Undervisningsspråket är svenska i Sverige. Men inom universitet och högskolor genomförs nästan en tredjedel av all undervisning på engelska. Om vi skall föra konferensen på svenska eller engelska är en diskussion som alltid uppkommer och på den senaste kom förslag på att engelska förhandlas om, beroende av situationen, och att viktig information från institutionen, meddelas på svenska och engelska. När det är gruppsessioner i vilka vi skall tala om det som står oss nära, är det svårt att använda engelskan. Det har hänt att en deltagare inte kan svenska och att engelska gällde i sin helhet den gången. De flesta anställda kan svenska, men några väljer att tala engelska. Oftast svarar jag på svenska, då jag vet att person förstår. I många forskningsgrupper används engelska på grund av att vi har doktorander som är hos oss längre eller kortare tid och för mig kan det vara okey. Är inte bekväm med det, men om någon inte förstår alls, finns det inget annat val. Men, visst begränsar det ens möjlighet att föra samtal obehindrat. Det här är inte så enkelt alla gånger, då mycket går förlorat när man använder ett språk som inte är ens modersmål, speciellt inom undervisningen.

Universitetsläraren skriver om detta i senaste numret (se länk).

”Enligt språklagen är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta skall ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden”.

Min kommentar: Man kan tycka olika om det här. Att använda engelskan inom undervisningen underlättar för en del, men samtidigt förhindrar det möjligheten att lära sig tala svenska. Det här gäller speciellt den som har engelska som modersmål. Om alla talar engelska med den personen, finns det inte en chans att talspråket utvecklas.  När det handlar om examinationer på engelska tillåter jag detta, men de flesta väljer att skriva på svenska. Men från detta till att engelskan skall bli undervisningsspråket på universitet och högskolor, är steget långt. Även om jag som lärare kan träna och faktiskt genomföra undervisning på engelska, känns det mycket märkligt att använda engelska i en klass med studenter som alla kan svenska. Och om vissa skulle ha svårt att uttrycka sig på svenska, lär de inte bli bättre om de måste använda engelskan från gymnasiet. Av de yngre studenterna har jag ännu inte under 22 år haft någon student som inte kan svenska. De flesta som har utländsk bakgrund är födda i Sverige, gått igenom svensk skola osv.

Universitetsläraren avslutar artikeln med att ta upp konsekvenser.

”Det gäller även för så kallade kapacitetsförluster, det vill säga att exempelvis universitetslärare hänvisas till att undervisa på ett annat språk än sitt modersmål, med risk för att lärarens pedagogiska kapacitet begränsas. Ett av syftena med språklagen är att motverka effekter av detta slag”

Kan bara hålla med. Den här utvecklingen riskerar skapa en sämre undervisning helt enkelt. Om man tror att en ändring av undervisningsspråket från svenska till engelska skulle höja vår status är det möjligen riktigt, men det har alltså ett högt pris. Och i förlängningen kan detta faktiskt sänka vår status, då studenterna går ut med sämre kunskaper och förståelse. Det sägs att 10% av ens intellektuella kapacitet går förlorad. Jag vill även ta upp att i möten, eller i diskussioner, kan ojämlikheten bli starkare. Vissa kan tala engelska obehindrat och kan tala i fem-sex minuter, medan andra endast kan föra en dialog på engelska. Vi kan inte anta att bara för att studenter har betyg från gymnasieskolan, att den räcker för att tala engelska.  Än mindre redogöra för sina kunskaper och delta i diskussioner. Hur skulle man kunna motivera att undervisningen skall ske på engelska när alla kan svenska. Är det inte onödigt försvårande? Jag är för mångfald, och kompromisser, samt att utgå från vad som gäller i situationen. Men det får inte bli fördummande.

Den ökade amerikaniseringen inom den högre utbildningen på vissa lärosäten är oroande inför framtiden.

Nästa vecka är den första julveckan på många år som är undervisningsfri. Det betyder inte att den är arbetsfri. Det finns fortfarande en del som behöver göras. Men, nu har jag i alla fall blivit klar med min tenta och har lämnat in den. Det är bara att vänta på domen 🙂 . Nåja, det finns värre saker här i världen, men som jag berättat tidigare har en del varit mer än vanligt negativt. Vet inte om det är själva stämningen i samhället, arbets- och studiesituationen hos många som bidrar till att vi som lärare blir dom som blir föremålen för den frustration som ökar för varje år.  Det gäller att inte ta det personligt. Och att fokusera på alla positiva möten som sker.  Men, det blir allt svårare att ta emot kritik som är av sociala-media-karaktär när den är som värst eller få uppmaningar till att uttrycka sig försiktigare om något som man aldrig har uttryckt, osv. Det blir svårare därför att det sker anonymt för det mesta. Ibland rakt på sak. Är kritiken konstruktiv kan jag svara, men att försöka svara på någon mening som har tagits ur sitt sammanhang leder endast till en lång nedbrytande konversation. Och av det skälet läggs varje tillfälle sådan kritik framförs på hög då maktlösheten stiger. Och det är den maktlösheten som har lett till att jag i min blogg har börjat prata om det. För det här är inget som är unik för någon av oss som arbetar inom universitetsutbildningen.  Viss kritik går att se som rena övergreppen, som det inte finns någon chans att bemöta, därför att anonymitet råder. Och även om jag i många år har sagt att kritik av det grövsta slag som inte kan ges till mig direkt, inte är värd att lägga någon vikt vid, sätter det sig i sinnet.  Men, visst kan jag vifta bort det och säga att det inte handlar om mig, utan om personen. Det hjälper inte! Frågan är – Varför skall jag finna mig i det? Det är en arbetsmiljöfråga och det har tagits på allvar av lärosätet.

Vill dock klargöra, att det här är undantag, men att dessa har ökat och blivit allt grövre.  De flesta möten med studenter, kollegor och lärare som är mina egna, är respektfulla och bidrar till att jag fortfarande ser yrket som något fantastiskt att få arbeta med.

Är snart klar med examinationstexten i filosofi som behandlar Heidegger. Men efter det bemötande min tidigare tenta i politik/etik fick, även om ett underkännande var berättigat, har detta skapat en viss osäkerhet hos mig. Tänk om nästa lärare gör på samma sätt? Som student deltar man i kurser, för att lära sig, inte för att bli bemött på ett nedlåtande eller värderande sätt. Till slut efter många diskussioner, gjorde jag en egen bedömning – att jag inte besvarade frågorna. Det var något läraren gav bifall på. Ja, att inte kunna se skogen för alla träd, i en bedömning kanske inte är så lyckat. Jag har tidigare aldrig fått ett underkännande, men kommentarer som t.ex. ”rörigt” kombinerat med positiva kommentarer. Inget att bli upprörd över. De övriga lärarna sen år 11 då jag började studera har alla utom ett enda undantag varit mycket bra. Nu är det en till som inte är det. Och för att jag nu sitter och lusläser texten och blir alltmer osäker, är inte rädslan för att få underkänt utan att få samma bemötande ännu en gång. För jag blir så ARG och UPPRÖRD. Jag studerar inte endast för att få godkänt på grund av behovet att få en examen, utan för att lära mig mer som jag kan ha nytta av i mitt arbete som universitetslektor och i min forskning. Jag vågar säga ifrån, men hur är det med dom studenter som måste få en examen. Nej, skärpning! Det är människor som vi är lärare för.  Det finns säkert studenter som har blivit ledsna över min bedömning oavsett hur saklig jag ändå försökt att förhålla mig. Aldrig roligt att få det man producerar bedömt. Dessutom är det ointressant vad jag tycker om t.ex. en tolkning eller ifrågasätter varför någon tar upp något. Huvudsaken är att den håller för en prövning, och att det inte hänger i luften. Nåväl! Om nästa lärare är likadan, får jag ta upp det med ansvariga och be att få någon annan som bedömer. Jag vill ogärna avsluta mina studier på lärosätet.  Men, jag vet fortfarande inte hur tentan skall se ut för att läraren i politik/etik-kursen skall godkänna den. Får skriva om den helt enkelt! Har redan lagt fram ett önskemål om att få en annan bedömare. Vi får se hur det går i januari, då om-tentamenstillfället blir av.

Häromdagen fick jag rådet att allvarligt tänka över att gå ner i tjänst och ta ut pension, då jag anförtrodde mig till en person om en stressreaktion jag fick av att fått extraarbete utan förvarning, trots att detta kunde ha skett. Det bidrog till att min planering sprack och att det blev bråttom med arbetet jag väntat med för annat lika viktigt, på grund av att jag bedömde att tid fanns. Jag har haft stort förtroende för denna person, och har haft full tillit. En rekommendation jag aldrig ens tänkt tanken att få från just den här personen. Vad skall man säga, mer än att det verkar som när vi uppnår pensionsåldern och inte går i pension, trots rättigheten att arbeta till 67 års ålder, verkar bli uträknade. Vågar vi säga något om arbetssituationen, om det enda som händer är att få budskapet – Men gå ner i tjänst, ta ut pension eller pensionera dig helt. När blev detta endast mitt problem istället för ett gemensamt problem?