En bra (bättre) lärarutbildning eller en felfri (utopi?) ?


DSCN5368En student på Malmö högskola är besviken på den lärarutbildning som ges där – Läs hennes blogginlägg! Läs även superkritikern Johan Kants blogg (sök på kategori Lärarutbildningen). Håller inte med honom om allt, men det finns en del tänkvärt att ta till sig. Läs även en positiv blogg – Newschoolbloggen

På Stockholms universitet skall vi under hösten arbeta institutionsövergripande med att skapa en bra (bättre) lärarutbildning. Det jag personligen ser som bristerna är den snålt tilltagna seminarietiden relaterat till en hög ambitionsnivå, samt att det inte är tillräckligt med VFU-tid under en lång utbildning (VFU-tiden är t.o.m. tre veckor kortare än vad den var på 2001 års lärarutbildning – Hur tänkte man här?). I vissa kurser får man helt enkelt inte till det (som jag skulle vilja), därför att tiden inte räcker till. Jag har tjatat i åratal om fler seminarietimmar. Nu har vi äntligen fått tillbaka två extra timmar i en kurs. Det är mötet mellan studenter och lärarutbildare som är viktigast, som jag ser det iaf.

Nåväl!

Eftersom jag inte kunde närvara på heldagen då arbetet under hösten introducerades, såg jag föreläsningarna i efterhand. En del som togs upp kändes basic efter snart 17 års tjänstgöring som lärarutbildare), och annat som en god tanke (men om tiden inte räcker till? Om målen inte harmonierar med upplägget, ja, då .. hjälper vare sig goda tankar eller en god vilja.). För en del kan det säkerligen ha varit mycket givande. Men, den sista föreläsningen väckte mitt intresse. Varför? Jo, det var studenter som berättade om sin upplevelse och vad de tyckte att lärarna skall och inte skall göra! Utifrån vad de berättade gavs det också en bild av hur en del lärare är (dvs. inte lärarutbildare – då lärarstudenterna oftast inte har dem, när de har ämnesstudierna). Att de ses lite över axeln, har även mina egna studenter vittnat om – Ni som går lärarutbildningen behöver inte läsa det och det. Javisst ja, vi har några lärarstudenter med här. osv. Annat som jag har hört är att de inte får innehållet kopplat till lärararbetet. Så visst behöver det göras och förändras en hel del lite här och var. Vi får se var allt landar.

Sen vad gäller missnöje över sin utbildning. Jag har ända sen jag började på fritidspedagoglinjen 1989 varit delvis missnöjd i varje typ av utbildning som jag genomgått. Grundutbildningen i Pedagogik på Frescati, doktorandutbildningen på Lärarhögskolan (det hände att jag gick ifrån vissa föreläsningar), filosofi på SU och en del även på Södertörns högskola. Men, en fråga som är viktig att fråga sig är om utbildningarna är usla eller dåliga eller brister i sin helhet, för att jag är kritisk och missnöjd. Eller kan det delvis vara att mina krav inte stämmer till 100 procent. Själv kom jag fram till det senare. Studierna i filosofi på SU passade mig inte alls i sin helhet (kanske den är dålig – vet ej) medan den på Södertörn gör det (på grund av ett upplägg som passar mitt sätt att lära mig och studera på).

En utmaning för oss som jobbar inom lärarutbildningarna eller med lärarstudenter är hur vi skall få 100 procent att tycka utbildningen passar dem som hand i handske. Eller att 100 procent av studenterna tycker vi är toppenbra lärare? Kanske är det snarare, som jag ser det, viktigast att fokusera på hur vi organiserar en utbildning och kurser som leder till det mest optimala lärandet (oavsett om en viss procent ändå kommer tycka att utbildningen är usel). Istället för att fokusera på att bli omtyckta och högt uppskattade (även om det är superkul). Kommer vi någonsin komma ifrån missnöjdhet. Men det gäller det att vi lyssnar på studenterna, oavsett.

Om jag går till mig själv kommer det alltid finnas delar i de utbildningar jag går i, som jag är missnöjd över. Är inte unik. Därmed inte sagt att inte missnöje som uttrycks skall tas på allvar. Vi kan lära oss en hel del som förbättrar vår egen undervisning och framför allt ser att hinnan mellan vi som lever i en akademisk bubbla och den verklighet som finns på andra sidan trasar sönder. Det finns bara ett problem – det kan bli svårt att vara kvar och må bra om insikterna blir klara som kristall.



Kategorier:Vardagen

6 svar

  1. Hej!

    Det är bra att du tar upp vad som görs på din lärarutbildning. Det känns som att det är för lätt att kritisera lärarutbildning (och även skola). Extra besvärligt blir det om personal, t.ex. Johan Kant, från en av media, politik etc. kritiserad skola kritiserar lärarutbildningen. Detta på grund av att vederbörande har insikter om skolan, vad som behövs där, som inte t.ex. media har.

    Samtidigt är lärarutbildning inte samma sak som en grundskola. Det är en annan organisation.
    Detta gör att t.ex. Johan Kants kritik kan hamna löst ur sitt sammanhang. T.ex. att PIE är det som är huvudproblemet i Sveriges alla lärarutbilndingar. För att ta ett eget exempel. I gymnasielärarutbildningen för samhällskunskap och geografi läser studenterna 5 år på högskolan och ett halvår ute på VFU, allt enligt förordningen. Utav de fem år som de läser på högskolan läser de fem veckor betyg 0ch bedömning, där bl.a. den av Johan Kant kritiserade boken av Christian Lundahl används. Kan man utav detta dra några slutsatser av vår ämneslärarutbildning som helhet?

    Ja, det finns mycket mer att säga, men det får räcka för nu.

    Gilla

    • Hej och tack för respons
      Du har helt rätt i att det inte går att peka på enskildheter och utifrån dessa bedöma en lärarutbildning på så många år. Själv är jag skeptiskt till att PIE existerar, dvs. att få personer har så stor makt på själva lärarutbildningarna. Kanske några kan däremot ha det, då de är ute och föreläser. Ofta talar man om dem som om de vore lärarutbildare. Men vi som arbetar inom den ”på golvet”, har inte tid att resa land och rike runt. Inte blir de flesta av oss inte tillfrågade. Makten ligger väl i så fall på den som bokar föreläsningarna. För om Christian Lundahl inte skulle bli bokad, skulle han heller inte få någon makt. Kritiskt tänkande krävs även av de som har makten ute på skolorna. Likaså, hos oss på lärarutbildningen. Makten att ge studenterna möjlighet att själva ta ställning. Men det kan de endast göra om de blir presenterade olika perspektiv. Jag upplever inte att vi går några få personers ledband, som enligt Kant tillhör PIE.

      Gilla

      • Hej!

        Jag håller med dig.

        Att sätta en etikett, PIE, på en mängd människor som kommer till andra slutsatser än den egna främjar inte diskussionen., utveckling eller vad som är målet med denna etikettering.

        Denna etikettering försvårar dessutom kritiskt tänkande – att kunna se nyanser i tillvaron.
        Tillvarion kanske inte endast består av de som man själv anser ha fel, Christian Lundahl. Hans-Åke Scherp m.fl. och de som man själv anser har har rätt Inger Enkvist, Per Måhl, m.fl. Att dessutom benämna Inger Enkvist som en ikon gör ju henne oantastlig. För vem kan gå emot en ikon. För ett tag sedan var det Hans Rosling som togs upp på Kants blogg – . Rosling läxade upp danska journalister. Och jag håller med Johan, Rosling är även en av mina favoriter. Men i vissa delar bör hans statistiska underlag kompletteras med andra uppgifter. Han har inte fel, men han ger inte hela bilden av verkligheten (vem gör det?).

        Gilla

      • Jag gillar också Rosling och speciellt hans didaktiska sätt att förklara.
        Nej, vem ger hela bilden av verkligheten :-). Mycket är ett spel! Och de som följer spelet tar ställning för den sida som håller med personens egen åsikt. Det gör jag också privat. Allvarligt blir det när man i sin yrkesroll låter ens privata åsikter styra.

        Gilla

  2. Jo en sak till.

    Du har så rätt i att den som bokar Christian Lundahl har makten.
    Och du har så rätt i att det vi bla. kan göra och göra är att ge studenterna redskap (eller hur man ska uttrycka det) för att hantera olika teorier, perspekiv, ståndpunkter etc. i tillvaron. Det sistnämnda är centralt för alla lärare men kanske än mer centralt för en SO-lärare som Johan Kant.

    När en student på en av ”mina” lektioner ”upptäckte” att en dominerande teoribildning inom ekonomi bygger på en egoistisk människosyn kände jag mig nöjd. Denna människosyn är varken rätt eller fel, men den finns där – och den kan ställas mot andra synsätt inom t.ex. sociologi (mitt område) eller pedagogik.

    Gilla

    • Känner igen det du berättar om.
      Ibland kan jag höra att något upplevs som onödigt arbete, om det ”rätta” inte presenteras redan från början (om det nu finns något absolut rätt). Men hur vet man att det är ”rätt” om man inte vet vad som är ”fel” i en speciell situation?

      Gilla

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: