Bidragsberoendet är inte någon dans på rosor. Det är lika med livegenskap. Och en sak är säker, den som aldrig har varit tvingad att leva på socialbidrag har ingen aning. Jag blev arbetslös på grund av politiska beslut. Tidigare hade jag aldrig varit arbetslös, men när jag fick en utbildning blev jag det. Det som pågår nu är en tillbakagång och ingenting nytt under solen. Det värsta är att nu är man inte anställningsbar när man närmar sig 60-årsåldern. Ålderismen sprider sig.

När jag läser om försämringarna av A-kassan, som har till syfte att pressa de som är arbetslösa, trots att de gör allt för att få ett jobb, påminns jag om när jag efter utbildningen till fritidspedagog med början 1989-1991 blev arbetslös. År 1991 blev det borgerlig regering. Då bestämdes att två tredjedelar av anställda på fritidshem blev friställda. Tanken var att privatisera fritidspedagogverksamheten. Det innebar att det blev två anställda på 90-100 barn istället för fem anställda. Istället för professionell verksamhet blev det förvaring. En väl fungerande fritidshemsverksamheten förstördes och bidrog till en fullständigt onödig arbetslöshet.

Min historia är följande. Jag hann inte ens bli anställd som fritidspedagog och fick inte A-kassa. Studiekamrater som fått anställning blev arbetslösa och barnskötare som blivit fast anställda fick stanna kvar. Det fanns inget krav på att utbildade fritidspedagoger skulle anställas först. För min del var socialbidrag enda alternativet – hyran betald, SL-kort och 1400 kvar att leva på. Jag sökte 250 jobb, och fick komma på fem intervjuer.

För att jag skulle få socialbidrag sökte jag upp Soss en gång i månaden. Problemet var att kraven förändrades ofta innan månaden var slut, vilket innebar att jag inte fick mina pengar när jag väl kom dit. Det var en stress utan like, samt att jag höll på att svälta ihjäl över sommaren. Men jag bråkade. Min räddning var att jag fick flytta hem till min mamma som hade ett uthyrningsrum, men hon hade mycket låg pension. År 95 vann hon pengar, vilket bidrog till att jag fick hjälp av henne. Jag började studera pedagogik på Stockholms universitet och efter C-nivån då jag levde på studielån, sökte jag in på forskarutbildningen, kom in först efter tre ansökningar. Även då levde jag på studielån. Och två gånger sökte jag till en doktorandtjänst, samtidigt som jag arbetade på doktorsavhandlingen. Jag kom in på andra försöket, men eftersom en som alla räknade med skulle få den, gick bakvägen för att få bort mig tog det sin tid. Under fyra månader pågick den proceduren. Jag var så nära att bli tvungen att tacka nej. Det var ett fult spel. Den andra sökande gick t.o.m till min handledare och bad om att han skulle stå på hans sida. Vilket min handledare inte gick med på. Det ansågs att den andra sökande hade förtur på grund av att han hade två barn att försörja. Men, att komma in på en doktorandtjänst har inget med ens privata förhållande att göra. Det är produkten som är i fokus, inte någon behovsprövning.

Men, eftersom jag även då var tvungen att leva på socialbidrag, var reglerna att för att få det vara tvungen att tacka nej till doktorandtjänsten innan allt blev klart, men tack och lov var min socialsekreterare den bästa tänkbara. Hon och teamet gjorde ett undantag med att avvakta tills allt var klart med tjänsten. Och det är så det ska gå till. Om man vet att en person har möjlighet att få en tjänst ge den sökande en chans.

Till slut fick jag tjänsten på grund av att rektorn inte ansåg att något hade förändrats sen det första förordnandet. För det var inte möjligt då det inte gick att överklaga. Priset jag fick betala var att hälften av de anställda på lärarhögskolan fick jag emot mig (fram till vi sammangick med Stockholms universitet. Då splittrades vi på olika fakulteter.) Jag hängde dock löst många gånger, men fick fast tjänst tack vare facket och för att jag hade varit visstidsanställd för många gånger. Under fyra år fick jag inte någon löneförhöjning. Men jag var inte ensam om att hänga löst. Många gick in i väggen. Vissa kom aldrig tillbaka. Själv gick jag in i väggen, men en redan inplanerad vistelse i Aten under hösten reducerade tiden att komma tillbaka. Jag gick in i väggen på grund av ett toxiskt ledarskap, inte att det var jag som var inkompetent, vilket var syftet att få det till, för den som inte ingick i flocken.

Kategorier: Politik