Jag förstår inte tanken med att det skulle vara bra för elever i olika åldrar att misslyckas. Möjligen om inte detta också smyger sig in och blir en del av elevens självkänsla. Har läst på flera ställen om skolpersonal som talar om elevers misslyckande och att det är något som är bra. Man måste låta dem misslyckas.  Läs den här artikeln på Skola och Samhälle.

Kan inte förstå att det skulle vara ett misslyckande om någon inte lär sig något inom en viss tidsperiod. Snarare är det väl ett misslyckande från vuxenvärlden att sätta samma tidsramar och förorda samma typ av undervisning för alla, när nu individer lär sig på olika sätt och under kortare och längre tid.

Om man talar om detta med att någon inte lär sig inom utsatt tid, som ett misslyckande finns risken att man som lärare eller pedagog inte försöker hitta det som lyfter eleven. Det är ju så bra att misslyckas!! Det är ju då man lär sig – jovisst, men vad lär man sig? Vi daltar för mycket! Curlar säger vi numera!

Man kan därför fråga sig – vem är det som har misslyckats  – eleven eller staten/samhället, som år 2013 fortfarande tror att alla är likadana eller vill att alla skall bli det.  Om staten nu anser att eleverna inte lyckas inom utsatt tid, varför då inte utöka tiden istället för att sätta in åtgärder av olika slag. I artikeln på SoS skriver Charlotte Jacobsson följande:

Vi hade arbetat ihop till och från eftersom hans läsning inte utvecklades i den raketfart som skulle gjort honom till den där självständiga eleven som klarade av att arbeta med sitt, på egen hand och utan behov av någon hjälp. Det sista halvåret, hans första termin i årskurs tre, hade han undvikit att synas då jag kom in i hans klassrum. Han ville inte riskera att behöva lämna det och klasskamraterna för att arbeta extra med sin läsning och sitt skrivande ihop med mig.

Charlotte Jacobsson lyckades emellertid hitta en väg bort från detta. Men hur många elever har den känslan? Skall de behöva få den? Hur många av Charlotte Jacobssons kaliber behövs det?

Kategorier:Vardagen