Jag tittade på dokumentären om Olof Palme ikväll. Förutom att det var roligt att få tillbakablickar om trafikomläggningen, samt smärtsamt om kriget i Vietnam, så väcktes mina känslor för personen och politikern Olof Palme. Jag var en stor beundrare och hans död var både chockartad och svår att glömma.
Jag vikarierade som förhandlingssekreterare på SIF bara några stenkast från platsen där han blev mördad. Men det tog flera veckor innan jag besökte platsen och senare graven.
Du kände ju aldrig Palme, sa en person till mig flera år senare. Hur kan du känna som du gör? Hon som frågade kände honom. Och jag svarade – han var en del av mitt liv. Och det var Palme – han berörde och fick en att vilja kämpa för samma saker. Eller också ville man stöta bort det. Var någon oberörd?
Allt förändrades efter mordet och det blev ett helt annat Sverige. En del förändringar har varit bra och nödvändiga, men en del har vi förlorat. Glöden, engagemanget och protesterna. Vi har förlorat solidariteten, det kritiska och vakna politiska intresset. Det var en politisk tid på ett helt annat sätt före 1986 än efteråt. Palme var en politiker som visade mod och vad han tyckte höll han aldrig inne med. Skulle någon av våra ledande politiker idag traska ner till ett ockuperat kårhus och möta alla ilskna studenter eller skulle de sända ett twitter eller låta en journalist intervjua dem några dagar senare. Debatterna var livliga, inte trist artiga som de är idag.
I år den 22 december var det 29 år sen min far dog i en trappa av en hjärtattack och den 28 februari 25 år sen Olof Palme blev mördad och nästa år den 11 september är det tio år sen Anna Lindh dog efter skottskadorna, tidigt på morgonen. Tiden går .. det är länge sen. Och hur mycket som har förändrats blir uppenbart då man ser filmer eller fotografier tagna från den tiden. Tänk, vilken utveckling som har skett!
