Nu har jag deltagit på undervisningen på masterprogrammet i filosofi på Södertörns högskola sen i slutet av augusti. Jag har gått från att vara heltidsarbetande som universitetslektor på SU till student på verklig heltid. Inte som tidigare då jag gick på heltid och arbetade på heltid, men fick prioritera bort vissa kurser. Jag var lärare som studerade. Det är därför det har tagit så många år för mig att bli klar med en filkand.

Innan jag började såg jag fram emot att NU äntligen kan jag lägga all kraft och tid på studierna och behöver inte vara rädd för krockar och kan närvara. För det plagiatutredningsuppdrag som jag fortfarande har kvar är inte speciellt stort. Men så har det inte riktigt blivit. Att gå från lärare till student är inte så enkelt. Nu är jag inte ovan vid att studera men det är något annat när det blir den dominerande sysselsättningen.

Märkligt nog anpassade jag mig fort och att släppa mitt arbete som lärare var enkelt, då jag förberett mig sen två år tillbaka, samt att tröttheten till slut tog överhanden. Detta har inte varit några problem. Nej, problemet var att jag blev student. Och började förhålla mig på samma sätt som en del av mina egna studenter. Funderade över saker som formalia, vad jag skulle lära mig, vad som förväntades av mig. Började läsa kurslitteraturen ord för ord och fick helt plötsligt svårt att se helheten. Och jag jämförde mig med mina medstudenter och hur de resonerade om det dom hade läst. Kände mig helt enkelt vilsen och avstod från att fråga eller att lägga ut texten under ZOOM-träffarna. Det var som om jag gick tillbaka 30 år i tiden, då jag började på min lärarutbildning, som om allt jag lärt mig och min erfarenhet helt plötsligt inte var aktuellt längre.

När jag skulle hålla en kortare inledning tillsammans med några andra studenter i en grupp, som fungerade utmärkt, blev det problem. Inte i gruppen. Vi hjälpte varandra, lade upp en ordning och det var god stämning. Men så kom dagen när det skulle ske och blev jag livrädd för att tappa rösten (har hänt tidigare när jag pratar för länge) och bli bortgjord. Hur skulle jag göra?!!

Här sitter alltså en f.d. universitetslärare som arbetat i 23 år, hållit i seminarier och storföreläsningar mm. och är livrädd för en fem minuters inledning. Men, min erfarenhet hjälpte mig. Jag tog helt enkelt fram min lärarprofessionalitet tjugo minuter innan seminariet började. Det gick utmärkt, och rösten höll. När det gäller inläsning av kurslitteraturen, förhåller jag mig nu som om jag skall undervisa i ämnet och för att kunna det måste man dra ut det mest centrala mm. Läsa på ett annat sätt helt enkelt.

Jag är student och förhåller mig till mina medstudenter som en sådan, men jag använder min professionalitet i mitt läsande och i lärandet. Skillnaden är att jag nu har funnit mig tillrätta i mitt studenthabitus. Jag njuter av att inte kunna allt, söka mig fram, fråga andra och avslöja den okunnighet som jag har. Jag njuter av att inte någon frågar mig och förväntar att jag skall komma med ett korrekt eller rimligt svar. Jag njuter av att få missförstå och tolka helt uppåt väggarna. Det är en befrielse att ta ett steg åt sidan och vara en i mängden. En av alla andra, som inte behöver vara en förebild, därför att andra förväntar sig det (även om jag inte själv inte har sett mig som sådan) och väga varje ord på en våg.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen