Platon fick många stunder tillsammans med Hektor under de kommande måna­derna, då de utforskade platser han inte visste något om eller skulle ha hittat på egen hand. Höjdpunkten var resan till pyramiderna. Han var inte helt glad över att de skulle resa med en gammal risig pråm på floden Iteru eller på grekiska Aigyptos som han valde att kalla den. Han hade hört hårresande historier om flodguden. Inte minst modern hade be­rättat att flodguden dolde sitt ansikte bakom draperier. Vilket han egent­ligen inte trodde på, men säker kunde han inte vara.

”Pyramiderna ligger på en platå i öknen, sa Hektor. Landvägen är het och torr. Vi mår bättre av att färdas på floden Iteru.”

Platon gav med sig. ”Vad kunde hända”? Hektor smålog över Platons tvekan. En ung man, gått i lära hos Sokrates var troligen rädd som så många andra, både be­sökare och boende, för en flodgud som troligen bara var ett påhitt.

Platon överraskades av att han tyckte färden på floden Iteru blev av­kopplande och han glömde moderns berättelser. Han njöt hela dagen i fulla drag. Här blev det inga stormar eller vågor som fick båten att gunga. De åt frukt av olika slag, fikon och drack vin. De talade om sina drömmar, men också om verkligheten hemma i Aten. Det visade sig att Hektor kände till de flesta av föräldrarnas vänner och sällskapsliv. Hur denna man kunde så fullständigt ha gått honom förbi var ett mysterium. Inte i något av de sociala sammanhang han själv varit med om, hade han hört hans namn nämnas. Det förblev en gåta men för att inte förstöra den spirande vänskapen tog han aldrig upp det med honom.

De kom slutligen fram till platån efter en het och torr, men kortare öken­färd från floden, där pyramiderna som var flera tusen år gamla höjde sig över marken. När de kom närmare blev Platon så hänförd att hjärtat tog flera slag i bröstet på honom. Känslan liknade den mest intensiva förälskelsen. Det var som en dröm att gå omkring och se dessa mästerverk. – ”Det här är ett verk av gudarna”, utbrast han euforiskt. Hektor skrattade! När de var mätta på upplevelser och Platon var utmattad begav de sig tillbaka till floden och tog in på ett gästgiveri precis bredvid flodstranden. Det var en av de få gånger som Platon reste utan sina slavar, och han var fri av att klara av allt på egen hand, vilket var befriande men också förvirrande. Innan de sa farväl för natten, drack de några bägare vin utanför i trädgården vars blommor och träd fick sitt vatten och näring från floden. Hektor berättade att floden ofta svämmade över och därför kunde folk bo i dessa torra öken­trakter. Det var en oas mitt i ökenområdet utanför Iterudalen och hjärtat i den var floden.

• ”Om det nu finns en flodgud, är det en god gud, trots att han gömmer sitt ansikte bakom draperier,” utbrast Platon lyriskt och Hektor skrattade.
• ”Ja, min mor berättade alltid om flodguden”, fortsatte han lite generat, men smittades av Hektor skratt.
• ”Ja, men flodguden kanske gömmer sitt ansikte för att vi vanliga dödliga inte skall bli förälskade och prisgivna hans godhet”, sa Hektor. ”Eller också är han så ful att vi skulle avskräckas att färdas på floden.”
• Kanske det! ”Men det kanske han önskar.”
• ”Vem vet vad gudarna önskar”, svarade Hektor lakoniskt.

De skildes åt utanför Platons rum och han gick till sängs. Platon vaknade morgonen därpå av ett dånade, och blev förskräckt och fascinerad på en och samma gång. Från den lilla fönstergluggen såg han hur sanden virvlade runt och formade stora drivor. Sanden trängde in i rummet genom fönsterluckornas och väggarnas springor. Människor utanför stretade med sina stora sjalar för ansik­tena för att inte få in sand i ögon, näsa och mun. Det var ett nytt fenomen som han aldrig hade varit med om förut. Sandstormen höll i sig i flera timmar och all trafik på floden låg nere. Platon skrev ner sina upplevelser tills vinden mojnade, medan Hektor vilade på sitt rum. Då de skulle bli tvungna att göra ett ytterligare uppehåll innan de kom hem igen på en gudsförgäten plats, enligt Hektor, stannade de kvar en natt till. Tiden använde de till att utforska delar av staden, äta en god middag och samtala om matematik, pythagoras lära och om politik.

En månad senare försvann Hektor spårlöst och utan något meddelande från honom. Platon sökte upp honom i huset där familjen bott, men det var tomt. Han skrev till modern och hörde sig för, men hon kände inte till Hektor. Det var som om han aldrig hade funnits. Ett förväntat halvår, blev endast fyra månader. Platon sjönk ner i en känsla som han inte hade tidigare erfarenhet – en känsla av meningslöshet och trötthet.

Kategorier:Romanutkast