Det är den 3 maj idag och jag har tänkt några dagar på att skriva lite om den svenska strategin. Jag blir ganska irriterad på att så många inte förstår att även om den bygger på ”frivillighet”, överenskommelse och tillit till myndigheter, regering och till varandra, blir vi i praktiken ”isolerade” på olika sätt, vilket inte betyder att det handlar bara om inomhus.

Många bilder som sprids är samma som går runt. Vissa är tagna utifrån ett perspektiv där det inte går att se att det är ett avstånd mellan människor, samt i vissa fall, samma restaurang från olika perspektiv. Den som följer rekommendationerna syns inte! Artiklar skrivs med andra artiklar som enda källa. Andra- och tredjehandskällor i vissa fall. Fake News i andra, där det i dessa förvrängs vad som har sagts i intervjuer mm. eller misstolkats. Tolkningar utifrån författarens egna referensramar istället för att sätta strategin i ett sammanhang. Ingenting av detta betyder att vi inte förstår hur det skulle bli om Sverige införde utegångsförbud, bötesstraff osv. Det är för att majoriteten av oss förstår hur det skulle bli, förutom rädslan för viruset, som är den stora boven och på att svenska sjukvården inte får kollapsa, som vi följer rekommendationerna.

FoHM har en pedagogisk strategi, som innebär att vi steg för steg, har fått tid att vänja oss, samt att vi vet att när en restriktion tillkommer är det på riktigt. Det finns en ärlighet, när de säger – Vi vet inte själva vad som kommer hända? Men i det dom vet och vi får veta går det att hitta mening i varför vi måste hålla avstånd, inte resa utanför våra hemkommuner mm. (även om inte alla gör det, men majoriteten) De är tydliga med varför de inför vissa restriktioner och stränga rekommendationer. FoHM har högt förtroende. Ett som är större än förtroende för politikerna, som inte har den kompetens som krävs. Dessutom har vi inte ministerstyre i vårt land, vilket känns tryggt. Men jag litar på att regeringen i sin tur litar på FoHM. Den svenska strategin har ett helhetsperspektiv. Om vi stänger ett helt samhälle, riskerar det bli värre på andra områden. Och vad händer när man öppnar upp ett tidigare stängt samhälle. Får man inte börja från början! Smittan försvinner inte, tar bara nya vägar för att i ett senare skede komma tillbaka, om det får chansen. Men förhoppningsvis går det bra.

Än så länge tycks strategin fungera. Det troliga är att vi får leva på samma sätt under en lång tid, även om vissa restriktioner lättar. Men jag tror att vi kommer att tillägna oss ett nytt sätt att interagera med varandra. Tror att vi kommer fortsätta hålla avstånd till varandra, vara mer försiktiga. Upphöra med att kramas, och trängas, samt ta andra i hand, utanför vår närmaste krets. Det kommer nog ta flera år innan allt blir som det var tidigare, om det ens blir det fullt ut.

Det trista gällande interaktionerna mellan människor, samt mellan länder är att det blivit ett vi-och-dom-tänkande speciellt på sociala medier. Ännu tristare är när grupp ställs mot grupp, och att vissa etniciteter hängs ut, samt att vissa grupper anses ha ett större ansvar än andra. Vi har samma ansvar oavsett grupp, och viruset gör ingen skillnad på vilken bakgrund vi har. Däremot är det annat som gör skillnad. I nuläget blir vårt klassamhälle påtagligt synligt.

Jag försöker att fylla mina dagar med ett vettigt innehåll, för att lindra den längtan efter att få åka till Kavala igen. Igår kollade jag hos SAS om det går några plan till Saloniki, inte för att jag tror det skall kunna gå att resa, utan av nyfikenhet. Det går ett direktflyg  med SAS varje lördag i flera månader. Vad jag kunde se var det fler flyg först i september? Och de flyg som går i nuläget en gång i veckan fanns det inte många platser kvar. Ett flyg i veckan! Men vilka har bokat och kommer de överhuvudtaget in i Grekland, när gränsen är stängd. Om inte det får de som undrar när de kan resa, att förstå det omöjliga, vad annat kan man få dem att förstå.

Nu skall jag återvända till min roman som jag skriver, om en tid för ett par tusen år sedan, i Grekland. Då fanns det slaveri, pest, stora krig, krigslag, sjukdomar, maktmissbruk och kupper, osv. Men, jag skriver inte om allt detta utan om hur det var att leva där, som människa inom aristokratin, såväl som i andra grupper i samhället. Skrivandet får mig iaf att tidvis glömma bort nuläget.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen