Naturens logik och människans rädsla för kaos

Klicka på bilden för ett större format

När jag tittar på mina senaste bilder, slår det mig att naturens logik är människans rädsla för kaos. Ta till exempel ett träds logik. Visst finns den, men om vår logik skulle gälla är frågan hur vi skulle klara oss. Men ett träd står ensamt eller trängs med ett annat träd, fast de har rötterna tillsammans. Det är ju därför som träd inte skall stå för nära, för det starkaste dränerar sin granne. Och det är ju inte juste. På det viset skiljer inte så mycket från den mänskliga naturen. Om vi står andra för nära, finns risken för att bli dränerade. Men, en skillnad är att vi är symmetriska, men det kan man inte säga att grenarna på ett träd är. Titta på bilden hur grenarna växer och hur vackert och fantastiskt det är. Tänk ett träd som en nutida stad, med raka gator och likadana hus. Trist! Och så är det väl även för livet. Vi strävar efter harmoni, och att livet skall vara en raksträcka. Vi kan leva i ett som vi upplever ett kaosartat tillstånd och så mår vi dåligt. Istället för att se det som något positivt. Vilka överraskningar kan vi inte få uppleva om vi levde som grenarna på ett träd. Men vårt samhälle, livet tillsammans kräver raksträcka, harmoniska och välartade varelser som skall må på ett balanserat sätt, utan några kurvor, backar eller oöverstigliga bergsbestigningar.

Men tänk om vi har missat hela idén. Missat, naturens logik som inte alls har något med vår egen logik att göra. I den där allt måste gå ihop och vara rimligt. Men tänk om vi har missförstått vad logik egentligen betyder. Tänk om logik har en helt annan innebörd än den vi har blivit lärda att tro är.

Men finns något mer charmigt än en by, stad eller storstad där allt inte är likadant. Där man faktiskt hittar på grund av att inget är det. Och inte hittar när alla hus ser likadana ut och gatorna är raka utan ett enda gupp eller böj.

Naturens logik är människans kaos! Ändå, om vi ser hur människan alltid har vandrat, så är det inte raka vägen, utan genvägar, omvägar och runt ett träd eller över en höjd eller berg. Därför ser våra landsvägar ut som kostigar, medan de nya motorvägarna helst skall gå rakt genom berg, i tunnlar under vattnet.

Ett träd bara står där och växer sig stark och bryr sig inte ett dugg. Något syfte har trädet. Viloplats för skator, eller när de håller sina konferenser på kvällarna eller sitter och terroriserar katten som råkar gå under det. Visst har träden ett syfte. Men vårt syfte är inte att leva i nuet, utan för att åstadkomma något, bidra, vara en del i ett samhälle. Inte så illa. Då måste vi ha ordning och inte låta kaostanken komma in i vårt medvetande och sinne. För, då blir ingenting gjort. Då kommer vi sätta oss ner under trädet eller på en gren som skatorna och bara vara där.

Men visst är grenverket på ett träd fantastiskt vackert!

 

 

 

Nej till fritidslärare som titel

Nej, nej, nej, fritidslärare är en inofficiell titel som en del använder sig av, till och med av en del lärarutbildare på olika högskolor. De som tidigare utbildades är fritidspedagoger, men de som utbildas nu på universitetet skall bli Grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem.

Vad är då problemet med titeln Fritidslärare. Jo att den inte alls associerar till den pedagogisk verksamheten som drivs på fritidshemmen och kan förväxlas med fritidsledare. Om man googlar, hittar man båda yrkesgrupperna huller om buller. Inte lätt om man inte är insatt att förstå att det inte alls är samma utbildning. Är det något fel på att vara fritidsledare, kan man fråga sig. Absolut inte, men jag anser bestämt att titeln skall motsvara den utbildning som är grunden för den. Jag vet egentligen inte något annat område än det pedagogisk/didaktiska som en del degraderar sig själva. För mig är fritidslärare detsamma som att säga dagisfröken istället för förskollärare. Skulle de som utbildar sig till det och de som är verksamma finna sig i det. Tror knappast det.

Vid varje introduktion tar jag upp detta för studenterna, för att de skall förstå ett värde i att titeln skall motsvara genomförd utbildning.

Jag ramlade in på en nätsida och läste följande artikel Lärare i fritidshem: titel som provocerar, Annika Dzedina på Linnéuniversitetet. Och jag kan bara konstatera att det som påbörjades 1991 fortsätter, när till och med många rektorer inte erkänner det.

”På examensbeviset står grundlärare med inriktning mot fritidshem, men på anställningsbeviset står i många fall fritidspedagog – och många rektorer är inte villiga att ändra på det, visar studien.

”Man ska inte komma och tro att man är något bara för att det står lärare i examensbeviset”

– det är känslan många beskriver.”

Jag försöker att inte bli arg och upprörd, men känslorna finns precis under ytan. Det är nog inte någon yrkesgrupp som har blivit så misshandlad, nervärderad och försummad som just fritidspedagoger/grundlärare fritidshem sen 1991. Det gick så långt att den tidigare utbildningen till fritidspedagog skrotades helt och hållet, i och med den nya lärarutbildning 2001. Jag skäms, och det borde många göra, inte minst politikerna, men även de styrande inom skolan m.fl.

I Anderssons avhandling (se referens nedan*) berättar några av de intervjuade att när de kommer in i skolan, säger läraren – Nämen, nu kommer fritids, – inte Nu kommer Annika och Johan. Eller rektorn som önskade alla ett trevligt sportlov och att de skulle vila upp sig ordentligt. MEN, fritidshemmet var öppet under sportlovet, så någon vila blev det inte för dem som arbetade där. När lärare är sjuka får fritidspersonalen vikariera. Är någon på fritidshemmet sjuk, vikarierar inte någon lärare.

Det finns positiva saker också, som att fritidshemmet får tillgång till skolans lokaler, men det tar jag upp i ett annat inlägg. Läs gärna avhandlingen, speciellt kap 2 och kap 8.

*Andersson, Birgit, Nya fritidspedagoger – I spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer, Umeå universitet, Umeå, 2013.

 

 

 

 

Grundlärare fritidshem

DSCN1991
Katt i solen vid Rotundan i Saloniki i mellandagarna julen och nyåret 2018.

År 17 omorganiserades kurserna i utbildningshistoria. Jag blev kursansvarig för den kurs som ingår i programmet Grundlärare med inriktning mot fritidshem, som inte längre ingår i UVK. BUV äger kursen. Tanken var och är att kurserna skall läggas upp i enlighet med vilken inriktningen är.

Vi är ett litet lärarlag, högst tre lärare på 80-90 studenter, som i stort sett har varit intakt sen år 17. Detta har inneburit att vi har kunnat utveckla kurserna på ett sätt som inte är lika möjligt när det är många lärare och att lärarlaget inte kan innehålla samma lärare under en längre tidsperiod. Det vill säga att det blir lärarlagets och inte endast kursansvariges kurs, som det lätt kan bli om lärare byts ut regelbundet.

Första terminen ändrade vi inte kurslitteraturen (det var för sent), men upplägget anpassade vi till gruppen. VT 18 bytte vi ut en tjock bok som inte innehöll något om fritidshem till en mycket tunnare, men som ändå passade inriktningen. Vi har nu provat den i tre terminer och den täcker inte in allt (t.ex. vetenskapligheten i den grad som behövs) Alla områden, men vi måste komplettera med artiklar. Problemet med kurslitteratur och forskning inom fritidshemsverksamheten är svår att finna. Vi hittade dock redan år 17 en avhandling som handlar om fritidspedagogernas syn på integreringen med skolan.

Eftersom barndomens historia lyftes ur den tidigare ordningen år 16, skrev jag om kursplanen så att detta tema kom tillbaka igen. Då kunde jag även hålla en storföreläsning om den. Dock är storföreläsningen om fritidshem historiskt sett lika tunnsått som om den nutida verksamheten.

Vi har ändrat så pass mycket i riktning mot fritidshem att de som gör omtentor nu och gick kursen t.o.m. VT 17 inte kan göra den – tentan har formulerats om och alltför mycket av kurslitteraturen har bytts ut. De får göra tentan i UVKs regi.

Efter tre terminer genomfördes nu under VT19 en utvärdering av Högskoleverket och det var nervöst. Skulle vårt arbete ha gett frukt? Innan vi fick svaret fick vi beröm av studenter som är med i programrådet, just på grund av att innehållet harmonierade med de grundlärare de skall bli. För några veckor sen fick vi beskedet – Programmet i sin helhet (inte endast utbildningshistoria) fick hög kvalitet. Nu har vi utmaningen att arbeta vidare så att vid nästa utvärdering få Mycket hög kvalitet.

Det är mycket givande att arbeta med att utveckla en kurs ”nästan” från grunden, men också mycket trist att kursen från år 11 – år 17 fram till HT17  inte gav studenterna känslan av att kursen hörde till deras utbildning. Eftersom jag bad om att få just den gruppen, försökte jag rikta och lägga upp min undervisning att en hel del mot fritidshem kom med i diskussionerna. Det fanns ingen kurslitteratur om det, vilket bidrog till att inte så mycket kom med på tentorna.

Nu är det bara att kämpa vidare, vi två i lärarlaget under hösten – vi har lärarbrist!

Äntligen klar

Igår ansökte jag om filosofie kandidatexamen i filosofi och fick examensbeviset nu på morgonen. Jag har kämpat sen år 11, med ett uppehåll på några år på grund av sjukdom och återhämtning. Min tjänst på universitetet var då och är fortfarande prio 1. Det gick inte att kombinera längre. Men nu har jag startat om och äntligen blev jag klar. Nu blir jag inom en överskådlig framtid magisterexamen i filosofi också klar. Vilket måste ske nu i två kurser, då den inte går längre och möjligheterna att bli klar är tidsbegränsad. Magisterutbildningen har ersatts med Masterutbildning i filosofi.

Jag känner mig lycklig!

Hemresan den 1 januari 2019

De två följande dagarna sov och vilade jag mest hela tiden. Vaknade av fyrverkeriet kl 12, men orkade inte gå ut och titta. Jag packade allt, för att vara säker på att hinna dagen efter då jag skulle åka till flygplatsen. Låg sen vaken och försökte hitta en sovställning som inte innebar smärta. Jag var tröttare på nyårsafton än dagen före. Lyckades gå ner och äta frukost, samt ta en tur till affären för att köpa choklad och öl. Något skrivande blev det inte.

Tog adjö av de som var i tjänst och tackade för service och för vistelsen. Fick hjälp med väskorna från rummet och ut till taxin. Sen bar det av till flygplatsen och kom lite för tidigt. Nu när de har byggt om den (vilket är ett lyft), finns det ont om sittplatser, dvs. om de inte är höga vid serveringarna. Ute finns det, men det var för kallt. Väntade någon timme på att incheckningen öppnade. Nu behöver vi inte först väga bagaget och sen lasta det på vagnen igen och sen ställa oss i en ny kö för att få bagaget genomlyst. En klar förbättring. Tog några bloss och gick sen genom säkerhetskontrollen. De var hjälpsamma. Hittade en korg som man kan dra på taxfree, för de har inga vagnar. Efter ett tag öppnade boardingen och vi var snart på plats i planet. MEN, allt jag gjorde var en pärs på grund av smärtan.

Vi lyfte i tid. Tyvärr var det ganska turbulent (vilket jag avskyr), men som vanligt tänker jag att det känns som att köra på en gropig grusväg. Under en viss tid var skylten tänd och vi ändrade höjd. När vi kom över Östersjön blev det lugnt. Det är alltid risk för turbulens innan dess. Landning var problemfri. Fick bagaget på en gång och det gick bra att gå till Clarion. Köpte vatten och mat.

Fick ett rum på våning tolv över startbanan. Såg efter ett tag att det regnade och verkade blåsa. Gick ut för att röka och det blåste så hårt i byarna att det knappt gick att stå ute. Tack för att jag hann landa och att jag beslöt att sova över på Clarion, innan jag föll och slog mig, för styrkan ökade under kvällen. På morgonen var det ännu värre – klass 2-varning, så jag var fast på hotellet till kl 12, då det lugnade ner sig. Ringde flygplatsparkeringen som hämtade mig. Inga köer så det gick fort att komma hem.

Det var första gången som jag kände mig riktigt glad över att vara hemma. Men efter middag, sömn och frukost dagen därpå, började jag tänka på nästa resa till Grekland :-).

(Tre Inlägg om Akuten på Ippokrateio (1-3), finns publicerade innan detta inlägg)

Akuten på Ippokrateio (3)

Akuten på Ippokrateio (3)

Det blev bara alltmer kaotiskt ju längre tiden gick. Allt fler som sökte vård kom, och svårare fall i sjukhussängar,  skulle fram i de smala korridorerna. Vi fick dra in magen och hoppas.

Två stycken var före mig, som också endast skulle få svar på prover. Vet inte hur länge de stått, men bra mycket längre än jag. Då de var ganska irriterade båda två och diskuterade med säkerhetsvakten, som fortfarande var kvar och höll ordning på oss. Mig såg han inte denna gång eller också hade han ”klarat av mig”, Han var allvarlig, men till slut såg jag honom le. Det visade sig också att han hjälpte till, höll koll på när folk skulle komma in. Men också beordrade vissa att stå på speciella platser. Det fyrkantiga rummet med tre undersökningsrum, var inte större än ett fyrkantigt kök.

Efter 30 minuter blev mannen framför mig riktigt arg och höjde rösten, så ingen skulle missa ett enda ord. Säkerhetsvakten stod tålmodigt och lyssnade, svarade med några ord, nickade och skakade på huvudet. Sen var allt över!

Till slut blev jag erbjuden en plats av någon och fick äntligen sätta mig ner efter 50 minuter. På så sätt hamnade jag framför de två som väntat längre än jag. Efter ett antal gånger försökte jag få kontakt med någon, sa jag att vi två hade väntat mycket länge. Mer än en och en halvtimme för att få svar på prover. Efter fem minuter fick jag komma in. Jag pekade på kvinnan framför mig, som nu kommit in i det fyrkantiga rummet, men hon lät mig gå före. Jag fick äntligen svar på mina prover och allt såg bra ut. Blodtrycket hade sjunkit till 150 och det var positivt. Jag tackade kvinnan som lät mig gå före när jag var klar. Jag blev erbjuden att ligga kvar på sjukhuset, men jag ville hem till folk som jag kände och var tryggare tillsammans med. Nu, äntligen var jag klar. Men var skulle jag få tag i en taxi?

Frågade den läkaren som jag träffade när jag kom in, och hon sa att jag skulle be den som stod i ankomstdisken att ringa efter en taxi. Ytterligare väntan, men nu var jag i alla fall i slutet på dagen. När jag till slut kom fram, blev det lite språkproblem, men en man som kunde engelska mer än mannen bakom disken, förklarade och fem minuter senare körde taxin upp framför ingången.

Ippokrateio-allmänna sjukhus ligger ganska långt från Odos Lagkada och eftersom det var mörkt fick jag uppleva all helgbelysning. Till slut kom vi fram till hotellet. Jag betalade, berättade i korthet för dem som var i tjänst vad som hänt. Satt sen någon timme i restaurangen, drack vatten, kaffe och åt en smörgås, som de bjöd mig på. Det var svårt att äta, då smärtan var intensiv i bröstet och armen.  Kom in på mitt rum, la mig på sängen och försökte koppla av. När klockan var över tolv började såren att blöda. Jag hade inga plåster. Gick ner till receptionen och blev ompysslad av nattportiern. Var fortfarande lite orolig för att somna med tanke på att jag hört att man inte skall somna inom 24 timmar, utan att bli väckt. Men ringde till 1177, som förklarade att det inte var någon fara. Ringde hem! Till slut lyckades jag somna, men vaknade flera gånger och på morgonen var det svårt att gå ur sängen. Såg mig själv i spegeln och blod hade samlats runt högra ögat. Men jag gick ner och åt frukost. Gick och handlade, och var mycket försiktig med var jag satte ner fötterna och att gå nerför trappor. Vilade hela dagen, sov ibland, vaken och såg på TV.

Jag var fortfarande i chock, tyckte inte synd om mig själv, jag avvaktade. Tillvaron stannade upp för mig på något konstigt sätt. Jag hade tur i oturen, men insikten om vad som kunde ha hänt och hur fort det går, gick inte att släppa. På nyårsafton upptäckte jag blåmärkena på min överarm, axel och armbåge. Svidande smärta i bröstkorgen, varje gång jag hickade, nös eller andades. Svårt att lägga sig ner, svårt att ligga ner, att sitta – det lättade när jag stod upp, men det var ju omöjligt. Det fanns inget annat att göra än pausa livet, vilket jag fortfarande gör.

Det är svårt att beskriva upplevelsen av att slå i backen på några sekunder, slå i huvudet. Nu har jag inte längre så ont tio dagar efteråt. Men, jag håller fast vid all vänlighet, uppmärksamhet, generositet och även humor, som människor har visat mig. Inte bara i Grekland utan också  på flyget, på Arlanda och Flygplatsparkeringen.

 

Akuten på Ippokrateio (2)

Akuten på Ippokrateio (2)

Jag blev visad av sköterskan vart jag skulle gå för att ta prover och bli röntgad. Det var en ganska smal korridor och framför en kur med fönster stod vi och väntade. Innanför satt en dam med två högar – en till vänster och en till höger. Innan jag vågade mig ut och röka, som jag skrev i det tidigare blogginlägget, frågade jag i vilken hög. – Den vänstra! Okey, jag gick och kom tillbaka och inget hände. Stod och hängde ”på låset”. När dörren in till vad jag då kommit underfund med var röntgen, öppnades och tre poliser kom ut och väntade. Efteråt kom två unga män i handfängsel. För mig var det fullständigt normalt. Inget jag reagerade över alls, men noterade förstås.

Vet inte hur länge jag hade väntat då en man bakom glasfönstret pekade på mig. Hur visste han att det var min tur. Då fick jag veta att jag stått i fel kö. Blev visad till provtagningen och där kom jag in direkt. Gick in med mina papper och när jag satt därinne, visade sig chocktillståndet, eller om det var slagit i pannan, eller hela situationen. – Jag kom inte ihåg vad hotellet hette och inte heller vilken gata. När jag slutligen kom på det, ja då lät Lagkada deka tria mycket konstigt, och jag undrade om hotellet verkligen hette Anatolia. Och så fick jag en tid, då jag skulle gå tillbaka till den första läkaren för att få svar på proverna.

När provtagningen var klar mötte jag sköterskan i korridoren, och jag blev anvisad en plats utanför röntgen. – Det är inte den modernaste utrustningen vi har, sa den unga mannen när jag kom in. Men den här är jag mycket stolt över. Sa han och visade mig en stor röntgenplåt som han förde in framför mig. Då hade jag blivit röntgad i pannan och nacken, samt höger hand. När han fick reda på att jag kom från Sverige började han tala om några som flyttat dit, liksom ambulansmannen (vilket jag kommer ihåg nu). När allt var klart gick jag ut för att röka. Det blåste nästan stormvindar och då fick den kvinnliga säkerhetsvakten tag i mig. Hon pratade på och min cigarett blåste mer bort än att jag lyckades röka den.

Upptäckte att cigaretterna var slut, så jag gick runt området och ut på en större gata, där jag köpte cigaretter. Sen satt jag utanför ingången till barnsjukhuset. Där var det inte bara soligt utan lä. Satt där en lång stund. Sen gick jag tillbaka och mötte den kvinnliga säkerhetsvakten igen, som jag stod och pratade en lång stund med.

Jag gick sen in och slog mig ner tills det var min tur. Jag gick fram och ställde mig i dörröppningen, väntade tills en stol blev ledig. En speciell säkerhetsvakt gick omkring och helt plötsligt ställde han sig framför mig, tittade på min lapp med klockslaget,  en lång stund, tittade på mig forskande och på lappen igen flera gånger. Jag tittade tillbaka. Han var kvar där och höll ordning resterande av dagen. Men, jag fick aldrig någon förklaring på vad han undrade över.  Tjugo minuter efter utsatt tid (vilket var positivt med tanke på den andra gången jag fick vänta efter ny provtagning) kom läkaren fram till mig och förklarade att det var ett prov som saknades. Gick och tog provet och tillbaka igen. Då säger läkaren att jag skall ta ett EKG (och han frågade om jag hade hjärtbesvär för proverna hade visat något) och en sköterska visade mig in i en stor sal och fick en nummerlapp i handen igen. Hon hämtade en stol. Det satt en kvinna och pratade med läkaren och tre ytterligare personer kom efter ett tag och drog för draperiet. För så var det, inga rum utan draperier. Det blev en lång väntan. När de till slut var klara, gick kvinnan bakom in först för att få ett papper. Sen kom jag in och de övriga tre var läkarkandidater. Kvinnan, som jag förstod var handledare frågade vad som hade hänt. Jag blev undersökt av läkaren sen. När EKG var klart pratade de grekiska en lång stund. Då hade den smärta i höger arm som gick ut mot bröstet växt till att bli alltmer intensiv. Men EKG:t var normalt. När vi var klara, kom den första läkaren tillbaka och på vägen till undersökningsrummet fick jag veta att de ville ta nya prover.

Jag fick nya papper och etiketter och kom in till provtagningen. PUH! Sen fick jag veta att det skulle ta drygt två timmar. Tiden hade jag tappat bort helt och såg att klockan var närmare fyra.

Hungrig. Fick vet att det fanns en servering där jag kunde köpa yoghurt och kaffe. Gick nerför en trappa och det var en uteservering som var tom (icke förvånande), men det fann platser inomhus också. Gick in i butiken. Sen drog jag mössan på huvudet och åt yoghurt och drack kaffe och tittade på katterna som sprang omkring. Det var skönt att sitta på ett tomt lite kyligt ställe.

När jag var klar och kom upp igen slog jag mig ner i väntrummet, tills det var dags att vänta in de slutliga beskeden. Då var klockan fem och på min lapp stod det kvart över sex. Eftersom det hade kommit alltfler patienter, gick jag och ställde mig i kön redan halv sex. Och DET tog tid.

 

En dag på Ippokrateio-akuten i Saloniki (1)

Akuten på Ippokrateio (1)

Det är åtta dagar sen detta hände. Först nu den 5 januari har jag orkat skriva ner vad som hände. Viktigt att dokumentera om det så är bara för mig själv. Då filmen om vad som hände återkommer med jämna mellanrum. Jag vill också förmedla hur en dag på akuten var, hur väl jag blev omhändertagen, den tid de gav mig och andra och hur vänliga alla var. Men också om systemet, som inte ens en grekinna jag talade med förstod. – Det gör inte vi greker heller. Ett system som som tycks fungera, men ändå skapa frustration och irritation. Trots det, slogs jag av den tålmodighet de flesta visade. Först en mycket detaljerad redogörelse.

Åkte taxi ner till Vita tornet kl. 9. Var där kvart över nio, betalade, öppnade dörren och stängde den, vände mig om och några sekunder senare slog jag huvudet i gatstenen. Det sved till i vänstra delen av pannan, och jag reste mig halvsittande och såg bakdelen på taxin som kommit 10 meter bort. Så fort gick det, från det jag gick ur taxin. Min känsla och tanke var NEJ, så här skulle det inte gå. Det här kunde inte hända. Men jag insåg att det hade hänt. Det kom en stor grupp med turister. Det kom en ung kvinna över gatan och hjälpte mig plocka ihop mina saker, medan blodet rann och droppade från pannan. Turisterna gick förbi. Min tanke var att inte någon fick tro att jag var full. Då såg jag glasögonen, bågarna var av, det vänstra glaset trasigt, en skärva saknades och det var blodigt och jag tänkte – Inte mina glasögon! Hur skall jag nu kunna skriva. Insåg senare att det var det enda jag kunde hålla fast vid, för att inte tappa greppet. Men, sen reste jag mig upp utan tvekan och gick sakta mot ingången, med insikten att detta kunde jag inte hantera själv. Gick in och sa till mannen bakom disken som betjänade turistgruppen – Jag behöver hjälp. Han verkade ha sett mig men fortsatte arbeta. Jag upprepade  det igen. Han nickade och sa – Det kommer och en förbandslådan dök upp på min högra sida och en man som sa – Kom skall jag hjälpa dig. Det fanns en stol där jag satt mig och han torkade bort blodet från pannan och kinderna, baddade med en vätska, vilket han gjorde ganska länge. Jag blundade och hörde många i turistgruppen som sa Oj, och Nej men! Jag var chockad, men kände mig trygg.

De frågade om jag ville ha en taxi eller en ambulans. Kunde inte bestämma mig först, men sa en taxi. Ångrade mig och sa ambulans. En av personalen stod utanför och väntade. Jag blev rastlös och gick upp. De bad mig sätt mig igen. Men jag vågade inte slappna av, utan gick till dörren som de öppnat. Jag fick en stol utanför, men det blåste för mycket. Till slut sa jag – att jag kanske skulle ta taxi. NEJ, sa mannen jag först vände mig till. Ambulansen kommer om fem minuter. Jag ville röka för att slappna av, men vågade inte tända en cigarett.

Till slut kom ambulansen och en man tog mig under armen och ledde mig till ambulansen. Under tiden frågade han vad som hade hänt. Jag klev in, ville inte ligga ner utan satt. Vågade inte. Han undersökte mig, frågade vad jag hette, när jag var född. Han pratade med mig hela tiden. När allt var klart, sa han att vi skulle till sjukhuset. – Jag är rädd, sa jag. Det behöver du inte vara sa han. Jag frågade om pupillerna var lika stora. Ja, sa han. Det är ingen fara, men du behöver åka till sjukhuset. Den tog lång tid och vi pratade hela vägen. I skrivandet stund kommer jag inte ihåg vad vi pratade om, men det var om allt annat än om händelsen. Vi kom fram till slut. Han hjälpte mig ur ambulansen, tog mig under armen och vi gick kom in och han ledde mig till en sjukhussäng, efter att ha talat med någon där. Han tog mig i hand och sa att jag var omhändertagen. Jag lutade mig bakåt mot väggen och blundade. Det fanns en spegel på höger sida och jag såg två svullnader i pannan, en på var sin sida och öppna sår. Jag tänkte på att jag såg ut som ett djur som fått sina horn avknoppade. Fem minuter senare kom en läkare, som undersökte mig som hastigast, fick en nummerlapp i handen och ett papper. En stund senare blev jag skjutsad på en britsen ut därifrån, in i korridor mot mottagningen. Jag satt  och då blev jag för första gången fullt medveten om hur andra såg mig själv. Blev lämnad ensam, men jag hittade en öppning i gallret som jag kunde komma ner från britsen och gick fram mot ingången till mottagningsrummet. Det var bara ett nummer före i den kö jag stod i. För det fanns en kö till, troligen för lättare åkommor.

Till slut kom jag in och fick träffa en läkare och en sköterska. Jag hade en lång dag framför mig, vilket jag inte visste då. I nästa inlägg kommer jag berätta om systemet. Det var många frågor, om vad som hade hänt, vad jag hette osv. När allt var klart fick jag en bunt med papper, klisterlappar och röntgenplåtar. Vad jag visste då var att blodtrycket var 170. Jag var fortfarande röksugen, men vågade inte missa min plats för provtagning och röntgen. Men det tog tid och jag förstod inte systemet, (mer om det senare). Jag hörde mig för i vilken hög jag fanns i, och om jag kunde gå ut och få luft. Gick ut och det blåste rejält. Jag vågade röka. Gjorde varken till eller ifrån, men det gav mig visshet om att jag fortfarande inte var yr eller på annat sätt reagerade. Men chockad var jag, vilket jag inte visste då.

Svenska eller engelska som undervisningsspråk?

Undervisningsspråket är svenska i Sverige. Men inom universitet och högskolor genomförs nästan en tredjedel av all undervisning på engelska. Om vi skall föra konferensen på svenska eller engelska är en diskussion som alltid uppkommer och på den senaste kom förslag på att engelska förhandlas om, beroende av situationen, och att viktig information från institutionen, meddelas på svenska och engelska. När det är gruppsessioner i vilka vi skall tala om det som står oss nära, är det svårt att använda engelskan. Det har hänt att en deltagare inte kan svenska och att engelska gällde i sin helhet den gången. De flesta anställda kan svenska, men några väljer att tala engelska. Oftast svarar jag på svenska, då jag vet att person förstår. I många forskningsgrupper används engelska på grund av att vi har doktorander som är hos oss längre eller kortare tid och för mig kan det vara okey. Är inte bekväm med det, men om någon inte förstår alls, finns det inget annat val. Men, visst begränsar det ens möjlighet att föra samtal obehindrat. Det här är inte så enkelt alla gånger, då mycket går förlorat när man använder ett språk som inte är ens modersmål, speciellt inom undervisningen.

Universitetsläraren skriver om detta i senaste numret (se länk).

”Enligt språklagen är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta skall ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden”.

Min kommentar: Man kan tycka olika om det här. Att använda engelskan inom undervisningen underlättar för en del, men samtidigt förhindrar det möjligheten att lära sig tala svenska. Det här gäller speciellt den som har engelska som modersmål. Om alla talar engelska med den personen, finns det inte en chans att talspråket utvecklas.  När det handlar om examinationer på engelska tillåter jag detta, men de flesta väljer att skriva på svenska. Men från detta till att engelskan skall bli undervisningsspråket på universitet och högskolor, är steget långt. Även om jag som lärare kan träna och faktiskt genomföra undervisning på engelska, känns det mycket märkligt att använda engelska i en klass med studenter som alla kan svenska. Och om vissa skulle ha svårt att uttrycka sig på svenska, lär de inte bli bättre om de måste använda engelskan från gymnasiet. Av de yngre studenterna har jag ännu inte under 22 år haft någon student som inte kan svenska. De flesta som har utländsk bakgrund är födda i Sverige, gått igenom svensk skola osv.

Universitetsläraren avslutar artikeln med att ta upp konsekvenser.

”Det gäller även för så kallade kapacitetsförluster, det vill säga att exempelvis universitetslärare hänvisas till att undervisa på ett annat språk än sitt modersmål, med risk för att lärarens pedagogiska kapacitet begränsas. Ett av syftena med språklagen är att motverka effekter av detta slag”

Kan bara hålla med. Den här utvecklingen riskerar skapa en sämre undervisning helt enkelt. Om man tror att en ändring av undervisningsspråket från svenska till engelska skulle höja vår status är det möjligen riktigt, men det har alltså ett högt pris. Och i förlängningen kan detta faktiskt sänka vår status, då studenterna går ut med sämre kunskaper och förståelse. Det sägs att 10% av ens intellektuella kapacitet går förlorad. Jag vill även ta upp att i möten, eller i diskussioner, kan ojämlikheten bli starkare. Vissa kan tala engelska obehindrat och kan tala i fem-sex minuter, medan andra endast kan föra en dialog på engelska. Vi kan inte anta att bara för att studenter har betyg från gymnasieskolan, att den räcker för att tala engelska.  Än mindre redogöra för sina kunskaper och delta i diskussioner. Hur skulle man kunna motivera att undervisningen skall ske på engelska när alla kan svenska. Är det inte onödigt försvårande? Jag är för mångfald, och kompromisser, samt att utgå från vad som gäller i situationen. Men det får inte bli fördummande.

Den ökade amerikaniseringen inom den högre utbildningen på vissa lärosäten är oroande inför framtiden.

 

Provtagning och EKG idag

DSCN0440.jpgProvtagning och EKG idag. Efter sjukhusbesöket den 26 november, då jag avvek, träffade jag läkaren i torsdags och idag tog jag om proverna, då leukocyterna hade 12.4 i värde och den högsta gränsen är 8.8. Eftersom varken jag eller VC har tillgång till sjukhusets EKG-analys, gjorde jag om det idag. En annan läkare än min ordinarie läkare, tittade på den innan jag gick hem och det var okey. Nu har jag varit inne på 1177 och sett att leukocyternas i värde är 7,1 idag. I mars var det 5,1. Det kan variera, sa min läkare i torsdags och hon trodde att värdet skulle gå ner, då jag inte hade någon infektion eller inflammation (vilket hon hade helt rätt i).  Och glad är jag! Jag börjar bli rätt bra på att förstå provresultaten (vilka man nu kan se själv på 1177), men jag är inte läkare, så  vad det betyder kan jag ju inte veta säkert. Men ett värde på 7,1 är i alla fall ok gällande det här. Om det inte hade sjunkit skulle det bli en utredning igen. Tack och lov slipper jag det nu. Ingenting var avvikande från gränsvärdena idag, så det är nog lugnt. Läkaren skall ringa på onsdag.

Jag fick också veta idag att eftersom mitt blodtryck oftast ligger på 120 över 80, betyder det att mina kärl är okey, vilket jag vet, då dessa har undersökts. Det undre blodtrycket skall helst vara under 80 (inte för lågt), men 80 är ändå okey. Det har jag haft under den största delen av mitt liv.

I natt, precis när jag skulle somna, plingade det till i mobilen. Och först tänkte jag inte se efter, men om jag får ett pling som signalerar ett SMS eller mail kl. kvart i ett på natten, ja då måste jag ju kolla. Det var från Booking.com som inte hade kunnat betala Clarion. Efter många om och men och samtal till receptionen, fick jag veta att det var förbetalt. Jag gick in i bokningen och upptäckte att jag inte hade uppdaterat kreditkortet. Och vips, var det löst. MEN, efter det var jag klarvaken och somnade inte förrän en bra stund efter kl. 3. Detta var något nytt, då jag alltid har betalat Clarion på plats, vilket fick mig att bli osäker på om mailet var äkta.

Hoppas nu att jag kan resa utan att ha något hängande över mig.

Inte tas personligt, men …

Nästa vecka är den första julveckan på många år som är undervisningsfri. Det betyder inte att den är arbetsfri. Det finns fortfarande en del som behöver göras. Men, nu har jag i alla fall blivit klar med min tenta och har lämnat in den. Det är bara att vänta på domen 🙂 . Nåja, det finns värre saker här i världen, men som jag berättat tidigare har en del varit mer än vanligt negativt. Vet inte om det är själva stämningen i samhället, arbets- och studiesituationen hos många som bidrar till att vi som lärare blir dom som blir föremålen för den frustration som ökar för varje år.  Det gäller att inte ta det personligt. Och att fokusera på alla positiva möten som sker.  Men, det blir allt svårare att ta emot kritik som är av sociala-media-karaktär när den är som värst eller få uppmaningar till att uttrycka sig försiktigare om något som man aldrig har uttryckt, osv. Det blir svårare därför att det sker anonymt för det mesta. Ibland rakt på sak. Är kritiken konstruktiv kan jag svara, men att försöka svara på någon mening som har tagits ur sitt sammanhang leder endast till en lång nedbrytande konversation. Och av det skälet läggs varje tillfälle sådan kritik framförs på hög då maktlösheten stiger. Och det är den maktlösheten som har lett till att jag i min blogg har börjat prata om det. För det här är inget som är unik för någon av oss som arbetar inom universitetsutbildningen.  Viss kritik går att se som rena övergreppen, som det inte finns någon chans att bemöta, därför att anonymitet råder. Och även om jag i många år har sagt att kritik av det grövsta slag som inte kan ges till mig direkt, inte är värd att lägga någon vikt vid, sätter det sig i sinnet.  Men, visst kan jag vifta bort det och säga att det inte handlar om mig, utan om personen. Det hjälper inte! Frågan är – Varför skall jag finna mig i det? Det är en arbetsmiljöfråga och det har tagits på allvar av lärosätet.

Vill dock klargöra, att det här är undantag, men att dessa har ökat och blivit allt grövre.  De flesta möten med studenter, kollegor och lärare som är mina egna, är respektfulla och bidrar till att jag fortfarande ser yrket som något fantastiskt att få arbeta med.

Nedlåtande bemötande!

Är snart klar med examinationstexten i filosofi som behandlar Heidegger. Men efter det bemötande min tidigare tenta i politik/etik fick, även om ett underkännande var berättigat, har detta skapat en viss osäkerhet hos mig. Tänk om nästa lärare gör på samma sätt? Som student deltar man i kurser, för att lära sig, inte för att bli bemött på ett nedlåtande eller värderande sätt. Till slut efter många diskussioner, gjorde jag en egen bedömning – att jag inte besvarade frågorna. Det var något läraren gav bifall på. Ja, att inte kunna se skogen för alla träd, i en bedömning kanske inte är så lyckat. Jag har tidigare aldrig fått ett underkännande, men kommentarer som t.ex. ”rörigt” kombinerat med positiva kommentarer. Inget att bli upprörd över. De övriga lärarna sen år 11 då jag började studera har alla utom ett enda undantag varit mycket bra. Nu är det en till som inte är det. Och för att jag nu sitter och lusläser texten och blir alltmer osäker, är inte rädslan för att få underkänt utan att få samma bemötande ännu en gång. För jag blir så ARG och UPPRÖRD. Jag studerar inte endast för att få godkänt på grund av behovet att få en examen, utan för att lära mig mer som jag kan ha nytta av i mitt arbete som universitetslektor och i min forskning. Jag vågar säga ifrån, men hur är det med dom studenter som måste få en examen. Nej, skärpning! Det är människor som vi är lärare för.  Det finns säkert studenter som har blivit ledsna över min bedömning oavsett hur saklig jag ändå försökt att förhålla mig. Aldrig roligt att få det man producerar bedömt. Dessutom är det ointressant vad jag tycker om t.ex. en tolkning eller ifrågasätter varför någon tar upp något. Huvudsaken är att den håller för en prövning, och att det inte hänger i luften. Nåväl! Om nästa lärare är likadan, får jag ta upp det med ansvariga och be att få någon annan som bedömer. Jag vill ogärna avsluta mina studier på lärosätet.  Men, jag vet fortfarande inte hur tentan skall se ut för att läraren i politik/etik-kursen skall godkänna den. Får skriva om den helt enkelt! Har redan lagt fram ett önskemål om att få en annan bedömare. Vi får se hur det går i januari, då om-tentamenstillfället blir av.

DSCN1513

När blev detta endast mitt problem?

Häromdagen fick jag rådet att allvarligt tänka över att gå ner i tjänst och ta ut pension, då jag anförtrodde mig till en person om en stressreaktion jag fick av att fått extraarbete utan förvarning, trots att detta kunde ha skett. Det bidrog till att min planering sprack och att det blev bråttom med arbetet jag väntat med för annat lika viktigt, på grund av att jag bedömde att tid fanns. Jag har haft stort förtroende för denna person, och har haft full tillit. En rekommendation jag aldrig ens tänkt tanken att få från just den här personen. Vad skall man säga, mer än att det verkar som när vi uppnår pensionsåldern och inte går i pension, trots rättigheten att arbeta till 67 års ålder, verkar bli uträknade. Vågar vi säga något om arbetssituationen, om det enda som händer är att få budskapet – Men gå ner i tjänst, ta ut pension eller pensionera dig helt. När blev detta endast mitt problem istället för ett gemensamt problem?