Den vägglösa skolan, självklart en utopi, men …


Före år 2000 alltså ett stort antal år sedan hade jag i ämnet pedagogik en diskussionsfråga om den vägg­lösa sko­lan, dvs. den har ytterväggar, men för övrigt finns inga klassrum, utan olika utrymmen där lärarledd undervisning kan pågå, men även platser där självstudier kan företas i lugn och ro och bibliotek.

Jag började med att fråga studenterna var de satt i sina hem när de studerade. De flesta svarade att de satt i favoritfåtöljen, i köket, i sängen och till och med på golvet ibland och flera av dem svarade att de lyssnade på musik under tiden. När jag frågade dem om de åt och drack något, sa de flesta ja, vi dricker kaffe, te eller vatten. – Ni väljer inte den mest obekväma platsen i hemmet, på en hård stol framför ett bord? Ni väljer den plats ni känner att ni lär er bäst på? De såg förvånat på mig och nickade som om det var den självklaraste saken i världen. – Och ni får sitta ifred, fortsatte jag. – Naturligtvis!

Vid det laget började jag upptäcka en viss irritation hos en del studenter som inte kunde klura ut vad jag var ute efter. Men jag hade inte gett upp, utan ville få en reak­tion. – Och om ni skall studera ihop med någon, väljer ni inte någon ni inte känner eller tycker illa om, utan er bästa vän, fortsatte jag. – Jo, självklart! Och det kommer inte in någon och säger till er bästa vän att gå för att ni pratar för mycket?

Då var det en student som utbrast – Nu vet jag vad du gör? Du vill poängtera något om hur barnen i skolan har det?

Vi diskuterade detta under en längre stund, men det var få av studenterna som kunde tänka sig en skola utan att ha kontroll över sin klass inom fyra väggar.   – Vi måste ha kontroll! Så här långt efteråt har jag gett upp diskussionsämnet – svaret blev detsamma i varje grupp jag undervisade i – Vi måste ha kontroll, se vad de gör, veta var de befinner sig. Kontrollen var alltså viktigast för studenterna och för den prioriterade de bort mer fria alternativ.

Frågan är varför vi väljer att behandla våra barn som fångar genom ett system som har till syfte att disciplinera och använda övervakning mm[1] i slutna rum och på bestäm­da platser. Frågan är varför de flesta accepterar det. Den enda skillnaden mot fångar är att barnen får gå hem efter dagens slut (om jag hårdrar det hela med Foucault som stöd) och naturligtvis att de inte gjort något mer än att bli skolmogna.

Jag ställde även frågor till några studentgrupper, hur de skulle känna sig om jag som lärarutbildare flyttade på Anna, därför att hon pratar med Patricia och istället sätter Karl Erik, som hon känner sig obekväm med bredvid henne. Eller om vi skulle acceptera att vår chef varje dag bestämde var vi skall sitta. Även om de flesta höll med mig om det absurda i situationen, gjordes en skillnad mellan att vi är vuxna, medan barnen inte är det. Och det kan ligga något i det. Vi har å ena sidan ansvaret för eleverna i skolan och deras lärande, men å andra sidan, om Sara lär sig bättre om hon får sitta i sin favoritvrå med sin bästis Karin, varför inte låta henne göra det. Argumentet mot det kan vara, att vi inte vet, åtminstone inte på kort sikt om hon lär sig bättre. Men å andra sidan återigen, vad händer om Anna och Karin försvinner från skolan?

Sammanfattningsvis, hade 99% av studenterna jag diskuterade detta med, svårt att tänka sig en skola utan klass­rum och kontroll och när de fick frågan vilken typ av skola de skulle starta om de hade alla resurser, tecknade de en skola som på det hela liknade den skola vi har utifrån de små resurser de nu har. Det verkar som om de flesta accepte­rar skolan som den ser ut eller har svårt att frigöra sig från själva formen.

När jag varit lärarutbildare ett antal år, fick jag en insikt under en lektion att om vi sitter för nära varandra förhindras den fria tankens uttryck. Mitt argument var och är att vi blir för påverkade av den andras närhet att det blir mysigt och trevligt, men kanske obekvämt att vi av det skälet inte kan tänka lika fritt. De flesta ser misstroget på mig, då jag numera tar upp detta. Men jag tror på min insikt.

Vad händer i ett klassrum, där eleverna måste sitta tätt ihop och samtidigt vara tysta, fria från känslor och ta till sig ett kunskapsinnehåll. När de inte får uttrycka sina insikter och sina upptäckter på det sätt barn bara kan. Vi kan inte släppa barnen helt fria. Vi måste ha en viss kontroll, om inte annat för omsorgen om dem, men varför hela tiden och i allt som rör dem. Varför måste samhället ha total kontroll över det upp­växande släktet?

Det här är exempel på diskussioner som får oss att bli medvetna om var gränserna går; om vad som är möjligt och hur stora frihetsgraderna kan vara (inte hur stora vi vill att de skall vara)!


[1] Se Foucault i Övervakning och straff – Del Discplinen.

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s