Hermeneutikens universalitetsanspråk
På vilket sätt håller Gadamers teori om hermeneutikens universalitet
avseende frågan om sanning?
2013
Inledning
En av den vanligaste kritiken som hermeneutiker och forskare inom denna filosofi kan få är att det inte är möjligt att göra några generaliserande uttalanden. Undersökningar gällande några få individer eller fenomen, hur djupgående och komplicerade dessa analyser än är anses aldrig säga någonting om verkligheten. Vad som här görs är att man bortser ifrån det faktum att människan lever i en värld som befolkas av individer som för att förstå varandra har mycket gemensamt. Genom språket och de begrepp vi skapar, ger vi dessutom referenser till den värld och tid vi lever inom1, eller bebor som man också skulle kunna se det2. En annan vanlig kritik är att allt går an och att tolkningar är subjektiva och därmed inte kan generaliseras eller gälla andra. Av dessa skäl vill jag fokusera på vad det är för sanning som Gadamer talar om.
Här skall det främst handla om Gadamers hermeneutik, men för att förstå den fullt ut måste man gå bakåt och läsa Schleiermacher, samt gå framåt och läsaRicoeur för att se hur det hermeneutiska tänkandet har utvecklats under ett par hundra år och troligen kommer att fortsätta göra det. Förståelsen av hermeneutiken blir i sig självt en hermeneutisk process på så sätt att för-förståelsen blir till förståelse som blir en ny för-förståelse och som tidsligt går framåt eller djupare in i en ny förståelse osv. Det är naturligtvis också nödvändigt att gå ännu längre tillbaka, till t.ex. Kant, Hegel, och till och med till den grekiska antikens tänkare som Sokrates, Platon och Aristoteles.
Jag har emellertid i denna text avgränsat området till att gälla Gadamer, men ger vissa referenser till de övriga hermeneutiska filosoferna, samt en del kritiker, men även vidareutvecklare av hermeneutiken: Habermas och Vattimo. Själv blir jag som tolkare och min för-förståelse3 även en del i en ny text som i sig självt blir autonom från mig som författare och snarare visar spåren från den tid jag själv lever inom4, i motsats till Schleiermachers tes om att det är författaren bakom texten som texten vilar på, vilket innebär att jag som individ finns med som en existens i texten5. Min egen förståelse är att hermeneutiken främst handlar om hur individer tolkar verkligheten, vilket innefattar den existentiella känslan av att finnas till som kropp och själ, likaväl som vår plats i tiden och i kollektiv. Men beroende av på vem man lutar sig emot och söker stöd hos blir tolkningens innehåll och rimlighet.
Gadamers egen text kring hermeneutikens universalitet
Min tolkning av texterna i Gadamers verk Sanning och metod, är att det är den sista texten om hermeneutikens universalitet, som de föregående mynnar ut i en slutlig förståelse6. Här blir t.ex. spelet som subjekt och styrande aktivitet, som han redogör för, begripligt. ”[…] den aktivitetet som, som själva saken låter tänkandet ´genomgå´. Själva sakens egenaktivitet är den egentliga reflexiva rörelse, som griper den som talar.7”
Om jag använder mig av Gadamers tänkande kring spelets egentliga sätt att vara8, kan jag här se att själva saken blir detsamma som spelet, dvs. ett vara. Enligt Gadamer är detta ”Vara som kan förstås är språk”9, men inte konstens språk utan naturens, som åskådliggör tingens vara. Ett konstverk, en bild, en situation mm. som dessa framställs blir också dess Vara på samma sätt. Är då detta Vara en sanning? Möjligen kan denna fråga besvaras genom att som Gadamer tala om hur det sköna förklaras inom estetiken ”Skönt är det, vars värde uppenbart är i sig självt”10. Här är det alltså viktigt, som jag ser det, att skilja på det konkreta och det abstrakta, samt på det ändamålsenliga och på det som existerar i sig självt och som inte på något sätt blir till någon nytta11. ”Genom att kalla dem ´sköna´, skiljer vi dem från tekniken, dvs. från de ´mekaniska´ konster som framställer nyttigheter”12. Det här menar Gadamer är det grekiska tänkandet, men man kan även finna det hos Kants estetik13.
Men frågan kvarstår om på vilket sätt detta kan ses som en sanning. Är det för att framställningen är ett Vara och att det är just detta som är sanningen? Det vill säga, inte de abstrakta begrepp som är nödvändiga för oss att förstå detta Vara som vi möter och också är en del av, men som vi inte reflekterar över. Begreppen är för oss ett sätt att systematisera varat i syfte att förstå den värld som framträder. Vad som framträder är sanningen, då detta inte filtrerats genom vårt tänkande?
Vill fortsätta uppehålla mig kring Gadamers resonemang om det sköna, då han alltmer i Sanning och metod, kopplar ihop det med hermeneutiken. ”Skönheten framträder i sig själv”14. Överhuvudtaget förekommer framträdelse ofta i Gadamers texter och det ger mig en vink om att här kan svaret finnas. Och han fortsätter att utveckla skönhetens metafysik.
Att varat framställer sig självt och att all förståelse är ett skeende – denna första och sista insikt överskrider båda den substantiella metafysikens horisont liksom den förvandling, som substansbegreppet genomgått, när det har blivit till subjektivitetens och den vetenskapliga objektivitetens begrepp. Det skönas metafysik får därmed konsekvenser för vår frågeställning.15
Frågeställningen han hänvisar till i citatet som Gadamer nämner på flera ställen i den övriga texten är om hermeneutikens universalitet, som jag tolkar hans framställning. Det skönas metafysik används här för att kasta ljus över för det första att det skönas framträdelse är karaktär av tilldragelse, liksom förståelsens sätt att vara, och för det andra, att den hermeneutiska erfarenheten, i meningen ur traditionen, blir sanningens omedelbarhet.16
Ur detta resonemang kan jag tolka att det är här Gadamers sanningsanspråk gör sig gällande. Men viktigt att notera är att han talar om evidens som inte på något sätt är bevisat som Sanningen som gäller för evigt.17 Det som framträder och tolkas är sant så länge inget annat motsäger den. Här kan vi finna stöd i Poppers teori om falsifiering. Så länge som inget motsäger en tes eller hypotes gäller den. Eller med Gadamers egna ord gällande förståelsen:
”[…] den är snarare äkta erfarenhet, dvs. möte med något, som gör sig gällande som sanning”18.
Habermas kritik av hermeneutikens universalitetsanspråk
Habermas kritiserar främst Gadamers syn på en oproblematisk uppnådd konsensus i och med att den uppnås genom traditionen som vi alla har gemensamt. Habermas menar att en konsensus som får oss bort ifrån förvrängdhet mm. ofta sker med våld, och menar att Gadamer bortser från våld i samband med uppnådd konsensus.19 ”Förståelsens fördomsstruktur inte bara förbjuder, utan gör det t.o.m. meningslöst att ifrågasätta den faktiskt uppnådda konsensus, som alltid ligger till grund för våra missförstånd och vår oförståelse”20. Vad som saknas, som jag tolkar Habermas, är att misstankens hermeneutik21 inte finns hos Gadamer. Habermas talar om pseudokommunikation och brist på äkta kommunikation i form av dialog med andra22. Istället är det vår för-förståelse som går över i en förståelse, endast genom en tradering av vår kultur, som skapar något påtvingat, som Habermas inte ser som äkta kommunikation. Gadamers svar på kritiken, förstår Habermas som att en traditions auktoritet aldrig kan göra sig gällande, utan att det sker genom ett reflekterat erkännande dem som står i en tradition, och vidareutvecklas genom applikation23. Detta skall förstås som att konsensus uppstår genom en tillämpning av sin egen tid på en annan tid, och tvärtom. Enligt Gadamer handlar det om förståelse, tolkning och tillämpning24. Ett exempel är att historikern förstår sin egen tid genom att tillämpa den på det som i en annan tid är annorlunda. Genom att se på något annat utifrån oss själva, förstår vi oss själva25.
Warnke som beskriver Habermas kritik mot Gadamers, för in begreppethorisontsammansmältning i samband med konsensus. Warnke tolkar att det är just det som ”stör” Habermas och Apel. Hon skriver:
Icke desto mindre verkar Gadamer ibland mena att konsensus med studieobjektet eller traditionen är saklig genom att den leder till en sådan konkret enighet. I sådana sammanhang betyder ´horisontsammansmältning´ att det inte längre finns någon skillnad mellan vår ståndpunkt och studieobjektet […] och därmed ignorera den möjliga nödvändigheten av att kritisera den text eller textanalog som studeras.26
Ett problem är å ena sidan att Gadamer talar om applikation, vilket inte leder till en konsensus, utan en förståelse av annanheten i tid och rum, som jag tolkar det. Men å andra sidan talar Gadamer om att horisontsammansmältning innebär att två olika horisonter blir en gemensam horisont som handlar om vårt självmedvetandets historiska djup bortom samtidens gränser27. Av det skälet är både Habermas och Warnkes tolkning rimlig och får, som jag ser det, ett partiellt stöd i Gadamers egen text. Men jag ser ändå deras kritik som ett problem, som har att göra med att det i hans teori finns Applikation. Till viss del kan jag se att efterträdaren Ricouer har löst en del av problematiken och på så sätt vidareutvecklat Gadamers båda begrepp, horisontsammansmältning och applikation28. På vilket sätt finns inte utrymme i denna text att utveckla vidare.
Den hermeneutiska läran om sanning som upplåtenhet
Det sista jag kommer ta upp är hur Vattimo tolkar Gadamer utifrån Heidegger. Upplåtenhet är detsamma som Varaförståelse. Hos Vattimo kan jag finna stöd för den tolkning jag gör om att konstverket på samma sätt som spelet mm. såsom dessa framträder också är en sanning. Om upplåtenheten är detsamma som varaförståelse, kan man se framträdelsen som en Vara-sanning. Vattimo skriver:
Jag kommer alltså att tala om sanningen som upplåtenhet (som jag kalla sanning därför att det är den första betingelsen för varje enskild sanning, liksom reglerna är det i förhållande till de enskilda utsagorna) i termer av boende. Att bo i sanningen är visserligen mycket annorlunda än att helt enkelt visa oh klargöra det man alltid redan är.29
Han kopplar boendet till det Gadamer skriver om tillhörigheten i en tradition. Vidare använder sig Vattimo av en metafor gällande den hermeneutiska sanningen. Den borde uppfattas som boende på ett bibliotek medan idén hos sanningen finns i bibliotekariens kompetens.30 Vad han menar här att kompetensen inte kan omfatta innehållet i bibliotekets alla böcker. ”Upplåtenhetens sanning är inte något `objekt` vars besittande genom kunskap är bekräftat av den känsla av evidens, fullständighet och integration som vi upplever i ett givet ögonblick”31. Varaförståelse är inte detsamma som kompetens, som jag tolkar det.
Min tolkning ger att det Gadamer, Vattimo och till viss del Habermas talar om är Varat som sanningen och i den kan universaliteten finnas. Då blir också det historiska medvetandet (dvs. som i korthet kan förklaras som att individen är medveten om sin plats i sin egen tid och att denna tid är impregnerad av traditionen) begripligt. Trots en del kritik mot Gadamer, håller hans teori om prövningen gäller Varaförståelsen eller upplåtenhet som Heidegger och Vattimo talar om den som, så länge den prövas inom hermeneutiken. Om man prövar den i relation till andra vetenskaper, t.ex. den traditionella (naturvetenskapliga) i meningen bevis för, håller den inte. Min läsning och tolkning av Gadamers Sanning och metod är dock att han uppehåller sig kring Varat och liksom Vattimo ser omedelbarheten som den första betingelsen för sanning. Här kan man tolka att Gadamer talar om sanning, men inte hela sanningen, utan om den första betingelsen. Detta har emellertid betydelse för fortsättningen av sökandet efter en förståelse av den. Omedelbarheten visar sig mer som en känsla, en upplevelse – en existentiell känsla som behöver förklaras och förstås. Genom horisontsammansmältningen kan vår existens sättas i relation till andra existenser, samt inom andra tider och vi möter en annanhet som får oss att förstå vår egen tid.
Överhuvudtaget är det svårt att undersöka vad som är sanning eller ett sken av verkligheten, men intuitivt förstår jag att det som framträder i vår existens, dvs. hur vi förstår vår existens är den enda sanning som vi till fullo kan förstå. Hur vi tolkar världen blir vår sanning. Och hur vi förklarar den, blir vår förståelse av denna sanning, men inte hela sanningen.
Referenser
Gadamer, H-G, 1997, Sanning och metod i urval, Göteborg, Bokförlaget Daidalos.
Habermas, J, 1977, Hermeneutikens universalanspråk, Hermeneutik, red. Horace Engdahl, Stockholm, Rabén & Sjögren.
Hegel, G.W.F., 2008, Andens fenomenologi, Stockholm, Thales, §§. 166-201.
Kant, E, 2003, Kritik av omdömeskraften, Stockholm, Thales, §§. 1-5.
Ricoeur, P, 1993, Från text till handling, En antologi om hermeneutik, Den berättade tiden, Stockholm/Lund, Symposium, ss. 205-236.
Vattimo, G, 1996, Utöver tolkningen. Hermeneutikens betydelse för filosofin, Göteborg, Bokförlaget Daidalos.
Warnke, G, 1995, Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft, Göteborg, Bokförlaget Daidalos.
Fotnoter
6 Slutlig förståelse genom den helhet som Sanning och metod är som verk.
11 Här utgår jag från den skillnad som Kant 2003 gör i Kritik av omdömeskraften.
21 Ricoeur 1993 menar att en tolkare hela tiden måste förhålla sig misstänksam mot det som framförs då det kan finnas dolda avsikter eller fakta som inte har kommit fram i ljuset.
25 Här vill jag referera till Hegels Herren och slaven och självmedvetandet i Hegel 2008.
©MMR - Monika M Ringborg 
Lämna en respons