År 14 på midsommarafton kom jag till Svenska huset i Kavala. Kom på kvällen, men vaknade tidigt på morgonen. Tassade ut ur rummet förbi trappan för att inte väcka de andra gästerna och köket in mot biblioteket och ut på altanen. Klockan var sex på morgonen och jag satt mig under pinjeträdet stora grenar och såg mellan dem ut på havet som syntes bortom husen. Varje gång sen dess har det första som jag har gjort efter att ställt in bagaget har varit att dricka en kopp kaffe på altanen. Och varje gång har pinjeträdet hälsat mig välkommen. Ve och fasa den dagen då jag såg att en av de magnifika grenarna var borta på grund av att det riskerade att falla och förstöra altanen vid en storm. Men nu är det definitivt borta efter att ha förlorat ytterligare en stor gren av vinden. Ett hål i stammen bidrog till att det sågades ner. Pinjen har gett många gäster skugga, lyssnat på samtal, och varit med på fester och andra sammankomster sen det var litet för så många decennier sen att vi som nu har varit där troligen inte ens var födda. Det har härbärgerat duvor, spindlar och ibland en och annan skata. Och fick vår uppmärksamhet när det öppnade sina kottar. Ibland ramlade insekter ner i maten från någon gren. Kanske pinjen knuffade ner dem. Pinjen har inte endast gett välbehövlig skugga, utan har varit trädgårdens och en del av husets själ. Och fick vår egen själ att leva upp.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen