Läser på TextTV igår att det skett en skolskjutning igen i USA. Tjugosex människor har dött, varav 20 barn. Det är förskräckligt och det vrider sig inom mig. Och så hör jag Obama säga – Alla föräldrar i USA är förkrossade!
Jag är för min del förkrossad som människa över det som hänt, på samma sätt över alla unga liv som föll för Breiviks kulor. Man behöver inte vara förälder för att bli förkrossad. Det som är så fruktansvärt är att det händer i en skola där barnen skall kunna vara trygga.
Barn skapar inte känslor och ansvar för den yngre generationen hos oss. Barn väcker de känslorna vi redan har inom oss. Därför väcks mina känslor när jag läser om dessa dåd. Och Breviks skoningslösa dödande av alla dessa unga människor i Norge, går ju aldrig att glömma bort.
Det är många människor som involveras, föräldrar, kamrater, släktingar, ögonvittnen m.fl. Men det vi som befinner oss på avstånd kan göra, är att tänka på annat ganska snart. Det är nog avståndet till en händelse som är viktigast än om man är förälder eller inte. Det kan vara lika plågsamt att vara nära en människa som förlorat sitt barn som att göra det, men det handlar om olika känslor. Och man kan nog inte riktigt gradera styrkan på känslor.
Finns det någon som kan vara oberörd?
