förskonad från …ja, vad tror ni. Resfebern så klart. Nu börjar det kännas verkligt och overkligt på en och samma gång. Men jag vet sen tidigare att när jag lämnat bilen på långtidsparkeringen har resan startat. Men ska man vara borta länge måste allt vara i ordning, inga rester i kylskåpet, inga avfallspåsar och ättikssprit i alla rör. Måste även komma ihåg att byta batteriet eller ta ur det i brandvarnaren, så inte den börjar pipa i evigheter. Och jag får inte glömma kammen. Den är viktig, för det är den enda som mitt hår gillar. Dags att skriva en lapp GLÖM INTE KAMMEN! Den köpte jag för decennier sen. En annan viktig detalj är korset och den lilla nyckeln som jag har i en kedja. Vetenskapare som jag är finns det ändå ett korn av vidskeplighet. Nyckeln är betydelsefull – det finns två alternativ, det ena är att låsa upp framtiden och låta historien verka i nuet, eller att låsa historien och låta framtiden verka i nuet. Men, har jag fått höra så har nyckeln en annan betydelse, mer religiös. För mig har det med vilket val man väljer framtiden eller historien. Man ska se bakåt i historien, men inte leva i den. Trots allt detta, så lever grekerna i historien och i nuet. Grekland är ett modernt land, full av historia.

Planet lyfter kl. 7 på morgonen, så jag sover över på Arlanda. Nära till terminal 5, men trots det blir sömnen lidande. Så det blir massor av väckningar. Trist är att jag får svårt att somna. Men om jag lägger mig kl. 20, så kanske jag vaknar klockan 4 av mig själv. Då hinner jag, för jag checkar in dagen innan och bagaget på morgonen. Fördelen är att vi kommer ner vid 12-tiden grekisk tid. Planerar att ta Metron från flygplatsen till Monastiraki. Kostar 10 euro, och en upplevelse. Men om jag känner mig själv lär det bli taxi. Men vem vet, jag kanske överraskar mig själv.

Vilka bekymmer jag har?

Idag när jag kom från Skärholmen, hade en sparv blivit instängd i trappuppgången. Den försökte forcera fönstret mot gården, vilket var hopplöst. Jag öppnade en av portarna till loftgången och visslade som jag tror de låter som. Det gjorde någon verkan. Den tänkte väl att dialekten var som skånska är för vissa av oss.

Den kom upp, men stannade framför motsvarande port. Efter flera vändor, lyckades jag få ryggsäck och matkasse på marken, så en port var öppen och jag stod och väntade mittemot. Jag fortsatte att vissla. Den kom upp, stannade, kollade åt mitt håll, flög upp och landade på min matkasse och sen flög den iväg. Den glädjen kan jag leva länge på. Frågan är hur länge den stackars sparven hade varit där och hur den kommit in. Kl. 9.45 var den inte där. Kanske genom att någon hade ställt upp någon av portarna. Kanske porten från parkeringsplatser. Det är en jäkla massa portar i det där huset – sju stycken. Sparvarna har ett bo i en stor buske, där de lever tillsammans i ett kollektiv. Under vissa tider visslar de intensivt, men om man stannar tre meter från den, tystnar alla och börjar när man går därifrån. De har koll.

Jag är uppvuxen i Hökarängen i en liten trea på 62 kvadrat, längst ner. Det fanns ett träd precis vid balkongen. En dag när jag var pytteliten, var det en sparv som blev skadad. Min mamma lade bomull i en tändsticksask och lade ner den försiktigt. Den överlevde naturligtvis inte. Men jag glömmer det aldrig, för det var så synd om den. Kommer ihåg när jag såg rävjakt på TV. Jag grät floder, när räven blev fast i sitt bo.

Däremot gillade jag inte tvestjärtarna, som gärna hoppade ner i vattenglasen och kröp i vävtapeten. Ibland vaknade jag av att jag legat sönder flera av dem. På vattenglasen hade vi täckt den med en tallrik. Då fanns det historier om tvestjärtar och hur otäcka de var. Men, när jag var tjugo år och flyttade dit jag bor nu, satt det en tvestjärt på väggen ovanför min säng. Den fick sitta kvar, för den sov. Det tog emot att döda något levande medan det sover. På morgonen var den borta. Det är inte roligt med tvestjärtar i massor, men de är inte farliga. Dessutom är de goda mödrar. Det ni!

Kategorier:Resa Aten, Kavala 2023, Vardagen