Tack för att vi inte har ministerstyre! Dag 63


Under den här Corona-krisen har jag känt och fortfarande känner att det är tur att vi inte har ministerstyre i Sverige, och att FoHM har en så stor betydelse. Inom myndigheten finns stor kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt. De har kunskapen som speciellt politikerna inte äger.

Det här inlägget handlar om politikerstyret och jag vill jämföra detta när det gäller mitt verksamhetsområde – utbildningen, och speciellt lärarutbildningen. Vilka är konsekvenserna av att politikerna och främst utbildningsminister har haft ett så stort inflytande på hur skolan skall organiseras, hur lärare bör eller till och med skall vara, vad de skall kunna osv. De utger sig för att vara bäst på att bedöma detta. De har rådgivare från olika områden, t.o.m. med från pedagogisk/didaktiska området, men följs dessa råd. Kanske till en del. Men, när jag som har lärarexamen, doktorsexamen, samt snart 23 års erfarenhet, kan se när den som tror sig veta vad som är det bästa, faktiskt ofta inte gör det. Den vet inte vad den inte vet, och kan då vara tvärsäker på hur det skall vara för att få det bästa resultatet. Eller också vet, men har en egen agenda. Att det inte ser värre ut än vad det gör, beror på att professionen är utbildad och vet hur den skall hantera det som händer, samt hur lärande går till och hur undervisningen skall organiseras. Det finns vissa frirum kvar.

Dock, bidrar alla direktiv, läroplansformuleringar och politikerstyrningen, att lärarna inte alltid får använda sin kompetens. Även på universitetsnivå har detta börjat visa sig, att instrumentalismen överväger, dvs. fokus på om något är effektivt eller inte. Men det beror på situationen i många fall och på gruppsammansättningen, samt vilket ämne det gäller, samt att man vet inte om något är effektivt förrän i ett längre perspektiv. Inividens reella lärande i ordets rätta bemärkelse kommer i bakgrunden. För vi gör ett urval på vad studenterna skall kunna redogöra för …. för att ta ett exempel, inte vad det har lärt sig.

Det finns mycket litet utrymme för den verkliga lärarkompetensen som finns, som jag ser det. En förklaring är den minskade ”stå-tiden” som man kallade den för ett antal år sen. Det vill säga den tiden vi har tillsammans med våra grupper i ett undervisningssammanhang. Jag räknade ut för några år sen att 20% av min tjänstefördelning gällde min närvaro i seminariesalen. Resterande är administration, bedömning, förberedande, samt forsknings- och utvecklingstid. Vi klarar 20%, genom att lägga upp seminarierna på ett sätt som bidrar till att alla delar inom ett visst område behandlas. Rent pedagogiskt innebär detta att seminariernas innehåll bidrar till att öka förståelsen av det studenterna skall lära sig med hjälp av kurslitteraturen, storföreläsningar och seminarier. Men tid till att verkligen gå in kurslitteraturen och att diskutera djupgående finns inte. Den önskan har uttalats både av studenter och lärare. En andra förklaringen är att förtroendet för lärarkåren på olika nivåer har sjunkit väsentligt.

Jag har sen lärarhögskolans tid tjatat om fler undervisningstimmar, men de har blivit färre. Från politikerhåll har det funnits, som jag bedömer det, en tvärsäkerhet att man kan organisera lärarutbildningen på samma sätt som exempelvis filosofi, idéhistoria som ämnen. Inom dessa områden finns oftast en enskild tillägnad kompetens och möjlighet att grotta ner sig i ämnet. I de kurser jag har undervisat på under de senaste decenniet, är kurserna korta – det ges 5-6 seminarier under en tre-veckorsperiod. Det ger 15-18 klocktimmars undervisningstid med bibehållen och till och med ökad kravnivå. Vi som arbetar inom lärarutbildningen behöver därför ha en bred och djup kompetens inom många områden, förutom pedagogik och didaktik, vilket ämnesområde som är i fokus, t.ex. utbildningspolitik, läroplansteori, utbildningssociologi, utbildningshistoria, mm.  inom mitt område, dvs. en tvärvetenskaplig kompetens. Dock handlar det inte om att ha tvärvetenskaplig expertkompetens. Det krävs fler timmar inom lärarutbildningen helt enkelt. Efter att ha bedrivit ZOOM-undervisning i två kurser, är det, som jag ser det inte något som förhoppningsvis aldrig kommer att genomföras efter Corona-krisen. Jag läste några kurser i filosofi på distans (på SH), då min tjänst krockade med schemat. Tacksam över att den möjligheten fanns, men det finns brister. Att inte få träffa sina medstudenter eller läraren i ett fysiskt rum, var en stor brist. Vissa lärare var närvarande, men andra inte alls på webben. Men, jag blev klar med min fil-kand och lärde mig mycket, men om jag skulle vara ny ung student, så undrar jag om det hade varit så bra.

Vad jag vill komma fram till är att det inte är möjligt att bli lärare på distans, vilket det här i slutändan kommer att utvecklas till. OM, politikerna inte börjar att lyssna på expertisen, dvs. till dom som ”arbetar på golvet”, vad som är möjligt att åstadkomma. Tyvärr är det oftast dom som inte arbetar själva inom området som bestämmer hur det skall vara, och oftast utan att göra alla delaktiga. Alla utvärderingar kontroller mm. har bidragit till att de skriftliga examinationerna har blivit dominerande och dessutom blivit så komplicerade, samtidigt så styrande att mycket tid måste ges till detta på bekostnad av undervisningstiden inom lärarutbildningen.

Det sägs att det finns ett kunskapsförakt i Sverige och jag har varit benägen ibland att hålla med. Men, i dessa tider när cirka 80% har förtroende för FoHM som står för vetenskaplighet och kompetens, visar tecken på att det är politikerna hos oss (och troligen i andra länder också – kanske t.o.m. mer än här) som under de senaste 30-åren har fått oss att tro att de vet bäst, som jag ser det. I vilket fall att det är deras agenda att få oss att tro det. FoHM  är pedagogiska vilket får mig att i allt elände som sker nu, känna mig mer hoppfull. De är också osäkra på vissa saker. Jag föredrar den som försöker ta reda på hur något är innan beslut tas, än den som försöker få igenom det dom vill uppnå utifrån en politisk ideologi om hur det bör vara.

Skulle vi vilja att Löfven, Bildt, och tidigare statsministrar och regeringar kunde bestämma helt fritt efter vad de tror och inte vad det vet, så långt det är möjligt, speciellt i Corona-tider. Tack för att vi inte har ministerstyre och att vi har en regering som faktiskt lyssnar på FoHM, men också kan ta egna beslut.

Däremot blev jag lite förundrad i morse över Lena Hallengrens vägran att låta utreda på vilken sätt kriminaliseringen av narkotikaanvändningen är effektiv, om det har blivit fler dödsfall för att färre söker hjälp på grund av det är olagligt att knarka i Sverige. Vad är hon rädd för? Vill hon inte veta om kriminaliseringen faktiskt bidrar till fler döda? Men när det gäller Corona har hon inte varit mot något som jag har upptäckt.



Kategorier:Av särskild vikt

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: