Dag 140 – Hemester


Kassandra i Kavala 2I morgon börjar min fem-veckors semester som avslutar mina 23 år som universitetslärare, även om jag har ett uppdrag kvar som det var svårt att få någon som hade möjlighet att ta över. Jag erbjöd mig själv, då jag ändå inte skall åka någonstans förrän det blir säkert att lämna landet. Mina planer inför hösten har ställts in. Hur hanterar jag då att inte kunna åka till Grekland. Går in och kollar flyg framåt, men …  Jag rationaliserar! Samtidigt som jag saknar Grekland tänker jag – Varför skall jag åka dit, hett och varmt, moskitos, vissa taskiga taxichaufförer, rånad på Atens tågcentral, snubblar på grund av en taxi som stannade fel och får tillbringa en hel dag på grekiskt sjukhus med revbensbrott, trasiga glasögon, och så vidare. För att tänka på allt positivt som långt överstiger det dåliga är kontraproduktivt. Men, det är inte hela sanningen!

Än är det för tidigt att slå fast att jag har ändrat min uppfattning om mitt hemland och att den kommer att hålla i sig, eller om det också är ett sätt att hantera saknaden efter Grekland och det grekiska livet. När allt är över eller i höst när jag inte längre arbetar utan kommer ha hemester året om, kanske jag hakar upp mig på den svenska mentaliteten igen. För nu känns det oerhört bra att vara hemma bland svenskar. Känna samhörighet och att vår strategi är den enda rimliga och hållbara i längden. Men, det kan också beror på att jag bor i en mångkulturell förort, där mina grannar lever ute på loftgångarna. Några av mina grannar träffas alltid varje förmiddag, sitter och pratar. På kvällarna är många ute och umgås lite längre bort. Jag får alltså lite ”grekland-feeling” även hemma i Sverige. Men visst i mina svaga stunder, ser jag framför mig en planerad höst i Kavala utan att behöva tänka på undervisning, examinationer mm, gå om intet, istället för en månad eller två utan krav på att åka hem till Sverige. Så det troliga är att när allt över, så kommer jag utan tvekan åka direkt ner till Saloniki och Kavala.

Men just nu är det här jag är och gör det bästa av situationen, vilket innebär att jag har fått kontakt med det ”gamla” Sverige, då man planerade inköp, umgicks med grannar, samt bilade eller åkte till landstället mitt i skogen. Fikade på altanen och hörde suset i tallarna ovanför. Nostalgi, men det känns som jag får återuppleva hur det var. Folk var fattigare, bodde många i ett och samma hushåll, men stressen var inte lika hög att bli något, kunna köpa det vi ville. Vi kunde inte, utan fick spara i månader och ibland i år, försaka det mesta. Född i en arbetarklassförort på 50-talet med allt vad det innebar, fanns något som jag upplever vi har förlorat och mycket som är bra är ett minne blott. Konsten att leva med små medel och ändå kunna säga som vuxen – Ja, jag hade en bra barndom! För det fanns en framtidstro och möjligheter. Men även då fanns kriminalitet, mord, våldtäkter, samt mobbing för att du inte hade föräldrar som hade råd att köpa det senaste modet till sina barn. Men folk var inte stressade som idag. De hade hårda yrken, blev utslitna i förtid. Allt har blivit mycket bättre, men som sagt – något är förlorat. Nu förväntar sig många att få det dom vill ha istället för att arbeta för att få det, t.ex. ett välbetalt arbete, en utbildning och högre lön. Eller arbeta för att få leva i enlighet med vad man själv vill. Kanske vi nu inser att vi egentligen behöver varandra. Inte minst på grund av att vi har blivit världens paria eller kocko-land. Det kan verka som om vi är mer ense nu än annars.

Många jag har pratat med säger att det är skönt att slippa alla kramar, ta i hand och att trängas med folk. Möjligheten att arbeta hemma gör att många känner att stressen avtar. Min egen stress har avtagit väsentligt, sen jag på heltid arbetat hemma under våren. Visst har jag mina stunder, men i stort sett känns det rätt bra. MEN, fortfarande finns oron över smittspridningen, den ekonomiska situationen, arbetslösheten bland speciellt unga människor och inför framtiden, konkurser mm. Oro över hur det kommer bli i Europa, i världen mm. Jag ligger inte vaken på nätterna, och får ångest, men det känns ovisst. Det går inte riktigt att slappna av, för vi vet inte hur det blir i höst. Nu ser det bra ut i Sverige (än så länge), men utbrott sker nu i länder som öppnat upp. Men i allt detta, som kan urarta till ett kaos, försöker jag att ställa om till ett annat liv än tidigare. Göra något konstruktivt med det jag har och de begränsningar som finns. Nu har jag tid att skriva på heltid och det jag tidigare inte hunnit med eller orkat göra i min lägenhet kan jag nu i lugn ro ta itu med, när jag behöver en paus från mitt skrivande. På fredag skall mitt manus vara klart och sändas till två läsare. Det är svårt att veta, om handlingen håller, om gestaltningen är trovärdig mm., när inte någon har läst de drygt 400 sidor som manuset är på. Men mitt sätt att hantera språket är det jag oroar mig mest för. Supernervös är bara förnamnet just nu.

I grunden är jag optimist och förändringsbenägenheten har jag tränat upp under alla år inom det område jag har verkat inom, då en förändring knappt börjat sjunka ner, förrän nästa är på gång, men det här har vi aldrig varit med om, så jag är försiktig med att tro helt och fullt på att det kommer att gå bra.

 

 



Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: