Dag 84 – Ännu en dag


cropped-dscn2772-2.jpgAllt börjar bli rutin nu. Söndagar kl. 7.00 hänger jag på porten till ICA Maxi eller kl 8,00 om jag åker till ICA Kvantum i Skärholmen.. Hittills har jag mest var hemma under resten av veckan, men hoppas att vädret börjar bli bättre och framför allt varmare, så jag kan ta en längre tur med min nya bil, som fått stå stilla alltför mycket. Ta med mig en termos och några kanelbullar till en trevlig plats. Kanske åka och fika med en vän, utomhus och två meters avstånd. Nåja! I vilket fall var det fler än jag trodde skulle vara på ICA Maxi eftersom det är Pingstdagen, vilket jag kom på i morse, men jag hann ut innan det blev fler. För på parkeringsplatsen hade det på högst en halvtimme fyllts på ordentligt jämfört med kl. 7.00, då det var ett antal bilar. Man troligen har alla tänkt som jag. Vi är ju aldrig ensamma om någonting.

I torsdags hade jag sista frågestunden med mina studenter och i fredags var jag med på ett möte för kursansvariga som tog två timmar. Det var riktigt trevligt även om ett ZOOM-möte aldrig kan kompensera helt och hållet för den fysiska närvaron. I höst kommer kurserna i omgång A och B gå på distans, vilket institutionen har bestämt, oavsett hur det ser ut då. Om hela universitetet kommer ha det på samma sätt, vet jag inte. I vilket fall känner jag en lättnad nu när all undervisning är klar, och endast examinationerna är kvar i sista kursen. Det känns också riktigt bra att jag snart kommer lämna över till mina efterträdare. Undervisningen och frågestunderna har varit nyttiga under de här månaderna, för det tar ett tag att ställa om. Men det har ändå varit en anspänning. Känner mig inte lika taggad längre och har inte gjort på ett bra tag och då skall man sluta. Det känns mycket bra att frivilligt gå i pension än att stanna kvar ett år till och få besked om att nu har du inte längre rätt att fortsätta arbeta. Jag märker redan nu att inspirationen ökar och det flyter bättre med skrivandet.

Ja, så är det Mors dag och då går mina tankar speciellt till min mor som avled den 31 maj år 2013, 92 år gammal. Då var det också en solig och vacker dag. Jag och en nära vän satt på altanen till hennes hus och pratade om det som hänt. Jag fick beskedet kl. 4.00 på morgonen och reagerade oväntat lugnt. Men, det gör man kanske när en nära anhörig dör tre gånger, först som mor, sen som vän och sist som person. Jag hade i stort sett sörjt klart. Men helt oberörd är man ju aldrig, men det blir inte någon chock eller att det kändes som om det var alldeles för tidigt. Speciellt inte då livskvaliteten sjönk ordentligt under det sista året. Föräldrarna lever kvar – tänker ofta på min far som avled för 38 år sen och min mor visar ofta sin närvaro i spegeln genom den utseendemässiga likheten med henne. 🙂



Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: