Dag 117 – Sexton veckors frånvaro


På väg nerför backen till parkeringen

Under den här veckan har jag varit på institutionen två dagar, för att tömma mitt rum. Det var roligt att träffa några som var där och som jag inte sett i verkligheten (utom på ZOOM) på sexton veckor. Parkeringen var så gott som tom, och när jag kom in i huset, åkte hissen upp till plan 4 och in i korridoren såg jag inte en själ. Jag åkte upp till plan 6 för att hämta kaffe. Lika tomt där. Men så, när jag var på väg mot hissen dök prefekten upp. Det var en märklig känsla att vara i lokalerna, utan studenter, kollegor – spöklikt. Under tiden jag var där dök det upp en och annan. Vi höll alla avstånd. Ja, så nu har jag inget eget rum längre. Men får tillgång till professorsrummet fram till den 31 augusti, och även under hösten då jag kommer ha kvar plagieringsuppdraget. Det känns konstigt, men ändå bra. Jag har ju planerat det i två år och går frivilligt i pension.

När jag sen kl. 17 körde hem var det köer och förklaringen var att det blev stopp i tunnelbanan på grund av urspårning. Men det gick rätt fort hem ändå. Det var dock köer det andra tillfället också. Precis som vanligt i rusningstrafik alltså.

Störningarna hemma har avlöst varandra, speciellt igår då gräsklipparen var i farten kl. 8, som avlöstes av vägarbete, som i sin tur avlöstes av gräsklippare på gården, som avlöstes av en maskin som höll på resten av dagen, som avlöstes av ett pipande av en traktor som backade hela tiden. Idag var vägarbetet i gång, men inte så länge. Jag höll ut i början, men till slut var jag tvungen att flytta ut till köket. Stängde igen ventilen, för det hördes även där men på avstånd, och stängde dörrarna till sovrum och stora rum. Efter tio minuter slutade dom. Så, det var bara att flytta tillbaka allt igen. Nu, kl. 22.25 på kvällen är det en grupp som verkar ha en sammankomst. De pratar och sjunger. Förra helgen var det många ute. Folk satt på loftgångarna, och på lördagen var det något evenemang, sydamerikanska toner, och folk som umgicks till midnatt. Musiken var på högsta volym. Jag trivdes under de varma sommarkvällarna av att höra folk utanför. Jag vill höra folk, lekande barn och musik. Inte gräsklippare, trimmers, traktorer, dundrande maskiner. Jag hoppas de snart tar semester, men vem vet i dessa tider. Jag längtar varje dag till kl. 17 och till helgerna. För då blir det ett bostadsområde igen och inte en arbetsplats där vi hyresgäster bor på. Förstår att vissa saker behöver göras, men att ta bort varje litet grässtrå med trimmer som en person gjorde i onsdags kl. 16 på gården är verkligen inte nödvändigt, utan bara störande. Den överenskommelse som jag och värden kom fram till har ännu inte riktigt kunna hållits av entreprenören. Men vi får se.

 



Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: