1
Eirene lämnade den tillfälliga bädden i ett främmande hus i centrala
Aten, när solen sakta steg upp bakom bergskammen. Luften var klar
och lite kylig i skuggan. I vanliga fall brukar det ofta vara mycket
varmt ända in i september, men en lokal köldknäpp sänkte tempe
raturen långt under det normala. Gatorna var ödsliga vilket hon
tyckte om, då hon inte behövde möta fördömande blickar och det
ökade avståndet andra höll. Ibland kunde en del skrika otidigheter.
Hon kunde aldrig förstå hur det kunde synas hur hon försörjde sig.
Den här morgonen hade hon fått mer än hon begärde och såg
framför sig en vecka då hon kunde stanna hemma i några dagar i
sitt lilla hem som var trivsamt möblerad. Hon hyrde av en äldre dam
som inte ställde några frågor.
När hon kom in och stängde dörren bakom sig blev hon sig själv.
Hon krängde av sig arbetskläderna som hon släppte ner i en hög på
golvet. Eirene, född och uppvuxen på Skiathos i en öppen och vänlig
atmosfär.
Hon tog upp pengarna ur väskan, öppnade locket på ett skrin
som hon gömt bakom en bräda vid sänggaveln. Varje morgon
räknade hon pengarna. Hon litade inte helt på värdinnan.
I flera år hade hon sparat det mesta av förtjänsten hon fick. Snart
skulle hon bli fri att resa från Aten till en plats som hon besökte en
gång men kände direkt att där ville hon stanna. Bli sig själv utan att
vara beroende av män som inte såg henne som en människa utan
som någon som tillfredsställde deras behov. Det var lite osäkert och
farligt att inte tillhöra en inrättning där det fanns ett skydd, men
hon ville vara fri och få behålla allt hon tjänade ihop. Visst råkade
hon illa ut, men de flesta var snälla, fast de inte alltid var så noga
med hur de behandlade henne.
Varför hon hamnade i Aten, när hon kunde ha fått ett bra liv på
Skiathos, var en fråga hon ofta ställde sig. Och kom till det enda
ärliga svar hon kunde ge, hon tyckte männen på ön var trista, fattiga
och inte skulle kunna ge henne det liv hon ville ha. Ett rikt liv på
äventyr, upplevelser och framför allt en plats inom aristokratin.
Därför blev hon ett lätt byte för den man som sökte efter någon
som han kunde utnyttja och styra över. Hans sätt var servilt. Var
alltid välklädd och doftade gott. Han bjöd henne på allt, gav henne
fina presenter och fina kläder. Han friade till henne och hon svarade
ja. Det bestämdes att de skulle ingå äktenskap i Aten och hon tog
farväl av familjen och ön.
Följde med honom utan några betänkligheter. Inte ens att de
skulle ingå äktenskap utan hennes familj fick henne att dra sig ur.
Hon bländades av den illusion av rikedom och högt anseende, som
han på alla sätt förmedlade.
I det ögonblick då hon klev in i den fina vagnen beseglades hen
nes öde. Hon märkte först när de kom in genom Atens stadsportar
att han inte var sig lik. Han var stel och bestämd. Munnen samman
biten och hans läppar gick inåt. Då som först kände hon i mag
trakten det hon senare förstod var fruktan, och som fick henne att
tappa andan samtidigt som hon ville skrika rakt ut att hon inte ville
vara med längre. Men hon förstod inte varför och kunde inte ana sig
till det som låg framför henne.
När vagnen stannade till och dörren öppnades, satt mannen kvar,
stirrande stelt framför sig. Hon vägrade gå ur vagnen. Några män
drog ut henne på en mörk och smutsig bakgård. Hon fördes in i ett
hus och blev inkastad i ett rum fullt av kvinnor som satt på golvet.
Hon kröp ihop i ett hörn och började gråta.
”Sluta gråta”, väste en röst bredvid henne. ”Det blir inte bättre av
det. De blir mer upphetsade av det.”
”Vilka då”, frågade hon.
Kvinnan med den väsande rösten skrattade,
”Du vet visst ingenting,”
Eirene skakade på huvudet.
”Innan solen går ner får du veta”.
Dörren rycktes upp och alla stelnade till.
En hand tog tag i hennes överarm och slet upp henne.
”Din tur nu”. Rösten var hård.
”Lycka till”, väste kvinnan.
Hon fördes in i en korridor fram till en dörr längst bort. Det fanns
ingen chans att fly därifrån. En dörr öppnades. Rummet var möble
rat likadant som på den typ av inrättning hon lämnat. På sängen satt
den man som hon sagt ja till några dagar tidigare. Hon drog ett
djupt andetag av lättnad.
”Jag..”
”…res dig upp och kom hit. Jag bad om att få dig för att ge dig en
mjukstart.”
Hon vågade inget annat.
Ställde sig framför honom med en klump i halsen.
”Du var den enklaste jag har rekryterat”, sa han och log. ”Så god
och oskyldig.”
Han började låta sinnlig. Rösten blev mjukare. Hon skakade
inombords när han långsamt klädde av henne. Hon stod naken
framför honom. Hon slappnade av en aning. Han reste sig upp, tog
kraftigt tag i henne och slängde henne på mage över sängkanten.
Hon tappade andan när hans hand sökte under beklädnaden och
blottlade hennes kön. Det sista hon mindes innan det svartnade för
ögonen var den starka smärtan då han hårt trängde in i henne och
fullbordade det han hela tiden hade arbetat mot, från den första
gången deras blickar möttes tills ….
När hon slog upp ögonen var det ljust i rummet. Han var borta.
Hon försökte resa sig upp, men det värkte som eld. När hon såg
blodet rinna utmed innersidan av låren skrek hon tills hon tappade
rösten. Långsamt kom mörkret över henne.
Nästa gång hon vaknade låg hon på rygg och hörde en röst som
sa lågt.
”Du kommer klara dig och allt kommer bli bättre. Det här var det
värsta. Av någon som du litade på. Kanske älskade.”
Rösten tillhörde en ung kvinna som sen skulle bli hennes vän.
Hon hade rätt. För varje man som hon skulle stå i tjänst för, ökade
hårdheten och hatet. När året tog slut och nästa började, hade hon
planen klar. Hon skulle därifrån och hon lyckades.
Nu var hon sin egen. Valde själv. Satt ofta på olika tavernor och
studerade den man hon tyckte såg ordentlig och fredlig ut. Hur han
rörde sig, behandlade andra var det som avgjorde innan hon gick
fram och frågade om han ville ha sällskap. Ibland tackade de nej,
men de flesta tackade ja.
Efter några år bleknade minnena från tiden då hon flera gånger
varje dag togs med våld. Nu träffade hon ibland någon som hon ville
ge sig till. Under vissa tider träffade hon endast en eller två män,
som betalade bra. Hon gjorde om allt till en affärsverksamhet. Hon
började se sig själv som att hon utnyttjade männen och inte tvärt
om. Hon hade skapat sig ett liv hon kunde leva med.
Eirene var inte längre rädd av sig, som hon var när hon växte upp
på Skiathos. Då var hon rädd för allt. Därför var det märkligt att när
hon verkligen hade anledning att lyssna på rädslan trängde den inte
igenom betagenheten av mannen och den vision om framtiden som
hon såg framför sig.

När hon den här morgonen hade dolt sin penninggömma bakom
sänggaveln upptäckte hon brevet på golvet framför dörren.
Från Lyssa
I Neapolis.
Den stad hon planerade att resa till för att skapa sig ett nytt liv.
”Tack”, sa hon och bugade sig mot den lilla Athenastatyn som
stod på bordet bredvid sängen. ”Tack min gudinna.”
Hon brydde sig inte om att sova. Packade ner ett ombyte i en
korg, tog den första bästa och snabbaste transporten till Khalkis
hamn. Bytte om på tavernan i hamnen till en mer sedesam klädsel
och hann precis med fartyget. Hon hade samvetskval över att hon
inte gett besked till hyresvärdinnan innan hon begav sig därifrån,
men hon glömde bort det i brådskan. Men värdinnan skulle hitta en
ny hyresgäst, som hon kunde ta bättre betalt av med tanken på att
Eirene lämnade den renare och mer trivsam än när hon flyttade in
fem år tidigare.
Havet var fantastiskt. Det fanns inte så många öar och det var
lugnare än på andra platser. Att färdas från Aten till Egypten hade
hon inte någon erfarenhet av, men hörde av många att stormarna
kunde få vem som helst att lova gudarna att leva ett mer sedesamt
liv om de överlevde. De flesta glömde bort löftena när de steg i land
eller när stormen bedarrade. Vissa av dem valde landvägen efter en
kort överresa från Gaza. Det tog månader, men de tog inte risken att
riskera allt.
När hon besökte Neapolis den första och enda gången, gick resan
upp till Makedonia via Thermá tillsammans med föräldrarna. De
reste hem samma väg, då modern avskydde havet. Från havet såg
staden, den omgivande naturen och bergen annorlunda ut än de
gjorde från vägen ner till havsviken. När hon landstigit och kommit
upp för den smala trappen och kom upp till Akropolis såg hon land
och hav åt vilket håll hon än valde att titta åt. Staden låg så
strategiskt skyddad av bergen runt omkring att det måste ha varit
en tanke bakom valet av udden. Nu såg hon hur vackert allt var.
På marknaden frågade hon sig fram och fick en detaljerad be
skrivning hur hon skulle hitta fram. Halvvägs upp för berget mötte
hon sin barndomsvän, som var på väg ner till sitt hus och mark
naden. Hon vände om och gjorde Eirene sällskap upp till huset. ”Jag
kan gå ner senare.”

Kategorier: B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm., Romanutkast