Ja, åtminstone under några timmar en dag i juli.

Det var en märklig känsla att svänga in på den smala skogsvägen som går igenom Molstaberg gårds område till det äldsta tomtområdet vid sjöarna Saltkällan och Mörtsjön. Jag upptäckte knappt att vi kommit in i området på grund av all lummighet. Husen syntes knappt från vägen. Likadant blev det då vi kom till bommen och körde ner i den del av området som jag och mina kamrater rörde oss inom på 60-talet. Och så kom vi då fram till ”vår” tomt. Allt såg så litet ut, trots att jag senast var där när jag var över trettio år, innan det såldes. Överhuvudtaget var jag kontinuerligt där från 1962-1985. Lite mer sporadiskt i slutet av 80-talet på grund av brist på bil. Men jag betraktar fortfarande tiden där som en stor del av min barndom och tonårstid och upp till 30 års ålder. Det var alltid lika fantastiskt att packa bilen och köra iväg, komma fram och slå av motorn och höra tystnaden. I början av 70-talet åkte jag ofta dit tillsammans med Rasmus, min katt, som inte gillade att sitta i en kattkorg, utan låg runt min nacke och tittade ut genom bilrutan. Jag körde en begagnad Opel Kadett. Landstället i Molstaberg var nog det bästa tiden under dessa år. Men när pappa dog, försvann också en stor del av den själ som fanns där. Det var inte detsamma att åka dit, som tidigare. Jag ärvde bilen, en blå Ford Taunus kombi, som tyvärr efter ett par år blev stående på grund av brist på reservdelar och då jag levde på studielån som knappt räckte till det övriga. År 1988 såldes tomt med tillhörande hus. Många gånger när jag körde ner till Mjölby och Linköping funderade jag på att åka av vid Järna, men det blev aldrig av. Men igår blev det av!

Vi träffade den nuvarande ägaren som haft tomten sen år 2015 och de hade gjort mycket fint. Roligt att se att själva grunden fortfarande finns kvar, pappas stenmur och altan, hans hus som han själv byggde, utom huvudhuset. Men skillnaden var träden både på tomten och vid Mörtsjön dit vi sen gick för att dricka kaffe och se på utsikten. På vägen dit träffade jag Inger, en lekkamrat från den tiden. Tyckte hon verkade bekant, så jag frågade hur länge hon bott där. Hon hade flyttat dit permanent. Jag hörde mig för med de andra tomtägarna, men de flesta har sålt. Vi pratade en del om våra äventyr ihop. Om det lilla torpet på andra sidan sjön, som vi var nyfikna på. Och som nu har blivit något helt annat, från koja till slott. Glädjande var också att se att de flesta i hela området hade sparat sina träd och låtit dessa växa upp. Så höga och mäktiga. På andra sidan sjön där de för ett antal år sen hade avverkat massor av skog hade den nu vuxit upp igen.

När jag satt på bryggan och såg ut mot Aborrberget, var allt sig likt. Inget annat än naturen som vuxit, hade förändrats. Till och med bryggan och rutschkanan fanns kvar. Jag satt där, såg allt detta, men det kändes otroligt konstigt. Det jag däremot kände var tystnaden, friden och det som jag saknat i alla år. Mycket är sig likt. För det mesta är det vi människor som förändras. Till den tiden har jag inte någon känslomässig närhet. Det finns en distans, samtidigt som jag inte skulle ha något emot att vistas där under några veckor då och då. Ha en tomt och ett litet hus. Starta om utifrån den jag är idag och vilka som bor där.

Vi åkte därifrån efter några timmar och tog ”bakvägen” till Järna. Den är bredare och utan trafik, tills man kommer ut på huvudvägen. Först en smal skogsväg, sen en liten bredare och slutligen vägen till Katrineholm till vänster och Järna till höger.  Vägarna är kurviga och det var riktigt roligt att köra mina nya bil, som var som gjord för att köra den typen av väg. I Järna såg allt ut som det alltid har gjort.

Ja, det var en fin dag och ett mycket fint väder, till skillnad mot de senaste dagarnas regnande. Vi hade inte bara tur med vädret, utan också med både resan och vistelsen.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen