I början av pandemin var det som om jag förflyttades tillbaka till min barn- och ungdomstid. Trodde att det handlade om att allvarliga epidemier då var en del av vardagen, asiaten, smittkoppsepidemin, polio. Massvaccination för smittkoppor. Barnsjukdomar, som scharlakansfeber och mässling som innebar isolering i flera veckor. Men också närheten i tid av andra världskriget. Till viss del är det nog så. Men, idag när jag fick en stark känsla av den tiden, och jag undrade varför jag lyssnar mer på gammal musik, än på ny, samt mindre på grekisk, är mycket likt som vi lever idag, utom att vi håller avstånd. Vi behövde inte heller, då vi inte var så många. I affärer trängde vi oss aldrig före. Då semestrade vi hemma i Sverige för många av oss hade inte råd att resa utomlands. Sommarjobb var inte speciellt vanligt. Det var sommarlovet som gällde. Då vi antingen reste runt i närområdet i en bil som idag skulle skapa sensation. Den yngre generationen skulle säkert tro att det vore en ny sensationell uppfinning. CV4, Renault 4L (som kallades för skrytbil). Eller också då jag från nio års ålder semestrade i Molstaberg. Kanske är det så att vi till stora delar har gått tillbaka till det mest grundläggande. Då vi fick ha tålamod och vänta på det vi önskade, vare sig det var en EP-skiva eller ett par nya byxor på Gul och Blå! Då fick vi finna oss i att vara isolerad i fem veckor i mässling eller scharlakansfeber och bara prata med kompisar från balkongen. Det var heller inte tal om att vi såg något icke uppfyllt som världens undergång. Vi fann oss i mycket, därför att vi inte kände till något annat, för vår egen del. Men vi visste mycket om världen utanför oss. Krig, fattigdom, svältande barn i Biafra. Vi som var med under tiden kanske har lättare att anpassa oss idag och hitta andra sätt att leva på eller gå tillbaka till ett tidigare sätt att leva på. Idag känns alla mina Greklandsvistelser, speciellt från första veckan i Aten 2003, till idag, som en parentes. En mycket givande parentes. Samtidigt som jag idag uppskattar möjligheten att ha fått resa och vistas så ofta och länge ”i mitt andra hemland”.

Vi kanske inte skall vara så hårda mot den yngre generationen. För hur skall de kunna förstå, när de inte kan gå tillbaka till en tid som för mig har känts vara rena antiken, fram till idag. Isolering vid sjukdom då var det i verklig mening. Det fanns inte på kartan att man gick till skolan eller träffade kompisar om man hade en barnsjukdom som mässlingen. Det fanns telefon, en stor, tung och svart telefon och en kanal på TV i svartvitt fram till 1968, då TV2 kom och färgTV. Bara tanken på att vi inte skulle ha haft internet nu och ett stort utbud av TV-program, filmer, möjligheten att jobba på distans, får mig att känna – Vi har det rätt bra ändå!

Men, det finns vissa skillnader som bidrar till en större oro hos den yngre generationen idag, än vad det gjorde när jag gick ur skolan. Det fanns arbete i överflöd. Under mycket lång tid. När jag var 32-33 år gammal kunde jag säga upp mig på fredagen och få ett nytt jobb på måndagen. Man kunde välja och vraka. Så ser det inte ut idag, så att ungdomar idag är oroliga på grund av det nuvarande läget är inte så konstigt. Vi tänkte inte så mycket att det vi gjorde vid en viss ålder, hade betydelse för framtiden. Det var när jag för första gången blev arbetslös efter min utbildning till fritidspedagog 1992, som jag insåg att tiderna hade förändrats. Nu är jag i och för sig glad att det blev anställningsstopp på grund av politiska beslut, då detta ledde till vidareutbildning, som gav mig ett yrke jag verkligen har trivts med. När saker och ting förändras, måste man gå vidare, släppa det gamla och hitta nya sätt. Jag är i grunden optimistisk, även om det denna gång är lite svårare att hålla pessimismen borta från all tankeverksamhet.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen