Musik https://www.youtube.com/watch?v=diJfKlD137c

Självkritiken är den värsta fienden vilket skapar rädslan för att publicera sina alster. Men om man strävar efter att få bli utgiven, måste denna rädsla övervinnas genom att dela med sig till fler än de 500 bidrag som lämnades in, och publicerades i alfabetiskt ordning (vilket kan innebära att den som är långt ner på listan aldrig blir läst) vilket kan kännas som en lättnad. Men nu tar jag tjuren vid hornen och lägger ut novellen här. För hur ska jag våga ge ut romanen som bidraget ingår i på egen hand, om ett förlag inte antar den.

En vanlig dag i Albert Zeros liv

Varje morgon när Albert Zero mötte spegelbilden i badrummet högg det till. Utseendet rimmade illa med vem han var och kände igen som sitt eget. De unika dragen, suddades ut som linjerna i en kolteckning bakom hans nuna i spegeln, vilket var en påminnelse om att aldrig sänka garden mot yttervärlden. Varje morgon iklädde han sig rollen av en man i medel­åldern vars bakgrund var få förunnad. En man från en högre klass i samhället, med god utbildning, om inte rik, i vilket fall någon som levde i ett ekonom­iskt välstånd.

Han sköljde ansiktet i kallt vatten, lät det självtorka medan musta­schen ansades. Klippte bort hår i näsan som försåtligt hade vuxit under natten. De bruna linserna, som dolde de ur­sprungliga blåa ögonen, placerades försiktigt på pek­fingret och sattes in, ett i varje öga. Till höger om spegeln tog han ner glasögonen med tjocka svarta bågar. Allt för att ge ett sken av att det var genom dem han blickade ut mot världen, när de i själva verket var utan styrka. Varje morgon samma procedur, som aldrig fick överges. Uppdraget borde ha avslutats sen åratal tillbaka, men det fanns inget val.  Bakom den välanpassade ytan fanns en man som var tvungen att hållas dold. Kanske under en tid, kanske för evigt.

Han klädde sig omsorgsfullt i bruna byxor, vit skjorta, gul väst, röd fluga och en mörkbrun kavaj. På huvudet en keps, för att förstärka illusionen av en man som trots sin klass inte förhävde sig. Han gav intrycket av att vara självsäker med visshet om vad livet erbjöd. En livs­njutare. Om någon tittade honom djupt in i ögonen kunde falskheten, miss­nöjet, det skenbara yttre upptäckas. Han begränsade ögonkontakten med andra under ett längre samtal, för att undvika en flackande blick. Han gick mot ytterdörren, rätade på ryggen.  Öppnade, gick ut med ett sken av säkerhet. Men vem såg igenom det, när han hälsade på grannarna med pipan hängande i mungipan, lojt vandrande till kaféet längre ner på gatan där frukosten väntade.

Kaféet var nästan tomt vid den tiden, Han nickade mot Elisa bakom disken. Slog sig ner vid sitt bord med utsikt över gatan. En stund senare kom Tony med frukosten som bestod av två hårdkokta ägg, rostat bröd, marmelad och en kanna te som doftade aromatiskt av Lady Gray Tea. Varje dag, månad efter månad, år efter år. Konsekvensen av fasta rutiner, var att han blev ett med omgivningen. Ett dag­ligt inslag som inte väckte någon uppmärksamhet. Tony behövde bara se honom komma in genom dörren för att veta vad klockan var. Det hade kunnat fortsätta på samma sätt. En vanlig dag under fru­kosttid i en engelsk småstad, klockan åtta den femtonde mars 2023.

När Albert Zero svalde den sista tuggan av de båda äggen, uppstod ett pirr i nerverna utmed ryggraden. Hjärnans första varning om att något var på väg att hända. Den eskalerande paniken, brännande som solens strålar genom ett för­sto­ringsglas, koncentre­rad i ett nervknippe på ryggen som växte i styrka. Efter en tidigare aggressiv bält­ros dödades en stor del av nerverna. De skadade på väg att läka i sakta mak, vaknade till liv endast om det var kallt eller varmt, och när något inte stämde. När det var fara på färde.

Doften från tekoppen, smaken av marmeladen på det rostade brödet förvandlades till ett illamående, som om han var på väg att bli magsjuk. Men det var själens illamående som uppstod i ångesten över att livet var på väg att krossas i ett enda slag. Han stålsatte sig. Följde råden i en veckotidning som han efter lång väntan i ett läkares besöksrum, läste om panikattacker.

Med nöd och näppe lyckades han bromsa ångesten från att inten­sifieras och gå över i full panik. Smaken kom tillbaka, doften likaså. Han vände sig inte om för att se det han redan visste. Sökte i minnet efter instruktionerna innan placeringen i grann­skapet några år tidigare. Följa dem till punkt och pricka. Inte få panik, inte visa rädsla. Avsluta frukosten, resa sig och gå därifrån direkt hem till en bostad som inte var hans egen. Avsluta allt.  Ta ut skrotbilen från garaget och köra därifrån för att aldrig mer komma tillbaka.

Den gamla rostiga, dammiga MINI:n som inte hade körts sen han tog över den av den tidigare hyresgästen stod kvar. Inbrotts­tjuvens lapp med orden Den är inte ens värd besväret, looser låg fort­farande kvar på motor­huven. Nu skrattade han åt meddelandet. Då gav det avsmak och en portion rädsla. Någon hade brutit sig in och lämnat garaget med en förolämpning som han inte förtjänade. Albert Zero sopade bort flera års damm, öppnade bildörren som gnisslade. Sjönk ner i framsätet, vred om nyckeln. Motorn hostade och dog flera gånger.  Garaget fylldes av avgas­moln som sökte sig ut i friska luften. Till slut dog den för gott. Under tiden batteriet laddades städade han snabbt bort allt i huset som avslöjade hans närvaro. I MINI:ns dolda däckutrymme under papper, tidningar, filtar och klä­der, fanns allt vad han behövde. Pengar, flera pass och kreditkort i olika namn, rese­kit, några ombyten kläder. Det som inbrottstjuven missade genom att döma ut bilens yttre skick.

Körde därifrån utan att se sig om. Kom fram till en av flygplatsens parke­ringar. Bokade en biljett till Cypern. Bytte om i en av toaletterna i terminalen. Albert Zero lämnades kvar i ett av toalett­båsens papperskorg, förbrukad som en alltför använd outfit. Ut vandrade Joseph Ferner, grönögd och skägglös, iklädd rollen som en fattig backpacker, i slitna trasiga jeans, skjortan utanför byxorna och utslitna joggingskor.

© Monika M Ringborg

Kategorier: B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm.