Det börjar kännas hoppfullare nu med tanke på R-tal som är under 1, samt resultatet av den landsomfattande antikroppsstudien, även om det hade kunnat vara ett högre procenttal. Men eftersom det handlar om hur det såg ut vecka 14-15, kan det hända att procenttalet kommer bli högre. I Stockholm är det 7,3% som uppvisar antikroppar. Det görs även studier av T-cellerna. Antikroppstestet kan även visa att coronaviruset kanske inte är så smittsamt som vi har trott. Trots detta finns oron kvar. Speciellt är jag orolig över hur det kommer bli nu när allt fler länder öppnar upp. Är rädd för att alltför många ”ropar hej” för tidigt. Det verkar som om allt för många är övertygade om att de har klarat det. Men, det tar ju ett par veckor innan folk blir sjuka, så vi får se vad som händer. Jag hoppas att det är på nedgång i alla länder när nu kurvorna visar det. Sverige har dock alltför höga dödstal dagligen, men det sjunker. Allt färre behandlas på IVA. Det har även kommit fram att de flesta medborgare kommer att stanna inom sin region tills vidare, vilket får mig att känna mig mindre orolig för att vi skall slappna av även i Sverige. I nuläget känns inte framtiden lika tom på innehåll, som tidigare. Trots min oro, har jag ändå i grunden en förvissning om att det kommer att ordna sig, men vågar inte lita på det. På FB skriver jag att ”världen seglar på ett skepp mot en okänd destination och det är först när vi kommit fram, som vi vet vart vi har hamnat”. Det känns som vi har kommit halvvägs, men att det vi ser nu, fortfarande är en horisont utan något tecken på att land är i sikte. Några trutar cirkulerar dock ovanför skeppet. Förhoppningsvis inte några som kommit för långt bort och nu inte hittar tillbaka eller att vi har seglat i en cirkel och kommer tillbaka till startpunkten. Men visst är det väl ändå ett svagt ljus i tunneln som vi kan se?

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen