Clarion Hotel på Arlanda flygplats och sova över. Om det nu blir så mycket sömn, med tanke på tiden – kl. 06.15. Men fördelen är att vi landar runt kl. 10 grekisk tid. Ja, jag skall fira jul- och nyår även i år i Saloniki. Förutom det, är planen att skriva, samt att besöka en hel del platser som jag inte har hunnit med.

Men fram till dess, måste jag bli klar med texten om Heidegger, som jag inte hann med på grund av sjukdom och konferens i Västerås. Den måste bli klar för att artikeln jag skriver är beroende av kunskap om hans tänkande kring förhållandet mellan samvetet och mannet.

Jag återgår till texten och önskar alla en fortsatt trevlig söndag!

Monika M Ringborg

9 december, 2018

Resan startade inte så bra, men nu i efterhand var den värd besväret. Åkte hemifrån kvart i åtta i torsdagsmorse och den inre bild jag hade när jag gick ner till bilen, av att köer skulle börja på E4:an där jag bor, slog in. En olycka i Bredäng fick jag information om lite senare. Jahapp! Och ångrade att jag inte kollade upp färjan från Slagsta. Men det var bara att gilla läget. Det lättade en aning, och till slut körde jag av från Essingeleden och ner på vägen mot Bromma. Köer återigen efter Tranebergsbron, och det var tjockt med trafik bort från Innerstan, vilket jag inte hade trott. Kom till slut till rondellen där jag skulle svänga vänster och sen tredje avfarten till höger, men missade den, så jag tog ett varv till. Köer igen! Sen började det röra på sig, men vid något tillfälle tappade jag bort mig totalt – var jag på rätt väg? Stannade vid en busshållplats och satte på varningsblinkers. Försökte lista ut om jag skulle svänga till höger eller till vänster. Till slut körde jag höger på intuition och hamnade rätt. Jag var faktiskt bara 50 meter från den rätta vägen :-). Tiden gick och när klockan var kvart i tio, stannade jag vid en mack för nöden hade ingen lag. Och så gav jag upp helt att hinna i tid. Köpte en yoghurt, och två flaskor vatten. Till slut kom jag, efter att ha kört på kurviga landsvägar, som smalnade av efter varje byte och de sista 5 kilometrarna var inte roliga att köra, speciellt inte eftersom jag efter någon kilometer hade en stor lastbil i hälarna. Till slut hittade jag ett ställe att släppa förbi honom. Men det var egentligen bara asfalt på en lite bredare sicksackkurvig grusväg, som hade hastighetsbegränsning på 70 (mycket märkligt). Ännu värre var det när jag körde hem på fredagen då det regnade och jag hade en (kort) svans av bilar bakom mig – hehe. Inte lätt att köra på sådana vägar för första gången och när ett möte i en 90-gradig kurva kan leda till en avåkning, nej, tack så mycket. Men de bakomvarande bilisterna stressade mig inte som lastbilschauffören gjorde dagen före.

Till slut kom jag då fram på torsdagen och när jag slog av motorn och klev ur bilen, så var det såå tyst. All stress, och tidigare irritation bara släppte. Gick ner till huvudingången och såg Mälaren mellan träden och hörde änderna. Tänk, va! När hör man dom från Albysjön?

Samtalsgrupperna hade redan samlats och diskussionerna blev intressanta. Allt var organisatoriskt välordnat och stämningen var bra under förmiddagen. Det blev lunch, och lyckan var fullständig då jag såg vanlig kokt potatis och att det fanns fisk. Jättegott! Trevlig personal och gott sällskap under lunchen. Kaffe utanför i en stor och fin sal. Samtalen fortsatte under eftermiddagen. Efter incheckningen och kaffet, vilade jag fram till middagen. Men innan den, pratade jag med en man från receptionen och kocken om min beställning av fisk. Och när jag sen sent omsider fick den på kvällen blev jag återigen lycklig. Fint upplägg av fisk, potatis, massor av dill och vitvinssås. Och ett glas vitt vin till det. På detta hade vi som satt ihop mycket roligt och diskussionerna var intressanta. Och ibland bara heltokiga. Alla var på gott humör!

Min lycka över maten beror på att vi haft forskarinternat på speciellt ett annat hotell, som varit bedrövlig tre gånger, som jag kritiserat, men som inte har lett till något resultat. Men igår fick jag veta att fler kritiserat maten, så nu kommer vi inte vara där något mer, får jag hoppas. Skepparholmen och Sånga-Säby skall institutionen satsa på. De gör mer än sitt bästa för att servera god mat.

Klockan 22 gick jag till rummet efter att några av oss stått utanför i den fuktiga kylan och talat om religion, döden mm. Stort och fint rum med utsikt till vänster mellan träden Mälarens vatten. Sköna sängar, och kuddar. Tittade på ett avsnitt av Hemma igen! Och somnade. Men vaknade halv fem och somnade inte om. Då var det regnigt och när jag stod utanför för att ta en cigarett efter kaffet och en marmeladsmörgås från gårdagens resa (tog med mig en vattenkokare och kaffe) var det tyst utom vattnet som skapade en fontän från ett trasigt stuprör.

Frukost med 6% naturell yoghurt och sylt (har aldrig hänt tidigare, utan det brukar vara det blaskiga 2-procentiga) och sen utcheckning kl 9. Därefter redovisning (som var ovanligt kärnfulla) av forskningsgrupperna och därefter samtal i smågrupper. Lika intressanta som gårdagens och med andra deltagare. Efter lunchen som dock bara blev potatis och tomatsallad, körde jag hem. Och sen innehöll resan fram till Tranebergsbron lite för mycket spänning, men jag hittade rätt och nu gick det snabbt hem. Kö på bron i och för sig och fram till påfarten och jag satte på Vinyl och lyssnade på Women in love på hög volym. Jag mådde utmärkt.

Det kunde inte ha blivit bättre! Så bra att jag funderar på att boka några dagar privat och skriva. Men det får bli i vår någon gång. Glömde till och med att fotografera till sent på kvällen. Men några bilder blev det.

Glömde berätta att jag körde förbi Drottningsholms slott för första gången i mitt liv, som jag kan minnas. Två gånger i mitt liv har jag åkt tunnelbanan mot Vällingby och har aldrig kört bil till Bromma. Linje 18 javisst, men endast till Thorildsplan då LHS fanns i Campus Konradsberg. Slottet ligger vackert, och har en spännande historia.

Om ni vill boka konferens gå till deras webbplats https://www.sanga-saby.se/

 

 

 

Monika M Ringborg

1 december, 2018

Häromdagen fick jag rådet att allvarligt tänka över att gå ner i tjänst och ta ut pension, då jag anförtrodde mig till en person om en stressreaktion jag fick av att fått extraarbete utan förvarning, trots att detta kunde ha skett. Det bidrog till att min planering sprack och att det blev bråttom med arbetet jag väntat med för annat lika viktigt, på grund av att jag bedömde att tid fanns. Jag har haft stort förtroende för denna person, och har haft full tillit. En rekommendation jag aldrig ens tänkt tanken att få från just den här personen. Vad skall man säga, mer än att det verkar som när vi uppnår pensionsåldern och inte går i pension, trots rättigheten att arbeta till 67 års ålder, verkar bli uträknade. Vågar vi säga något om arbetssituationen, om det enda som händer är att få budskapet – Men gå ner i tjänst, ta ut pension eller pensionera dig helt. När blev detta endast mitt problem istället för ett gemensamt problem?

 

Monika M Ringborg

6 november, 2018

Sitter just nu kämpar med Heidegger och hans begrepp: samvetet, samvetets rop och mannet. Tycker att det går rätt bra, men jag känner mig stressad, då ett meddelande om bedömning av fler examinationer kom nära inpå. Om jag vetat om det för två veckor hade jag kunnat göra det som nu fick anstå. Då det fanns tillräckligt med tid, trodde jag. Nu har min planering spruckit, men det här skall jag bli klar med tills på fredag kl. 22.00. Nu hade jag tid i tjänsten, så det gick inte att säga nej, även om jag skulle ha velat. Det beror även på sjukdom och då kommer saken i ett annat läge. Problemet är att jag fick reda på det i fredags och tentainlämning var igår. Men det är hopplöst att komma vidare, vilket det har varit i sju-åtta år, då det inte går att planera längre. Den tid jag har i tjänsten som inte förlagd, trodde jag skulle användas längre fram. Men det är alltid något som sätter käppar i hjulet. Men jag skall inte klaga, för arbetssituationen är i övrigt bra. Men det här gäller konferenser också – de krockar alltid med undervisningen. Det gjorde det även denna gång, men då kunde jag tack och lov boka om. Det fanns lokaler. Men, ibland blir jag bara såå trött.

För övrigt rullar saker och ting på i vardagslunken! Men folk ställer till det för mig också. Har stött på flera stycken under september och oktober som är petiga i överkant och inte själva inser det. För att ta ett mindre allvarligt exempel, fick jag ett samtal från värden om att en hyresgäst klagat på att jag stod utanför parkeringsrutan. Och det handlade om fem centimeter när jag tittade ut. Sen gick ner för att flytta på bilen. Men, den stod i rutan, så jag förstod ingenting. Däremot har jag själv problem med en av bilgrannarna som parkerar snett, vilket ger en hel del problem. Om det är den som ringt och klagat, ja då beror det väl på att det är den som behöver lära sig parkera rakt. :-). Ett allvarligare är när petigheten får en att känna att här är en person som utövar makt som skapar osäkerhet och dåligt självförtroende, genom den ton som används.

Idag har det varit och är en ödesmättad stämning, som nog är på grund av vädret. Men, det har varit ovanligt tyst i huset och utanför.

I lördags var vi på kyrkogården och gjorde fint på graven. Gick in i kyrkan en stund, lyssnade på mäktig sång och tände sen några ljus, innan vi åkte till macken och drack kaffe och åt bullar.

 

 

 

Monika M Ringborg

23 oktober, 2018

Utanför arkeologiska museet i Saloniki

Tre veckors arbete, konferens, studier och förkylning har jag bakom mig. Det gick bättre och lättare än jag trodde från början, men visst var det kämpigt. Svårt att prata när det retar i halsen och rösten riskerar att brista. Men, som sagt, det gick bra och nu har jag några veckor då jag kan fokusera mer på min forskning och mina studier. Visst, jag har examinationer från 50 studenter och fältstudier från 20 studenter. Men jag kan gör allt i egen takt. Bara på ett par dagar har hostan nästan försvunnit. Vaknar kl 5 varje morgon och börjar jobba. Nickar till ibland, då jag tar en paus och tittar på en film.

Igår var det underbart höstväder, det blåste rejält, men solen lyste, himlen klarblå och löven rasslade utanför bilen, drev upp driver på parkeringsplatsen. Idag – smatter på fönsterblecket, grått och trist. Men jag sitter inne i värmen, som äntligen har satts på inomhus.

Läser en kurs på distans om Heideggers verk Vara och tid – en ny översättning, men studietakten är lika hög som för de som går på campus. Vi har inspelade föreläsningar, vilket innebär att jag kan sitta i soffan med en kopp kaffe och äta kakor. Eftersom jag är hermeneutiskt skolad, får jag förklaringar till hermeneutikens ursprung på många sätt, men förstår Heidegger mer än vad jag gjorde för 20 år sen. Vi har kommit halvvägs in boken som är drygt 500 sidor och är nu framme vid ”sanning” och snart vid ”samvetet” som jag är speciellt intresserad av.

Väntar på att få svar på om min tenta i etik/politik-kursen som jag deltog i september är godkänd. Sen är Filosofi C äntligen klar och jag kan ansöka att få en examen som Fil.kand i filosofi. Sen återstår, som jag kanske skriver i något annat inlägg, denna kurs  om Vara och tid som examineras på magisternivå, och en kurs till, samt magisteruppsatsen.

Två månader kvar tills jag reser ner till Saloniki för att fira jul- och nyår. Tiden går och snart är det dags. 🙂

Monika M Ringborg

10 oktober, 2018

Ja, så kändes det i morse då Dan och jag presenterade vår forskning kl. 08.50-09.10. Men det gick bra och vi tog en kopp kaffe tillsammans och pratade en stund efteråt. Sen gick jag hem för att vila några timmar då jag var så trött att det värkte i hela kroppen av att ha vaknat flera gånger och hostat på natten. Men, en student ringde och så talade jag med Rauni från Göteborgs universitet om vår forskning. Men sen piggnade jag till, men kände tröttheten på väg ner till konferenscentret, men jag kunde inte missa Åsa Nilsonne. Och hon föreläste om känslor och hur vi kan förhålla oss till våra studenter. Mycket inspirerande och spännande. Mycket känner man ju till på ett mer eller mindre medvetet plan, men hon satte ord på det. Bland annat tog hon upp att om man är låg, sorterar hjärnan bort alla som ler mot en under dagen och förstärker det låga och tvärtom. Så om någon ler skall man le tillbaka, så förstärks det hos oss båda.

Ibland undrar jag och många med mig, varför det går så bra respektive så dåligt i mötet med studenterna. Ja, en förklaring kan ju vara just det. Möter vi en grupp som är låg, blir vi till slut låga. Och tvärtom! Det är en ständig interaktion mellan läraren och studentgruppen. Och det här har jag ju erfarenhet av, men aldrig satt ord på det. Man känner ju direkt vad gruppen utstrålar.

Sen blev jag för trött igen, så jag gick hem igen, vilade en stund och fick ytterligare mail som jag var tvungen att ta itu med. Skrev mail och läste 10 inlämningar. Efter maten, drack jag ett glas gott vitt och torrt vin från Florina i Makedonia, som heter Assyrtiko. Men det blev bara ett, då förkylning och trötthet och vin inte var någon bra kombination.

Nu är det dags att leta upp den sköna sängen och slå på TVn. Det är det första hotellet som har sköna kuddar. Annars brukar jag få vrida och vända, puffa till och släta ut, vända kudden på kortsidan eller långsidan. Ibland är kuddarna så mjuka så man sjunker ner med huvudet och resten av kudden upp mot kinderna. Det är de värsta kuddarna. Känns som man ligger i ett städ. Skön säng och sköna kuddar, ett trevlig hotellrum med utsikt över halva Stortorget i Västerås. Kan det bli bättre? Jo, om den där f-b förkylningshostan går över :-(. Nej, nu skall jag vara positiv som Åsa Nilsonne talar om att man skall vara. Förkylning går alltid över!

DSCN1908

 

Monika M Ringborg

9 oktober, 2018

Gick ner och registrerade mig och gick sen till Gallerian, efter att ha gått runt en del innan. Den är fin och fyra våningar, men man får ofrivillig motion, då rulltrapporna har en liten annorlunda placering än vad jag är van vid i vilket fall. När man skall upp eller ner, måste man gå runt till andra sidan. Alltså rulltrapporna går inte upp på ett ställe och ner på ett annat. Likadant är det i konferenshuset. Hänger ni med? Knappt att jag själv gör, då jag inte vet hur jag skall beskriva det.

Var säker på att föreläsningen med Max Scheja skulle starta kl. 13.30, men jag hade missat Inledningen kl. 13. Klockan var tio i, så det var att kasta på sig kläderna och gå i rask takt ner till konferensen. Kom in i Stora Kongressalen som var full med deltagare, men jag fann en plats längst ut på andra raden.

Inledningen var informativ och föreläsningen intressant med många höjdpunkter. När det var slut och jag druckit lite kaffe gick jag tillbaka in i salen och hälsade på Max. Sen gick jag tillbaka till hotellet, då jag var ganska trött vid det laget. Mingel ikväll på ett annat hotell, men jag måste vila. Trots det var jag tvungen att fixa en del i jobbet. Lägga upp inlämningsmappar, samt svara på en del mail. Kopplade sen av med att titta på Vår tid är nu!

På vägen tillbaka från konferensen gick jag mot ån och det blåste helt galet. Sen blev det tack och lov lä, till Stortorget. Tog en hel del foton på vägen tillbaka. Det blåser, rena stormbyarna och det rister i fönstren – bor högst upp med utsikt över Stortorget.

Funderade ett tag på vilket kort jag skulle bifoga det här blogginlägget, då jag lagt upp flera på FB. Men jag valde detta!

DSCN1911