… säger jag till mig själv. Jag förde över alla ändringarna till originalmanuset och upptäckte en hel del som jag behövde skriva om. Och började läsa om det igen. Nu känns det som om jag börjar om igen, och igen, och igen. Tröttsamt, men tur ändå. För jag blir fullständigt häpen över hur dåligt det är på sina ställen. Men, för att vara rättvis mot mig själv – vissa ställen är superbra (iaf än så länge). 🙂

Varför är det så mycket svårare att skriva skönlitterärt än mer eller mindre svåra akademiska texter. I dessa flyter språket som en dans. Men icke nu. Är det så att det är mer som står på spel här. Att jag dissekerar varenda mening och undrar om ordet är det rätta. Eller har jag lyssnat för mycket på andra? Men, så fel är det inte att göra det.

Mina erfarenheter som lärare och forskare, bidrar till att jag inte är speciellt känslig för kritik. Kopplar den inte till mig som person, utan till produkten. Det svåra när det gäller förlagsbranschen är att det är svårt att veta hur samtalen internt förs, hur man tänker om olika manus. När jag arbetade som universitetslektor var jag informerad. Kunde parera när det behövdes, och säga ifrån om någon gick för långt.

Fast ibland tänker jag – Om jag nu mot förmodan blir utgiven – Hur kommer jag klara av läsarnas kritik. Så det kanske är lika bra att inte bli utgiven eller ens lämna in det. Det är med skräckblandad förtjusning att lämna in ett manus. Det kan inte vara värre än att gå över den där bron. Ingen skulle få ut mig på den. 🙂

Nej, det är bara att gilla läget och sätta sig framför datorn och gå igenom manuset en gång till.

Kategorier:Från manus till bok