I dag läser jag på DN en artikel om att sossarna föreslår förlängd skolplikt upp till 18 år. Det innebär att gymnasieskolan blir obligatorisk och detta skulle förhindra alliansens nedskärningar inom utbildningsområdet. Läs vidare på DN och SvD.

Men efter sex år med Reinfeldt är det tydligt att regeringen prioriterar bort det som är Sveriges framgångsrecept. I stället har regeringen slagit in på en väg med allt lägre ambitioner för skolan och sänkta krav på eleverna. Nu föreslås till och med ettåriga gymnasieprogram utan krav på teoretiska ämnen. Svenska gymnasister ska inte längre bli behöriga till högre studier, samtidigt som antalet platser på högskolor och universitet minskas – trots att söktrycket är högre än någonsin.

Regeringen väljer också konsekvent bort investeringar i utbildning och gör i stället stora nedskärningar i gymnasieskolan. Regeringen har redan skurit ned 675 miljoner kronor på gymnasiet under 2012. Dessutom planeras ytterligare nedskärningar om 1.360 miljoner under 2014. Sverige har nu den första regeringen i vår historia – och förmodligen den enda i världen – som sänker utbildningsambitionerna för nästa generation.

Jag har sen 2006 försökt att få alliansens, och speciellt Björklunds politik att gå ihop. Det som sägs vara en förbättring och en ökad kvalitet uppfattar jag hela tiden bli en försämring. De goda resultaten som man anser skall komma till, låter vänta på sig. I och med att gymnasieskolan är frivillig, sänks kraven från stat och kommun att satsa. Därför är förslaget om obligatorisk gymnasieskola inte så dumt tänkt. Snarare en väg framåt. Alliansen säger att förändringar inte märks förrän på lång sikt. Det märkliga är bara att försämringar märks på en gång och sen de tillträdde har det blivit allt sämre. På lärarutbildningen har resurserna sjunkit år från år. Vi får allt färre lärarledda seminarier, trots att Björklund lovat fler. När, vilket decennium kommer det ske?

Nu till hur det skulle se ut i min verksamhet om jag skulle tänka som alliansen. Om jag upptäcker att resultaten sjunker, förändrar jag t.ex. mitt sätt att undervisa, examinationsformerna och en del annat. Därefter utvärderar jag – har jag uppnått mina mål med förändringarna – Nej, Okey, jag låter det gå en termin till och då blir resultaten ännu sämre. Om jag skall tänka som alliansen och Björklund, skulle jag säga till mig själv – Men det här är resultatet från tiden innan förändringar. Jag får nog vänta sex år till innan det ger utslag. Den tredje terminen blir resultaten sämre än innan jag förändrade allt. Men jag tror fortfarande på mitt recept. Och skär dessutom ner på seminarietiden. Naturligtvis går jag inte tillväga på det sättet. Om mina förändringar inte ger utslag snabbt, ja då är det troligt att det faktiskt inte är rätt.

Med tanke på att jag undervisar i pedagogik- och utbildningshistoria känner jag till att när det gäller läroplaner och pedagogiska inriktningar så tar det lång tid innan det når alla i ett samhälle – det handlar om ett annat typ av tänk. Men när det gäller resultaten i form av betyg ser det nog lite annorlunda ut. Dem kan förändra ganska snabbt. De är inte på samma sätt beroende av värderingar, och traditioner. Två ytterligare seminarier, eller en förändrad typ av examination kan förändra på en gång. På samma sätt kan borttagande av behörighet till universitetet förändra sakernas tillstånd på en gång, i och med att många blir utestängda från möjligheten.

Men, men … Björklund och alliansen har en helt annan agenda. De vill skära ner, för att bortsortera. De vill ha tillbaka ordningen som var för hundra år sen, när bara en viss klass och några enstaka snillen från arbetarklassen, hade möjligheterna att gå på universitet och när det fanns en kader av okvalificerad arbetskraft som kunde sköta det som idag finansieras genom RUT. För om de inte är den agendan de har, är det dom som ingenting vet som styr vår utbildningspolitik numera. Och då blir det ju helt klart en nedrustning av kompetensen i ett land. Och självklart har nedskärningar likt den här betydelse: Regeringen har redan skurit ned 675 miljoner kronor på gymnasiet under 2012. Dessutom planeras ytterligare nedskärningar om 1.360 miljoner under 2014. Hur många potentiella snillen och världsförbättrare riskerar vi inte förlora. Det kan vara en eller två av dem som blir arbetslösa och inte själva har råd att läsa in högskolekompetens. För den som tror att dessa endast finns inom den priviligierade klassen, lever i en illusion.

Kategorier:Vardagen