Tanken har aldrig varit att se minnen och händelser i en tidskapsel. Men när jag hamnade på Capio i januari som ligger på den sidan jag växte upp, har många minnen bubblat upp. Jag som sagt att det förflutna kommer jag inte gräva i. Men när det hela tiden bara pockar på, så finns det väl ett skäl, kan jag tänka mig. Händelserna kommer inte följa det kronologiska. Det blir från den ena tiden till den andra, tills jag går tillbaka till nutiden. Ett annat skäl till varför minnen dyker upp, beror säkerligen på att mitt liv är relativt tomt just nu, Orkar väldigt lite, samtidigt som jag sover oroligt och ibland har jag riktigt svårt att andas. Vilket stressar! Men nog om detta. Jag startar 1967 då jag var tretton år gammal. Andra terminen i sjuan blev jag tillsammans med tre stycken i min klass, skolkare, smygrökare på toaletten, pratade så vi fick lämna klassen, vilket var själv syftet. Bland annat blev vi kallade för toalettens drottningar. Hemmamärkning som jag bara rev sönder. Men jag var duktig i tyska, så den läraren gillade mig skarpt

Men det fanns en sak som bidrog till att jag inte blev föremål för åtgärd. Jag knarkade inte. Rökte på sin höjd, Prince. Däremot var de flesta av mina kompisar utom Berit, Knarkare. De som accepterade mig. och jag började gå på 4:an tillsammans med Mia. Sen åkte Berit som hade medelklassbakgrund, och jag till 4:an varje helg när föräldrarna inte var hemma. Och vi spelade flipper hela lördagen. Sen åkte vi hem till villan i Huddinge, åt och låg och pratade på hennes rum.

Nåväl, en kväll åkte jag till 4:an ensam och flipprade. Om jag talade med någon kommer jag inte ihåg, men tiden gick snabbt och klockan var tolv på natten när det blev dags. Jag tror att det blev nattaxa när jag precis kom in och biljetten kostade 2 kr och 10 öre. Det saknades alltså 10 öre. Först försökte jag komma igen spärren. Inte en chans. Sen försökte jag få resterande av andra trafikanter. Icke, sa Nicke. En trettonåring över klockan tolv på natten, som ingen hjälpte.

Så jag började gå hem!

Jag bodde på Onsdagsvägen i veckoområdet i Hökarängen. Det var 9,5 km och två tim och 15 minuter hem. Att gå igenom Gamla stan var ingen höjdare, men jag upptäckte några poliser som jag följde med. Sen var det Söder, Skanstullsbron och Nynäsvägen till Örbyleden. Jag kom alltså hem halv tre på morgonen. Om mamma mötte mig i dörren kommer jag inte ihåg, men eftersom hon aldrig vågade somna innan jag kom hem, så var hon säketr vaken.

Jag hade två kronor, varför ringde jag inte hem. Det gjorde man inte, väcka upp sin föräldrar när de ska iväg till jobbet. Men föräldrarna blev skräckslagna när de fick veta vad som (kunde ha) hänt och sa: Självklart ska du ringa hem. Vad som helst kan ju ha hänt dig.

Men nu så här många år sen, undrar jag hur vuxna människor vägrar att hjälpa en trettonåring med tio öre när klockan är över tolv på natten.

Kategorier: Tidskapsel, Vardagen