Det är lite lyxigt att i stort sätt ha en hel våning för sig själv, men ibland blir det lite för tomt. Det känns som om jag är ensam i hela huset ibland, då det inte är så många på övervåningen och de för inget oväsen. Och de inte har synts till nere på nedre altanen på ett tag. Men ikväll har jag iaf haft en liten gullig fluga som sällskap och det är inte illa. Ni vet dom där i mellanstorleken på cirkus 3-4 mm. Ingen blomfluga alltså (dom hatar jag).  Den surrar runt huvudet på mig ibland, landar på min dataskärm och kollar läget. Men nu verkar den ha gått och lagt sig. Klockan är snart kvart i tolv, så det är väl dags för små flugor att sova.

Hur har då dagen varit? Solsken och skön värme under den största delen av dagen. Ungefär vid samma tid kom åskan på besök. Den var lite ilsknare ikväll. Den slog ner och mullrade ordentligt ibland. Regnet stod som spön i backen. Vi, jag och en gäst till, satt intill husväggen och åt tills vi blev duschade. Sen kom blåsten, så det var inte så skönt att sitta ute. Skönt väder alltså, då det inte är någon hetta, men lite trist är det att inte se solen gå ner på två dagar.

Skrivandet har jag kommit igång med ordentligt. Fyra sidor har jag lyckats plita ner idag. Skall skriva ett tag i natt.

För övrigt har det varit en söndag som alla andra i Kavala. Kyrkklockorna ringer lite då och då. Söndagsklockor som är riktiga truddelutter (får man säga så). Hundar skäller, katter sitter på muren utanför huset, måsar och trutar håller eftermiddagsmöten och turturduvorna och småfåglar tar sina turer upp i pinjen (ja, det som är kvar av den). Jag har nu börjat uppskatta att grenarna är borta. Det är luftigare och känns inte så instängt. Men, det fula huset är lite svårt att undvika, men till slut blir väl även det något man efter en tid inte lägger märke till. Nu tolererar jag att det finns ändå.

Igår var det skrivarväder. Morgonen började med moln, för att under några timmar på eftermiddagen vara soligt, tills oväder med åska på kvällen kom på besök. Nu på morgonen är det sol från en klarblå himmel. Och så förlorade Sverige igår och åkte ur VM. 😦 Men de kom långt, så vi får vara glada ändå 🙂 .

Vi har börjat bekanta oss vi få gäster som finns i huset. Tre av dem har jag träffat tidigare men de andra är nya och det är alltid roligt. Jag har skrivit en del, samt tagit en del foton.

Idag kommer jag sitta och skriva en hel del.

Vaknade halv sex i morse och väntade in tvättiden klockan nio, med att examinera tio studenters omexaminationer. Vet ju själv hur det är att vara student och hur viktigt det är att få veta om ens arbete har blivit godkänt eller inte. Speciellt inför semestern. De här studenterna är dessutom verksamma lärare och för dem är ett godkänt betyg viktigt inför legitimeringen. Överhuvudtaget har examinationerna denna omgång varit mer fördjupande än tidigare för fler än vad det brukar vara.

Efter tvätt och hängning av den, samt ett besök i närbutiken för att köpa det jag glömde igår, blev jag urtrött och tänkte bara vila mig en stund, men sov i flera timmar. Vaknade så där seg man bara kan bli när man sover mitt på dagen. Har inte tagit några foton heller, så ni får nöja er med ett från igår. För övrigt har det inte hänt så mycket, då jag bor ensam i korridoren (första gången) och vi inte är så många i huset fram till torsdag nästa vecka. Det har dock städats och fejats inför helgen som kommer. Gräset har klippts och gångarna har snyggats till. De jobbar hårt för att få det fint för oss gäster.

Jo, jag har fått en liten fläkt, ifall det blir för varmt. En stor händelse 🙂 🙂 .

Försöker nu att rekonstruera hur en föreläsning av Aristoteles skulle ha framförts och vilket innehåll som kan passa in i min bok. Inspiration tar jag från Laertios. Det är helt klart ett vågspel.

Igårkväll satt jag på övre altanen och drack ett glas rosé och åt Digestive kex till, och såg solen gå ner. Om jag går upp ikväll återstår att se.

Mycket glad över Frankrikes seger i går gick jag och lade mig relativt sent, men precis då jag höll på att somna, började det blixtra ganska rejält. Men så länge jag var vaken kom åskan aldrig över Kavala utan höll sig runtomkring som det ofta har gjort de senaste gångerna jag har varit där. Det tog i vilket fall lång tid för mig att somna. Vaknade tidigt och det var mycket friskare luft på balkongen. Åt frukost nr 1 och gjorde i ordning en del med packningen och satt och lurade på balkongen. Ögonen sved av trötthet. Åt frukost nr 2 några timmar senare i restaurangen. Ringde sen några samtal, satt på balkongen, väntade på att ta en taxi till huset.

Det var riktigt varmt klockan tolv då taxin kom och körde mig den korta sträckan till huset. Där var det ännu varmare än uppe på berget. Men jag vande mig ganska snart. Gick och handlade i närbutiken och stod där en bra stund och pratade. Gick hem igen, satte på kaffe och så … gick mot altanen och såg att något var fel. Flera trädgrenar hade tagits ner på grund av, vilket jag fick veta senare, en kvist hade skapat ett tomrum i marken genom att den ruttnat. Vilket kan få konsekvensen att tyngden av grenarna kan få den stora pinjetallen att rasa. Men stammen och två grenar finns kvar och ger lite skugga under dagen. Om inte trädet finns där är det omöjligt att vistas på altanen under den varmaste årstiden. Det blir som uppe på taket. (Ja nästan, men inte långt ifrån).

Pratade med några gäster, åt middag och sen lite närbildsfotografering från rummet. Jag lär mig fortfarande, men har mycket kvar. Men det är en fantastisk kamera. Det bästa jag köpt på mycket länge.

Jag skulle vilja fota lite annat än, växter, blommor, hus och fåglar, samt insekter. T.ex människor i olika situationer eller deras ansiktsuttryck, men jag vill ogärna smygfotografera och fråga vågar jag inte göra än. Men vi får se!

Tror det är båten till Thasos!

Idag dallrar luften och havet är vindstilla. Kvart i nio var det redan 26 grader och nu letar sig termometern upp till 30 grader som i går. Skulle inte kännas så varmt om det var lite blåsigt, men nu är det bara att söka upp luftkonditionerade ställen. Har suttit en del på balkongen, men det är korta stunder. ACn stänger av när man öppnar dörren, så den har man inte någon nytta av utanför. Tänkte åka ner till centrum i dag, men där brukar det vara ännu varmare, med tanke på att bergen skyddar. Ju högre upp, desto blåsigare och svalare, men här gör det ju inte det. Så det är väl ugnsvärme i centrum. Men jag tar tillfället i akt och läser och skriver. Tar det lugnt. I morgon åker jag upp till huset och då är det närmare till centrum och jag kan gå ner.

I två veckor har jag varit på resande fot, men med tanke på att jag är på det femte stället nu, känns det som om det är mycket längre tid som jag varit borta. Jag har inget emot att flytta på mig, men det skall bli skönt nu att ha en given plats, så att jag kan packa upp allt och känna mig lite mer rotad.

Det är en tegelsten!

Just nu läser jag ur Diogenes Laertios i svensk översättning om Berömda filosofers liv och läror, för att få en bild av deras personligheter och hur andra uppfattade dem, även om det är svårt att veta hur mycket sanning det är, men det ger en bild i vilket fall. Inte ens Laertios var tvärsäker, utan hänvisar till olika källor. Allt är inte tagit ur luften och en del har man kunnat fastställa. Men, jag skriver ju en historisk roman, som innehåller mycket fiktiva inslag. Jag tolkar utifrån följande: Det skulle kunna ha gått till på det sätt, med tanke på den fakta man har tillgång till.

Det finns inget ordentligt skrivbord i rummet. Troligen för att de som bor här gör det av andra skäl än att sitta och jobba. Det är ju ett SPA-hotell. Nu har jag ganska ont i ryggen så det blir sängläge en stund och sen en tur ut på balkongen.

Efter alla vistelser i Aten och i Saloniki och Kavala, har jag lärt mig att vara beredd på det oväntade. Men i morse när jag vaknade och öppnade dörren ”vrålade” en maskin. Och det hade jag INTE väntat mig. Den slutade inte, så jag var tvungen att gå och titta. Då var det en cementblandare fem meter från hotellet med ett obeskrivligt högt ljud. Det gick inte att höra vad någon sa, med mindre att personen skrek. Dimitri hörde sig för och fick vet att det skulle hålla på i minst två dagar. De sista dagarna för min del. Rummet är ljudisolerat, men ljudet kom in ändå när det var som värst. Jag vill ha dörren öppen när jag sitter och skriver, samt kunna öppna fönstren. Den höll på i fem timmar, dvs tills jag åkte.

Jag bestämde mig på rak arm att helt enkelt flytta. Hundskall, människor som umgås, pratar mm, och trafiken har jag inga problem med alls, men sådana här ljud. Mina stresspoäng ökar till över 100%. Jag sökte efter lediga hotell, frågade även Kavallahuset, men där var det fullt. Hittade dock ett rum på Egnatia hotel. Det var trist att behöva lämna lägenheten men det fanns inget att göra. Jag behövde inte betala för mer än fyra nätter och Stella hjälpte mig med avbokningen för de ytterligare tre nätterna. De var förstående, men självklart kan det inte vara roligt när gäster känner sig tvungna att flytta. Om jag hade haft en vecka kvar, hade jag troligen stannat! Men nu kändes det som att det enda som fanns framför mig var att härda ut. Och jag ville lämna med en bra känsla.

Så nu sitter jag på balkongen på Egnatia hotel och skriver och har utsikt över havet och stora delar av Kavala. Men ”ve och fasa”, när jag kom in i rummet upptäckte jag att det saknades en vattenkokare. Letade överallt, men det fanns ingen. Och har jag bara det så är allt ok, förutom att det inte skall finnas något som kryper, för det gillar jag inte. Gick ner och frågade om jag kunde få en kokare och det var inga problem. Jag kokade upp vatten, gjorde i ordning en espresso, och tog en chokladbit och helt plötsligt när jag tagit första klunken och såg ut över Kavala så gick livet ihop. NU var allt bra. Bara jag har en vattenkokare så fungerar allt. Nja, lite överdrivet kanske. Men att själv göra i ordning sitt kaffe på hotellrum och sen inta det på balkongen, är specielllt. Men att beställa en cappuccino ute på ett cafe´ är minst lika bra.

Satt på uteplatsen klockan sju i morse och det var tyst. Ingen trafik, inte någon levande varelse i sikte, utom en osynlig fågel som kvittrade. Det är söndag i Kavala och då är morgonen som midsommarafton i Stockholm. Öde!

Har gått en runda. Träffade på den lilla kattungen från igår och hon kom fram och hälsade. Men hon var inte på lekhumör, så hon gick vidare. Och jag också! Gick runt ett varv för att se ut någon bra plats på stranden. Nej, har inte gett upp än.

Sitter och skriver, inget mer idag!

Några bilder från de senaste dagarna, som jag redigerat.

Idag är affärerna öppna, så jag gick ner och köpte en del för att vara säker på att inte vara utan något i morgon, då de stänger igen. Svårt ibland att komma ihåg att det inte är likadant här som i Sverige. När jag var på väg från affären stannade jag till och fick sällskap av en lekfull kattunge, som jag knappt blev av med. Den skulle leka med allt som rörde sig – remmarna på väskan, på mina skor och ja allt. Till slut hittade den en kotte och jag tog tillfället i akt. Men den märkte det, så jag gömde mig genom att gå bakom några bilar, så den tappade siktet. Det har blivit riktigt varmt nu.

Efter kylan i Saloniki och regnet och sval vind i Kavala, är jag inte helt förberedd för en värme på nästan 30 grader i subtropiskt klimat. Det kändes när jag fick idén om att gå ner till centrum. Otroligt att just jag får en sådan idé. Det är ju inte nästgårds. Men jag kom inte så långt – insåg idiotin i det när jag kom till nästa nedförsbacke. För om jag skulle ångra mig, vore jag tvungen att gå upp för den. Och det hade jag inte någon lust med. Gick runt kvarteret istället och satt sen en stund och pratade med ägaren.

För övrigt har jag arbetat med manuset. Fridfullheten här är inspirerande, men jag har inte riktigt landat i den efter veckan som gått, då saker och ting hände hela tiden. Här händer ingenting. En bil som kommer är en stor händelse :-). Men trafiken ovanför hörs.

Bilden bredvid är min utsikt om jag tittar uppåt. Men jag kan roa mig med att ta bilder på växtligheten, när jag sitter utanför och försöker få lite färg på mina ben.

Stranden då!? Ja, jag var väl lite för hoppfull. Än så länge känner jag ett motstånd, men jag har fram till torsdagen på mig att komma till skott. I motståndet ligger känslan av meningslöshet. Älskar havet men att bara ligga eller sitta rakt upp och ner. Nåväl, ingen skada skedd. Ser ju stranden, och havet bara några hundra meter från lägenheten. Tar två minuter att gå ner dit! När jag var barn, var jag som en fisk. Älskade att bada. När försvann den kärleken och varför?

Det var demonstration nere på gatan mot namnet Norra Makedonia. Sen hölls det någon mässa, såvitt jag kunde förstå. Men det blev tyst ganska snabbt.

Vaknade tidigt, men tiden gick rätt fort ändå tills jag skulle ta en taxi till Kalamitsa. Det mesta hade jag packat ner kvällen innan. Gick ner och betalade och fick då veta att alla affärer är stängda. Därmed fick jag förklaringen till varför det var så lite trafik. De firar aposteln Paulus som startade den första kristna församlingen i Europa då Kavala fortfarande bar namnet Neapolis. Länge sen alltså.

Jag berättade om min kompis uppe på taket. Och de tyckte att det var en märklig fågel och ovanlig i Kavala. Och jag hävdar att denna fågel kommunicerade med mig. Under demonstrationen stod den och tittade åt olika håll och sen på mig en lång stund och den såg ut att tänka – Vad är det frågan om? Okey då, känna kanske är bättre ord att använda. Den mötte min blick! Trutar är intelligenta, så vem vet! Kommer inte glömma henne, liksom jag fortfarande kommer ihåg och tänker ibland på duvan i Aten som adopterade mig år 2005 under sex veckor. Viss interaktion med djur och fåglar som inte är husdjur fastnar.

Sen var det dags att ta en taxi och åka genom centrala Kavala till Kalamitsa. Lägenheten är verkligen fin och har en fridfullhet över sig. Gick och handlade i en minimarket, som tack och lov var öppen, så jag fick min yoghurt. Sen en runda ner till stranden.

Efter middagen gick jag ner till baksidan av Lucy hotel för att se om det gick att se flyguppvisningen, men icke. Men i skrivandets stund hör jag flygplanen ovanför, men inte som i staden. Än i alla fall. Svårt att se något då jag bor på markplan denna gång. Men har sett flyguppvisningen fyra gånger – det är iofs lika imponerande varje gång. Här några bilder på Kavala från Kalamitsa.