Konstens värde

En analys av The Stroll av Monet och Vintern av Vivaldi

ur ett värdefilosofiskt perspektiv

Monika Ringborg

 

Inledning

Konstverken som har analyserats i den här examinationen är huvudsakligen Claude Monets målning The Stroll och till viss del Vivaldis verk – Vintern ur De fyra årstiderna. Syftet är att presentera en filosofisk analys och pröva de argument för och emot som är relevanta för de valda verken, och som kan ge rimliga såväl som tentativa svar på frågan: Vad är konstens värde?

Valet föll på Claude Monets målning The Stroll i syfte att illustrera seendet och på Antonio Lucio Vivaldi komposition Vintern ur Det fyra årstiderna, för dess illustration av känslan. Men en skarp uppdelning låter sig emellertid inte göras – för The Stroll skapar känsla likaväl som Vintern skapar bilder som är relaterade till dess titel. För utan en titel skulle inte tolkningarna ge inre bilder av t.ex. snöfall, vita snövidder och andra tolkningar som har att göra med Vintern. Titeln skapar också en förväntan om att något i verket har med Vintern att göra, t.ex. snöfall. Vad i melodin illustrerar snöfallet och i vilken sats, den första, andra eller tredje satsen?

När målningen The Stroll betraktas av individen kan det ge en känsla av välbehag och bidra att blicken fastnar vid den. Och när någon lyssnar på Vintern kan den väcka en känsla som kommer från djupet av individens existens, samtidigt som variationerna ger kroppsliga uttryck. Om en individ betraktar målningen av Monet och samtidigt lyssnar på Vivaldi, kan det väcka flera känslor och skapa en känslokollision! Vilken känsla segrar och kan man möjligen se vilken den sanna känslan är, eller är detta fullständigt omöjligt?

Man kan här anta att det är upplevelsen mer än ett aktivt värderande av konsten som skapar dess värde. Detta s.k. subjektiva värde av dessa verk blir för individen högt. Varje gång hon lyssnar på Vivaldi försätts hon i samma känslotillstånd. Verket skapar sensationer både fysiskt och emotionellt. Värdet för henne, är hur dessa verkar påverkar henne som ett subjekt och inte rent generellt.

Men hur får vi svar på om konstverken har ett högt värde utanför denna subjektivitet? Och frågan är även om denna beskrivning av individers upplevelser verkligen är subjektiv eller allmängiltig? Och är det intressant att få svaren? Ett argument för och emot detta är att det inte finns någon motsättning i att bedöma något som dåligt och ändå gilla det, och tvärtom[1]. Ofta, inte minst inom utbildningssammanhang är något man ser som önskvärt vara det som är bra oavsett om resultaten motsvarar värderandet. Då kan man sätta detta i relation till den kultur och inom det samhället som utbildningen bedrivs. Detsamma kan man resonera gällande konstens värde. En typ av undervisning eller en typ av konstuttryck blir bra i en speciell kultur, därför att den blir ett medel i syfte att upprätthålla kulturen. Argumenten som stödjer detta utgår från den kulturella relativismen[2]

Det finns annan musik som kanske inte väcker någon känsla eller ger någon upplevelse hos individen, men som ändå kan skapa en förståelse för dess värde i dess utförande. Några exempel är den svenska tenoren Rolf Björling och modern jazz-musik. Om jag går till mig själv, kan bedöma att det finns en skicklighet och svårighet att utföra det, men inte uppskatta den – rösten eller musiken appellerar inte till mig som individ. Medan en annan operasångare kan få mig att rysa. Trots att jag inte alls har någon musikalisk utbildning, kan jag upptäcka det. Då handlar det emellertid inte längre om estetik utan om det artistiska utförandet[3].

Men bortsett från det som jag räknar in som uttryck i kroppsligheten hos individen, är frågan om det är medfött eller helt enkelt inlärt eller beroende av kultur, tid och rum! Och som internaliseras i individens sätt att fysiskt känna in musiken[4]. Men vad är svaret (om det finns ett säkert svar) på den filosofiska frågan – Vad är konstens värde?

Konstens värde

I syfte att skatta konstens värde finns det en del olika idéer, samt argument för och emot. Det handlar om njutnings-, utbildnings- och det moraliska värdet (som inkluderar att lära sig och få förståelse, genom fiktionen mer om den reella världen samt ge moraliska värden som bör följas i den världen.) Argument för och emot njutningsvärdet är följande:

En individ som endast använder konsten som medel är inte en konstälskare. Den använder konsten för sin egen njutnings skull. Argumentet för detta är att ett antagande att njutning är separerat från möjligheten att uppskatta konsten. Men eftersom det är konsten som skapar njutningen genom att betraktaren uppfattar den kognitivt, emotionellt och perceptuellt håller inte argumentet. Det är en njutning som föregås av en förståelse av konstverket[5] Ett argument mot detta är att konst kan skapa negativa känslor som exempelvis sorg och skräck.[6] Men även dessa känslor kan skapa njutning. Det kan finnas en njutning i att läsa om ett sorgligt öde för att läsaren kan identifiera sig med den som drabbas och därmed finna trösten av att inte vara ensam. Och trösten kan skapa njutning. Oftast uppfattas ändå njutning som något som utgår från det positiva.

Ett annat argument är att det som skapar erfarenhet inte kan kopplas ihop med njutning. Argument mot detta är att förståelsen och uppskattningen av konsten leder till njutningen. Men vi kan älska konst på samma sätt som vi älskar våra nära och kära utan att det handlar om egen tillfredsställelse/njutning. Älskare av konst upplever kärlek på samma sätt som den som älskar en annan person, utan egen vinning. All kärlek riktas mot konsten eller subjektet för dess egen skull.[7] Här kan man göra en skillnad mellan estetiken och artisteriet. Det estetiska ligger i kärleken till – dvs. är intentionalt, men det artistiska i utförande, dvs. i färdigheten. Frågan är om inte dessa är varandras förutsättningar? Behövs inte en skicklighet för att ha möjlighet att skapa något som är estetiskt? Här är inte svaret helt givet. Ett argument är att det vi uppfattar som vackert, bra, skönt inte nödvändigtvis behöver vara bra och tvärtom. Det som är bra, dvs. i meningen skickligt utfört och inte i en normativ mening, kan vara oskönt och fult. Ett ytterligare argument för att konsten i sig kan vara objektet för möjligheten att älska den, är att intresset för det inte kan sökas i antagandet att vi älskar för att få erfarenhet.[8]

Kan man lära av konsten? Finns det ett utbildande och bildande värde i ett konstverk? Här finns en del argument för och emot en sådan tanke. Men två linjer kan vara belysande. Den ena är att konsten som fiktion kan vara en avbildning av en existerande verklighet. Den andra är att fiktionen kan skapa en förståelse av den verklighet vi lever inom. Kanske på ett sätt att vi inte genom endast tillgång till en direkt avbildning eller fakta om denna verklighet kan nå denna förståelse. Hur en identifikation med hur människor levde förr i tiden genom fakta om deras liv inte är möjlig. Men en dramatisering som är byggd på fakta, men ändå inte är baserad på en verklig händelse, kan skapa en närhet. På så sätt blir konsten oavsett i vilken form ett medel att skapa förståelse för de fakta som inom utbildningssammanhang valts ut som viktigt för alla medborgare att få kunskap om.

Sist men inte minst, är det moraliska värdet betydelsefullt och är ofta en förlängning av utbildningsvärdet. En pedagogik kan aldrig vara fri i meningen, helt utan uppställda mål. Genom dolda och öppna budskap kan man forma människor till att bli de medborgare man vill ha; dem som kan sträva efter att bevara samhället och dess värderingar. Här kan man se att det moraliska värdet också har en reproducerande funktion.

Analys- och tolkningsmodeller

Konstnären, musikern eller artisten tolkar verkligheten, som försiggås av ett riktande mot denna värld[9]. Det är medvetandets upplevelse och uppfattningar av begär, önskningar, övertygelser, känslor, tro mm. som riktar sig mot något utanför sig själv. Betraktaren eller lyssnaren försöker tolka detta riktande hos en individ mot ett objekt eller ett subjekt. Om dennes tolkning av verkligheten stämmer överens med konstnärens, behövs ingen tolkning. Det är när olika uppfattningar av verkligheter inte stämmer överens, som en tolkning är nödvändig om man vill nå förståelse. Graden av förståelse har att göra med graden av kunskap om den verklighet som konstnärernas tolkar.

Det finns tre typer av tolkningsmodeller som Stephen Davies tar upp som fokuserar på intentionaliteten, dvs., på avsikten med verket och det är främst den första, dvs. Actual Intentionalism[10], jag ser som relevant i sökandet av att nå denna förståelse av konstnärens avsikt. För att kunna använda sig av den här typen av tolkning behöver man veta mycket om upphovsmannen till verket, men trots stora kunskaper om i vilken tid, inom vilken kultur han eller hon verkat, blir tolkningarna osäkra och i vissa fall orimliga. Men vad någon har avsett eller tolkat är inte samma sak. En intention är ofta medveten och följer en intention om att aktivt handla, medan en tolkning är hur individen tolkar sin omvärld och hur denna kan tolkas fram ur verket. Problemet är att det är svårt att få kunskap om vilket intentionalt tillstånd som konstnären varit i[11]. Det vi kan avgöra är vad vi själva ser vara intentionen. Däremot kan referenser till verkligheten bringa klarhet i vad ett verk riktas mot i denna.  Den andra modellen är Hypothetical Intentionalism[12] kan ses som att avsikten är i form av ett budskap eller en berättelse (narrativ), och att denna prövas genom en eller flera uppställda hypoteser som görs av betraktaren. Här kan det också handla om aktivt val att ge budskap, men också om en referens från den värld konstnären är präglad av. Den tredje är Value Maximization som handlar om en tolkning av det artistiska värdet mer än att förstå verket som en kommunikation. Viktigt att ta med i tolkningen är att Monets konst följer impressionismen och Vivaldis verk är en utveckling av barockmusiken. På så sätt kan verken ställas i relation till vad som gällde under deras levnad.

Tolkningsmodellerna utesluter inte varandra, även om man kan pröva var och en för sig, i syfte att se om de håller för prövning och vilken typ av tolkningar man får fram.[13]

Analys och tolkning av Claude Monets ”The Stroll”

Claude Monet var en fransk konstnär som levde mellan 1840 – 1926 huvudsakligen i Paris. Monet fick gråstarr och opererades. Man tror att detta kan ha betydelse för hur vissa av målningarna blev, avseende färger mm. Tillsammans med Pierre-Auguste Renoir ses Monet vara en av pionjärerna för impressionismen, men det var en av Monets målningar år 1872 som gav namn åt den av en konstkritiker som avsåg att ge en negativ bedömning. Impressionismen sågs som en rörelse som gjorde upp med den tidens realistiska, figurativa och moraliska konst. Och särdragen inom impressionistisk konst är: 1) Målningstekniken är ofta skissartad med kraftig penselföring. Målarna använder grova synliga penseldrag eller färgfläckar. Detta skiljer sig mycket mot tidigare stilar där man försökt fånga små detaljer och göra färgfält med fina toningar. 2) Målarna börjar använda färger på ett nytt sätt, bland annat för att måla ljus och skuggor. Då man tidigare oftast hade skildrat skugga genom att göra ytan svartare började impressionisterna använda komplementfärger; skuggor kunde exempelvis målas blå som kontrast mot de ljusa ytorna som kunde vara ljust gula.[14]

Analysen av The Stroll har genomförts på tre olika sätt. Det första är att analysera målningen i svartvit för att därefter analysera den i färg, för att göra en jämförelse, vilket är det andra sättet.

Det som blir tydligare i den ”svartvita”[15] versionen är kontrasterna mellan ljus och skugga, vitt och svart, samt nyanserna som framträder på grund av ljuset. Även rörelsen framträder intitialt på ett mer tydligt sätt än vad den gör i färgversionen. I denna är det färgerna som framträder och som dominerar. Man kan tolka det som att färgen till viss mån framträder framför formerna. Däremot framträder detaljerna i kvinnans klänning när den är i färg. Och ju mer man betraktar målningen i färg, framträder formerna. Ljuset blir mer variationsrikt. det är dagsljus och solljus, inte enbart ljus som skapar gråaktiga nyanser, som i den svartvitaversionen.

Känslorna och stämningen man kan tolka in i de olika versionerna skiljer sig också åt. Den svartvita versionen ger en ödesmättad stämning medan färgversionen ger en hoppfull och idyllisk stämning. Den svartvita versionen uppfattas som mer verklig, medan färgversionen som en försköning av verkligheten. Inom filmen och fotograferingen framhåller man gärna en svartvit version om man vill skildra realismen och inte vill att den skall försvinna bakom färgen. Det svartvita harmonierar med budskapet och höjer därmed dess värde, till skillnad mot samma film i färg.

The Stroll

Det tredje sättet analysen har genomförts genom att vända på tavlan.

The Stroll, Camille Monet and Her Son Jean (Woman with a Parasol)

1875 Oil on canvas

100 x 81 cm (39 3/8 x 31 7/8 in.)

National Gallery of Art, Washington

När jag vände på verket upptäckte jag att motivet kunde tolkas som en spegling i vattnet och att det som är utmärkande för impressionismen skulle kunna förklaras av en ren tillfällighet av någon som började måla på det sättet. Det är en udda tolkning, men kan ändå vara intressant att följa upp, vilket jag redovisar längre ner. Hur kan det ha gått till, om nu impressionismen uppstod på det sättet: En man eller kvinna satt i en båt och såg vilken rörelse motivet fick genom vattenytans rörelse av en svag bris. Om en betraktare inte känner till impressionismens uppkomst kan verket lika gärna vara felvänt och få en helt annan betydelse. Frågan är om denna tolkning är rimlig eller om den är helt tagen ur luften och inte har någon motsvarighet i något som faktiskt har hänt. Men det skulle kunna ha hänt och man kan tolka tavlan på det sättet. Vinsten denna vändning ger är att verket kan uppfattas ha mer än en dimension. Frågan om vad som är rätt- eller felvänt är något som en enskild betraktare kan avgöra för egen del. Dock är det långt ifrån säkert att denna tolkning kan ges intersubjektiv giltighet. En ytterligare fråga är även om detta kan ha något att göra med konstens värde. Ökar dess värde i relation till antal tolkningsmöjligheter eller är det tvärtom? När det handlar om litteratur kan dess konstnärliga värde öka om ett litterärt verk innehåller flera dimensioner, dvs. om vad läsaren kan förstå av verket är beroende av vilka nycklar till det denne äger.

En annan mer rimligare tolkning är att eftersom Monets ögonsjukdom kan ha skapat färger som inte motsvarar dem andra uppfattar, kan även hans sjukdom ha skapat ett upplöst synfält. Men för att denna tolkning skall anses vara rimlig, måste vi veta om det var Monet som kom först med den målningskonst som blev impressionismen och inte endast den som uppmärksammades först av dem som målade på det sättet.

För att återgå till den rättvända versionen kan andra tolkningar vara rimliga. I The Stroll kan kvinnan i förgrunden och sonen i bakgrunden tolkas som att hon är viktigast. Men jag gör tolkningen att det finns ett budskap om familjens vikt och flera andra tolkningar om ett bevarande av det etablerade, det rika och priviligerade livet. Det kan kopplas till den delen av konstens värde som upphöjer det genom ett förmedlande av moraliska budskap. Här skulle vi kunna se att Monets hustru var viktigast, eftersom avsikten var att ge henne en framträdande position. Titeln The Stroll eller the parasoll ger inte någon hjälp i syfte att få fram Monets verkliga avsikt. Titeln har dock en stor betydelse för möjligheten att presentera tolkningar som är rimliga av Antonio Vivaldis komposition av Vintern, som jag kommer att presentera olika tolkning av i nästa avsnitt.

Analys och tolkning av Antonio Vivaldis ”Vintern”[16]

Antonio Vivaldi var en italiensk kompositör som levde mellan 1678 – 1741. Han var violinist, präst och tonsättare. Han var en senbarockens tonsättare. Vivaldis musikstil var nyskapande och bröt mot fastlagda traditioner då det gäller form. Han belyste den formella och rytmiska strukturen i sina konserter och sökte ständigt harmoniska konstraster och uppfinningsrika melodier och teman. Många av hans verk uppvisar en prålig och nästan lekfull frodighet.

Vivaldi anses vara en av de tonsättare som förde barockmusiken (med dess typiska kontrast mellan tunga klanger) till den klassicistiska stilen.[17]

Analysen av Vintern har genomförts genom ett lyssnande och för varje variation skriva ner de bilder, känslor och andra uttryck som uppstått. I sats ett (Allegro non molto[18]) av Vintern har jag räknat ut att det finns 18 variationer som kan delas in i olika tematan. Ett av dessa är dominerande och kan höras som rytmiskt ljud liknande hjärtslag, eller ljudet från rälsen av ett gammalt tåg, för att med jämna sekvenser varieras med olika grad av styrka. Men det är inte den tolkningen som dominerar i alla satser. I sats två (Largo) dominerar en mjukt böljande melodi utan stora variationer. Bilden som skapas är en skog full av snö, en isig vagn och hästar som drar vagnen på en igensnöad väg. Sats tre (Allegro) börjar dramatisk och kraften i musiken stegras. Bilden som skapas är att vagnen med hästarna kommit ut ur den tysta snörika skogen där snön hänger tung på grenarna, på de snörika vidderna, omgivna av berg och ekipaget närmar sig en större stad. Spänningen i musiken ökar, men drar sig tillbaka då och då. Den tredje satsen är lika variationsrik som den första.  När man som lyssnare känner sig lugn och trygg, vilande i ett böljande violinstycke, exploderar dramatiken och slutet av musikstycket börjar närma sig.

Överhuvudtaget finns det en dramatisk spänning genomgående i de tre satserna även om de ger olika bilder. I en jämförelse med de övriga årstiderna tolkar jag Vintern mer dramatisk och inte lika hoppfull. Den här tolkningen i form av en berättelse, kategoriserar jag som en narrativ (Hypothetical intentionalism). Men en som inte är möjlig att pröva mot fakta eller stöd i musiken, då tolkningen kan ses utgå från subjektiva bilder. Däremot kan det finnas andra som tolkat det på samma sätt. Efter att jag blev klar med min egen tolkning i form av bilder av skog och snö, fann jag av en ren tillfällighet på youtube en liknande tolkning av sats ett. Intressant är att båda tolkningarna ger bilder av skog, snö och ljus[19] Än mer blir det intressant att se att även hästar finns med i fullversionen[20], men i den fria och i fullt galopp. Och det dramatiska slutet där flera hästar galopperar nerför ett berg med snön yrande kring dem ger en full överensstämmelse med det musikaliska uttrycket.

Det som kan ses vara en rimlig tolkning är att Vintern väcker känslor och vissa bilder som har vissa likheter. Men att det är inte möjligt att avgöra om det är samma typ av känslor som väcks hos alla. Intressant är att undersöka vidare är varför vi i modern tid, får bilder av Vintern där det inte förekommer något av den moderna tiden med. Kan det bero på något i själva verket som förmedlar en viss typ av bilder och utesluter andra?

Jämförande diskussion

I det avslutande avsnittet kommer jag jämföra och diskutera de båda verken för att se på vilket sätt man kan förklara dess värde.

Båda verken kan sägas vara fristående från tid och rum, och skulle kunna ses som universella på så sätt att dess värde inte är kopplad till en viss tid även om själva utförandet är det. Och det skulle kunna vara en tes som håller för prövning, om det inte vore för den reproducerande faktorn av kulturer och det som erkännes som värdefullt i ett samhälle[21]. Det skiljer fler hundra år mellan deras tid här på jorden. Deras bakgrund är emellertid sydeuropeisk och deras kulturer har i stort sätt samma rötter.

Ett antagande kan vara att det personliga uttrycket visar om ett verk är artistiskt eller inte. Är det möjligt att se om en målning är utförd av Monet eller någon annan impressionistisk målare, endast genom att betrakta tavlan. Finns det något ”Monetiskt” i utförandet och i det etiska? Samma fråga kan man ställa gällande Vivaldi och här kan man vid en jämförelse av annan barockmusik upptäcka att skillnaden är stor. Men frågan är om jag hör direkt det ”Vivaldiska” i musik av honom, därför att jag lyssnat mycket på honom. Mer än jag har sett målningar av Monet. Det finns dock, så vitt jag vet fler impressionister, än vad det finns verk som liknar Vivaldis personliga stil. Det gemensamma mellan dem är att de båda två var nyskapare och överskred det etablerade under sin egen tid. Vi kan flera hundra år senare uppfatta något som personligt, även om det i själva verket inte var det under samtiden.

Vad är det då som gör att vi har klassisk konst och musik som värdesätts högt och har ett högt ekonomiskt värde, trots den moderna musikens utbredning. Varför rasar aldrig dessa klassiker ner från finkulturens pedistal de befinner sig på. Om vi jämför med Platon och hans dialoger har dessa ett värde för vissa universitetsämnen, men mer i form av ett historiskt värde och som rötterna till det nuvarande tänkandet, men har inget högt värde inom finkulturen eller inom utbildningsområdet som rör den uppväxande generationen. Här kan man fråga sig om inte Platons dialoger också skulle kunna värderas som konst. Men vad är det estetiska hos Platon och andra filosofer?

Det finns en estetik inom matematiken, varför inte en estetisk pedagogik, eller en estetisk utbildningsform? Och varför kan matematiken räknas som konst men inte pedagogik och utbildning. Möjligen är förklaringen att det har med den förmodade svårighetsgraden att göra och att matematiken varit ett ämne sen antiken. Har ett verk eller en konstart ett högre estetiskt värde om det funnits och överlevt under en längre tidsperiod, dvs. oberoende av tid och rum. Den klassiska konsten hotar inte det rådande samhällssystemet (som t.ex. ett visst klassiskt tänkande kan göra), men ger människorna njutning och tillfredsställelse av konsten. Intressant att fundera över vilken musikform som kommer att överleva oberoende av utvecklingen i samhället och som kommer värderas högt. Kommer Vivaldis musik och Monets målningar fortfarande värderas högt om 200-300 år? Och hade de ett högt värde under samtiden?

Intressant att diskutera vidare är om det är bra konst om den överlever tid och rum, och är den typ av konst som inte är ett uttryck av konstnärens egen tolkning av sin egen värld eller är en referens till densamma, utan en tolkning som överskrider den värld konstnären lever inom.

Referenser

Collste, Göran (2010). Inledning till etiken. Tredje uppl. Lund: Studentlitteratur.

Dennett, DC, 2002, True Belivers, Philosophy of Mind, New York/Oxford University Press Inc. ss.  556-567

Stephen Davies (2006), The philosophy of art, USA, Blackwell Publishing.

Roth, Hans-Ingvar (2010) Mångfaldens gränser. Andra upplagan. Stockholm: Dialogos förlag.

---