… och få betalt för det. Hehe, det är ju så när man går i pension.

Förra fredagen blev jag klar med mitt 425 sidor långa manus som jag arbetat med varje sommar under de sista sex åren, och sände det till två läsare. Med tanke på att de är de första som läser det, känns det ungefär som att kasta sig nerför en klippa och inte veta var man kommer landa, mjukt eller hårt. Men jag litar på deras kritiska blick och eftersom jag känner dem sen många år, litar jag på deras omdöme. När det sen är dags att sända in det till bokförlagen, kan jag känna att jag har gjort mitt bästa trots en förväntan om att de inte antar det. Men jag tänker prova och se om den kan bli utgiven på ett förlag innan jag trycker upp den på egen hand.

Under tiden lägger jag all min kraft på att skriva på en romanidé som jag har haft under många år. Men att arbeta på två manus samtidigt har inte varit görligt, då båda två handlar om livet under den grekiska antiken. Har varit tvungen att hålla isär dem. Den jag nu har påbörjat kräver fortsatta studier nu under Alexander den stores regeringstid. Platsen, handlingen, tiden, huvudpersonerna har jag någorlunda klart för mig. Men vad är det som gör en idé till en roman. Det finns dock en person som pockar på uppmärksamhet. Får se om jag kan hitta så pass mycket stoff om honom, att det är möjligt att komma underfund med hur han var, tänkte mm.

Mitt sätt att arbeta är att börja skriva, även om det inte händer något och fortsätter så tills det är något eller någon som kommer in i handlingen som för berättelsen framåt. Det är vad som hände i mitt första manuset. Men jag har fortfarande inte kommit underfund med varför denna någon eller något ramlade in. Jag vet bara att det har betydelse. Men vilken? Det är så enerverande, samtidigt som det är spännande. Kanske mina två läsare kan öppna dörren till det som just nu är stängt för mig. Alla möjliga alternativ som jag kan tänka mig stoppas upp. Har även tänkt att det kanske inte skall vara med. Men det är inte som i en akademisk rapport, avhandling eller artikel, där det man inte kan utveckla ofta är något som är ovidkommande eller som man kan utesluta. Men, det kan också vara möjligt att just detta skall stanna kvar i dunklet.

Men detta att inte veta från början vad som skall hända utan något som man under skrivande får veta, är det som gör det så otroligt roligt att skriva. Jag skrev långa spökhistorier och osannolika berättelser när jag hade lärt mig att skriva. I hela mitt liv har jag skrivit, men det har aldrig varit tillräckligt litterärt och kanske fortfarande inte är. Det mesta ligger kvar i skrivbordslådan. Skrivandet har alltid varit en stor del i mitt liv. Min handledare frågade mig varför jag ville komma in på forskarutbildningen. Mitt svar var – Jag vill skriva en avhandling! Och efter några månader stod det helt klart att det var Platon och hans pedagogik. Läste Gästabudet, för det var den enda dialogen som inte var utlånad på biblioteket i Skärholmen. Tidigare hade jag sett Platons dialog Staten i boksnurran i studentrummet på institutionen, tog ner den, vände på den, läste bakside-texten och bläddrade lite i den. Sen ställde jag den tillbaka. Men Gästabudet fångade mig i ett hårt grepp och det har fortfarande inte släppt. Efter doktorandtiden kom idén om det manus som låg några år innan jag år 14 återupptog det. Det märkliga var att när jag en dag satt framför datorn, tänkte jag – Jag skall åka till Kavala. Skrev till intendenten på svenska huset och hon svarade efter två dagar att jag kunde stanna i sex veckor. Jag sa ja utan tvekan. Det fanns aldrig någon tvekan. Upptäckte efter några månader att det jag börjat skriva om som utspelade sig i Norra Grekland, var dit jag skulle resa. Det gjorde mig säker på att jag valt rätt, både gällande romanen som Kavala. Viktigt i sammanhanget är att jag alltid har tvekat inför så gott som varje resa jag har planerat och bokat.

Kategorier:Från manus till bok