Igår när jag var och handlade hörde jag en späd röst skrika upprepande – Jag får aldrig köpa någonting! Det är inte ovanligt med ledsna barn i affärer, men de brukar uttrycka något annat än den här lilla killen gjorde. Till slut kom han fram bakom en hylla tillsammans med två vuxna och fortsatte – Jag VILL köpa en leksak. Och jag såg att han boxade till en av de vuxna på armen. Men de fortsatte gå och killen fortsatte upprepa samma sak. Han hördes på nära och långt håll ända fram till jag kom fram till kassan.

Jag fick annat att tänka på, gick till bilen och körde hem. Ordnade med en hel del, kvällen gick och precis innan jag somnade insåg jag att hans röst och önskan ändå funnits i bakhuvudet. Nu idag har jag också tänkt på honom. Varför kan jag inte släppa det? Det är inte första gången barn får följa med och handla och inte får det dom vill ha.

Min första tanke var – varför låta barn följa med om de ändå inte får köpa någonting? Men, så kan man inte resonera, tänker jag då. Barn måste ju lära sig att de inte kan få allt de vill ha. Frågan är om en sex-åring lär sig detta på rätt sätt eller faktiskt lär sig något annat. Min andra tanke var – är det här verkligen en kille som aldrig får något eller en inövad strategi. Någonting i hans röst får mig ändå att ta honom på allvar. Jag tror faktiskt att han talade sanning. Det var inget obehärskat utbrott, utan mer något han faktiskt kommit underfund med – och verkligen reagerade över.  Min tredje tanke är nu när jag inte kunnat släppa det. Vad är det man utsätter killen för? Man går till en affär på lördagen, med alla frestelser – går förbi leksaksavdelningen och går därifrån utan att verka bry sig om hans önskan eller hur han känner inför det. För om det här är vanligt förekommande – varför då gå förbi leksaksavdelningen – varför inte gå andra vägar. Varför inte låta honom få något varannan gång och sen trappa ner, samtidigt som man klargör av vilket skäl. Om man nu vill lära honom att kunna handskas med frestelser.

Nu vet jag ju inte ett enda dugg om den här killen, och vilka de två vuxna var – hans föräldrar eller några andra. Inte heller vad problemet är – kanske det handlar om att de faktiskt inte har råd. Men, en fjärde tanke är hur kan man undvika att en sådan liten kille med späd röst når en sådan insikt att han uttrycker det på ett trovärdigt sätt.  – Jag får aldrig köpa någonting!  

Vad jag kan se som en möjlig konsekvens är att när den lilla killen blir vuxen och börjar tjäna egna pengar, inte kommer att ha lärt sig att frestelser skall man motstå, utan tvärtom – att  faktiskt inte lärt sig att motstå dom. Då är han ju fri att själv bestämma och gör det troligen, utan att ha lärt sig konsekvenserna av sina egna beslut. Eftersom han aldrig lärt sig ta något beslut, utan lärt sig  istället att han aldrig fått något. Varför inte ge barn några val för att lösa sådana problem? Du kan välja en leksak eller något annat? Men inte både-och. Det är väl en mer framkomlig väg, kan jag tänka mig.

Hur lärde jag mig att avstå från det jag ville ha och att vänta? Jo, genom att få insikt i familjens ekonomi! Mina föräldrar visade på papper hur mycket inkomster och utgifter vi hade varje månad, och hur mycket det blev över. Det är också ett sätt, som kanske inte passar alla. Men man kan ju prova. Barn förstår ofta mer än man tror, men de förstår inte tanken bakom att alltid få höra – Nej! och inget annat än just ett Nej! Det förstår vi väl inte ens som vuxna – vi vill gärna få en förklaring, helst en som vi kan godta!

Kategorier:Vardagen