Då var det dags att köra till ICA Maxi och handla och det tog längre tid än vanligt trots den tidiga morgonen. Slutsats: Lördag är inte någon bra dag att åka och handla på, men allt var slut sen sist jag var iväg den 1 maj. Maxi är stort så det var långt ifrån någon trängsel, tvärtom. Det var lite strul i den enda kassan som var öppen, innan de öppnade en till. Vet inte vad det handlade om, men som jag kunde förstå handlade det om något som kundtjänst skulle ha hand om. Då jag inte hade kunnat äta någon frukost utom ett digestivkex med marmelad och kaffe, försvann en del av mina krafter när jag kom ut från affären (tunga kassar), men jag andades in den friska luften och gick till min bil.. Det värkte dessutom överallt, i ryggen och i benen. Stannade en stund och åt yoghurt och drack en hel del vatten. Sen körde jag hem på tomma gator. Solen lyste och en annan fågel flög eller vandrade på vägen som går parallellt med E4:an.. Så tidigt på morgon är jag även rädd för att det skall dyka upp ett rådjur som har hänt ett antal gånger, speciellt när vägarna är tomma.

Den här veckan har jag haft två frågestunder på ZOOM, samt en hel del kontakter med mina studenter på telefon och mail. Under frågestunden i VAL-kursen hade vi en långt samtal om delar av Foucaults teori, vilket är roligt. Annars handlar frågestunderna om administrativa saker, om referenser och tentaformuleringar i den andra kursen som nu är slut – Utbildningshistoria. Det är en annan typ av kursinnehåll och inte fokus på svåra teorier. Båda delarna behövs, men med tanke på att VAL-kursen sträcker sig över två månader, blir det långt mellan gångerna att behandla teorier. Vi var inte många i fredags, endast fyra med mig själv. Då kan man gå in mer på djupet.

I torsdag hade vi Agora-träff för oss anställda och det var trevligt att träffa några i ett breakout-room och prata om hur Institutionens 10 år skall firas, vilket blir under nästa år. Då kommer inte jag att vara anställd längre, men gav några förslag på evenemang.

Torsdagen var dessutom dag 60 på ”karantän”/isoleringen från nära kontakter. Så här två månader senare (sen jag gick in i frivillig karantän på grund av sjuka studenter den 9 mars), känns det overkligt. Det har gått otroligt fort, och fungerat relativt bra. Ibland får jag dock en stark social längtan kombinerad med en stark reslust. Minnet av flygresorna är rentav av det fantastiska slaget. Längtan efter att få sitta i ett flygplan verkar ha eliminerat att jag är obekväm med att flyga. Jag saknar t.o.m. turbulensen och de starka vindarna över bergen, som jag avskyr! 🙂 innan landningen på Salonikis flygplats. Fast då är jag i alla fall på väg ner. Vad är turbulens om den inte är värre än den jag har erfarit, mot det här jävla viruset, kan jag känna nu. Men, de här stunderna av social längtan och stark reslust går över (till nästa gång). En pytteliten ljusglimt är i alla fall att det saktar ner lite, även om inte allt på långa vägar är över.

Ja, det var allt för NU!

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen