Tomas Kroksmark skriver i ett inlägg på sin blogg om vad som är unik lärarkompetens. Även Ingrid Carlgren skriver om detta på SoS i en artikel om lärarlegitimationen.

Det viktigaste av allt (?) är att det i lärarkompetensen ingår en unik kunskap i vad det innebär att lära någon annan något. (Tomas Kroksmark)

Ämneskunskaper är visserligen viktiga för lärare, men det är inte ämneskunskaperna som gör en lärare till lärare. Detsamma kan sägas om den s.k. utbildningsvetenskapliga kärnan. (Ingrid Carlgren)

Utifrån dessa citat som naturligtvis skall sättas in i ett sammanhang (läs därför deras inlägg i debatten), vill jag försöka se vad som är den unika lärarutbildar-kompetensen. För nog finns det väl en sådan, eller räcker det med att ha disputerat i ett ämne, även om det är pedagogik eller didaktik. Vet man hur man skall utbilda blivande lärare genom att grundligt ha borrat sig ner i en forskningsfråga?

Om vi går till det första citatet så är svaret nej. Man lär inte någon annan något, även om andra kan lära sig en hel del genom att läsa avhandlingen. Men, en avhandling kan vara pedagogisk på så sätt att den är strukturerad på ett sätt som innebär ett lärande. Men räcker det?

Ämneskunskaperna har man onekligen om man har doktorerat i ett ämne. Men det gör inte en forskare med automatik till lärarutbildare, om man skall utgå från Carlgrens citat.

Själv har jag genomgått en lärarutbildning, doktorerat och arbetat heltid som lärarutbildare i snart 14 år. Jag har träffat tusentals studenter, tagit del av deras erfarenheter, läst femsiffriga examinationsuppgifter, samt diskuterat med dem. Jag borde veta vad den unika lärarutbildar-kompetensen är. Jag tänker nu redovisa hur jag ser på vad som är unikt i min roll utan att för den skull mena att det går att generaliseras. Kanske borde den kunna göra det?!

Förutom att ha ämneskunskaper, vill jag först och främst ta upp en del som jag ser som specifikt med läraryrket. Det som inte kan förväxlas med läkar-, eller juristyrket.

Vad det innebär att vara lärare/lärarstudent är som jag ser det grunden till det hela. Studenter har vi väl alla varit, men har vi varit lärarstudenter som är på väg att bli lärare? Och kan man sätta sig in i hur det är genom att jämföra med sin egen studenttid? Lärare är de flesta av oss. Även forskare har undervisning om de verkar på en institution. Så här kan man ändå dra slutsatsen att vare sig vi har varit lärare i grundskolan eller på universitetet, så vet vi vad det innebär att vara lärare.

Veta skillnaden i hur man tillämpar pedagogik och didaktik beroende av ålder? Det är en stor skillnad mellan att undervisa sju-åringar och vuxna studenter. Det innebär ju att ha kunskap i hur människor lär och vilka olika typer av undervisning som förekommer, samt om inlärnings- och undervisningsprocesser. Och även att känna till vad som inte leder till inlärning och lärande.

Vara väl förtrogen med uppdraget som lärarutbildare, vilket innebär förtrogenhet av läroplanen! Uppdraget är ju att få studenterna förberedda till att kunna uppfylla läroplanen.

Kunna tillämpa och konkretisera sina ämneskunskaper beroende av vilken lärarkategori man undervisar.

Jag kan fortsätta med att spalta upp en hel del av vad man behöver kunna, t.ex. hur man bedömer examinationer mm, men just när det handlar om bedömning och betygssättning ser jag inte någon större skillnad mellan lärarutbildare och andra grupper av lärare på universitetsnivå. När jag bedömer B, C och D-uppsatser, eller examinationsuppgifter på magisternivå, utgår jag endast utifrån vetenskapliga kriterier. Vad som skiljer dessa arbetsuppgifter åt är alltså betygskriterierna, även om det vetenskapliga tas med i bedömning även på lärarutbildningens kurser och olika moment.

Även det gruppdynamiska, samt möjligheten att se studenter som individer och inte som en grupp studenter är inte specifikt för just lärarutbildare.

Frågan är om allt detta jag har spaltat upp är detsamma som en ”unik” lärarutbildarkompetens.

Det jag anar att det unika är, är att lärarutbildarkompetens är att ha möjlighet att med all kunskap som finns att tillgå, skapa unika lösningar, vilket även kan ses som en unik lärarkompetens. Och att det är något som inte är möjligt utan all den kunskap en lärare eller lärarutbildare har. Det handlar om att skapa något nytt, som inte kan generaliseras, inte kan läras ut, utan endast upptäckas. Det som inte är summan av allt individen kan, utan det som är något utöver summan. Och det är något som hos andra kan visa sig i att de i sin tur kan lära sig något mer. Innebörden i det kan inte generaliseras och därför heller inte mätas, då jämförelser inte är möjliga.

Jag anar att det är möjligt att skapa en undervisning som får andra att upptäcka det unika. Det som inte går att mäta, men som är värdefullt att ha uppnått.

Vad jag kommit fram till är att det egentligen inte finns någon unik lärarutbildar-kompetens som i dagens samhälle är möjlig att uppnå eller ens skulle erkännas som en sådan. Däremot att det helt klart finns en lärarutbildar- och lärarkompetens, som skiljer läraryrket från andra yrken. Och att det krävs en speciell lärarutbildning för att kunna utöva yrket i enlighet med läroplanen mm.

Kategorier:Vardagen