Byn Thermá låg på en jordbruksslätt i området Makedonia och Lina
rotade sig aldrig. Det var långt till havet och till skogsområdena.
Öarna av skog, mellan de olika jordbruken, då hon flyttade dit var
borta sen länge. Träden hade avverkats till husvirke. Kvar fanns
berghällar, buskar och ogräs. De skogbeklädda bergsmassiven tog
det lång tid att bege sig till. Terrängen var otillgänglig, även för dem
som levde på att avverka träden och sälja timret. Det fanns vilda
djur som vargar, hel del ormar och stora spindlar. Hon hörde
vargarna yla om nätterna under vissa perioder, beroende av deras
vandring i reviren.
Hennes dagliga kamp var emellertid kackerlackorna som ofta tog
sig in i huset, samt en armé av myror som livnärde sig på matreser
och en och annan död kackerlacka. De kröp in överallt.
Meningslösheten hade i många år dominerat henne. Nu insåg
hon att tillvaron hade varit och skulle för alltid vara alltigenom out
härdlig. Fanns det någon tvekan om vilket val hon skulle välja. Allt
hade mer med maken och samhällsgemenskapen att göra än att
tampas med insekterna.
Han förvandlades efter fem års äktenskap från att vara
levnadsglad, till att bli likgiltig för allt annat än att vårda sina
intressen. Han lämnade inte Thermá om han inte var tvungen att
göra det för att uträtta ärenden. Hon gav sig ut på äventyr om och
när möjligheten uppstod, men fann sig i sitt öde att stanna hemma.
Barnen var små och behövde hennes omsorg. Nu var de vuxna,
gifta och bodde på andra orter. För dem skulle det inte göra någon
skillnad vart hon än tog vägen. Så sällan sågs de.
Hon var osynlig. De gånger maken kom till hennes rum blev allt
glesare. Även då under de intima stunderna var han frånvarande
och förutsägbar. Han sörjde för henne men inte mer än så. I
gengäld skötte hon om allt i hemmet, lagade maten, skötte om
grönsakslandet och såg till att hans kläder var hela och rena.
När hon läste brevet från Lyssa såg hon chansen att lämna
Thermá och börja leva som innan giftermålet; äventyrligt. Hon
kunde inte välja bort detta och fortsätta leva som vanligt.
Hon skulle emellertid inte få lov att lämna honom. Det visste hon
på förhand. Om inte han, skulle hans släkt som bodde i staden
förbjuda henne. Inte för att de var rädda för att förlora henne, utan
för att deras anseende skulle bli än mer naggat i kanten än vad det
redan var. Maken hade blivit ovän med de styrande i byn. En skils
mässa skulle bidra till att de blev fullständigt uteslutna från all
gemenskap. Men om hon lämnade utan ett ord, skulle det kunna
förklaras bort om hon bara försvann. Det räddade deras rykte till
viss del.
Det var hennes plan.
Efter par dagar var hon klar med allt praktiskt. En av invånarna
som bodde i utkanten köpte hon en häst av. Ett ljusbrunt sto som
inte var alltför dyr och som fick stå kvar på gården till dagen därpå.
Hon köpte herrkläder med förevändningen att det var till maken.
Han var längre och fylligare än hon, men de skulle inte bli upp
seendeväckande för stora. Det sista hon gjorde var att gå till mark
naden och inhandla det hon behövde under resan som hon gömde
under en buske i ett dike.
Natten före dagen för rymningen sov hon oroligt. När maken gick
till arbetet i stadshuset, gick hon den minst folktäta vägen genom
staden till stallet. Lättad över att invånarna för länge sen hade slutat
att bry sig om hennes existens. Dem hon mötte höjde inte ens på
blicken.
Hennes packning fanns kvar i diket. Hon bytte kläder bakom en
buske, satte upp på hästen och red över fälten fram till den stora
vägen från Pella, som gick utmed kusten förbi Stageira och sen
svängde av och upp genom bergen till Philippi. Det fanns en risk att
hon skulle kunna tas för att vara en man som de kunde rekrytera.
Vägen var emellertid så gott som fri från truppförflyttningar eller
hemvändande sårade soldater. Hon stannade till i Philippi för några
timmars vila. Det fanns en taverna, men hon avstod från att gå in.
Hon fortsatte och red uppför. Här var vägen inte lika bred då den
gick genom skogen. Den var stenbelagd, men vissa stenar var ner
slitna, andra upphöjda, troligen på grund av alltför tunga vagnar
eller av hästhovar.
Då solen sakta gled ner bakom bergen, red hon nerför bergmas
sivet. Skogen skymde inte längre Neapolis. Solskenet var brandgult
och molnen ovanför ön på andra sidan innanhavet var gulröda.
Havsytan låg stilla och färgerna speglades i den. Hon saktade ner
farten och lät hästen gå i maklig takt. Det tog lång tid att komma ner
till havsviken nedanför Akropolis, och dess tempel.
På marknaden i dalen mellan staden och det skogbeklädda berget
fanns några kvardröjande handlare, som hon frågade var Isadoras
hus låg. De flesta drog upp axlarna till öronen, men än och annan sa
att de inte visste. Till slut tog hon av på en intetsägande smal väg,
då hon mindes att Lyssa skrev att huset låg på en höjd på vänster
sida om huvudvägen. Det enda som hon såg var trädstammar och
endast himlen när hon tittade upp genom pinjeträdens magnifika
grenar. Var fanns huset.
Till slut framträdde en husgavel mellan några stammar. Hon
fortsatte uppåt, tills hela huset var synligt. En åsna och en häst
betade på ängen. Det fanns inget annat hus i närheten.
Hon stannade utanför grinden.
Fyra personer kom ut till henne.
”Jag är Lina”, sa hon.
De tittade på henne med stora ögon. Hon skrattade till och drog
upp tunikan från midjan så hennes barm blev synlig. Männen titta
de bort.
”Det borde jag ha förstått att du skulle göra en sådan här entré”,
sa Lyssa och skrattade högt. ”Men varför kommer du klädd som en
man.”
”Det berättar jag sen”, sa Lina.
”Välkommen”, hälsade jag.
”Tack Isadora”, svarade hon hoppade ner från hästryggen.

Kategorier: B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm., Romanutkast