Månad: januari 2013

Körde in till institutionen halv tio och var där fem över tio. Lite skillnad mot att åka kollektivt. 🙂 Men det är inte oöverstigligt.

Hade ett seminarium i utbildningshistoria och jag försöker finna lite nya sätt att få studenterna att nå kunskap. Eftersom vi har få seminarier är risken stor att det blir föreläsningar, dvs. att jag håller i tråden för att man skall få in allt. Även om det blir diskussioner, så känns det som om en del aldrig kan tas upp. Nu har vi en hel del material i form av TV-och radioprogram. Och hur använder man detta i undervisningen. Jag vill att studenterna även skall få en känsla för historien, inte endast läsa om den. Visst kan man rekommendera dem att kolla in dessa, men det blir lite upp till var och en, efter eget intresse. Nu har jag alltså organiserat ett seminarium på distans. Och arbetar på att få det att gå ihop. Vi lever i en tid då internet, konferenser mm. är vanliga. På något sätt måste vi hänga med. Men, kanske man kan tycka, är det viktigast att mötas irl. Håller helt med. Men att ordna en visning i seminariesalen med trettio studenter som tittare fungerar dåligt. Men vi får se hur det går. Om det lyckas kanske man framöver kan ordna det under seminarietid.

Fick hjälp av vår IT-expert med att installera Word Office 2010, så nu kan jag både öppna .docx-filer och lägga in fotnötter. Har ju sen min dator kraschade använd mig av Word Office Starter och i den saknas en hel del. Och i min gamla Mac gick det inte att öppna .docx-filerna. Ett riktigt elände som tog bort massor av tid.

I morgon har jag en mellandag och kommer arbeta vidare på min idé, och göra om mina ppt-presentationer, för av någon anledning fungerade inte de jag redan har i det nya programmet. Men det kan var något jag inte klurat ut man måste göra. Öppna dem kan jag göra i Power Point, men det öppnar sig inte när man dubbelklickar. Det står endast att det inte finns några bilder. Knepigt! Men hux flux kanske jag ramlar på lösningen. Vi får se! Fast jag kan se det som en möjlighet att göra nya presentationer. Man får se allt som en möjlighet!

I dag läser jag på DN en artikel om att sossarna föreslår förlängd skolplikt upp till 18 år. Det innebär att gymnasieskolan blir obligatorisk och detta skulle förhindra alliansens nedskärningar inom utbildningsområdet. Läs vidare på DN och SvD.

Men efter sex år med Reinfeldt är det tydligt att regeringen prioriterar bort det som är Sveriges framgångsrecept. I stället har regeringen slagit in på en väg med allt lägre ambitioner för skolan och sänkta krav på eleverna. Nu föreslås till och med ettåriga gymnasieprogram utan krav på teoretiska ämnen. Svenska gymnasister ska inte längre bli behöriga till högre studier, samtidigt som antalet platser på högskolor och universitet minskas – trots att söktrycket är högre än någonsin.

Regeringen väljer också konsekvent bort investeringar i utbildning och gör i stället stora nedskärningar i gymnasieskolan. Regeringen har redan skurit ned 675 miljoner kronor på gymnasiet under 2012. Dessutom planeras ytterligare nedskärningar om 1.360 miljoner under 2014. Sverige har nu den första regeringen i vår historia – och förmodligen den enda i världen – som sänker utbildningsambitionerna för nästa generation.

Jag har sen 2006 försökt att få alliansens, och speciellt Björklunds politik att gå ihop. Det som sägs vara en förbättring och en ökad kvalitet uppfattar jag hela tiden bli en försämring. De goda resultaten som man anser skall komma till, låter vänta på sig. I och med att gymnasieskolan är frivillig, sänks kraven från stat och kommun att satsa. Därför är förslaget om obligatorisk gymnasieskola inte så dumt tänkt. Snarare en väg framåt. Alliansen säger att förändringar inte märks förrän på lång sikt. Det märkliga är bara att försämringar märks på en gång och sen de tillträdde har det blivit allt sämre. På lärarutbildningen har resurserna sjunkit år från år. Vi får allt färre lärarledda seminarier, trots att Björklund lovat fler. När, vilket decennium kommer det ske?

Nu till hur det skulle se ut i min verksamhet om jag skulle tänka som alliansen. Om jag upptäcker att resultaten sjunker, förändrar jag t.ex. mitt sätt att undervisa, examinationsformerna och en del annat. Därefter utvärderar jag – har jag uppnått mina mål med förändringarna – Nej, Okey, jag låter det gå en termin till och då blir resultaten ännu sämre. Om jag skall tänka som alliansen och Björklund, skulle jag säga till mig själv – Men det här är resultatet från tiden innan förändringar. Jag får nog vänta sex år till innan det ger utslag. Den tredje terminen blir resultaten sämre än innan jag förändrade allt. Men jag tror fortfarande på mitt recept. Och skär dessutom ner på seminarietiden. Naturligtvis går jag inte tillväga på det sättet. Om mina förändringar inte ger utslag snabbt, ja då är det troligt att det faktiskt inte är rätt.

Med tanke på att jag undervisar i pedagogik- och utbildningshistoria känner jag till att när det gäller läroplaner och pedagogiska inriktningar så tar det lång tid innan det når alla i ett samhälle – det handlar om ett annat typ av tänk. Men när det gäller resultaten i form av betyg ser det nog lite annorlunda ut. Dem kan förändra ganska snabbt. De är inte på samma sätt beroende av värderingar, och traditioner. Två ytterligare seminarier, eller en förändrad typ av examination kan förändra på en gång. På samma sätt kan borttagande av behörighet till universitetet förändra sakernas tillstånd på en gång, i och med att många blir utestängda från möjligheten.

Men, men … Björklund och alliansen har en helt annan agenda. De vill skära ner, för att bortsortera. De vill ha tillbaka ordningen som var för hundra år sen, när bara en viss klass och några enstaka snillen från arbetarklassen, hade möjligheterna att gå på universitet och när det fanns en kader av okvalificerad arbetskraft som kunde sköta det som idag finansieras genom RUT. För om de inte är den agendan de har, är det dom som ingenting vet som styr vår utbildningspolitik numera. Och då blir det ju helt klart en nedrustning av kompetensen i ett land. Och självklart har nedskärningar likt den här betydelse: Regeringen har redan skurit ned 675 miljoner kronor på gymnasiet under 2012. Dessutom planeras ytterligare nedskärningar om 1.360 miljoner under 2014. Hur många potentiella snillen och världsförbättrare riskerar vi inte förlora. Det kan vara en eller två av dem som blir arbetslösa och inte själva har råd att läsa in högskolekompetens. För den som tror att dessa endast finns inom den priviligierade klassen, lever i en illusion.

Fungerade inte riktigt idag. På väg in till institutionen började jag känna mig dåsig. Och dåsigheten höll i sig. När jag börjat föreläsningen blev jag helt plötsligt osäker på om jag hade rätt ppt-presentation, så jag bad om ursäkt och kollade framåt. Trots att jag en timme innan varit helt säker. För övrigt fungerade allt under seminariet. Jag har inget problem med ämnet eller med att få fram kunskaperna. Jag kan bara inte hålla koll på vilken kurs det är, vilket seminarium det är eller vilken dag.  Men, jag har koll! Märkligt! En sak som förvirrar är att alla lärare inte har seminarier på en och samma dag som vi brukar. Vissa har på tisdagen och andra på onsdagen. Och vilken dag har jag då? Hehe… !

Klockan blev två och jag körde hem. Väl hemma upptäckte jag att jag missat ett lärarlagsmöte för första gången på åratal. Om det ens har hänt tidigare. Hade inte skrivit upp det i kalendern, vilket jag också alltid gör. Jag känner mig alltså lite trött. 🙂 Tror jag behöver lite sol och värme!

Det är en mellandag. Har svarat på en del mail, bedömt en tenta och fixat material på Mondo. Men för övrigt är det ganska lugnt. Väntar på en del svar. Men det är nästan så jag börjar tro att det är något jag glömt att göra.

Igår var jag ute och körde en runda igen. Lika bra att passa på nu när det är mildväder att ladda batteriet. Rätt som det är smäller det till igen. Läste i går en del ur förordet i Hegel, samt skrivit en A4 om ämnet jag vill skriva om i B-uppsatsen i filosofi. Min preliminära frågeställning som säkerligen behöver brytas ner i fler konkreta frågor är:

På vilket sätt kan individen behålla sin särskildhet inom den grupp hon tillhör, (även om den skulle strida mot gruppens identitet), och ändå bli erkänd?

Varför jag vill fokusera på den här typen av frågeställning är för att det här är något som är av vikt för nutidens lärare, att förmedla en värdegrund som skall gälla alla, samtidigt som de skall utgå från individens särart och grupptillhörighet. Något som har visat sig inte alltid är möjligt att åstadkomma. Men, tänker jag fortsättningsvis. Någon tanke bakom läroplanens mål och formuleringar om att detta ändå skall kunna vara möjligt, måste det väl ändå finnas. Kanske den inte är medveten utan att den baserar sig på en intuitiv känsla av att vi kan vara individuella inom ett kollektiv.

Jag förstår inte tanken med att det skulle vara bra för elever i olika åldrar att misslyckas. Möjligen om inte detta också smyger sig in och blir en del av elevens självkänsla. Har läst på flera ställen om skolpersonal som talar om elevers misslyckande och att det är något som är bra. Man måste låta dem misslyckas.  Läs den här artikeln på Skola och Samhälle.

Kan inte förstå att det skulle vara ett misslyckande om någon inte lär sig något inom en viss tidsperiod. Snarare är det väl ett misslyckande från vuxenvärlden att sätta samma tidsramar och förorda samma typ av undervisning för alla, när nu individer lär sig på olika sätt och under kortare och längre tid.

Om man talar om detta med att någon inte lär sig inom utsatt tid, som ett misslyckande finns risken att man som lärare eller pedagog inte försöker hitta det som lyfter eleven. Det är ju så bra att misslyckas!! Det är ju då man lär sig – jovisst, men vad lär man sig? Vi daltar för mycket! Curlar säger vi numera!

Man kan därför fråga sig – vem är det som har misslyckats  – eleven eller staten/samhället, som år 2013 fortfarande tror att alla är likadana eller vill att alla skall bli det.  Om staten nu anser att eleverna inte lyckas inom utsatt tid, varför då inte utöka tiden istället för att sätta in åtgärder av olika slag. I artikeln på SoS skriver Charlotte Jacobsson följande:

Vi hade arbetat ihop till och från eftersom hans läsning inte utvecklades i den raketfart som skulle gjort honom till den där självständiga eleven som klarade av att arbeta med sitt, på egen hand och utan behov av någon hjälp. Det sista halvåret, hans första termin i årskurs tre, hade han undvikit att synas då jag kom in i hans klassrum. Han ville inte riskera att behöva lämna det och klasskamraterna för att arbeta extra med sin läsning och sitt skrivande ihop med mig.

Charlotte Jacobsson lyckades emellertid hitta en väg bort från detta. Men hur många elever har den känslan? Skall de behöva få den? Hur många av Charlotte Jacobssons kaliber behövs det?

Igår när jag var och handlade hörde jag en späd röst skrika upprepande – Jag får aldrig köpa någonting! Det är inte ovanligt med ledsna barn i affärer, men de brukar uttrycka något annat än den här lilla killen gjorde. Till slut kom han fram bakom en hylla tillsammans med två vuxna och fortsatte – Jag VILL köpa en leksak. Och jag såg att han boxade till en av de vuxna på armen. Men de fortsatte gå och killen fortsatte upprepa samma sak. Han hördes på nära och långt håll ända fram till jag kom fram till kassan.

Jag fick annat att tänka på, gick till bilen och körde hem. Ordnade med en hel del, kvällen gick och precis innan jag somnade insåg jag att hans röst och önskan ändå funnits i bakhuvudet. Nu idag har jag också tänkt på honom. Varför kan jag inte släppa det? Det är inte första gången barn får följa med och handla och inte får det dom vill ha.

Min första tanke var – varför låta barn följa med om de ändå inte får köpa någonting? Men, så kan man inte resonera, tänker jag då. Barn måste ju lära sig att de inte kan få allt de vill ha. Frågan är om en sex-åring lär sig detta på rätt sätt eller faktiskt lär sig något annat. Min andra tanke var – är det här verkligen en kille som aldrig får något eller en inövad strategi. Någonting i hans röst får mig ändå att ta honom på allvar. Jag tror faktiskt att han talade sanning. Det var inget obehärskat utbrott, utan mer något han faktiskt kommit underfund med – och verkligen reagerade över.  Min tredje tanke är nu när jag inte kunnat släppa det. Vad är det man utsätter killen för? Man går till en affär på lördagen, med alla frestelser – går förbi leksaksavdelningen och går därifrån utan att verka bry sig om hans önskan eller hur han känner inför det. För om det här är vanligt förekommande – varför då gå förbi leksaksavdelningen – varför inte gå andra vägar. Varför inte låta honom få något varannan gång och sen trappa ner, samtidigt som man klargör av vilket skäl. Om man nu vill lära honom att kunna handskas med frestelser.

Nu vet jag ju inte ett enda dugg om den här killen, och vilka de två vuxna var – hans föräldrar eller några andra. Inte heller vad problemet är – kanske det handlar om att de faktiskt inte har råd. Men, en fjärde tanke är hur kan man undvika att en sådan liten kille med späd röst når en sådan insikt att han uttrycker det på ett trovärdigt sätt.  – Jag får aldrig köpa någonting!  

Vad jag kan se som en möjlig konsekvens är att när den lilla killen blir vuxen och börjar tjäna egna pengar, inte kommer att ha lärt sig att frestelser skall man motstå, utan tvärtom – att  faktiskt inte lärt sig att motstå dom. Då är han ju fri att själv bestämma och gör det troligen, utan att ha lärt sig konsekvenserna av sina egna beslut. Eftersom han aldrig lärt sig ta något beslut, utan lärt sig  istället att han aldrig fått något. Varför inte ge barn några val för att lösa sådana problem? Du kan välja en leksak eller något annat? Men inte både-och. Det är väl en mer framkomlig väg, kan jag tänka mig.

Hur lärde jag mig att avstå från det jag ville ha och att vänta? Jo, genom att få insikt i familjens ekonomi! Mina föräldrar visade på papper hur mycket inkomster och utgifter vi hade varje månad, och hur mycket det blev över. Det är också ett sätt, som kanske inte passar alla. Men man kan ju prova. Barn förstår ofta mer än man tror, men de förstår inte tanken bakom att alltid få höra – Nej! och inget annat än just ett Nej! Det förstår vi väl inte ens som vuxna – vi vill gärna få en förklaring, helst en som vi kan godta!

Måste ha stängt av TVn i gårkväll, men kommer inte ihåg det. Jag somnade framför den och sov i drygt 12 timmar. Allt kollektivåkande och promenader gjorde sitt till.

Framför datorn, när jag varit vaken en halvtimme, fick jag ett erbjudande av ”polisen” att komma och hjälpa mig med min frusna bil. Tog tacksamt emot och efter en timme kom han. Vem passar bättre till att få igång en bil, än just polisen, tänkte jag. Vi fikade och snackade några timmar och gick sen ner till en instängd bil av andra bilar. MEN, den startade på en gång. Jag fick rådet att köra en bit, så målet blev Södertälje fram och tillbaka. Och att jag i fortsättningen skall köra varje dag, inte bara runt kvarteret eller till affären när jag jobbar hemma. Det får väl bli Nyköping i morgon då 😉 Det är trevligt att ha snälla vänner. Men vi hade tur, för vi hade fått dragit ut bilen först. Det behöver inte heller bara vara batteriet som laddar ur, utan även att oljan blir seg. Men, det är klart att om batteriet är helt friskt, ja då kan det kompensera.

Sen jag kom hem har jag läst igenom ett uppsatsmanus och skall försöka hinna läsa några sidor i Andens fenomenologi. Vi fick veta på seminariet i onsdags att realistiskt är att klar fyra sidor per timme. Nåja, vi får väl se om det är detta.

Men, jag är fortfarande trött och vill helst bara sova.

Har inte skrivit något den här veckan. Har haft fyra seminarier i två kurser, så nu är allt i full gång. Har dock inte två seminarier på en och samma dag och det bidrar till att jag inte blir så trött. Dessutom har jag bedömt 22 examinationer och läst tre C-uppsatsmanus. Det har varit en del att göra.

Kylan slog ju till ordentligt i onsdags. Startade bilen och det var lite segt, och jag körde till Södertörn för att delta i kursstarten i Metafysik, som skall handla om Hegel. Men när jag skulle till jobbet i torsdags, strejkade bilen för första gången på åtta år. Det blev kollektivtrafiken. Problemet var att jag inte hade några biljetter, så det fick jag fixa. De tog bara kort och gav mig en remsa för pensionärer 🙂 – Men, jag skall ju ha fullt pris. Vi har bara halvt pris. Köpte två biljetter och köpte remsan vid universitetet. Men där var verkligen iskallt, så jag fick stå och frysa femton minuter på buss nr 40 vid Universitetet innan det kom någon buss. Väl hemma igen, på smockfulla tunnelbanor, startade bilen iaf. Men i morse var det likadant. Den strejkade, men nu var jag väl förberedd med remsa och allt. Det troliga är att batteriet har laddat ut en aning på grund av att jag inte kört så mycket under tre månader. Så, jag får väl köra några mil varje dag även om jag inte skall åka till institutionen. Fast, det var inte så farligt att åka kollektivt. Inte idag iaf. Har ju den största delen av mitt liv gjort det. Härligt var det också att gå från institutionen till t-banan när jag skulle hem. Man blir trött, men på ett skönt sätt. Inte svårt att somna precis! Borde ta promenader lite oftare än vad jag gör!

Mycket att ordna med så här i början av terminen. 

Idag hade jag handledningsträff. Studenten skriver om ett mycket intressant ämne.

Nu är det iaf fredag och en sovmorgon och en bön om att bilen startar i morgon. Måste åka och handla … !

Miljöpartiet har lagt ett förslag på en dubbdäcks-avgift på 1000-2000 kronor per år. Det kommer efter Sveriges hittills största masskrock, där räddningspersonal och polisen gick ut med hur viktigt det är med dubbdäck. (se SvD)

Om man inte vill att bilister skall köra med dubbdäck och riskera både sitt eget och fotgängares liv, ja, då skall man införa en så hög avgift. För många kommer då avstå från att köra med dubbdäck. Dessutom blir kostnaderna för att driva in avgifterna stora, och kontrollen stor. Hur skall man kunna kontrollera att bilen har dubbdäck utan att man måste åka runt och kolla alla bilar. Men, det är ju möjligt att man här vill skapa nya arbetstillfällen, samt stimulera dem som reparerar krockskador och säljer bilar.

Men tanken är ju att få folk att avstå … till priset av vad kan man fråga sig?

–Det här är jättebra, säger finansborgarrådet Sten Nordin som nu räknar med en bred majoritet både i Stockholms stad och i riksdagen.

Blir det inte väldigt dyrt för många bilister som verkligen behöver ha dubbdäck om ytterligare en avgift införs utöver biltullarna?

–De som behöver ha dubbdäck kommer att ha råd. Det räcker nog med runt 1000 kronor i avgift för att vi ska få väldigt många andra att avstå från dubbdäck, tror Sten Nordin.

Hur tänker man då? Problemet är ju inte att de som behöver kommer ha råd, utan att många inte inser att de behöver dubbdäck fast det har råd. Kanske de med barn som bor i Stockholm och är rädda om deras hälsa, riskerar att få barnet dödat av en bil som kör upp på trottoaren på grund av att de inte har dubbdäck. Cyklister riskerar också sina liv, för tro mig – vissa cyklar hur eländigt vädret än är  – och det behövs inte mycket vid en omkörning av en cyklist för att bilen skall sladda till. Det verkar som en del inte förstår hur bilar fungerar och att det inte går att få stopp på en bil på en sekund eller när väl sladden är på gång, är 0möjlig att häva. Jag tror att straffavgifter, förbud mot dubbdäck mm, först är möjligt om man får bilister  (och fotgängare) att inse vikten av följande: Anpassa farten efter väglaget, håll avståndet, prata inte i mobiltelefon och var uppmärksam. Det är just för att så många inte följer dessa råd, ett förslag som detta skapar större problem än löser dem vi har idag.

Problemet är att man inför avgifter och stiftar lagar utan att först komma tillrätta med något som inte är möjligt med annat än information, bra utbildning och vanligt trafikvett. Obligatorisk riskkörning är ett bra förslag – avgift ett dåligt, som inte leder till någonting bra i slutändan, utan det som jag nämnt tidigare – kontrollsamhälle, fler olycksbud mm.

Men tänk nu att jag har fel i allt det jag har tagit upp och att allt är en överdrift eller att måla fan på väggen. Tänk om Masskrocken i Skåne har fått de flesta bilister, även dom idag som inte har dubbdäck att inse att det är väl värt pengarna varje år med en avgift. Då kommer pengarna som dras in användas till kontroller mm. men problemet med partiklarna blir större än vad det är idag. Och om man inte tänker – Tänk om – ja, då kalkylerar man hårt på att folk kommer att avstå. Man väljer att riskera fler dödsfall i trafiken och av de skadade en  livslång invaliditet, framför att finna andra lösningar.

Jag var sexton år gammal och gick om 9:an. En kompis till mig skulle söka ett jobb och bad mig följa med. Det slutade med att jag blev tillfrågad och fick jobbet och kompisen försvann ur mitt liv. Hon tyckte jag hade snott det för henne.

Det var ett jobb på Hotel Continetal på rumservice. Jag satt och väntade på att få en rörpost med beställning. Sen fixade jag kaffe, öl, smörgåsar och lite annat, som jag gick upp med till rummen. Fixade även frukostbrickor. Det här var på kvällstid. Förutom det servade jag servitörerna med kaffe och mazariner mm. Där fanns folk från alla världens länder. På fjärde våningen var det dessutom några killar från Marocko.

Jag tjänade 6.80 kr i timmen, men fick sen höjt till 7.40. Jag kände mig rik.

Men så fick jag för mig att sluta och börja på televerket istället som telefonist. Där tjänade jag 1240 kronor i månaden på heltid. Vi satt fast i växeln på långa rader varje skift och när vi skulle gå på toaletten fick vi sätta upp oss på en lista, som kunde vara lång. Det gällde att veta när man behövde. Ibland försökte vi byta med någon annan, ibland kunde det kosta något – en kaffe. Lunchen var 30 minuter och av den gick 15 minuter åt till att köa. Man kan säga att vi var totalbevakade. Det var under den tid då Stockholms innerstad bestod av en stor grop och man fick vingla fram på trägångar.

Jag blev inte långvarig.

Sökte jobb på ICA i Hammarbyhöjden och fick jobbet på en gång. Lön: 1600 kronor. Det var där jag tog körlektioner som kostade 33 kronor i timmen.  Ännu rikare alltså! Men flyttade efter en tid till filialen som låg i Nybohov vid Liljeholmen. Bodde då i Ösmo och åkte med det gamla tåget morgon och kväll. När jag inte riskerade livet att åka med min kollegas kille hem, då de bodde i Ösmo. Han körde som en biltjuv på Nynäsvägen – 160 km/h var inte alls ovanligt.

Men jag slutade där också efter ett år ungefär….

Jag var en riktig hoppjerka under lång tid framöver… Efter ett halvår kunde jag jobbet, och då var det inte roligt längre. Och jag sökte mig vidare, tills jag hittade det yrke jag aldrig skulle längta bort ifrån.

Sent igår sände jag iväg min politik-tenta till min lärare på Södertörns högskola. Fotnötterna blev klara, då jag la in dem på jobbet för att sen skriva in referenserna och annat i dom. Har ännu inte installerat den fullständiga versionen av word office. Vågar inte, förrän alla förberedelser inför kursstarterna nästa vecka är klara.

När tentan väl var insänd, kom studenten fram. Har jag förstått uppgiften? Kommer den bli godkänd? Borde jag ha skrivit mer? Får jag betyg G, men jag vill ju ha betyg VG. Hur är det med Hegelavsnittet – visar det att jag inte har förstått helt och hållet eller räcker det?  Men om jag tar fram läraren, ja då ser det annorlunda ut. Då tycker jag nog att tentan är godkänd. Men jag kan inte bedöma om den når upp till betyget VG, då jag inte är doktor eller docent i politisk filosofi. Och då kommer studenten fram i mig igen.

Mina studier riktar sig mot min undervisning vad gäller ämnesområdena och min forskning, men ända sen år 2008 har studierna givit något mer än så. Jag har aktualiserat känslan av att vara student. Nu är det inte längre minnena av min studietid som utgör min förståelse. För jag har alltid tänkt utifrån studentens perspektiv. Men nu lever jag i det och det inverkar på mitt sätt att förhålla mig. Har även mött en hel del lärare på andra institutioner inom SU och på Södertörns högskola. Det har fått mig att se mina egna förtjänster som brister. Men framför allt – hur man kan göra. Om jag i rollen av student kan upptäcka att ett sätt att undervisa får mig att förstå, kan jag inkludera det i min egen undervisning.

Viktiga insikter är också att vi inom lärarutbildningen ofta ställer högre krav än vad andra gör. Kanske för att vi blivit så negativt uppmärksammade. Ibland kan jag tycka att vi tar i för mycket, är för ambitiösa och att vi borde lägga ner tiden på fler seminarier mer än på själva examinationernas utformning, eftersom bedömningen tar så lång tid. Men kravet på att det är de skriftliga examinationer som skall ligga till grund för bedömning och betyget, kommer från statligt håll, så vad gör vi?

Kursen  och arbetet med tentan har fått mig att inse att det är politisk filosofi som jag är mest intresserad av. Den går att kombinera med etiken. Till den 8 februari skall mitt utkast för diskussion bli klart. Det skall bli intressant att få höra vad mina kollegor har för synpunkter. Om det är hållbart och om det kan vara något att gå vidare med. Etiska dilemman inom lärarutbildningen är kanske inte så utforskat.

Lärarnas Nyheter presenterar en undersökning om att allt färre lärare under 40 år läser skönlitteratur. HÄR Orsakerna kan vara att de faktiskt inte har tid, även om det är värdefullt att de gör detta. De träffar ju unga människor som behöver uppmuntras läsa. Det är naturligtvis ett problem att lärare, och speciellt lärare i svenska inte hinner eller orkar läsa skönlitteratur. Det måste vara en del av jobbet, liksom mina fackböcker är det i mitt jobb. Men jag förstår lärarna! De har massor av dokumentation mm. att göra istället. Många under 40 år har ju oftast ett familjeliv också. Hur skall de få ro till läsning?

Men, jag kan erkänna – Nej, jag har inte läst många skönlitterära böcker under de senaste åren. Skälet är att jag inte känner att jag kan unna mig den lyxen. Har massor av olästa böcker och behöver en utlandsvistelse på tre veckor. Det skulle passa mig utmärkt. Gjorde en sådan för fem år sen och läste ut 13 böcker, som jag sedan lämnade på bokbordet i hotellobbyn när jag åkte hem. Det var underbart att sitta i värmen och läsa böcker, allt från Snabba Cash, deckare och romantiska kärlekshistorier.  Saknar läsning. Har levt med böcker sen sju-årsåldern och har läst massor under mitt liv. Bodde på biblioteket i förpuberteten. Men, som sagt, det är en lyx numera. Har försökt så många gånger, radat upp böcker bredvid sängen, men kommer aldrig in i dem.

Jag läser dock mycket, inte bara bedömningar, utan även pedagogisk och filosofisk litteratur. Allt som har med mitt arbete och forskning att göra. Jag upplever att det är avkopplande, samtidigt som jag lär mig en hel del. Ofta är jag trött och det enda jag orkar göra är att titta på någon dvd eller somna framför TVn, när jag bestämt att jobbet är klart för dagen. Helst skall det vara så verklighetsfrämmande som möjligt. För allvarliga dokumentärer får mig alert och sen kan jag inte sova alls. Men jag tittar på dom också då och då.

Nu har jag precis börjat läsa – Hatet mot demokratin av Jacques Rancière, efter att jag sen några veckor sen läst ut Att vara utom sig inom sig, av Victoria Fareld.

Nej, allt handlar om bedömningar och planerandefasen än så länge. Har roat mig att läsa igenom sju uppsatser under veckan, samt haft en handledningsträff. Suttit sent på kvällarna och lagt in studenter på projektsidor, skrivit nya scheman och kollat igenom mina ppt-presentationer. Har en del bedömningar kvar – i två kurser, som skall vara klara på torsdag nästa vecka. Nu är de inte så många, men de bör bli klara under helgen, för nästa vecka sätter allt igång. Med seminarier nästan varje dag och veckan därpå ser det ungefär likadant ut, men sen lugnar det ner sig. En glädjande sak är att vi inte får så många studenter i varje grupp. Men lite skumt är det, att jag inte har så många i en grupp – möjligen kommer det till ett tiotal. Det är en kurs på avancerad nivå, så det skulle vara suveränt att få en mindre grupp. Det är ju helt andra villkor som råder på avancerad nivå, mer djupgående, samt mycket högre krav än på kurser som är anpassade till studenter som börjar sin utbildning.

Men än har inte allt startat på riktigt.

De skriver mycket om den stora masskrocken i Skåne. Räddningstjänsten var i går kritisk mot att bilister inte anpassar farten till väglaget samt inte håller avståndet. Idag, föreslår Jonas Fröberg på SvD att det skall införas obligatorisk halkkörning vartannat år. Ett utmärkt förslag.

Själv genomförde jag efter åratal av kollektivt åkande, en man numera kallar för riskkörning en månad efter att ha köpt en ny bil år 2005 och därmed återupptog bilkörningen. Det kan skilja mellan 50 km/h och 55/h om man kan stanna eller inte. Man kan inte bromsa vid 55 km/h utan kör på personen eller framförvarande bil mm. Och man kan glömma bort att det är möjligt att häva en sladd. När den väl har hänt, kan man inget göra utom att minska på konsekvenserna. Och jag lovar att den utbildningen sätter sig djupt inombords. När jag år 1971-72 tog körkort var det under en snörik vinter. Många av mina kompisar körde på sommaren för att få körkortet så fort som möjligt. Jag tyckte redan då att det var en vansinnig strategi och la hellre ner 30  istället för 15 körlektioner, även om det kostade. Men priserna var ju inte då som de senare blev.

Jag märkte år 2005 att förhållandena ute i trafiken hade förändrats märkbart. Och det troliga är, precis som Jonas Fröberg skriver, att de nya säkra bilarna ger en känsla av falsk trygghet. Men förutom att jag inte kan förstå att så många inte inser att det inte är säkert att ligga tre meter bakom framförvarande bil, förstår jag inte det nöjaktiga i att göra det. Ofta får jag sätta på varningsblinket för att de ligger för nära.

När det gäller bilkörning har jag fått med mig en del med modersmjölken. Med yrkeschaufförer i släkten fick jag tidigt lära mig hur man INTE skulle köra och det sätter sig hårt. Men den riskkörning jag gjorde efter den jag fick på körskolan år 71/72 är nog det som varit mest effektivt. Man inser verkligen hur allvarligt det är att köra för fort och för nära.

Så, jag stödjer verkligen ett sådant förslag.

Och dubbdäck är en självklarhet … !!! Kanske det här kan bli en ögonöppnare att riskerna är betydligt större att förbjuda dubbdäck på grund av partiklar, än vad dessa är.