I brist på annat, har jag funnit en del av mina bloggar. Det är riktigt roligt att läsa en del inlägg, speciellt från en blogg som jag startade med rubriken Oväsentligheter. Tanken var att bara tala om just det oväsentliga i livet. Men, det blev precis tvärtom! Jag hade flera bloggar innan, men här bloggar jag med mitt namn. Vad jag upptäckte var att hatkommentarer och troll försvann. Precis som om det var svårare att hata en riktig person, och inte ett alias som t.ex. Meleagros, som jag har för mig jag använde tidigare. Sen gick jag över till wordpress.com år 2007 och där har jag stannat. Oväsentligheter bloggade jag med när FRA var på tapeten. Det blev många inlägg.

Den bloggen hade jag inte så länge och gick över till Lektorio – tycker till! som blev välbesökt på gott och ont på grund av kritik från mig mot utbildningspolitiken och kritik mot min roll som lärarutbildare. Jag stängde ner den efter ett antal år och startade den här bloggen MMR – En forskares och lärarutbildares vardag, som mestadels handlade om min vardag under de första åren. Men den blev inte lika besökt, vilket jag i och för sig inte hade något emot. Det tar tid att blogga. Det visar ändå att när man som lärarutbildare berättar vad man gör och inte vad andra tror att man inte gör, ja, då blir det inte längre intressant. MMR har under de sista åren dock alltmer blivit en reseblogg. Nu bloggar jag om coronatiden utifrån hur jag ser på den och hur jag upplever att mitt liv har förändrats.

Då jag går i pension den 31 augusti kommer den inte handla om min tjänst på Stockholms universitet, men om min forskning och speciellt om mitt skrivande. I nuläget försöker jag färdigställa ett manus som är en skönlitterär  ”historisk roman” som jag skrivit under mina semestrar och vistelser i Kavala, sen sex år tillbaka. Manuset skall läsas av två snälla kollegor, innan jag sänder in den till ett förlag och hoppas på det bästa. Om den blir refuserad, finns det andra vägar att nå ut. Det är den jobbigaste tiden nu, precis som det var när jag skulle lämna in min avhandling för publicering. Undrar om det inte är värre nu, för det är ingen annan som har läst manuset. Är det något jag har lärt mig under alla mina år inom det akademiska området, är att det man skriver skall läsas av andra. Längtar efter att fortsätta med en ny roman, som kommer att basera sig på livet på 300-talet f.Kr.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen