Har haft bråda dagar med tentaläsning, plagiatärenden mm. vilket har tagit sin tid, samtidigt som det har hållit mig sysselsatt. Men nu på självaste midsommarafton, tror jag mig kunna varva ner, för nästa vecka skall det väl inte komma något mer. Men denna afton blir för mig som en vanlig fredag, förhoppningsvis utan oljud utanför. Det har varit intensiv verksamhet under halva april och hela maj, med blåsare, trimmare, gräsklippare och vägarbeten både under nattetid och dagtid.

Vanlig fredag, men förr om åren packade jag inför min långa Greklandsvistelse vid den här tiden. Åkte alltid runt midsommarhelgen – ett år faktiskt på midsommarafton. Det var första resan till Kavala år 2014 och hamnade mitt upp i flyguppvisningen när jag klev av bussen utanför terminalen. Fullt med folk, och aktivitet. Stod utanför en av kioskerna, drack vatten och rökte en cigarett efter en lång resdag. Min första känsla var – NU är jag hemma! Det var kärlek vid första ögonkastet. Men jag anade inte att kärleken skulle bli så långvarig och djup. Efter rökpausen, tog jag taxi och fick uppleva rallybanan för första gången. Trodde knappt att jag skulle komma levande upp till svenska huset. Väl där släpptes jag av kl. 21 på kvällen och kunde inte öppna grinden. Jag försökte på alla sätt. Ropade för jag såg att det lyste i ett av fönstren. Ringde till Eleni, intendenten, men fick inget svar förrän efter 15 minuter. Då kom hon runt knuten och öppnade. Under åren därefter var det fler som inte lyckades komma på knepet. Eleni visade mig rummet. Öppnade dörren och det första jag såg var denna fantastiska utsikt som jag efter två år var mätt på och bytte till ett rum med utsikt över gatan och kyrkan.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla upplevelser i huset både trevlig och mindre trevliga, om alla människor jag har mött, nära och på avstånd.  Skriva om hur det till slut blir omöjligt att leva i två olika kulturer på en och samma plats. Sverige i huset, och Grekland utanför det och tomten. Många av dem jag har träffat har inte lämnat kvar vad som gäller i Sverige och överhuvudtaget livet där. När jag är i Grekland, släpper jag det svenska och lever i den mån jag har möjlighet till det grekiska livet. Det är ju därför jag är där! Men alla har inte samma mål, varför allt ställdes på sin spets i somras, då till och med förbud i Sverige ansågs gälla i även i svenska huset och där vissa styrde genom sitt sätt att se sig själva som de viktigaste personerna, alla skulle förhålla sig till. Minst av allt åker jag till Grekland för att 24-7 tala om Sverige. Men nu när jag går i pension hoppas jag på att kunna besöka svenska huset på våren eller hösten med en annan ro i kroppen. När det blir, beror på krigsherren Corona och när ”såren” efter den senaste sommarvistelsen har läkt och skorpan kan tas bort. När såren av den insikt som långsamt vuxit fram bekräftades i somras att jag inte passar in i sammanhang där vänlighet kan vara detsamma som motsatsen. Där falskheten göms bakom en fasad och man till slut inte vet vem som är vad, ärlig eller falsk. När man får veta vad som sägs bakom ens rygg, men inte av vem eller av hur många, försvinner all tilltro, även till dom som är genuint intresserade. När allt leder till att man inte längre vågar ta kontakt utan väntar och ser vem som vill. Jag ser det som att det är deras problem, men att jag ändå påverkas av det. Åker inte till svenska huset, för att jag först skall komma underfund med varje person jag träffar vad de vill och av vilken anledning de bor där, utan att först fråga dom. Jag åker dit för att det är en plats där man lever kollektivt, delar med sig och arbetar ihop eller var och en för sig. Vi har alla egna rum och det finns tre altaner. Kanske man inte skall använda den socialt gemensamma till att ha möten, läsa ifred eller vilja vara ifred och samtidigt tro att alla skall ta hänsyn till det. Om jag tycker att det blir för mycket prat, går jag undan. Jag förväntar mig inte att andra skall ta hänsyn till mig. Om någon sätter sig hos mig och vill prata, är det bara roligt. Budskapet jag nu har fått ta del av är att jag är för social.

På institutionen där jag jobbar har vi ett lunchrum. Det finns platser för den som vill sitta ifred och andra där man kan slå sig ner utan att fråga först, samt ett långbord där det är helt fritt att sätta sig ner. I svenska huset finns allmänna gemensamma områden, som man inte får göra till sitt eget privata rum genom att stänga dörren. I arbetsrummet med dess altan gäller vissa regler.

Tills dess får jag minnas allt fantastiskt som jag har varit med om, alla människor som har sett svenska huset som ett kollektivt boende och inte som vissa som ser det som ett gästhem a la prisvärt pensionat, där andra gäster får dra sitt strå till stacken till det gemensamma för att de inte själva skall behöva göra det. Minnas alla dom som ser umgänget där som ett sätt att få nya kontakter, träffa andra människor och få veta lite mer om deras verksamhet och vara nyfiket sociala, istället för att sätta upp en osynlig mur runt sig för att hålla andra utanför sin egen sfär eller den som ser vistelsen som en kombinerad arbets- och semestervistelse tillsammans med sin partner eller planera in ”släkt- eller vänskapsträffar”. Därför kan höst och vår vara alternativet för den som vill knyta kontakter och dela med sig av sin verksamhet. Jag har märkt att under de sista två åren har allt ändrat sig.Det blev mer uppdelat och spontaniteten som ändå präglat de flesta vistelser försvann.

Mest av allt får jag minnas känslan av atmosfären i huset. Den är bäst på natten, då allt är tyst och lugnt. Alla sover utom väktaren som ser till att inget händer de sovande. För jag är säker på att väktaren finns där, som en osynlig kraft för den som är mottaglig. Lev med mig och tillsammans med dom som lyssnar på mig, säger väktaren.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen