Sjätte september – på väg

Allt var packat i bagageutrymmet och jag körde in till institutionen för det sista seminariet före min semester. När jag kom dit började det bubbla inom mig. Förväntansfull. Seminarium, var inte riktigt mig själv. Startade en ppt-presentation som jag hade förra gången. Det blev plan B som jag satte i verket. Timmarna gick fort. Några klunkar kaffe och ner i bilen och mot Tumba. Men innan dess, en sväng för att hämta Bouppteckningen som kommit och till ICA för att köpa det jag inte hunnit med. Telefonsamtal. Iväg och åt middag.

Förväntansfull… In i bilen, vi skulle till Clarion hotell – en lugn färd och kväll på ett hotell på Arlanda.

Poff! När förväntan blir något annat. Köerna startade vid Trafikplats Västberga. Inget ovanligt tänkte och sa jag. Men det var värre än någonsin. Det blir nog lugnare vid Norra länken. Solen brände genom bilrutan – vi stod stilla långa stunder. Men jag gav inte upp. Vid norra länken skulle det lätta.

Men icke – de fortsatte och fortsatte … tiden gick!. Inte för att vi hade bråttom, men sitta fast i en bilkö vill man ju inte första resdagen. Till slut, långt om länge fick vi meddelande om att det varit en bilolycka i Bredden. På vägen dit stod flera bilar lite här och där. Senare fick vi veta att det varit sex bilar inblandade.

Till slut lättade köerna och vi körde in till Shell Stora Väsby. Toaletten, sträcka på benen och dricka en kopp kaffe. NU var vi snart framme. Iväg igen och lyckade leta oss fram till P51. Parkerade bilen. Hittade ingen väg till Clarion hotell, ingen utgång alls. Åkte ner med hissen och gick runt hela hotellet innan vi kom in på en konferens. Där kom en av gästerna och hjälpte oss, så vi hittade rätt.

Det tog drygt tre timmar för oss att komma till Arlanda. Men, då var vi allafall där och tog det lugnt under kvällen.

Sjunde september

Vaknade en kvart före mobillarmet – kvart i fyra på morgonen och nu var det flygdag. Gjorde mig i ordning och gick ner för att röka en cigarett. G ringde och jag åkte upp igen. Vi möttes lite senare och åt frukost i lugn och ro. En klar fördel med att bo på ett Arlanda hotell med gångavstånd till incheckningen. Vi var snart där och det var automatisk incheckning. Vid säkerhetskontrollen var det ackord … det gick fort. Vi var igenom.

Lite flygrädd som jag är, oroade jag mig inte alltför mycket. Vädret var vackert. Inga moln i sikte. Allt skulle gå bra. Snart fick vi gå ombord. Och vi startade precis i tid. Jag satt dock stel som en pinne med en puls långt över det normala tills säkerhetsbälteslampan släcktes. Mycket lugn och fin flygning ner till Chania flygplats. Vi visste redan att det skulle vara lite molnigt. Inget att oroa sig för.

Vi gick och väntade på våra väskor. Kom sist som vanligt. MEN, medan G väntade på sitt bagage gick jag på toa. Och när jag kom ut, kom en av säkerhetskvinnorna fram och sa att vi skulle komma med och visa pass mm. Vi fick gå till ett kontor och hon domderade. Jag undrade vad vi nu hade blivit misstänkta för. Till slut kom det fram att hon trodde vi hade blivit av med en väska.

Till slut fick jag röka …

Vi kom fram till bussen och hamnade på olika platser. Och färden gick mot Chania igenom ett fantastiskt vackert landskap. Vi körde bl.a. nerför en lång slingerväg och senare utmed stranden. Transfer från flygplatsen tog cirka 35 minuter. Vi var dom enda som gick av vid Iolida Star. Vad skulle vi dra för slutsatser, tänkte vi. Nåväl. Vi gick in i receptionen och fick inte våra lägenheter side-by-side. Då kom killen bakom disken på att, om vi nu bodde ihop några dagar, skulle vi få frukosten gratis hela veckan. Vi insisterade på att inte … Han insisterade på att vi skulle .. Vi vann striden :-). Fick våra nycklar och rullade ut med våra väskor, över gatan och in i poolområdet. G hamnade på fjärde våningen och jag på sjätte, men ovanför.  Vi fick det bästa av båda utsikterna.

Utsikten från fjärde våningen                                        Utsikt från sjätte våningen

När vi kommit lite i ordning, gick vi och handlade. Strosade ner till stranden. Och satt och pratade balkongen till klockan tio då vi skiljdes åt.

Lägenheterna var fantastiskt fina, kaffebryggare och matporslin mm. såg ut att ha varit oanvända. Rent och snyggt och lite lyxig prägel över det hela. Utsikten fantastiskt. Det enda som störde i början var det sedvanliga ofärdiga grekiska husen som finns varhelst man kommer.

Sängen var mjuk och skön med stora kuddar – är jag inte van vid precis, utom på det verkligt lyxiga hotellet vid Atens flygplats som kostar nästan 300 Euro. Men där är det verkligen lyx. I den här lägenheten fanns även morgonrock och tofflor :-). Sov gott hela natten … Innan jag somnade tittade jag ut och kunde inte riktigt greppa att jag faktiskt var på Kreta. Vilken härlig känsla! Såg fram emot morgondagen.

Åttonde september – Första dagen

Jag var på Kreta. Hur otroligt var inte det, efter att varit på väg flera gånger. Vaknade klockan sju och åt frukost i min ensamhet på balkongen och såg ut över alla husen och havet, medan solen precis kommit så pass högt på himlen att det inte längre var soluppgång. Klockan nio skulle jag träffa G. Tiden fanns till en kaffetår.

Helt plötsligt bultar det på dörren. G stod utanför och undrade vart jag tagit vägen. Klockan var ju bara kvart över åtta. Trodde jag. Men hade glömt att ställa om klockan till grekisk sommartid, så den var kvart över nio. Vi drack kaffe och bestämde oss för att prio 1 var att inviga stranden.

Vi knallade ner och gick från plats till plats, men hittade sen några solstolar på den del som tillhörde en servering. Dit återvände vi resten av veckan. Jag i skuggan och G i solen. Precis som det skulle vara ;-). Jag tillhör den kategorin som gärna vill ligga och slappa på stranden vid havet, men aldrig lyckats under det senaste decenniet att klara av det, utan att bli rastlös efter en kvart och helst vill gå därifrån. Men den här stranden var annorlunda än de stora mer offentliga stränderna, där det knappt inte finns någon skugga att gå till. Här var det hemtrevligt och fullt av helt vanliga människor, som i sin avkläddhet visade sina skavanker likaväl som det perfekta (om det nu finns).

Efter två timmar började det dock att spritta i benen och jag lämnade G till sin stund i solen. Gick upp till hotellet och åt lunch.

Inget märkvärdigt men tillräckligt för att bli mätt. Satt och kände in atmosfären. Den stund som jag inte hade på morgonen, tog jag igen nu. Gick sen ner för att handla lite, strosade omkring en stund. Under tiden städades rummet och jag möttes av den första arten i djurparken.

På kvällen gick vi en runda innan vi bestämde oss för att inviga hotellets restaurang som ligger precis vid stranden. Och avslutade kvällen med att sitta på min balkong och förundras över att vi var där och att det kändes som om vi hade varit längre än drygt ett dygn. För det var ju bara söndag och vi kom kl 2 på lördagen.

Jag var på Kreta … Låg i sängen, vänd mot balkongen, ljuset där och hörde ljudet på avstånd från stranden och vågornas stilla brus.

Kunde det bli bättre.

Nionde september – Blåst, galande och satans mygg

Och nu kommer vi till tuppen … hustuppen, som jag kallar den. Hade hört den då och då under söndagen, men när jag vaknade på morgonen hörde jag en galen tupp och ett ljud som påminde om hård blåst. Det var fortfarande mörkt. Lampan på balkongen var släckt och träden svajade en hel del. När det ljusnade under tiden jag satt på balkongen och åt del 1 av frukosten (den andra skulle jag äta nere hos G klockan 9), såg jag neråt havet och vågorna som hade vita gäss. Och tuppen gol högt och ljudligt hela dagen.

Det var svårt att veta var den där tuppen befann sig, men jag lyckades under veckan hitta platsen – bakom muren till poolområde och mellan den och parkeringsplatsen som var en grusplan.

Klockan nio gick jag ner för två långa trappor till fjärde våningen med min bricka. G berättade att det var röd flagg. Men vi hade bestämt oss för att gå ner. När frukosten var klar, gick vi ner. Poolområdet i Iolida Beach var fullt av gäster. Och nere vid stranden var det mer folktomt. Och, det blåste jävulusiskt. Men det kändes skönt på något märkligt sätt. Jag tog massor av foton (en del riktigt bra). Men ställde mig även och kände ur vinden gick rakt igenom mig. Fick samma känsla av katharsis som på Rodos 2007.

När det blåste låg jag lite mer i solen. Men tänkte inte på det luriga i att göra det, så efter två och en halv timme började jag upptäcka en rodnad, som senare blev rött. Då var det roliga slut. Det var efter det, som jag på allvar började få känning av de f-b grekiska myggen, som tydligen haft fest utan min vetskap (vilket de fortsatte med under veckan).

Vi gick upp och åt lunch och gick ner till stranden igen. Men efter bara en halvtimme hade jag fått nog av både blåsten och den tilltagande klådan. Jag gick hem, men inte ens denna plåga fick mig att uppleva vistelsen sämre, men oroad var jag. Är ju lite allergisk mot de små liven, så jag är van. Men hur skulle det utveckla sig.

På kvällen gick vi en runda, som vanligt, hittade lite fler affärer och gick lite längre. Sen gick vi till restaurangen och åt, för att avsluta kvällen med ett snack på min balkong. Det var lite svalare. Riktigt skön värme!

När jag krupit ner i sängen började eländets elände. Klådan tilltog och jag vaknade flera gånger under natten. Svullnaden och smärtan tilltog. Något var tvungen att göras, när det blev en ny dag. Just då kunde jag inte tänka på något annat än att ett besök på ett apotek var av nöden.

Satans mygg!

Tionde september

Den här morgonen var jag inte glad. Jag inspekterade spåren efter myggen. Och svullnaden och rödheten som började sprida sig. När jag kom ner till G sa jag att besök på ett Apotek var ett måste. Jag hade frågat i affären då jag köpte färskt bröd att det skulle ligga 500 meter åt vänster. Efter frukosten knallade vi iväg. Klockan var tio och idag hade värmen kommit tillbaka, blåsten tilltagit. Det var ganska varmt för att uttrycka det milt.

Vi gick och gick och inget apotek i sikte … Till slut gick jag in och frågade och fick då veta att det låg 400 meter längre bort. Men, vi hade ju redan gått längre än så. I vilket fall var känslan den. Vi gick vidare och till slut såg vi den gröna skylten.

Efter många om och men, köpte jag slutligen ett medel som fanns i en rund tub som heter SOLADON, som man smetar på efter bett – antiseptiskt. Om inte den skulle hjälpa skulle jag komma tillbaka och köpa något med cortison i.

Det gick fortare att gå tillbaka. Jag gick upp och började använda salvan på en gång. Det luktade gott och det kändes som en lindring.

Vi gick ner till stranden och låg där ganska länge. Jag planerade min födelsedag som var dagen därpå. Vi skulle börja med frukost och senare på kvällen skulle jag bjuda på grekisk sallad. Visst kliade sticken och visst hittade jag nya små spår. Men det kändes helt klart hoppfullt. Hade nu bestämt mig för att ligga resten av veckan i skuggan. Planerna på att åka till Kissamos för att fira min födelsedag genom att äta på en fiskrestaurang skrinlades. Det är sju mil dit och lika långt tillbaka, på en buss med många stopp. Kände inte för att göra den trippen, med tanke på mina bett. Och sitta mest på en buss hela födelsedan har man ju inte lust med. Taxi var ett alternativ, men som G sa – man vet ju inte vem som kör. Erfarenhet av grekiska taxichaufförer har vi ju båda två och det är inte odelat positiva.

Glömde berätta om att på måndagen fick vi veta att man betalar 3 euro för stolarna var om man inte beställer från serveringen. Hon som vi talade med visade sig vara svenska och serveringen var hennes systers. Vi beställde var sin kaffe. G beställde Freddo with ice-cream och jag en vanlig nescafé. Men den var inte tillräckligt varm, så jag fick en ny.

Efter timmarna på stranden gick vi och handlade mat till onsdagen.

Jag kommer inte ihåg så mycket av resterande tid av dagen. Vi gjorde nog i stort detsamma varje dag efter tiden på stranden. Tog det lugnt var och en för sig i några timmar, åt middag, gick en runda och avslutade kvällen med ett snack på min balkong. Och sen gick var och en till sig för att sova till nästa dag.

Men, på kvällen upptäckte jag att medlet hade verkat. Inte så mycket, men ändå … Men klådan tilltog när jag kom till ro. Jag vaknade och fick stryka på mer. Fick tänka bort klådan, och framför allt motstå frestelsen att klia sönder huden. Det lyckades och jag sov, dock än oroligt.

Såg fram emot födelsedan!

PS!

Jag skall inte tjata mer om min ”plåga”, men visa hur medlet verkade efter drygt två dygn genom en bild. Rodnade utöver själva stickområdet har försvunnit. Men kliade gjorde det. Nog om det!

Elfte september – min födelsedag

Tre gånger har jag firat min födelsedag utomlands. När jag åkte till London år 1982, i Athen år 2004 och så nu år 2013. Vaknade med en känsla av förväntan, stress och overklighet. Den största av känslan var att denna gång skulle jag inte få något besked hemifrån eller att något annat skulle ske. Det kändes helt enkelt riktigt bra. Jag hade lovat G en frukost, så jag tog itu med den innan hon kom upp. Hon kom med ett fyrkantigt paket som hon köpt hemma i Sverige. Jag hade redan fått armband som hon köpt på planet. De har jag på mig varje dag nu, därför att de är så vackra. Vi åt frukost och så öppnade jag paketet, vecklade upp pappret och skrattade högt då jag läste Äntligen Tant! Så passande då jag nått den hedervärda åldern av 60 år.

Sen gick vi ner till stranden. Och det var riktigt, riktigt hett den dagen. Tur att jag avbokat resan till Kissemos. Tog reda på senare att det var 33 grader. Vi beställde in var sin kaffe och njöt av att bara ligga och slappa. På grund av värmen, blev middagsplanerna skrinnlagda, då grekisk sallad inte var tillräckligt mättande. Svårt att äta varm mat i värmen.

Jag stannade till framåt två-tiden, då jag vandrade upp till hotellet. Efter några timmar lagade jag iordning mat och åt den ute på balkongen.

Senare på kvällen gick vi den sedvanliga rundan, gick ner till restaurangen. G åt buffé. Jag blev lite sur över att det denna kväll fanns tre rätter jag hade kunnat äta. Kvällen före ingenting. Men, jag var alldeles för mätt för att äta något, så jag satt och drack ur en Mythos. Senare på balkongen drack vi upp ett gott grekiskt vitt vin.

Tidigt i säng även denna kväll! TVn fungerade inte, så jag släckte och försökte sova. Bara tre dygn kvar på Kreta. Det kändes inte så roligt. Vart hade tiden tagit vägen? I morgon stranden igen – nu kanske jag ändå skulle kunna sola mig. Nej, jag skall inte tjata om myggen. Men, nya spår upptäcktes.

Tolfte september – låg, trött och kattkonferens

Vaknade på morgonen och kände mig låg och trött. Gick ut på balkongen och möttes av en fuktig värme. Och hur jag än försökte försvann inte känslan. Inte ens efter tidig frukost, en cigarett och kaffe. Det var inte tal om att gå ner till stranden den här dagen, vilket jag sa till G då jag gick ner med en torr croissant i ett papper och en kopp tea. Gå ner till affären för att köpa färskt bröd fanns inte på kartan.

Men efter någon stund på balkongen bestämde jag mig för att gå ner till affären och handla. Där träffade jag en kassörska som varit surmulen hela veckan och som den dagen var på strålande humör. Vi började prata med varandra om ditt och datt. Hon frågade varifrån vi kom och när vi skulle åka hem. Vi förde samtalet på grekiska/engelska i en härlig blandning. Men vi förstod varandra iaf. Det framkom att hennes dotter var professor i arkeologi och när hon fick veta att jag doktorerat på Platon, blev hon glad. Efter en stund kom kunder, så jag gick vidare.

Men, ville inte gå upp, så jag gick för första gången in i den svala receptionen och satt mig framför datorn. Klockan var halv tolv och det var redan då 33 grader. Det fanns två datorer, en var trasig och den andra stod på ett bord som gungade för varje bokstav man tryckte ner och mellanslagstangenten fungerade dåligt. Jag fick slå på den för att det skulle hända något. Sitta på Internet var tydligen inte gästernas första prioritet. Inte min heller, för jag hade inte haft en tanke på att gå in på nätet. Vilken framgång!

Dagen förflöt. Jag hade inte en tanke på att göra något alls. Men jag ringde ner till G för att fråga när hon skulle äta lunch. Tänkte göra henne sällskap (trots värmen). Men hon svarade inte. En dryg halvtimme ringde hon och satt och åt lunch. Jag var klar med min. Men, jag gick ner en stund i vilket fall. Stannade inte kvar så länge utan gick hem igen och läste. Och precis då jag nästan somnade, kom G. Vi hade bestämt att äta middag tillsammans på balkongen.

Medan jag lagade maten, höll jag även koll på det som hände utanför … det var kattkonferens på G.

Den första vi såg var den här lilla katten (klicka på bilderna för stort format) Men längre bort fanns två katter till som väntade, men på vad…

Det kröp fram några fler katter ur buskarna, så nu var de fem …

De rörde sig lite försiktigt. Några försvann och andra tillkom …

Här är något på gång. Ni som har katter, förstår att den randiga katten bara låtsas att inte veta var de andra finns någonstans.

Men så gick allt fort. Den gjorde ett anfall så katten bredvid den svarta, blev så rädd att den skrek, flög över buskarna och sprang skrikande och morrande iväg. Den svarta katten blev mycket försiktig … Vi slängde ner lite kex för att få den att kunna smyga bort. Det lyckades …  Vi åt vår middag i lugn och ro, medan solen gick ner över nejden.

Trettonde september – Andra andningen

Vaknade och kände mig mycket bra. Och kände för första gången riktig lust att gå ner till stranden så fort som möjligt. Hade helt enkelt kommit in i andra andningen och det var sista dagen. Surt! Men jag bestämde mig för att göra det bästa av dagen och inte tänka så mycket på hemresan. Varför åka utomlands om man tänker på hemresan i förväg s.a.s.? Men ibland dök tankarna ändå upp, vilket var lite irriterande.

Vi beställde in kaffe – jag tog en cappucino, vilken var både varm och god. Åt en croissant till den. Låg och njöt i skuggan som jag gjort hela veckan. Men just den här dagen, riktigt ordentligt. Efter fyra timmar gick vi från stranden samtidigt och åt lunch nere hos G. Yoghurt och smörgås med makrill. Det låter inte som om det går ihop. Men om man äter smörgåsen först och sköljer ner den med öl, så kan man äta yoghurten efteråt.

Sen var dags att vila och börja packa… och lägga vykort på lådan.

Vi tillbringade kvällen på balkongen ända till kl. 23.

Tog några fina foton. De första molnen på hela veckan tonade upp sig… Vilken vecka! Men nu var det bara hemresan kvar, Men innan dess tömning av kylskåp och annat som skulle kastas respektive lämnas kvar.

Fjortonde september – hemresan

Tidigt uppe efter en god natts sömn. Drömde lite märkligt, men kanske drömmarna var helt i fas till var jag hade befunnit mig. Men när jag blev klar med allt och ringde ner till G, och vi bestämde att träffas nere vid poolen och vänta på transferbussen ute, kände jag en viss känsla i magen som inte var behaglig – flygningen!

Vi gick och lämnade in bagaget och sen till poolområdet vid Iolida Beach. Där var den lilla huskatten i full gång. En liten kattunge som upptäcker världen. Den större huskatten fanns med hon också.

Transferbussen kom och vi åkte mot flygplatsen. Den där vägen nerför berget på ditvägen, skulle vi uppför och jag tyckte vi åkte alldeles för nära kanten – kände en tilltagande rädsla, men tänkte – nu blir starten mindre oroande. När vi kom till flygplatsen fick vi stå utanför terminalen och vänta i 45 minuter. Sen blev det full fart. De stressade nästan sönder oss. Både vid incheckning och säkerhetskontroll. Vi gick vidare till taxfree, som inte var så mycket att hurra över. Det fanns få sittplatser vid gate 8 och vi fick vänta länge på att få komma på bussen som förde oss till flygplanet, som stod och väntade. Jag kände mig rastlös och ville iväg.

När jag gick uppför trappan till flygplanet och blåsten var som en fön i högsta hastigheten, kände jag den där obehagliga känslan tillta. Men när vi väl satt oss på våra platser och jag åt en banan försvann det.

Så backade vi ur gaten och snart stannade planet inför starten. Motorerna rusade och vi var på väg, upp i luften. När vi började andades ut – jag och bänkkompisen, sjönk vi först för att kastas åt vänster och åt höger kraftigt för att sen sjunka lika kraftigt. G utbrast – Men, Vad händer?!! Bänkkompisen tog tag i min och hennes mans hand och skrek. Även andra skrek.

Och så var allt över – det blev lugnt och säkerhetslampan släcktes. Min puls var säkerligen uppe i 200 … Vad var det som hände egentligen? Stewarden skrattade lugnande. Men vi hade lite svårt att släppa det, så jag gick och frågade. Kraftig turbulens i ett moln där vindar kan komma från olika håll. Inte farligt, men obehagligt. Ingen jag talat med om det här har varit med om det tidigare. Vi fick sen veta av piloten att när vi var på väg upp, var ett plan på väg ner för landning – vi var tvungen att sjunka och hamnade i ett cirrusmoln.

Varje gång vi kände den normala turbulensen fanns det tidigare i bakhuvudet. Men till slut lugnade nog alla ner sig. Landningen var fin … vi kände inte ens när planet tog mark. Vi var nere på jorden igen! En del av oss rusade till rökbåset … jag hade nästan hallucinationer efter drygt sex timmar utan cigarett. Men hade under resan inte varit röksugen en enda gång. Man vänjer sig.

G och jag hämtade bagaget och letade oss fram till P51. Jag hade handlat yoghurt som jag drack ur en mugg i bilen och rökte en cigarett. Sen körde vi ut på motorvägen, på väg hem. Köer vid Norra länken-bygget – en lördag. Varför inte! Men de lättade och snart var vi hemma hos G. Vi packade ur bilen och jag körde hem. Tog bara upp det viktigaste, kom in i lägenheten och det kändes overkligt. På mindre än fyra timmar, byts en värld ut mot en annan.

Om jag visste var jag vaknade varje dag på Kreta, blir jag lika förvånad varje dag hemma att jag är det. För i sömnen och i drömmarna är jag fortfarande kvar. Andra andningen, ni vet! Och det blev helt plötsligt höst, regnigt och kallt.

Jag fryser fortfarande!

Summering och lite fler bilder kanske kommer senare!