Unik lärarutbildarkompetens

Tomas Kroksmark skriver i ett inlägg på sin blogg om vad som är unik lärarkompetens. Även Ingrid Carlgren skriver om detta på SoS i en artikel om lärarlegitimationen.

Det viktigaste av allt (?) är att det i lärarkompetensen ingår en unik kunskap i vad det innebär att lära någon annan något. (Tomas Kroksmark)

Ämneskunskaper är visserligen viktiga för lärare, men det är inte ämneskunskaperna som gör en lärare till lärare. Detsamma kan sägas om den s.k. utbildningsvetenskapliga kärnan. (Ingrid Carlgren)

Utifrån dessa citat som naturligtvis skall sättas in i ett sammanhang (läs därför deras inlägg i debatten), vill jag försöka se vad som är den unika lärarutbildar-kompetensen. För nog finns det väl en sådan, eller räcker det med att ha disputerat i ett ämne, även om det är pedagogik eller didaktik. Vet man hur man skall utbilda blivande lärare genom att grundligt ha borrat sig ner i en forskningsfråga?

Om vi går till det första citatet så är svaret nej. Man lär inte någon annan något, även om andra kan lära sig en hel del genom att läsa avhandlingen. Men, en avhandling kan vara pedagogisk på så sätt att den är strukturerad på ett sätt som innebär ett lärande. Men räcker det?

Ämneskunskaperna har man onekligen om man har doktorerat i ett ämne. Men det gör inte en forskare med automatik till lärarutbildare, om man skall utgå från Carlgrens citat.

Själv har jag genomgått en lärarutbildning, doktorerat och arbetat heltid som lärarutbildare i snart 14 år. Jag har träffat tusentals studenter, tagit del av deras erfarenheter, läst femsiffriga examinationsuppgifter, samt diskuterat med dem. Jag borde veta vad den unika lärarutbildar-kompetensen är. Jag tänker nu redovisa hur jag ser på vad som är unikt i min roll utan att för den skull mena att det går att generaliseras. Kanske borde den kunna göra det?!

Förutom att ha ämneskunskaper, vill jag först och främst ta upp en del som jag ser som specifikt med läraryrket. Det som inte kan förväxlas med läkar-, eller juristyrket.

Vad det innebär att vara lärare/lärarstudent är som jag ser det grunden till det hela. Studenter har vi väl alla varit, men har vi varit lärarstudenter som är på väg att bli lärare? Och kan man sätta sig in i hur det är genom att jämföra med sin egen studenttid? Lärare är de flesta av oss. Även forskare har undervisning om de verkar på en institution. Så här kan man ändå dra slutsatsen att vare sig vi har varit lärare i grundskolan eller på universitetet, så vet vi vad det innebär att vara lärare.

Veta skillnaden i hur man tillämpar pedagogik och didaktik beroende av ålder? Det är en stor skillnad mellan att undervisa sju-åringar och vuxna studenter. Det innebär ju att ha kunskap i hur människor lär och vilka olika typer av undervisning som förekommer, samt om inlärnings- och undervisningsprocesser. Och även att känna till vad som inte leder till inlärning och lärande.

Vara väl förtrogen med uppdraget som lärarutbildare, vilket innebär förtrogenhet av läroplanen! Uppdraget är ju att få studenterna förberedda till att kunna uppfylla läroplanen.

Kunna tillämpa och konkretisera sina ämneskunskaper beroende av vilken lärarkategori man undervisar.

Jag kan fortsätta med att spalta upp en hel del av vad man behöver kunna, t.ex. hur man bedömer examinationer mm, men just när det handlar om bedömning och betygssättning ser jag inte någon större skillnad mellan lärarutbildare och andra grupper av lärare på universitetsnivå. När jag bedömer B, C och D-uppsatser, eller examinationsuppgifter på magisternivå, utgår jag endast utifrån vetenskapliga kriterier. Vad som skiljer dessa arbetsuppgifter åt är alltså betygskriterierna, även om det vetenskapliga tas med i bedömning även på lärarutbildningens kurser och olika moment.

Även det gruppdynamiska, samt möjligheten att se studenter som individer och inte som en grupp studenter är inte specifikt för just lärarutbildare.

Frågan är om allt detta jag har spaltat upp är detsamma som en ”unik” lärarutbildarkompetens.

Det jag anar att det unika är, är att lärarutbildarkompetens är att ha möjlighet att med all kunskap som finns att tillgå, skapa unika lösningar, vilket även kan ses som en unik lärarkompetens. Och att det är något som inte är möjligt utan all den kunskap en lärare eller lärarutbildare har. Det handlar om att skapa något nytt, som inte kan generaliseras, inte kan läras ut, utan endast upptäckas. Det som inte är summan av allt individen kan, utan det som är något utöver summan. Och det är något som hos andra kan visa sig i att de i sin tur kan lära sig något mer. Innebörden i det kan inte generaliseras och därför heller inte mätas, då jämförelser inte är möjliga.

Jag anar att det är möjligt att skapa en undervisning som får andra att upptäcka det unika. Det som inte går att mäta, men som är värdefullt att ha uppnått.

Vad jag kommit fram till är att det egentligen inte finns någon unik lärarutbildar-kompetens som i dagens samhälle är möjlig att uppnå eller ens skulle erkännas som en sådan. Däremot att det helt klart finns en lärarutbildar- och lärarkompetens, som skiljer läraryrket från andra yrken. Och att det krävs en speciell lärarutbildning för att kunna utöva yrket i enlighet med läroplanen mm.

30 tankar om “Unik lärarutbildarkompetens

  1. Det kan i vårt teknologiska och vinstfixerade samhälle inte nog poängteras vikten av att tillvarata och vårda unga människors nyfikenhet, intresse och motivation. I synnerhet gäller detta i dagens hårt reglerade undervisning och skola.

    Idag har aspekten vad man lär kommit att dominera på bekostnad av hur man lär och varför.
    Till detta kommer ett omfattande kontrollsystem som möjliggör en sortering av elever i form av ett omfattande betygssystem som ligger till grund för ett urval diverse till högre studier. Därmed är det inte utifrån elevernas egna intressen och val som undervisning och utbildning utformas. I stället har de rent samhällsekonomiska aspekterna fått ligga till grund för innehållet och målsättning vad gäller skola och utbildning.

    För lärarnas utbildning och yrkesutövning innebär detta att kunskaper av typen lätt mätta faktakunskaper dominerar på bekostnad av förståelsekunskaper eftersom det blivit allt vikgtigare att hinna med kursen. Betoningen av tidsaspekten gör att mindre utrymme skapas för kritisk granskning och innovationer i undervisningen. En duktig lärare skall hinna med kursen och sätta rättvisa betyg medan allt mindre uppmärksamhet ägnas åt konsten att lära. Mot denna bakgrund är det kanske inte så märkligt att läraryrket framstår som mindre attraktivt idag än någonsin tidigare.

    Gilla

    • Jag tror att den ökande kontrollen skapar andra, mer allvarliga problem än dom man uppfattar som problem – dvs. att resultaten sjunker. För även om man kanske inte medvetet har ökat kontrollen i syfte att minska på kreativitet, kritiskt tänkande mm. riskerar det bli konsekvensen. Det blir merarbete för lärarna, samt även ett fokus på det som går att mäta, därför att det är det som är önskvärt. För hur mäter man kreativitet, även om den är fullt synlig. För det går ju inte att generalisera kreativitet eller skapa matriser o.dyl. Hur får man in genialitet i en matris t.ex. Finns det något fyrkantigare verktyg.

      Gilla

  2. Det kan aldrig tillhöra pedagogens egentliga uppgift att utvärdera och klassificera sina elever. Som jag uppfattat den ”sanna pedagogens roll” så handlar den främst om att vägleda eleverna i deras arbete på att erövra kunskap (att förädla information till kunskap) så att de inte endast behärskar denna till namnet utan också till innehållet dvs. att de lär sig förstå, inse och tillämpa denna i det dagliga livet. Vad är det som säger att vi måste mäta all verksamhet i skolan? Låt kreativiteten och genialiteten blomma utan matriser eller fyrkantiga verktyg. Och låt framför allt eleverna få utvecklas utifrå sina egna intressen och behov. Det är betydligt viktigare än det kontrollbehov som staten ålagt skolmyndigheterna att förvalta.

    Gilla

    • Men Stefan.
      Om vi då låter eleverna utvecklas enligt deras egna intressen till kreativitet och/eller genialitet, hur ska vi då veta om och när vi nått målet? Eller ska det inte finnas några defienierade mål? Måste vi inte ta reda på hur vår undervisning fungerat, eller ska vi utgå att allt går vägen? Det du kallar kontroll brukar annars kallas utvärderingar.

      Gilla

      • Tack för din kommentar Bertil!

        Ber om ursäkt om jag slirat runt i tankebanorna utan att hitta rätta ord och uttryck. Möjligtvis en gammal yrkesskada!

        För undvikande av missförstånd så anser jag att en ”feedback” eller utvärdering kan och bör göras utan att vi för den sakens slull måste använda oss av mätinstrument och betyg. Att vi sedan använder oss av individuella mål hindrar inte, som jag ser det, att eleverna förutom ett insiktsfullt lärande tillåts utveckla sina kreativa talanger. Det kan aldrig vara frågan om antingen eller när det gäller elevernas innovativa och kognitiva lärande. Dessa stöder som du säkert är väl medveten om varandra (de båda hjärnhalvornas kompletterande verksamhet för att utveckla eleven). Som jag tidigare framhållit så ligger det mycket sanning i waldorfpedagogikens arbete på att utveckla hela människan (en samverkan mellan hand, hjärta och hjärna dvs. vilja, känsla och tanke).

        Gilla

        • Men Stefan, hur menar du att utvärderingar ska se ut utan att skillnader mellan elevers kunskaper kartläggs? Ska utvärderingarna bara göras på gruppnivå? Och sist men inte minst: hur ska utvärderingarna gå till utan att någon form av mätning kommer till användning?

          Gilla

      • Som gammal skolfux kan jag endast ansvara för mina egna erfarenheter Bertil. Efter ett första möte med nya elever behöver man inte många dagar på sig för att bilda sig en hyfsad uppfattning om vad eleverna går för. Det är min övertygelse att lärare i allmänhet efter en tid får en ganska god bild vad eleverna kan och inte kan och vad de behöver hjälp med att lära sig med utgångspunkt från vad som förväntas av dem på olika nivåer. Men därmed inte sagt att detta nödvändigvis måste dokumenteras i form av bokstäver eller siffror (läs: betyg). Jag tillhör idag som tidigare den sortens pedagoger som inbillar sig att alla barn inte lär sig för att vi har betyg utan att några lär sig trots att vi har betyg. Det som alltid varit drivkraften i allt lärande har inte varit och är inte betygen utan i stället elevernas nyfikenhet, intresse och motivation. Detta var och är en dags sanning som det finns vetenskapliga belägg för i ämnet pedagogik. Betyg har aldrig kommit till för elevernas skull utan blott och bart av den anledningen att vi behövt ett sorteringssystem för att avgöra vilka som lämpar sig bäst till högre studier, vilket i sin tur kan förklaras av att antalet utbildningsplatser är starkt begränsat. Ett annat skäl är att våra företag har intresse av göra bästa möjliga urval. Men det bör klargöras en gång för alla att det inte är av pedagogiska skäl som vi använder oss av betyg. Det kan och bör dessutom understrykas att det ursprungligen aldrig ingått i pedagogens yrkesutövning att utvärdera och betygsätta sina elever.

        Gilla

  3. För att återgå till fågan om lärarkompetens så slås jag av, hur omöjlig denna uppgift måste vara att formulera en heltäckande definition av begreppet i fråga, eftersom uppfattningarna om vad som utmärker en kompetent lärare är avhängig vem eller vilka som formulerar kraven. Vad som utmärker en bra lärare kan man ha olika uppfattningar om beroende på, ifall man är elev, politiker, förälder, företagare eller lärarutbildare. Inte ens med läroplanens hjälp vore det möjligt, att ge en fullständig definition av begreppet lärarkompetens, eftersom det häri ingår så många komponenter i form av diverse kunskaper och färdigher hur man som pedagog vägleder eleverna från information till vetande och hur man omstätter detta vetande i praktiken dvs. hur man som lärare hjälper eleverna att nå sina mål. Inte minst viktigt i denna process är valet av prioriteringar när det gäller elever, ämnesinnehåll, prov, utvärderingar och inte minst betygsättningar. Ja, vad krävs egentligen för att en person skall uppnå lärarkompetens?

    Gilla

  4. Men Bertil!
    Hur menar du nu?

    Det man bara kan prata om vet man inget om, det man kan mäta känner man till

    Hur kan man prata om något man inte vet något om? Och om man bara känner till det man mäter, men inte vet något om, undrar jag om någon av oss vet någonting.

    Och det är väl sant att mänskligheten inte vet i den djupaste bemärkelse. Men det är i så fall något vi alla delar och måste förlika oss med. Men inte behöver vi väl mäta allt för att nå ”känna till” hur något fungerar, är, kan vara, osv. När man mäter gör man det ju efter vissa kriterier, eller? Och vem är det som ställer upp dessa. Och hur har den eller dom personerna kunnat göra det.

    Du frågar om det inte är möjligt att mäta kreativitet – jo, till en viss nivå. Men när någon kommer över den nivån, så resultatet blir unikt, kan vi inte direkt mäta det, men ändå ana att här finns något genialt att ta vara på. Men säkra kan vi inte vara, så vi kan därför pröva för att se om det håller.

    Men ändå, min fråga till dig är om det verkligen är individens kreativitet vi mäter om vi ställer upp kriterier. Eller om det faktiskt är resultatet av en annans kreativitet vi mäter.

    Sen är jag av den uppfattningen att man inte kan vara kreativ utan att ha något att arbeta med. Och ingen av oss är ju tomma skal, utan vi har förmågor och kunskaper av olika de slag, på vilken nivå vi än befinner oss. Barn visar ändå på förmåga att vara t.ex. kreativa när de skall försöka lösa något problem, för även om det kanske inte är nytt för oss, är det nytt för barnen.

    Gilla

  5. Hur är det då möjligt Bertil, att vi faktiskt kan prata om sådant vi inte vet något om? För inte behöver du väl mäta mina inlägg, för att veta vad jag pratar om eller hur? Det finns alltjämt något som benämns sunt förnuft och med vars hjälp vi kan komma ganska långt i bedömningen av andra människors kunskaper och färdigheter. Dessutom kan man väl med fog också förutsätta, att varje lärare är utrustad med någon form av allmänt omdöme, som följer med valet av profession. Det räcker långt också det, utan att allt nödvändigtvis måste mätas för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning om var på kunskapsstegen eleverna befinner sig. Att vi inte skulle veta något utan att mäta håller jag därför inte med om Bertil. Inte med bästa vilja i världen!

    Gilla

    • Jag vet att ordet ”mäta” väcker obehagliga associationer hos många. Om vi i stället säger värdera, väga, vikta, avgöra, nivåplacera så kanske det klarnar något. Om vi bara pratar om några elevers förståelse leder det väl ingenstans om vi inte kan ta ställning om han har tillgodogjort sig det de borde. Gjort en saklig bedömning, kanske rangordnat. Är det så farligt?

      Gilla

      • Nu ska vi väl inte förivra oss Bertil! Visst kan du väl avgöra huruvida en elev har förstått en information eller inte. Det gäller väl bara att hitta en lämplig uppgift där eleven får visa om han/hon kan lösa denna eller inte. Det viktiga, som jag ser det, är väl varken betyg eller rangordning utan om eleven ifråga uppnått det uppsatta målet eller inte. Mindre viktigt är om målet uppnåtts med bravur eller med knapp nöd. Farligare än så behöver det väl inte vara Bertil eller hur?

        Gilla

        • Men precis som trafikinspektörer gör vid en uppkörning måste du nivåbestämma prestationerna; klarat eller inte klarat. Samtidigt gör du naturligtvis andra bedömningar automatiskt. Som om vilka som varit bra, jättedåliga och gränsfall. Inbilla mig inte annat.

          Gilla

      • Själv bedömer jag inte någonting efter Bra, Dåligt och Gränsfall. Jag är allergisk mot betygskriterier som innehåller dessa värderande ord som Bra och Dåligt. Det riskerar skapa ett godtycke. Man bedömer vad någon kan, har nått förståelse om och på vilken nivå detta når upp till. Om det är ett bra eller dåligt kunnande/förståelse är i det fallet inte aktuellt att utröna. Om man klarat något kan man aldrig ha klarat det dåligt. Så varför då lägga till – att individen klarat det bra. Om hon klarat det, ja då räcker väl det.

        Gilla

        • Denna rädsla för att tala klarspråk! Låt oss då säga att elevernas prestationer hamnar på olika nivåer i stället. Om de som ligger på högre nivåer är bättre än de som ligger på lägre nivåer lämnar vi därhän.

          Gilla

        • Tack Monika!
          Skönta att slippa spilla mer ord på en fråga som denna. Är det något som debatterats så flitigt genom åren så är det väl frågan om betygens var eller inte vara. Därför kan man förmoda att det mesta är sagt som är värt att framhålla i denna fråga.

          Gilla

        • Så godtycke försvinner helt när man bedömer vad någon kan och ser vilken nivå eleven är på? Förresten kan du väl inte mena godtycke, utan subjektivitet och den kommer in vid alla typer av bedömningar.

          Gilla

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s